--- citation: Naumanns tidskrift 1870 s. 214 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1870 s. 214 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1868-05-13 url: "https://ratiolex.se/naumann/1870/s-214/" source: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1870 s. 214 Klagan öfver rådstufvurätts yttrande angående huru stor andel af ett i förmyndare-kammare innestående arf skulle sökande tillfalla. --- Stockholms rådstufvurätt förordnade den 19 November 1861, att aflidne revisionskommissarien J. N. Elghs aflidna hustru Eva Maria Fyrvalds broder, hemmansbrukaren Fyrvald, skulle genom kungörelse i post- och inrikes-tidningar underrättas att arf efter systern honom tillfallit, med föreläggande för honom att, inom tio år från det kungörelsen varit tredje gången i tidningen införd, hos rådstufvurätten sig infinna och sina arfsanspråk gällande göra vid laga påföljd. Arfsbeloppet, som innestod i förmyndarekammaren, utgjorde 2,626 rdr. Sedan sådan kungörelse varit i posttidningen införd, tredje gången den 8 Maj 1862, ingåfvo Johan Peter Persson i Wäsby, Eva Maria Persdotter och Margaretha Elisabeth Persdotter, denna sistnämnda genom sin man, den 3 Juni 1867 till rådstufvurätten ansökning att varda erkända såsom hustru Elghs arfvingar och blifva berättigade att i förmyndarekammaren utfå arfsmedlen. De företedde och åberopade härför åtskilliga bevis, bland annat derom, att hustru Elgh haft en broder vid namn Per, död 1849, hvars barn sökanderne voro; men af detta -bevis framgick tillika, att hon äfven haft en broder Jan född 1786, äfvensom två halfsystrar. Rådstufvurätten dels yttrade den 9 Juli 1867, att rådstufvurätten ansåg det vara utredt att en broder till hustru s. 215 Sida 215 i årgången börjar här Elgh vid namn Jan Andersson vore, jemte sökanderne, såsom barn efter hustru Elghs broder Per Andersson, hennes närmaste arfvingar och att förthy sökanderne voro berättigade att lyfta allena hälften af hustru Elghs ifrågavarande qvarlåtenskap, dels ock förklarade, uppå sökandernes anhållan om föreskrift hvad de hade att iakttaga för vinnande af ändring i rådstufvurättens berörda yttrande, genom beslut den 23 i nyssnämnda månad, att då något utslag eller dom ej meddelats, hade rådstufvurätten, i anledning af dess yttrande öfver de företedda prestbetygen, ej att lemna sökanderne någon föreskrift om de åtgärder, hvilka de kunde anse sig böra för sin rätts bevarande vidtaga. Då sökanderne derefter framställde begäran att varda förklarade för hustru Elghs enda arfvingar, utan att härför åberopa andra skäl än de förut förebragta, meddelade rådstufvurätten den 6 Augusti 1867 utslag och fann ansökningen icke till något vidare rådstufvurättens yttrande föranleda. Häröfver anfördes besvär hos Svea hofrätt; men som besvären inkommo först efter klockan tolf å femtonde dagen efter utslagets dag, förklarade hofrätten, medelst utslag den 8 Oktober 1867, att besvären ej kunde till pröfning upptagas. Klaganderne sökte i underd. ändring eller ock att Kongl. Maj:t måtte af nåd bevilja resning i målet. Såsom skäl för : ändringssökandet anfördes, att. rådstufvurätten vid arfsfrågans behandling icke iakttagit föreskrifterna i 24 kap. Rättegångsbalken. Parterne hade ej tillfälle att närvara, då ärendet der handlades och de fingo icke på förhand veta när detsamma företogs . till afgörande. Icke destomindre hade beslutet ej daterats för den dag det utgafs; det fanns ej ens utskrifvet, då det afkunnades, utan var tillgängligt tidigast fjerde dagen derefter, från hvilken dag alltså fatalietiden borde beräknas. Vid ärendets föredragning inför Högsta Domstolen den 13 Maj 1868 (i närvaro af justitieråden Iggeström, Qvensel, Berg, Wretman, Naumann, von Hofsten och Olivecrona) fann s. 216 Sida 216 i årgången börjar här Högsta Domstolen skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring; och då ej visadt vore, att hvad rådstufvurätten i ärendet yttrat må utgöra hinder för klaganderne att fä deras ifrågavarande anspråk i vederbörlig ordning pröfvadt, fann Högsta Domstolen ej heller skäl att den sökta resningen bevilja. --- Källa: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.