---
citation: Naumanns tidskrift 1870 s. 240
alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1870 s. 240
court: Högsta domstolen
series: "https://ratiolex.se/naumann/"
type: REFERAT
date: 1869-12-27
keywords:
  - Arfvinge
url: "https://ratiolex.se/naumann/1870/s-240/"
source: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet
source_organization: Ratio Lex
license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord.
---

# Naumanns tidskrift 1870 s. 240

Får stadgandet i 15 kap. 6 § Ärfdabalken tillämpas i det fall, då någon arfvinge efter den aflidne varit känd och i bouppteckningen efter honom uttryckligen finnes upptagen ! Andra arfvingars anmälan inom natt och år efter rättens utfärdade

---

Den 23 Januari 1867 afled i Stockholm vågskrifvaren Carl Adolf Lampa, och uti den efter honom upprättade bouppteckningen antecknades enkan Charlotta Dorothea Wallof, född Levin, såsom enda arfvinge; dock hade Stockholms rådstufvurätt den 6 Augusti samma år beslutat att genom kungörelse i post- och inrikestidningar Lampas till namn och vistelseort okände arfvingar skulle föreläggas att, inom natt och år från den dag kungörelsen funnes tredje gången i nämnde tidningar införd, hos rådstufvurätten sig anmäla och sina anspråk gällande göra, vid den påföljd 15 kap. 6 § Ärfdabalken bestämde. Denna kungörelse var i posttidningen för den 29 Oktober 1867 införd tredje gången.

s. 241 Sida 241 i årgången börjar här

Enkan Wallöfs blinda dotter Augusta Charlotta Wallöf lät den 4 Juni 1867, för bevakning såsom testamente, inför ofvannämnde rådstufvurätt uppvisa ett utdrag af rådstufvurättens protokoll för den 18 nästförutgångne Februari, utvisande, att rörande ett af Lampa upprättadt muntligt testamente dä hållits vittnesförhör med fabrikören R. F. Futy och kontorsskrifvaren C. A. Strindberg, hvilka på ed intygat:

Futy: att vittnet vid ett samqväm hemma hos vittnet i Augusti månad 1864 frågat Lampa, med hvilken vittnet var bekant sedan femtio år tillbaka, hvem som efter hans död skulle få hans qvarlåtenskap; att Lampa dervid yttrat: »Jag har en blind och fattig systerdotters dotter vid namn Wallöf, hon skall hafva det lilla som blir efter mig» ; hvarjemte Lampa omtalat, att två eller tre hans systrar bosatt sig och blifvit förmånligt gifta i Petersburg, men att han förmodade, det de voro döda, emedan han ej hört af dem sedan 1831; att, dagen innan Lampa dog, vittnet besökt honom, som då var sängliggande och, en stund förr än vittnet gick ifrån honom, yttrade: »Du kommer väl ihåg att min blinda systerdotter skall hafva det lilla, som finnes efter mig»; — samt att vittnet vid begge dessa tillfällen funnit Lampa vara vid sundt och fullt förstånd samt handla af fri vilja;

Strindberg : En afton under hösten 1863 eller 1864, vid ett samqväm hos Futy, hörde vittnet huruledes Lampa på Futys förfrågan förklarade, att den qvarlåtenskap, han kunde lemna efter sig, skulle tillfalla någon blind qvinlig slägting, hvilkens förvandtskap Lampa äfven uppgifvit, utan att dock vittnet erinrade sig närmare, än att slägtingen skulle vara Lampas systerdotter eller systerdotters dotter. Lampa, som vid tillfället var vid sundt och fullt förstånd, anmodade ej vittnet att lägga hans berörde förklaring på minnet; tilläggande vittnet, att vittnet ej vore visst derom, att förhandlingen i afseende på arftagerskan innefattat hvad vittnet nyss förmält, eller om den afsett Lampas systerdotters blinda dotter eller hans systerdotter och hennes blinda dotter.

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 7:de årg.

s. 242 Sida 242 i årgången börjar här

Efter stämning â enkan Wallöf och hennes dotter till Stockholms rådstufvurätt (stämningsansökningen ingifven den 12 Oktober 1867) yrkade handlanden S. H. Silow, såsom förmyndare för sina tre omyndige barn, samt hans myndige söner C. C. A. Silow och Seth Silow: att det af Augusta Charlotta Wallöf såsom muntligt testamente efter Lampa åberopade och vid rådstufvurätten bevakade förordnande till hennes förmån,. hvarom fabrikören Futy och kontorsskrifvaren Strindberg den 18 Februari 1867 meddelat intyg, måtte, såsom obestyrkt, till all kraft och verkan upphäfvas samt Silows barn, hvilkas moder vore Lampas systerdotter, tillerkännas arfsrätt i Lampas bo enligt lag.

Sedan parterne å ömse sidor framlagt skäl och motskäl, meddelade rådstufvurätten den 26 Januari 1869 dom af följande innehåll: att som hvad Futy och Strindberg omvittnat, att Lampa i lifstiden i deras gemensamma närvaro mer än två år före sin död yttrat, på fråga af Futy om hvem som efter Lampas frånfälle skulle erhålla hans qvarlåtenskap, icke utmärkte annat än förefallet samtal om testamente, utan att likväl Lampa då förklarat sin afsigt vara, att genom sagda yttrande hafva testamente gjort, eller att tillstädesvarande personer måtte till ett sådant förordnande vara vittnen; samt, såvidt utredt vore, icke någon annan än Futy närvarit och hört Lampas, dagen , före hans död, hafda yttrande: »du kommer väl ihåg att min blinda systerdotter skall hafva det lilla som blifver efter mig»; alltså förklarades de af Augusta Charlotta Wallöf såsom Lampas muntliga testamente till hennes förmån åberopade vittnesintyg icke kunna medföra någon inskränkning i den arfsrätt, som lagligen käranderna efter Lampa tillkomme.

Enkan Wallöf och hennes dotter fullföljde efter vad talan i Svea hofrätt och invände, att vederparterne voro obehörige att klandra testamentet, emedan de enligt 15 kap. 6, § Ärfdabalken försutit sin rätt till arf efter Lampa. Då nemligen man icke ägt kännedom om att Silows barn vore Lampas arfvingar, så hade de, för ätt bibehållas vid

s. 243 Sida 243 i årgången börjar här

arfsrätt, bort anmäla sig inom natt och år från dödsfallet den 23 Januari 1867; men så hade ej skett.

Silow och hans söner genmälde: De bodde i södra Sverige, voro för Lampa okända och hade om hans död ej fått underrättelse på annat sätt än genom rådstufvurättens kungörelse i post- och inrikestidningen. Natt och år borde icke räknas annorlunda, än från den 29 Oktober 1867, då kungörelsen fanns i tidningen tredje gången införd; och som stämningsansökningen ingifvits till rådstufvurätten den 12 Oktober 1868, hade de ej försummat att inom laga tid göra sina anspråk gällande, hvadan de bestredo ändringssökandet.

Hofrätten yttrade i dom den 27 Maj 1869: Emedan ostridigt vore, ej mindre att i den ort, der Lampa bott och aflidit, man icke afvetat, att Silows barn voro arfvingar efter Lampa, än äfven att dessa icke inom natt och år efter dödsfallet i nämnde egenskap gifvit sig tillkänna; samt bemälde barn, hvilka icke heller visat laga förfall, följaktligen, jemlikt grunderna i 15 kap. 3 och 6 §§ Ärfdabalken, förlorat sin rätt att efter Lampa taga arf; ty och som vid sådant förhållande Silow och hans söner lagligen icke ägde att det af vederparterna åberopade testamente efter Lampa klandra, fann hofrätten, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, Silows och hans söners talan ej förtjena afseende.

Häremot fullföljdes hos Kongl. Maj:t underd. ändringssökande af Silow och hans söner, hvilka, under åberopande af hvad de förut anfört, tillika erinrade, att ju Lampa för Futy, enligt hvad han omvittnat, uppgifvit, det Lampa haft systrar i Petersburg. Vid sådant förhållande hade väl enkan Wallöf ej bort i bouppteckningen upptagas såsom enda arfvinge. Sökanderne hade ställt sig till efterrättelse föreskriften i rådstufvurättens kungörelse, hvilken dock, genom hofrättens domslut, betagits all betydelse. I förevarande fall hade 4 och 5 §§ i 15 kap. Ärfdabalken tillämplighet.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Lilienberg samt t. f. revisionssekreteraren Lagergren, denne sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betän-

s. 244 Sida 244 i årgången börjar här

kande den 20 November 1869, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 2 påföljde December; och som, vid det förhållande att viss arfvinge efter Carl Adolf Lampa varit känd och i bouppteckningen efter honom upptagen, det i 15 kap. 6 § Ärfdabalken omförmälda fall icke är för handen, samt de af hofrätten åberopade omständigheter, att man icke å den ort, der Lampa varit bosatt och aflidit, vetat, att jemväl sökanderne voro arfvingar efter Lampa, och att sökanderne uraktlåtit att, inom natt och år efter dödsfallet, i nämnde egenskap gifva sig tillkänna, icke enligt lag föranleda dertill, att sökanderne förlorat sin rätt att efter Lampa taga arf; alltså pröfvade Högsta domstolens flesta ledamöter (justitieråden Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe och Strandberg), med ändring af hofrättens beslut, skäligt ogilla den af svaranderna hos hofrätten gjorda invändning mot sökandernas behörighet att det af svaranderna åberopade testamente klandra; i följd hvaraf och då, med den åsigt hofrätten haft, hofrätten icke kommit att ingå i närmare pröfning af svarandernas derstädes i sjelfva saken fullföljda talan, saken blef af bemälde ledamöter, med undanrödjande af hofrättens dom, visad åter till hofrätten, som hade att uppå anmälan densamma ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.

Justitierådet Cramér gillade nedre revisionens underdåniga betänkande.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 27 December 1869.

---

Källa: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.