--- citation: Naumanns tidskrift 1871 s. 317 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1871 s. 317 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1870-11-28 url: "https://ratiolex.se/naumann/1871/s-317/" source: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1871 s. 317 Ytterligare om oloflig bränvinsförsäljning. --- T. f. stadsfiskalen i Carlskrona A. Johansson yrkade, efter särskilda stämningar å bokhållaren A. Lindvall till poliskammaren i nämnde stad: att som Lindvall, hvilken vore anställd i tjenst hos handlanden J. N. Thorsell i Carlskrona, ej mindre i anledning af stensättaren Jonas Abrahamssons i Thorsells salubod framställda begäran att erhålla omkring 20 kannor bränvin, nämnde dag å Thorsells gård utlemnat 211/2 kannor bränvin på det sätt, att Lindvall fördelat detsamma mellan Jonas Abrahamsson och åtskilliga i hans sällskap varande personer, af hvilka hvar och en till Lindvall framlemnat kärl och flaskor jemväl àf mindre rymd än en half kanna, än äfven samma dag, efter det den af Jonas Abrahamsson sålunda föranstaltade »salning» ägt rum, på enahanda sätt fördelat 15 kannor bränvin till stenhuggaren J. Lilja och i hans sällskap varande personer, Lindvall måtte härför fällas till ansvar såsom för oloflig bränvinsutskänkning. Sedan upplyst blifvit, att Thorsell icke ägde minuthandelseller utskänkningsrättigheter, förmälde Lindvall, att han af Thorsells bodföreståndare F. Andersson fick tillsägelse att till Jonas Abrahamsson utlemna omkring 20 kannor bränvin, hvarefter de begåfvo sig till källaren, der Lindvall och Thorsells dräng Boij uppumpade bränvinet i ett tiokannekärl; och som Jonas Abrahamsson hade en mängd småkärl, till största delen buteljer, så slogs bränvinet i ett kannemått såsom varande lättare att handtera vid småkärlens påfyllande. Jonas Abrahamsson qvarstod inne i källaren under mätningen och, sedan Lindvall mätt ut 15 à 18 kannor, samt Jonas Abrahamsson, på Lindvalls fråga huru s. 318 Sida 318 i årgången börjar här mycket han ville köpa, sagt att han skulle hafva några stop till, uppmättes inalles 211/2 kannor. Under uppmätningen tillstädesvoro flera personer, som förde flaskor ut och in. Liqviden skedde hos Andersson i boden, sedan Lindvall sändt drängen dit med besked om huru mycket bränvin utlemhats till Jonas Abrahamsson. De i målet hörda vittnen intygade, Carlson och Cullberg: att de varit med om »salningen»; och att Lindvall pumpade upp bränvin i ett mått, hvarefter fördelningen verskställdes sålunda, att för hvarje kanna, som tilldelades de närvarande, hvilka alla medhade sina kärl, skref Lindvall med krita ett märke på en dörr. Mogren: vittnet skulle hafva 5 kannor och medhade en kagge och två flaskor. På dessa uppmättes bränvinet af Thorsells dräng Boij i närvaro af Lindvall, som skref upp. Vittnet gick genast sedan han fått sin del. Petersson: vittnet, som skulle hafva en kanna, fick sina medförda fyra flaskor fyllda, och så kommo en efter annan af de »salande» fram med sina flaskor, i hvilka bränvin ifylldes från ett kannemått. En del af de »salande» gingo bort sedan de erhållit sitt qvantum. Lindgren: vittnet begärde och fick tre halfstop bränvin, och en landtbo ett halftsop. Denne tog ur kannemåttet sitt halfstop och vittnet erhöll återstoden, hvarefter vittnet genast aflägsnade sig. Poliskammaren meddelade utslag den 10 Februari 1870: Emedan utredt vore, att sedan Jonas Abrahamsson den 31 December 1869 emottagit penningar af flera personer för att för det sålunda sammanlagda beloppet inköpa bränvin till fördelning deltagarne emellan i mån af deras tillskott, och Jonas Abrahamsson derefter i Thorsells salubod, som förestodes af kbohållaren Fritz Andersson, gjort begäran om vid pass tjugo kannor bränvin, ‘utan att närmare bestämma beloppet, Lindvall, hvilken enligt bemälde Anderssons tillsägelse från magasin utmätt bränvinet och, utan afseende s. 319 Sida 319 i årgången börjar här på den vid tillsägelsens erhållande uppgifna myckenhet, likväl på Jonas Abrahamssons begäran utmätt större myckenhet än i boden blifvit uppgifven, verkställt denna utmätning sålunda, att han till en mängd personer, som framburit kärl och flaskor af mindre än till och med en half kannas rymd, utlemnat den myckenhet som dessa flaskor kunde rymma, hvarefter dessa efter hand bortburits; ty och då vid sådant förhållande Lindvall bort finna, att fråga icke varit om försäljning af den begärda myckenheten om 20 kannor, utan om verklig utminutering och utskänkning, dömdes, jemlikt 41 § i K. Förordningen den 21 Maj 18G9, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, Lindvall, som icke allenast till Jonas Abrahamssons sällskap, utan äfven straxt derefter till ett annat sällskap sådan fördelning verkställt, att såsom för oloflig utskänkning böta 60 rdr samt i utskänkningsafgift erlägga 80 rdr, af hvilka böter och afgift två tredjedelar skulle tillfalla åklagaren och en tredjedel Carlskrona stads fattige. Lindvall anförde besvär i hofrätten öfver Skåne och Blekinge och yrkade att blifva frikänd från allt ansvar. Han kände ej till Jonas Abrahamssons förhållande till de andra personerna eller om »salning» ägt rum. Endast med Jonas Abrahamsson hade han haft att göra, och hade blott lydt ordres att till denne utlemna omkring 20 kannor. Vore något brott begånget, borde väl Jonas Abrahamsson derför straffas, enär han uppburit penningarne af de »salande». Lindvall hade icke ens emottagit någon betalning. Hofrätten gaf utslag den 1 Juli 1870 och, jemte det poliskammares utslag upphäfdes i livad det angick ansvar å. Lindvall för utlemnandet af det utaf Lilja inköpta bränvin, fann i öfrigt ej skäl till annan ändring i samma utslag, än att de Lindvall ådömda böter nedsattes till 45 rdr. Lindvall sökte i underd. ändring och yrkade att såsom varande helt och hållet oskyldig till åtalade förbrytelsen blifva från allt ansvar fri. s. 320 Sida 320 i årgången börjar här Vid målets föredragning inför Högsta Domstolen den 28 November 1870 funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Naumann, von Hofsten, Strandberg och Huss) skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring. Justitieråden Södergren och Wretman yttrade: att som klaganden hvarken af den omständighet att, sedan köp emellan en person och klagandens husbonde blifvit afslutadt om ett parti bränvin, öfverskjutande 15 kannor, den sålunda försålda och af klaganden utlemnade varan dervid blifvit emellan köparen och andra personer till följd af särskildt dem emellan träffadt aftal fördelad, eller i öfrigt, enligt justitierådens åsigt, är förvunnen om öfverträdelse af det i åberopade 3 § af Förordningen den 21 Maj 1869 stadgade påbud för säljare att såldt bränvin emellan flera köpare fördela; alltså funno justitieråden skäligt, med ändring af hofrättens utslag, klaganden från ansvar och ersättningsskyldighet i målet befria. Anm. Förestående mål, jemfördt med de sid. 250 i närvarande årgång åberopade prejudikater, ådagalägger i hvilket osäkert och vacklande skick rättskipningen i detta ämne befinner sig, — en osäkerhet, hvilken ej sällan hårdt drabbar redlige och nitiske åklagare, som samvetsgrannt fullgöra sina åligganden i afseende på det kringgående af lag, hvartill bränvinsförsäljare och lönnkrögare, med stor illslughet, alltjemnt göra sig skyldige. För så vidt denna osäkerhet i lagskipningen beror på otydlighet i gällande lag, torde det vara en samvetssak för lagstiftaren att söka afhjelpa detta onda. Några vinkar i denna fråga äro gifna i årgången 1865, sidd. 626 o. f. --- Källa: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.