--- citation: Naumanns tidskrift 1870 s. 156 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1870 s. 156 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1868-12-21 url: "https://ratiolex.se/naumann/1870/s-156/" source: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1870 s. 156 Har ägare af ett vattenverk, som kan befara skada eller mehn af ett sjösänkningsföretag, rätt att lägga hinder i väsen för företaget äfven i det fall dä vattenverket ligger flera mil nedanför de s’öar, hvilkas sänkning åsyftas ! --- Efter stämning till 1863-års hösteting med Norra och Södra Tjusts härad â kaptenen 0. Carleson, kaptenen A. O. Liljenstolpe och Sven Samuelsson i Tysebo, såsom ledamöter i direktionen för ett utaf hemmansägare inom Odensvi socken bildadt bolag för beredande af landvinning och odlingstillfälle genom sänkning af vattenytan i sjöarne Tynn och Kyrksjön med flera sjöar, hade brukspatronen m. m. B. de Maré yrkat: att som det af nämnde bolag beslutade och redan påbörjade sjösänkningsarbete, derest det blefve utfördt efter den för arbetet uppgjorda plan, komme att för Ankarsrums nedanför liggande, honom tillhöriga jernbruk och manufakturverk dels vid flodtillfällen medföra skada genom för strakt vattenflöde och dels under den torrare årstiden vålla brist på nödigt drifvatten, det måtte bolaget antingen förbjudas att med sänkningsarbetet vidare fortfara, eller, derest det komme att fortsättas, tillförbindas att verkställa detsamma på sådant sätt, att vattenverken vid Ankarsrum icke i något afseende derigenom tillskyndades skada, eller, om sådan ändock inträffade, förpligtas att för densamma lemna full ersättning. Direktionen bestridde, att de Maré vore behörig att föra sådan talan, som den af honom instämda. K. Förordn. af den 20 Januari 1824 gåfve honom ej rätt till slik talan, ty samma förordning afsåge blott sådana vattenverksägare, hvilkas verk omedelbarligen vållade uppdämning å den mark, som skulle genom sjösänkningen torrläggas, men ej den ägare, hvars verk, såsom förhållandet vore med Ankarsrum, låge s. 157 Sida 157 i årgången börjar här mänga mil nedanför. I detta fall vore det således ägaren till »Hafvets» närmast belägna qvarnar, hvilken allena enligt 1824-års förordning ägde föra talan. Men då sjösänkningsintressenterne kommit öfverens med denne qvarnägare, hade ej en längre nedanför liggande vattenverksägare någon rätt att hindrande inblanda sig i sänkningsföretaget. Möjligheten af sänkningens verkställande berodde derpå, att de vid Tynn och Kyrksjön varande dambyggnader borttogos. De Maré hade ingen rätt till dessa dammar. Ägande- och dispositionsrätten öfver dem tillkomme och hade alltid uteslutande tillkommit ägarne af Hafvets och Strömstads qvarnar, hvilka ursprungligen tillhört en enda person; och då ägarne af dessa verk medgifvit, att dammarne finge förändras, hade de Maré ej någon rätt att sådant förhindra, äfven om det skulle kunria antagas att honom derigenom vållades skada, hvilket dock direktionen ingalunda medgåfve. Om t. ex. dessa dammar ännu icke varit uppförda, skulle de Maré hvarken för sig kunnat påstå rättighet eller för qvarnägarne eller strandägarne skyldighet att sådana uppföra, hvadan följaktligen han ock saknade rätt att förmena vederparterna att sänka dammarne eller utrifva desamma. Strandägarne kunde icke vara skyldiga att med egna dammar hålla sina ägor vattendränkta och tillskynda sig ansenlig årlig förlust derföre, att nedanför liggande vattenverks ägare tilläfventyrs skulle få vattnet något ojemnare än förut. Om ock antoges, att sänkningsföretaget blefve skadligt för Ankarsrum, kunde sådant dock ej hafva något inflytande på strandägarnes rätt att verkställa sänkningen; ty i fall som förevarande måste det bero på ägaren sjelf att vidtaga lämpliga åtgärder för att freda sitt verk från de genom vattenafledningen uppkommande skådliga inverkningarne. Den omständighet, att Ankarsrums bruk möjligen skulle komma att lida skada af sänkningen, kunde ej medföra någon rätt för dess ägare att inblanda sig i sänkningsföretaget. En motsatt åsigt skulle leda derhän, att nästan alla sjösänkningsföretag skulle kunna omöjliggöras af ägarne till nedanliggande vattenverk, äfven om dessa vore än så långt borta. s. 158 Sida 158 i årgången börjar här De Maré anförde häremot, att dâ sänkningsarbetet, om det ej på lämpligt sätt utfördes, utan tvifvel kunde tillskynda Ankarsrums bruk skada, måste han vara behörig att föra talan på grund af 1824-års förordning. Ansågs åter denna författning icke i förevarande fall tillämplig, hade han dock sin rätt till talan förvarad genom 20 kap. 7 § Byggningabalken, som innehölle förbud mot att gräfva annan till skada och mehn, såvidt sådan gräfning icke vore i lag särskildt tillåten, såsom t. ex. i 6 kap. 5 § nyssnämnde balk. Detta allmänna förbud mot gräfning annan till men hade ej blifvit upphäfdt genom 1824-års förordning, som endast stadgar, att vattenverksägare är skyldig att emot ersättning låta vattenledningar och sjösänkningar verkställas; och om 1824- års förordning hade tillämplighet endast å sådana vattenverk, som omedelbarligen vållade uppdämning, då måste för de aflägsnare vattenverken qvarstå rättighet att, enligt 20 kap. 7 § B.B., hindra hvarje vattenledningsföretag, som kunde lända dem till skada och mehn. Som nu frågan gällde strandägarnes rätt till verkställande af vattenledning och sjösänkning, men icke endast deras rätt till dammarne, yrkade de Maré ogillande af vederparternas berörda invändning. Direktionen åter anmärkte, att då 20 kap. 7 § B.B. endast afsåge sådana vattenledningar, som någon upptoge för att draga till sig fiske och vatten från dess gamla och ursprungliga till nya dalgångar och såmedelst minska fisket och vattnet till skada för den gamla dalgångens ägor och verk, någon rätt för de Maré till talan i saken icke kunde på berörde lagrum grundas. Här vore nemligen ej fråga om att leda vattnet ur dess gamla dalgång, utan tvärtom att der bibehålla detsamma. Ifrågasätta sjösänkningen kunde följaktligen ej tillskynda de Maré skada i den mening, 20 kap. 7 § B.B. förutsatte. Sedan parterna derförutan åberopat undersökningsförrättningar och utlåtanden af sakkunnige män, chefen för östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet majoren A. Grafström, å direktionens, och civilingeniören J. Johnsson, å de Marés sida, samt häradsrätten den 10 Oktober 1864 hållit s. 159 Sida 159 i årgången börjar här syn på stället i närvaro af såsom biträde tillkallade byråchefen vid styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader öfverstelöjtnanten F. W. Leijonancker, som jemväl afgifvit yttrande, meddelade häradsrätten utslag den 22 December samma år och upptog: hurusom af handlingarne inhemtades, att sedan fråga uppstått om sänkning af sjöarne Tynn och Kvrkosiön i Odensvi socken för åstadkommande af landvinning och förbättring af den omkring sjöarne befintliga sanka marken, hade förordnande meddelats andre landtmätaren N. Lundgren att verkställa erforderliga afvägningar samt upprätta kostnadsförslag ; att sjöarne, som erhöllo tillflöden från olika flodområden och icke stodo i förening med hvarandra, utan ägde livar sitt utlopp, som på 4,814 fots afstånd från Tynn förenades vid det s. k. Amötet och 1,350 fot derifrån utföll i Magsjön, vid sina omförmälda utlopp voro försedda med hvar sin hålldam, om hvilkas tillkomst någon upplysning ej kunnat vinnas, men hvilka förmenats hafva sedan äldre tider tillbaka der funnits och stundom blifvit iståndsatta af ägaren till Hafvets qvarn, å hvars till Odensvibolm hörande ägor begge damverken voro belägna; att vattendraget, som derefter fortsatte sitt lopp i ostlig rigtning 128 fot till Hafvets under Odensviholm hörande skattlagda mjölqvarn med tre par stenar, sågverk och ålfiske, derstädes bildade ett fall af 15,71 fots höjd och vidare, på 1,000 fots afstånd, vid Gerrums sågverk och ålfiske gjorde ett ytterligare fall af 9,45 fots höjd, hvarefter vattendraget fortgick i rigtning mot söder förbi Sågarstugan och Strömstads qvarn, der äfvenledes betydliga vattenfall funnos, till den s. k. Lillsjön, hvarifrån det föll i sjön Rammen och ginge vidare genom sjön Kogarn till Hummelstads bro, på ett afstånd af omkring 1‘/8 mil, der det föll i Långsjön, som höll i längd omkring 2 mil och vid hvars midt och utlopp Ankarsrums bruk var beläget; att alla ofvannämnda, jemte andra vid ifrågavarande vattendrag befintliga verk och inrättningar erhöllo sin hufvudsakliga vattentillgång från sjöarne Tynn och Kyrksjön, enär öfriga nedanför tillstötande tillflöden voro små och af föga betydenhet; att Ankarsrums bruk var af s. 160 Sida 160 i årgången börjar här alla verken det bästa och undfått sina första privilegier âr 1655, hvaremot tillvaron af Hafvets och Strömstads qvarnar icke kunnat af tillgänglige handlingar spåras från längre tid än 1720-talet, och de öfriga verken alla voro vida yngre och flera af dem tillkommna först i senare tider; att uti Långsjön, som utgjorde Ankarsrums bassin och egentliga vattenreservoir, genom dammverkets höjning icke större vattenmassa, än nu vanligen der befanns, kunde innehållas utan att åstadkomma olaga uppdämning på de omkring Långsjön liggande ägor; att efter förrättad afvägning och hållen undersökning andre landtmätaren Lundgren ansett ifrågavarande sänkning kunna tillvägabringas och i sådant afseende föreslagit, att sjöarne Tynn och Kyrksjön skulle sänkas 6 fot och de från samma sjöar ledande krokiga, slingriga och smala utlopp vidgas och förändras till räta, vida bredare och med större djup försedda grafvar eller kanaler; att grafvarne från Tynn och Kyrkosjön till Amötet skulle hvardera tagas till 6 fots djup under ett märke, som skulle motsvara Tynns ungefärliga medelvattenstånd eller med omkring 7 fots gräfning under den jemnare terrängen, 16 fots bottenbredd och med 2 fots fall på 4,814 fots längd; att grafven från Åmötet till Magsjön skulle hafva 20 fots bottenbredd, 8 fots djup och 1 fots fall på 1,350 fots längd; att grafven från Magsjön till Hafvets qvarn skulle hafva enahanda bottenbredd, 9 fots gräfning och ‘/2 fots fall på 128 fots längd; att Hafvets qvarn skulle ombyggas och sänkas, dess sågverk flyttas och Gerrums såg äfven rifvas, samt vattendraget från hafvet till Gerrum upprensas och utvidgas till 20 fots bredd; att sedan ägaren till Hafvets qvarn och Gerrums såg medgifvit den föreslagna sänkningen och förändringen af Hafvets qvarnverk, delägarne i sjösänkningsbolaget till en början öfverenskommit att utföra arbetet efter nyssberörda plan; att vid det inför landtmätaren och gode männen hållna sammanträde friherren G. Lybecker, å ägarens till Strömstads qvarn vägnar, förklarat sig ej vilja motsätta sig eller hindra sänkningsföretaget, med förbehåll likväl, att dammar skulle uppföras och framgent underhållas såväl vid s. 161 Sida 161 i årgången börjar här Tynn som Kyrksjön, hvaremot bruspatronen de Maré på det bestämdaste protesterat mot den tillämnade sjösänkningen, helst sjön Tynn utgjorde den största reservoiren för Ankarsrums betydliga och dyrbara verk, och sänkning af ytan i nämnda sjö otvifvelaktigt skulle menligt inverka på sagde verks gång, utan att sådant kunde förekommas eller afböjas medelst de dambyggnader, som förmälts fortfarande skola bibehållas; att sedan strandlottsägarne bestridt allt afseende å berörde protest, enär de Maré icke till de vid sjöarne befintlige damverk ägde någon rätt, landtmätaren och gode männen, vid det förhållande att Ankarsrums bruk icke kunde med hänsigt till belägenheten betraktas såsom hörande till det slag af vattenverk, hvarpå K. Förordningen den 20 Januari 1824 hade afseende, samt ägarne af Hafvets och Strömstads qvarnar, å ena, och jordägarne, å andra sidan, voro ense såväl om sänkningsförslagets utförande som om grunderna och sättet' för dess verkställande, förklarat sig sakna anledning att i vidsträcktare mån, än som skett, på ärendet tillämpa föreskriften i 8 § af ofvanåberopade förordning, utan ansett förrättningen slutad, men lemnat vederbörande öppen rätt att efter befogenhet göra sina anspråk i laga ordning gällande; att civilingeniören Johnsson, med antagande att vattenvariationen från högsta till lägsta vattenytan kunde med säkerhet beräknas till 3 fot i Tynn och 31/2 fot i Kyrksjön, förklarat, att, derest sjösänkningen verk-. ställdes i enlighet med Lundgrens förslag, sjöarne efter sänkningen skulle förlora en fjerdedel af det vattenförråd, som före sänkningen fanns, och för Ankarsrum åstadkomma en minskning eller förlust af drifvatten under 541/2 dagars tid, beräknad efter 12 timmars gång om dagen, och att då det vatten, sjöarne ej kunde emottaga, nödvändigt måste utsläppas för att ej skada odlingarne, vattnet vid flod ovilkorligen skulle föranleda skada och med förstörelse hota nedanför liggande dammar, vattenverk och inrättningar; i anledning hvaraf och i ändamål att förekomma skada och förena såväl jordägarnes som vattenve rksägarnes intressen Tidskrift för Lagstiftn. etc. 7:de arg. 11 s. 162 Sida 162 i årgången börjar här Johnsson föreslagit åtskilliga förändningar i Lundgrens plan; att majoren Grafström, som, efter hällen undersökning, först antagit vattenvariationen i sjön till 2 fots höjd, men vid ett senare tillfälle till 3 fot, till förhindrande af förlust af vatten och på det sänkningsarbetet skulle motsvara påräknad nytta, föreslagit den ändring i Lundgrens plan, att fallet vid Gerrum borttoges och afgräfning och upprensning derifrån skedde till Hafvets qvarn med endast så stor bottenlutning, som för vattnets hastiga afbördande vore behöflig; att Hafvets qvarn sänktes ytterligare 1,5 fot under det af Lundgren bestämda mått med bibehållande af 13,5 fots fall; att grafven derifrån till Magsjön likaledes sänktes 1,5 fot utÖfver planen, med 20 fots bottenbredd och lutning af 0,5 fot på sin längd; att grafven från Magsjön till Åmötet gåfves 1,5 fots ökadt djup utöfver planen, med 32 fots bottenbredd och en bottenlutning af 0,35 fot på hvarje 1,000 fot, och, då två sjögrafvar vid Åmötet sammanstötte, med 16 fots bottenbredd hvardera, grafven från Åmötet till Magsjön måste hafva 32 fots bottenbredd; att hvardera grafven från Åmötet till sjöarne fortsattes med en bottenlutning af nära 0,5 fot på 1,000 fot och med 16, fots bottenbredd, hvarigenom hela bottenlutningen från Åmötet till Tynn blefve 2 fot och grafbotten vid Tynns hålldam komme att ligga 8,5 fot under medelvattenståndsmärket; att förhållandet blefve ungefärligen enahanda med grafven från Kyrksjön; att vid både Tynn och Kyrksjön skulle läggas fasta luckdammar i likhet med de redan der befintliga; att deras bottenstockar alltid borde sänkas 0,5 fot under grafvarnes botten; att dammluckornas öfverkanter afskures lika högt med blifvande vattenståndsmärket, hvarigenom sjelfreglering af vattnet vid de flesta tider på året inträffade; att flodvattnet borde, i likhet med nuvarande förhållanden, på försommaren uppgå till 1 fot öfver det blifvande medelvattenståndet — 6 fot under det nuvarande, — hvarefter sjöarnes yta under höbergningen hölles nere vid märket (medelvattenståndet) och sedermera åter finge stiga 1 fot deröfver; att sedan bolagsintressenterna, genom beslut den 20 Januari s. 163 Sida 163 i årgången börjar här 1863, i öfverensstämmelse med majoren Grafströms förslag, som för arbetets utförande antagits, stadgat, att vårtiden uppdämning af vattenverksägarne finge ske till 1 fots höjd utöfver den förut bestämda sänkningslinien (eller tillhopa 3 fots höjd) med förbehåll likväl att vattnet skulle urtappas till medlet af Juni månad, de Maré förklarat sig tillfredsställd med ett af Grafström senare uppgjordt förslag, afseende dammarnes förhöjning 1 fot utöfver hvad förut varit bestämdt, dervid de Maré likväl fästat det vilkor, att bolagsintressenterna lemnade honom säkerhet att dammarnes höjd icke i framtiden minskades, hvartill bolagsdirektionen, som icke ansåge de Maré hafva någon rätt att om damverken bestämma, vägrat bifall; att emedan Ankarsrums jernbruk, hvilket, såvidt utredas kunnat, vore det äldsta af de vid ifrågavarande strömdrag befintliga verk, blifvit grundadt under förutsättning att för verkens drift äga tillgång till det vatten, som ifrågavarande sjöar afbördade, och måste genom sina redan år 1655 i behörig och laglig ordning undfångna första privilegier hafva till vattnets begagnande erhållit rättighet; ty och då direktionens åtgärder dels att i stället för det naturliga, i bugter och krökningar sakta framrinnande vattendraget låta vattnet från sjöarne afbördas genom räta, till djup och bred betydligt utvidgade grafvar eller kanaler, dels att ända lill 10,5 fot sänka ett vid Hafvets qvarn befintligt naturligt fall och helt och hållet borttaga, ett annat sådant vid Gerrum, samt dels att genom betydliga lutningar i af lopp skanalernas botten och andra naturliga hinders undanrödjande föranleda ett hastigare bortrinnande af vattnet, än detsamma i den ursprungliga flodbädden framgick, hvarigenom jemväl förorsakades minskning i vattendriften, icke kunde i vidsträcktare mån vara direktionen tillåten, än såvidt de Maré deraf icke tillskyndades skada eller men, funne häradsrätten, jemlikt grunderna i 20 kap. Byggningabalken och K. Förordningen den 20 Januari 1824, direktionen, som icke kunde förhindras att genom sänkning af ifrågavarande sjöar tillgodogöra sig sin jord, dock vara pligtig så utföra arbetet, att befarad olägenhet för de Maré s. 164 Sida 164 i årgången börjar här ej uppkomme, och att skada eller mehn hvarken genom öfversvämning eller minskning i vattendriften förorsakades ; och som i förstnämnda hänseende, eller beträffande frågan om möjlig öfversvämning, öfverstelöjtnanten Leijonanckers utlåtande gåfve vid handen, att farhågan för starkare flöden efter än före sjösänkningen och deraf förorsakad fara för dammarnes bestånd vore alldeles ogrundad, utan förhållandet i stället blefve motsatt, till följd deraf, att, genom öppnandet af större och i synnerhet bredare aflopp, från sjöarne kommande flöden genast finge i förökad grad tillfälle att tidigare afrinna och ej samla i sjöarne en så stor vattenmassa som förut; samt 12 § i förutnämnda förordning stadgade, att vid vattenaflösningar eller vattenverks rifning, ändring eller flyttning noga borde tillses, att jord eller verk, som nedan låge, icke genom öfversvämning lede skada; alltså ansåge häradsrätten annat utlåtande i denna del icke erforderligt, än att direktionen vid arbetets verkställande ålåge tillse, att någon olägenhet i berörda hänseende icke tillskyndades brukspatronen de Maré vid äfventyr att, derest annorledes skedde, ansvara för skadan, och den, som sådan vållade, derför gifva ersättning; men emedan alla i målet hörde sakkunniga män sammanstämmande intygat, att sjösänkningen verkade menligt på vattendriften för nedanliggande vattenverk, så vida icke vattnet i sjöarne efter sänkningen behörigen reglerades, till följd hvaraf sjösänkningsbolaget jemväl beslutit att, till skydd för driften af Hafvets, ene delägaren tillhöriga mjölqvarn, dammar vid utloppen af Tynn och Kyrksjön skulle ånyo uppföras, utan att dock direktionen velat utfästa sig att till de Marés framtida säkerhet ovilkorligen låta dammarne förblifva i det skick, de komme att uppföras; ty och som, genom hvad såväl majoren Grafström uti sitt senare utlåtande föreslagit, som äfven öfverstelöjtnanten Leijonancker uti sitt till rätten afgifna yttrande tillstyrkt, måste anses tillförlitligen upplyst, att medelst uppförande af damverk vid sjöarne Tynn och Kyrksjön samt andre af dem föreslagna åtgärder, vattenverksägarne icke efter sjösänkningen komme att lida någon s. 165 Sida 165 i årgången börjar här minskning i vattendriften, likasom icke heller jordägarne af uppdämningen kunde sättas ur tillfälle att tillgodogöra sig jorden; men deraf måste följa, att, derest sjöarne ytterligare sänktes, en bestämd förlust skulle uppkomma för vattenverksägarne; alltså och då genom en sådan åtgärd en oberäknelig skada kunde för Ankarsrums bruk inträffa, samt ägarne till nämnde bruk således, efter det så väsendtliga förändringar, som nu vore händelsen, med vattendraget vidtagits, vore berättigad att om sin rätt för framtiden tillförsäkras, pröfvade häradsrätten rättvist ålägga strandägarne, att antingen vid utloppen af sjöarne Tynn och Kyrksjön anbringa hålldam, i enlighet med majoren Grafströms senaste förslag, till den höjd, som erfordrades för antagne tre fots vattenvariation, eller ock, derest direktionen skulle så finna för godt, på sätt öfverstelöjtnanten Leijonancker föreslagit, genom anbringande af ändamålsenliga dammar vid sjöarnes utlopp, i sjöarne qvarhålla till vattenverkens disposition en vatenvariation af två fots höjd sålunda, att denna variation räknades antingen från den af majoren Grafström först antagna lägsta vattenyta till 0,5 fot öfver den af honom antagna medelvattenytan, eller ock från den senare till 0,5 fot under den omnämnda lägsta vattenytan; och skulle alltså i förra fallet dammluckorna göras 0,5 fot högre, än hvad majoren Grafström först föreslagit, eller 0,5 fot lägre än hans senare förslag innehölle, då deremot i senare händelsen afloppsgrafven borde fördjupas ytterligare 0,5 fot; hvarjemte det ålåge bolagsintressenterne, efter det damverken på ena eller andra sättet blifvit anbragte, att desamma för all framtid behörigen underhålla och vårda samt det i sjöarne befintliga vatten till de nedanför liggande verkens förmån efter behof framsläppa, allt vid äfventyr att, derest direktionen i ett eller annat afseende icke skulle efterkomma detta beslut, de Maré ägde väcka den talan om rättelse och ersättning, hvartill fog kunde förefinnas; och meddelades jemväl yttrande om kostnaderne i saken. Parterne fullföljde å ömse sidor talan i Götha hofrätt, de Maré sålunda, att han yrkade, det direktionen måtte s. 166 Sida 166 i årgången börjar här ovikorligen åläggas att vid sänkningen efterfölja hvad öfversteöjtnanten Leijonancker föreslagit. I hofrätten inställde sig såsom mellankommande part ägaren till hemmanen Odensviholm och Hafvet samt der under lydande Hafvets qvarnar och gjorde gemensam sak med bolagsdirektionen. Denna åberopade hvad å dess sida förut blifvit anfördt och tillade derjemte: Ur 1824-års K. F. framginge såsom en ovilkorlig grundsats, att hvarje vattenverksägare måste i fråga om damrätt och vattenuppdämning vara inskränkt till sina enskilda dammar och af dem bestämda vattenbassiner, men ock hafva öfver dessa full äganderätt och kunna, utan intrång af andra ofvan eller nedan belägna vattenverksägare, deröfver förfoga, — således äfven utrifva eller sänka dem. Hvarken de Maré eller någon föregående ägare till Ankarsrums bruk hade haft någon rätt till eller andel i dammarne vid Tynn och Kyrksjön. Ägaren till Odensviholm och derunder lydande Hafvets qvarnar hade uteslutande deröfver förfogat. Brukets rätt måste sålunda vara inskränkt till de dammar vid Långsjöns utlopp, som blifvit omedelbart för brukets behof anlagda. Någon uppdämningsrätt eller vattnets magasinering i andras, flera mil ofvanför belägna vattenreservoirer kunde derföre ej tillkomma bruket, hvadan ock de Maré icke heller vore behörig att föra talan å hvad ägaren af Hafvets qvarnar och bolaget i sänkningsfrågan gjort och öfverenskommit, eller att påtruga dem någon slags föreskrift om sättet för arbetets utförande. Det saknades således hvarje giltig anledning att nu tillägga Ankarsrums bruk en rättighet, som det aldrig ägt eller utöfvat; och det vore i bolagets intresse, att icke vidare få anledning till tvister med brukets ägare eller hindras af ett domslut, i händelse erfarenheten visade, att ytterligare sänkning i framtiden erfordrades. Hofrätten (hofrättsrådet von Sydow samt assessorerna Westring, Ekman och Lothigius) yttrade sig i dom den 27 Juli 1866 och fann ej skäl att i häradsrättens utslag göra ändring. s. 167 Sida 167 i årgången börjar här Adjungerade ledamoten vice häradshöfdingen Ryding var af skiljaktig mening och anförde: »Äfven om såsom lagenlig finge antagas den af häradsrätten tillämpade grundsats, att ett vattenverk, så snart detsamma kan af ett tilltänkt sjösänkningsföretag, hvarigenom naturliga förhållanden rubbas, befara skada eller men, äger lägga hinder i vägen för företaget utan afseende derpå att, såsom i förevarande fall, vattenverket ligger nära tre mil nedanför de sjöar, hvilkas sänkning med företaget åsyftas, och dessutom från samma sjöar skiljas genom flera andra sjöar och vattenverk samt betydliga vattenfall, anser jag denna grundsats likväl icke utgöra hinder för den sjösänkning, om hvilken nu är fråga. Öfverstelöjtnanten Leijonancker intygar nemligen i sitt utlåtande, att om hålldammar vid Tynns och Kyrksjöns utlopp icke bibehållas under öfriga nu varande förhållanden eller anläggas i sammanhang med en blifvande sjösänkning, de nedanför liggande vattenverken få högst ringa, om ens någon nytta af sjöarne såsom vattenresevoirer ; och då således det vatten, hvarom i förevarande mål egentligen tvistas, skulle enligt berörda intyg, om de vid sjöarnes utlopp nu befintliga hålldammar borttoges, afrinna utan synnerligt, om ens något gagn för Ankarsrums bruk; då genom hålldammarnes sänkning eller borttagande några naturliga förhållanden icke veterligen rubbas; då till följd häraf de, som äga att öfver hålldammarne förfoga, jemväl måste anses berättigade att när och huru de behaga ur sjöarne utsläppa det vatten, som eljest blifvit genom hålldammarne der qvarhållet; och då slutligen de Maré icke visat någon rätt för Ankarsrums bruk till omförmälde hålldammar, hvilka antagligen blifvit af Odensviholms ägare anlagda, kan jag för min del ej finna annat, än att de Maré saknat lagligt stöd för sitt yrkande om vederparternas förpligtande att så reglera uttappningen af nämnde sjöar, att minskning i vattendriften för Ankarsrums bruk icke derigenom uppkomme; på grund hvaraf och enär öfverstelöjtnanten Leijonancker derjemte intygat, att någon skada genom öfversvämning icke kan till följd af sänkningen Ankarsrums bruk förorsakas, s. 168 Sida 168 i årgången börjar här jag pröfvar rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, ogilla de Marés stämningstalan. Parterne sökte hos Kongl. Maj:t ändring. Sedan styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader med infordradt underd. utlåtande inkommit, afgaf nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Adlers, Lilienberg och Hernmarck, den sistnämnde föredragande) den 13 Januari 1868 underd. betänkande af följande innehåll: Emedan de Maré icke visat, att ägaren af Ankarsrums bruk i laga ordning förvärfvat rätt att bestämma öfver hushållningen med det vatten, som genom de vid sjöarne Tynns och Kyrksjöns utlopp befintliga hålldammar i dessa sjöar uppsamlades; och de Maré följaktligen ej kunde anses äga befogenhet att, till förekommande af vattenbrist vid bruket, påyrka bibehållande i sjöarne af större vattenmassa än den, som der skulle förefinnas, derest dammarne utrefvos och de naturliga förhållanderna sålunda återställdes; ty och som, med afseende å hvad i saken förekommit, det icke torde kunna antagas, att genom utförande af ifrågavarande sjösänkning efter den af bolaget derför antagna, af majoren Grafström uppgjorda plan minskning i den vattentillgång, hvarpå de Maré, på sätt nämndt vore, hade anspråk, skulle uppkomma, utan fasthellre öfverstelöjtnanten Leijonancker uti afgifvet utlåtande, emot hvars riktighet de Maré icke framställt någon anmärkning, förklarat, att om hålldammarne icke bibehölles under öfriga nuvarande förhållanden eller anlades i sammanhang med en blifvande sjösänkning, de nedanför liggande vattenverken finge högst ringa, om ens någon nytta af sjöarne såsom reservoir; alltså och då Leijonancker derjemte intygat, att skada genom öfversvämning icke kunde till följd af sjösänkningen Ankarsrums bruk förorsakas, hemställde nedre revisionen i underdånighet: att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut i sjelfva saken, ogilla den. af de Maré instämda talan, såvidt detsamma innefattade yrkande om direktionens förpligtande att utföra sjösänkningsarbetet annorledes än i enlighet med majoren Grafströms förslag, äfvensom förklara, att de Marés s. 169 Sida 169 i årgången börjar här påstående om skadeersättning, såsom för tidigt väckt, ej kunde för närvarande bifallas. Saken förekom till afgörande i Högsta Domstolen den 1 December 1868, efter det handlingarne för närmare granskning cirkulerat bland Högsta Domstolens ledamöter; och som skiljaktiga meningar sig yppade, verkställdes omröstning, dervid justitierådet Olivecrona fastställde hofrättens dom. Justitierådet Dreijer anförde: »Emedan de Maré icke visat, att ägaren till Ankarsrums bruk i laga ordning förvärfvat rätt att bestämma öfver hushållningen med det vatten, som genom de vid sjöarne Tynns och Kyrksjöns utlopp befintliga hålldammar i dessa sjöar uppsamlas, och de Maré följaktligen ej kan anses äga befogenhet att, emot strandägarnes bestridande, påyrka bibehållande i sjöarne af större vattenmassa än den, som der skulle förefinnas, derest dammarne utrefvos och de naturliga förhållanderna sålunda återställdes; ty och som, med afseende å hvad i saken hörda sakkunnige män intygat och i öfrigt derutinnan förekommit, det icke enligt min åsigt antagas kan, att, genom utförande af ifrågavarande sjösänkningsarbete efter den af bolaget derför antagna, af majoren Grafström uppgjorda plan, sådan densamma af honom slutligen bestämts, minskning i den vattentillgång, hvarå de Maré, på sätt nämndt är, har anspråk, skulle uppkomma, eller skada genom öfversvämning Ankarsrums bruk förorsakas; alltså och då ej heller i denna sak ådagalagdt blifvit, att i öfrigt genom sjösänkningsarbetet skada eller förlust för Ankarsrums bruk komme att äga rum, pröfvar jag rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut i sjelfva saken, ogilla de Marés käromål i fråga om sättet och vilkoren för ifrågavarande arbetes utförande, samt förklara bolaget icke kunna, i anledning af de Marés i dennn sak förda talan om skadeersättng, någon betalningsskyldighet åläggas». Justitieråden Wretman och friherre Leuhusen instämde med justitierådet Dreijer. s. 170 Sida 170 i årgången börjar här Justitierådet Qvensel yttrade: »Alldenstund brukspatronen, de Maré icke ens föregifvit, att Ankarsrums ägare i laga ordning förvärfvat rätt till eller utöfvat uppdämning vid sjöarne Tynns och Kyrksjöns utlopp, än mindre att jordägarne deromkring haft förpligtelse att slik uppdämning till förmän för bruksägarne verkställa, och de Maré följaktligen ej heller kan anses äga befogenhet att nu fä jordägarne dertill förbundne på annan grund, än att sådan förbindelse vore erforderlig för att förebygga skada för bruket derigenom att förmedelst det af jordägarne tilltänkta företaget att sänka sjöarne, desse annorlunda afbördade öfverloppsvatten, än som skolat inträffa, om flodbädden lemnades i sitt naturliga skick, oberoende af de dammar, som för andra emellan sjöarne och Ankarsrums bruk anlagda vattenverk tillkommit; men i afseende å de Marés instämda käromål, såvidt det nu blifvit fullföljdt, att, till förekommande af skada genom befarad öfversvämning vid vissa tider af året och vattenbrist vid andra tillfällen, sänkningsarbetet måtte verkställas icke i enlighet ''med ett af major Grafström uppgjordt, af jordägarne antaget förslag, utan efter det öfverstelöjtnanten Leijonancker till häradsrätten afgifvit, förekommer, att Leijonanekers utlåtande innehåller, dels att farhågan för starkare flöden efter än före sänkningen är ogrundad, då förhållandet komme att blifva alldeles motsatt, eller att efter sänkningen aldrig kan uppstå en så stor på samma gång afrinnande vattenmängd, som före sänkningen inträffat, så att Ankarsrums egna dammar vid Långsjön äro säkrare efter än före sänkningen, dels ock att om hålldammen bortrifves och sjön utan att sänkas skulle återgifvas ett utlopp lika det som fanns före dammens anläggning, skulle vattnet i de aldra flesta fall hinna att bortgå före den tid på året, då det för verken behöfdes; att samma förhållande klarligen inträffade, om sänkningen verkställdes utan hålldams anläggning och att derför om ej hålldam bibehålles under öfriga nuvarande förhållanden, eller anlägges i sammanhang med en blifvande sjösänkning, komma verken att hafva högst ringa, om ens någon nytta af sjöarne såsom reservoir; fördenskull och s. 171 Sida 171 i årgången börjar här sona i betraktande häraf och enär samma vattenmängd efter som före sänkningen kommer att afrinna till Ankarsrums egentliga reservoir Långsjön, det ej kan antagas vara bevist, att ifrågavarande sjösänkning förnärmar den rätt, de Maré, enligt hvad ofvan är anfördt, äger till det vatten, som afrinner från Tynn och Kyrksjön; alltså och då det gagn, de Maré haft af dämning vid sjöarnes utlopp, icke kan honom såsom laglig rättighet tillförsäkras, utan hädanefter såsom hittills måste vara beroende af den anordning dermed, som andra rättägande kunna vidtaga, pröfvar jag, med ändring af domstolarnes beslut, rättvist de Marés omförmälda käromål att ogilla; och enär ej heller i denna sak ådagalagdt blifvit, att genom sjösänkningsarbetet skada eller förlust i öfrigt för de Maré komme att äga rum, anser jag sjösänksningsbolaget icke kunna i anledning af de Marés nu förda talan någon ersättningsskyldighet åläggas. Justitierådet Alexanderson förenade sig med justitierå- det Olivecrona. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 21 December 1868. --- Källa: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.