--- citation: Naumanns tidskrift 1870 s. 597 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1870 s. 597 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT keywords: - Ränteberäkning url: "https://ratiolex.se/naumann/1870/s-597/" source: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1870 s. 597 Beträffande ränteberäkning vid köpeskillingsliqvid för exsekutivt försåld intecknad fast egendom. --- Kongl. sekreteraren C. A. Forselius, bankokommissarien C. P. Dahlgren och enkan Elise Lindh innehade hvar sitt skuldebref, af hvilka Forselii och Dahlgrens lydde hvartdera å 1,333 rdr 16 sk. banko samt Elise Lindhs å 4,500 rdr rmt. Dessa skuldebref, i hvilka ränta förskrifvits att löpa tills liqvid skedde, voro intecknade i fasta egendomen n:o 2 efter 1810-års nummerordning i qvarteret Wedbäraren inom Hedvig Eleonora församling i Stockholm, Forselii den 17 Juli och Dahlgrens den 28 Augusti 1854 samt Elise Lindhs den 12 Oktober 1857; och var räntan antecknad såsom gulden, å Forselii och Dahlgrens skuldebref till den 1 April samt å Elise Lindhs till den 1 Oktober 1865. I denna egendom funnos jemväl andra inteckningar; hvarjemte och sedan egendomen styckats i tre mindre delar, under n:ro 2, 11 och 12, dels i alla tre egendomarne och dels i särskilda nummer meddelats inteckningar, hvilka för hela egendomen uppgingo till ett sammanlagdt belopp af 55,500 rdr utom räntor. Efter derom gjord ansökning blefvo alla egendomarne dömda i mät och exsekutivt försålda: n:ro 11 och 12 den 1 April och n:o 2 den 13 Maj 1867 för tillsamman 33,000 rdr. Auktionen af den 13 Maj 1867 öfverklagades, men fastställdes af Kongl. Maj:t den 6 April 1868. s. 598 Sida 598 i årgången börjar här Sedan köparne inbetalt de särskilda köpeskillingarna, blefvo medlen, som, efter afdrag af auktionskostnaden, utgjorde 32,555 rdr 61 öre, insatta i Sveriges riksbank för öfverståthållareembetets kanslis räkning; och. i särskilda ansökningar yrkades af Forselius, Dahlgren och Elise Lindh att de måtte få lyfta de i deras skuldebref förskrifna kapitalbelopp jemte ränta till den 18 Maj 1868, under förutsättning nemligen att medlen då finge lyftas. Öfverståthållareembetets kansli yttrade i utslag den 9 Juni 1868: att hvad beträffade bemälde inteckningshafvares yrkande att vid liqviden ränta å deras intecknade fordringar måtte beräknas och dem godtgöras för längre tid än till auktionsdagen, funne öfverståthållareembetets kansli vid det förhållande, att köpeskillingarne icke voro tillräckliga till gäldande af alla i egendomarne intecknade skulder jemte de belopp, som borde utgå med förmånsrätt framför inteckningarne, omförmälda yrkande icke kunna lagligen bifallas, utan räntan å alla i egendomarne intecknade belopp, som skulle af köpeskillingarna gäldas, borde inteckningshafvarne emellan beräknas endast till den 13 Maj 1867, då försäljningen af den • senast sålda egendomen ägde rum, inteckningshafvarne härigenom likväl ej betaget att emot den eller dem, som vederborde, särskildt utföra talan om ränta efter auktionsdagen; och i öfverensstämmelse med detta utslag upprättades köpeskillingsliqvid, deri Forselius, Dahlgren och Elise Lindh tillgodofördes ränta endast till den 13 Maj 1867. Forselius och medparter besvärade sig i Svea hofrätt. Det vore orimligt att inteckningshafvares rätt skulle vara beroende af en auktionsförrättnings giltighet. Utan afseende derpå om en exsekutiv auktion fastställdes eller icke, måste räntan å intecknad fordran utgå med förmånsrätt för hela den tid som räntan vore ogulden. I förevarande fall skulle, om öfverståthållareembetets kanslis utslag godkändes, inteckningshafvare beröfvas ränta för tiden från auktionsdagen till lyftningsdagen, hvilket ingenstädes funnes stadgadt, hvaremot tvärtom lag föreskrefve, att ränta vore så gild som hufvudstol och att liqvid skulle ske i den ordning, som af förmåns- s. 599 Sida 599 i årgången börjar här rätten inteckningshafvare emellan bestämdes, hvaraf ock följde att, der brist uppstode, sista inteckningshafvaren borde deraf drabbas, men icke någon fördelning deraf på samtliga inteckningshafvarne äga rum. Huru som helst, kunde i detta fall icke sista auktionsdagen bestämmas såsom terminus ad quem för ränteberäkningen, utan hade enligt öfverståthållareembetets kanslis egen åsigt denna terminus åtminstone bort blifva den 6 April 1868, då Kongl. Maj:t fastställde den öfverklagade auktionsåtgärden. Men äfven detta vore icke riktigt, utan yrkades att bekomma ränta till den dag då medlen finge lyftas. Hofrätten i utslag den 13 Januari 1869 fann ej skäl att i öfverståthållareembetets kanslis utslag göra ändring. Forselius och medparter fullföljde underdånig talan och yrkade, att Kongl. Maj:t måtte, med undanrödjande af den uppgjorda köpeskillingsliqviden, förordna om upprättande af ny liqvid på sådan grund, att sökänderna måtte tilläggas ränta å skuldebrefvets innehåll till den dag, då kapitalbeloppen finge af sökanderna hvar för sig hos öfverståthållareembetets kansli emot borgen lyftas. Innan målet föredrogs, anmäldes emellertid af sökanderna att de fått emot borgen lyfta kapital-beloppen. Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow samt t. f. . revisionssekreterarne Lagergren och Welin, den sistnämnde föredragande) yttrade i underdånigt betänkande den 28 Augusti 1869: Som enligt 17 § i 17 kapitlet Handelsbalken, sådant detta lagrum lydde uti Förordningen den 8 Oktober 1861, ränta vore lika gild som hufvudstol, samt upplyst vore, att köpeskillingarne för ifrågavarande fastigheter räckt till för betalning till kapital och ränta af sökandernas i fastigheterna intecknade fordringar i öfverensstämmelse med skuldebrefvens innehåll; alltså hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte, med upphäfvande af hofrättens och öfverståthållareembetets kanslis utslag, förklara sökanderna berättigade att, såsom de yrkat, hvar för sig ur köpeskillingarna åtnjuta förskrifven ränta till den dag, då fordringarnes kapitalbelopp blifvit af sökan- s. 600 Sida 600 i årgången börjar här derna emot borgen lyftade, samt att i följd häraf målet måtte i öfverklagade delar visas åter till öfverståthållareembetets kansli, som torde hafva att upprätta ny köpeskillingsliqvid i enlighet med nu stadgade grunder. Sedan handlingarna emellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat, företogs saken den 22 November 1869 till afgörande; och emedan uti de skuldebref, hvarå sökändernas nu ifrågavarande fordringar sig grunda, ränta är förskrifven att utgå till dess betalning sker, samt vid sådant förhållande, jemlikt stadgandet i 17 kap. 17 och 19 §§ Handelsbalken, sådana dessa lagrum lyda i Förordningen den 8 Oktober 1861, jemförda med 2 momentet 117 § Konkurslagen den 18 September 1862, sökanderna varit lagligen berättigade att, hvar i den ordning de till säkerhet för fordringarna beviljade inteckningar föranledde, utur fastigheternas köpeskilling erhålla betalning ej mindre för hufvudstol än äfven för derå förskrifven ränta, beräknad, för såvidt densamma enligt lag borde utur fastigheten utgå, intill dess liqvid skedde; ty och som, efter hvad handlingarna utvisade, nu ifrågavarande räntor icke till någon del upplupit under annan tid än att förmånsrätt derför i fastigheternas köpeskilling vore bibehållen, samt öfverståthållareembetet följaktligen saknat anledning att, på sätt som skett, inskränka ränteberäkningen å sökandernas fordringar till förmån för fordringar med yngre inteckningsrätt än den för sökandernas fordringar gällande; alltså och då i detta mål, såvidt visadt vore, de influtna köpeskillingsbeloppen hvarken i sammanhang med den af öfverståthållareembetet uppgjorda köpeskillingsliqvid eller å annan af bemälde embete bestämd viss dag varit till lyftning för dem, som dertill ansetts berättigade, tillgängliga, pröfvade justitieråden friherre Leuhusen, Wretman och von Hofsten rättvist på det sätt ändra hofrättens och öfverståthållareembetets öfverklagade utslag i målet, att sökanderna förklarades, hvar å sin kapitalfordran, i den ordning inteckningarne föranledde, äga att utur köpeskillingen för de försålda fastigheterna åtnjuta förskrifven ränta till den dag, då penningar till samma fordrans gäldande redan s. 601 Sida 601 i årgången börjar här må vara lyftad, eller eljest medel för sökanderna tillgängliga; och blef, i följd häraf, målet af bemälde justitieråd visadt åter till öfverståthållareembetet, som hade att uppå anmälan detsamma ånyo företaga samt rättelse i köpeskillingsliqviden, i enlighet med ofvan stadgade grunder, verkställa. Justitieråden Bolin, Dreijer och Lagerstråle förenade sig i följande yttrande: »Som enligt 17 § i 17 kap. Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder i Förordningen den 8 Oktober 1861, ränta vore lika gild som hufvudstol och förty borde utur gäldenärs bo utgå i den mån tillgångarna det medgåfve, hvarjemte 19 § i samma kapitel och balk, efter dess lydelse i nämnde förordning, förmådde att tvist emellan borgenärer om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egendom skall, äfven när den till konkurs ej afträdd blifvit, pröfvas efter de i åberopade kapitlet stadgade grunder; alltså och emedan uti den öfverklagade köpeskillingsliqviden utdelning till belopp, öfverstigande nu omtvistade räntor, blifvit anvisad till fordringar med yngre inteckningsrätt än den, som sökanderna äga för sina fordringar, samt, efter hvad handlingarna utvisade, berörde räntor icke till någon del upplupit under annan tid än att förmånsrätt till fastigheternas köpeskilling vore för samma räntor bibehållen, pröfvade justitieråden, vid jemförelse tillika med stadgandet i 2 momentet 117 § Konkurslagen, rättvist på det sätt ändra hofrättens och öfverståthållareembetets utslag i målet, att sökanderna bort vid köpeskillingsliqviden förklaras, hvar å sin fordran, äga att utur köpeskillingen för de intecknade och försålda fastigheterna åtnjuta förskrifven ränta till den dag, den 9 Juni 1868, då liqviden upprättades, eller, derest betalningen då ej kunnat lyftas, till den dag — hvilken bort af öfverståthållareembetet vid liqviden utsättas — då medlen derefter först kunnat för sökanderna vara för sådan lyftning tillgänglige; och förty blef äfven af justitieråden målet visadt åter till öfverståthållareembetet för vidare verkställande af den förändring i liqviden, som af hvad ofvan blifvit stadgadt föranleddes». s. 602 Sida 602 i årgången börjar här Kongl. Maj:ts dom, affattad i öfverensstämmelse med förstnämnde tre justitieråds votum, utgafs den 20 December 1869. --- Källa: Naumanns tidskrift 1870, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.