--- citation: Naumanns tidskrift 1871 s. 441 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1871 s. 441 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1871-02-21 url: "https://ratiolex.se/naumann/1871/s-441/" source: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1871 s. 441 På förfrågan af ortens riksdagsman, förklarar sig en församling vara »benägen» att upplåta jord för jernvägsanläggning och att sjelf ersätta den sålunda af enskilde afstådda jorden, »med tillförsedt påräknadt biträde af omkringliggande socknar». Är för- --- Styrelsen för statens jernvägsbyggnader stämde vid 1868- års vinterting med Allbo härad Lekaryds socknemän med påstående: att som vid sockenstämma med församlingen den 11 September 1859 socknemännen i anledning af väckt fråga huruvida de, i händelse södra stambanan af statens jernvägar skulle komma att dragas åt socknen, voro benägna att, utan ersättning från staten, upplåta för banan erforderlig jord inom socknen, sådant sig åtagit och tillika beslutat, att samma jord skulle ersättas af socknen; men de två personer inom Lekaryds församling, hvilka afstått vissa jordområden, fordrat att af de till stambanans anläggning anslagna allmänna medel utfå de för dessa jordområden af särskilda skiljemän bestämda ersättningsbelopp, och styrelsen jemväl genom Svea hofrätts dom den 21 Juni 1866, som Kongl. Maj:t i dom den s. 442 Sida 442 i årgången börjar här 30 April 1867 fastställt, förpligtats att dessa ersättningsbelopp med ränta dera utgifva, Lekaryds socknemän alltså mätte varda ålagdt, att till styrelsen, som, för fullföljd af talan mot nyssbemälde hofrätts dom, den 15 Augusti 1866 nedsatt 7,997 rdr 51 öre, återgälda samma belopp med ränta från sistnämnda dag. Det åberopade sockenstämmoprotokollet hade följande lydelse: »Efter vederbörligen förut skedd pålysning sammanträdde församlingen i dag, för att lemna svar till en genom riksdagsmannen Johan Petersson i Alfvestad framställd förfrågan: huruvida, i händelse statens södra jernbanssträcka kommer att dragas häråt, församlingen vore benägen att, utan ersättning å statens sida, upplåta jord för densamma; och blef det obetingade svaret härpå fullt jakande, viljande församlingen för sin del med tillförsedt påräknadt biträde af omkringliggande socknar, som af samma jernbana komme att hafva större eller mindre fördel, sjelf ersätta den jord, som för ändamålet blefve behöflig. — Ut supra. In fidem: M. D. Bergdahl, ’ P. L. Genast uppläst, justeradt och erkändt; intyga å egna och öfriges vägnar, Carl Johan Svensson, Lekaryd Ladug. Magnus Jonasson ibm». Jernvägsstyrelsens berörda fordringsanspråk bestreds af församlingen dels på den grund, att åberopade sockenstämmobeslutet icke tillkommit i laga ordning, dels ock emedan samma besluts innehåll, såsom varande vilkorligt, icke vore till betalning förbindande. I förstnämnda afseendet anmärktes, att sockenstämman hållits samma dag den utlystes, hvilket, då fråga gällde afgifter, vore stridande mot 4 § i K. Förordningen den 29 Augusti 1843, angående sockenstämma; att protokollet ej blifvit nästa söndagen derpå från predikstolen uppläst eller varit försedt med besvärshänvisning och sålunda vore i sig sjelf en nullitet, som aldrig kunnat vinna laga kraft, helst s. 443 Sida 443 i årgången börjar här förevarande fråga icke lagligen utgjort föremål för sockenstämmas beslut, ty »öfverenskommelse om väghållning», hvarom 9 kap. 16 § i nämnde Förordning handlade, vore någo helt annat. Hvad beslutets innehåll anginge, så vore det omförmälda s. k. åtagandet grundadt på uttryckt tillförsigt att angränsande socknar skulle vara benägna att i bidraget till jernvägen deltaga, hvilken tillförsigt ej rönt uppfyllande. Och då vilkoret sålunda icke blifvit uppfyldt, kunde den uttalade benägenten ej vidare anses bindande. Härå genmälde jernvägsstyrelsen: Sockenstämmoprotokollet innehölle, att vederbörlig »pålysning» om sockenstämman ägt rum. Frågor om öfverenskommelser rörande kommunikationsanstalter hörde till dem, som sockenstämma ägde afgöra. I öfrigt och då upplyst vore, att besvär öfver sockenstämmobeslutet blifvit anförda hos konungens befallnings- * hafvande, som dock förklarat sig ej kunna desamma till pröfning upptaga, borde samma beslut tillerkännas fullt vitsord, och någon domstolens pröfning af dess giltighet icke vidare ifrågakomma. Hvad anginge den förutsättning af biträde från andra kommuner, socknemännen må hafva haft vid beslutets fattande, kunde denna ej inverka på styrelsens rätt, utan rörde endast dem sjelfva. Häradsrätten meddelade utslag den 18 September 1868: att som, enligt Kongl. Förordningen om sockenstämmor i riket den 29 Augusti 1843, det icke tillkommit eller nu kunde tillkomma häradsrätten att upptaga besvär eller anmärkningar öfver ifrågavarande sockenstämma och det dervid fattade beslut, samt det icke blifvit visadt, att behörig myndighet upphäft och ogillat samma beslut, lemnade häradsrätten utan vidare afseende hvad i förevarande mål mot tillkomsten och giltigheten af sockenstämmobeslutet blifvit anmärkt; men då beslutet åberopats såsom stöd för jernvägsstyrelsens anspråk att af Lekaryds kommun utbekomma ett penningebelopp, vore häradsrätten fullt befogad att pröfva och bedöma sjelfva beslutet och dess tillämpning samt den kraft och verkan, det kunde tillerkännas i detta mål såsom ett bevis på fordran; i hvilket afseende före- s. 444 Sida 444 i årgången börjar här komme, dels att Lekaryds församling vid sockenstämman jakande besvarat frågan om den vore benägen att utan ersättning från statens sida upplåta jord för dess jernbana, ifall denna komme att dragas ditåt, och dels att församlingen, såsom en följd af denna sin benägenhet, vidare aftalat att sjelf ersätta den jord, som för ändamålet blefve behöflig, såsom det i handlingen lydde, »med tillförsedt påräknadt biträde af omkringliggande socknar», och följaktligen med vilkor och under förutsättning att af närmaste socknar erhålla bidrag för inlösning af den erforderliga jorden; och enär det vilkor, Lekaryds församling sålunda fästat vid berörda åtagande eller förbindelse, icke kunde frånkännas vigt och betydenhet äfven för staten, som af församlingens beslut skulle beredas en förmån; alltså och då det icke blifvit påstådt, mindre visadt, att närmaste socknar till Lekaryd lemnat något från dessa beräknadt bidrag uti nämnda hänseende, samt omförmälda vilkor ej verkliggjorts, pröfvade häradsrätten rättvist förklara, att Lekaryds socknemän, mot deras bestridande, icke kunde lagligen tillförbindas till jernvägsstyrelsen utgifva större eller mindre del af den omstämda jordersättningen; i följd hvaraf styrelsens talan i målet icke kunde bifallas. Parterna vädjade å ömse sidor till Göta hofrätt. Socknemännen yrkade ändring, såvidt deras anmärkning mot sockenstämmobeslutets tillkomst och giltighet icke bifallits. Styrelsen yrkade bifall till sin talan. Beslutet hade tillkommit på begäran af ortens riksdagsman, hvilken ock, innan riktningen af banan bestämdes, anmälde detsamma för riksdagen, som lade det till grund vid beräkningen af kostnaden för banans anläggning. Hofrätten, i dom den 17 December 1869, fann ej skäl att meddela ändring i häradsrättens utslag, i hvad det blifvit af socknemännen öfverklagadt ; men alldenstund, beträffande styrelsens vadetalan, protokollet vid ifrågavarande den 11 September 1859 med Lekaryds församling hållna sockenstämma innehölle, att församlingen på framställd förfrågan, s. 445 Sida 445 i årgången börjar här huruvida den, i händelse statens södra jernbanssträcka komme att dragas åt socknen, vore benägen att, utan ersättning å statens sida, upplåta jord för jernvägen, lemnat ett obetingadt jakande svar, under förklarande derjemte, att församlingen »med tillförsedt påräknadt biträde af omkringliggande socknar, som af jernbanan komme att hafva större eller mindre fördel», ville ersätta den jord, som för ändamålet blefve behöflig; fördenskull och enär församlingen härigenom iklädt sig förbindelse att för den inom socknen belägna jord, som för jernvägen komme att tagas i anspråk, lemna vederbörande godtgörelse, samt församlingens yttrande om tillförsedt påräknadt biträde härtill af omkringliggande socknar endast syntes innefatta ett uttryck af församlingens förhoppning om erhållande af dylikt biträde, och desto mindre kunde anses utgöra något vilkor, hvaraf förbindelsens uppfyllande varit beroende, som församlingen då ännu icke gjort sig förvissad om eller i hvad mån biträdet kunde emotses; alltså och då ostridigt vore, att styrelsen i ersättning för jord, som inom Lekaryds socken användts för jernvägen, måst utgifva, med inberäkning af ränta, ett belopp af 7,997 rdr 51 öre, blef, med upphäfvande af häradsrättens utslag härutinnan, Lekaryds församling ålagdt att återgälda styrelsen detta belopp med sex procent ränta derå från den 15 Augusti 1866 till dess liqvid skedde. Socknemännen sökte i underdånighet ändring uti allt hvad dem emot gått, åberopade livad de hos domstolarne anfört om sockenstämmoprotokollets tillkomst och yttrade vidare hufvudsakligen, att sockenstämmoprotokollet utgjorde endast svar på enskild förfrågan, ej någon utfästelse eller förbindelse till staten eller jernvägsstyrelsen, hvilken senare hvarken sjelf eller genom befullmäktigadt ombud slutat något slags aftal med församlingen. Riksdagsmannen Johan Petersson (hvars bref företeddes) hade ej fått löfte att göra sådant bruk af protokollet, och detta kunde i styrelsens hand icke vara af någon verkan. Församlingens aflåtna yttrande till nämnde riksdagsman hade ej bevärdigats med något svar, långt mindre blifvit af jernvägsstyrelsen accep- s. 446 Sida 446 i årgången börjar här teradt eller godkändt, och församlingen hade ej fått försäkran af styrelsen, eller af någon annan, om förmåner motsvarande dess vilkorligen afsedda uppoffring. Dessutom förekomme, att vid expropriationssammankomsten i orten socknens i protokollsutdraget uttalade - benägenhet icke tagits i anspråk. Jernvägsstyrelsen bestred ändringssökandet och företedde Kongl. Maj:ts resolution den 30 Augusti 1864, hvarigenom ogillats socknemännens klagan deröfver att kon. befallningshafvande i Kronobergs län icke upptagit till pröfning deras emot sockenstämmobeslutet den 11 September 1859 anförda besvär. Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow, föredragande, samt Wedberg och Lilienberg') hemställde i underdånigt betänkande den 6 Oktober 1870, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom. Saken förekom till afgörande i Högsta Domstolen den 14 December 1870, efter det handlingarne för närmare granskning bland ledamöterna cirkulerat. Dervid hemställde justitie- , rådet Lagerstråle att före sakens hufvudsakliga pröfning måtte tagas under öfvervägande, huruvida den omständighet, att, sedan åtskilliga jordägare i Lekaryds församling hos konungens befallningshafvande i Kronobergs län anfört besvär öfver ifrågavarande sockenstämmobeslut den 11 September 1859, och kon:s befallningshafvande genom resolution den 27 April 1864 ansett klaganderna hafva sin rätt till talan emot detsamma försutit, justitierådet såsom statsråd och chef för civildepartementet inför Kongl. Maj:t föredragit de öfver kon. befallningshafvandes berörda resolution fullföljda underdåniga besvär och tillstyrkt det Kongl. Maj:ts beslut af den 30 Augusti 1864, hvarigenom förklarats att skäl icke förekommit till ändring i det slut, öfverklagade resolutionen innehöll, borde anses såsom laga jäf för justitierådet att döma i den nu yppade tvisten om betydelsen och verkan af förenämnda sockenstämmobeslut. Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Wretman, Bolin, von Hofsten och Strandberg) ansågo berörda s. 447 Sida 447 i årgången börjar här omständighet icke utgöra laga jäf för justitierådet Lagerstråle att i pröfningen af förevarande sak deltaga. Justitierådet Naumann yttrade: » Af handlingarne i målet inhemtas, att samma dokument, som nu inför Högsta Domstolen är i fråga, eller beslutet vid den såkallade >extra» sockenstämman med Lekaryds församling den 11 September 1859, har förut varit föremål för åtgärd af konungens befallningshafvande, som, uppå åtskilliga jordägares anförda besvär, uti den af justitierådet Lagerstråle åberopade resolution funnit klaganderna hafva försutit rätt till talan mot nämnda beslut. I denna resolution söktes ändring hos Kongl. Maj:t under yrkande, att enär dels de för tillfället i kyrkan tillstädesvarande socknemännen, mot stadgandet i 4 § af K. Förordningen om kyrkostämmor den 29 Augusti 1843, företagit sig att besluta en afgift, till utgörande af församlingen, oaktadt sockenstämman icke var utlyst förr än samma dag den hölls, dels fattat beslut i ett ämne, hvarmed det, enligt 9 § i samma Förordning, icke tillkomme sockenstämma att sig befatta, Kongl. Maj:t täcktes ifrågavarande beslut till all kraft och verkan undanrödja eller ock återförvisa ärendet till kon. befallningshafvande för ny behandling; men Kongl. Maj:t, i det af justitierådet Lagerstråle jemväl åberopade beslutet den 30 Augusti 1864, fann skäl icke förekomma till ändring uti det slut, öfverklagade resolutionen innehöll. Enär nu i Rättegångsbalkens 13 kapitel 1 § såsom domarejäf anses, att domaren förut hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande något slut fattat, hvilket, såsom orden uttryckligen lyda, »den saken rörer», finner jag samma jäf i ännu högre grad gälla, derest domaren förut hos Kongl. Maj:t sjelf i statsrådet föredragit och kontrasignerat ett sådant beslut. Af hvad innehåll“ Kongl. Maj:ts nämnda beslut än månde vara, äfven om det skulle tyckas hålla sig vid en annan sida af saken, än den, som nu efter olika uppfattning kan anses böra komma under pröfning, så är ovedersägligt, att det »rörer ifrågavarande sak» och i väsentlig mån måste inverka på den dom, Högsta Domstolen har att i saken fålla, helst till och med samma grunder, som i förutnämnda besvärsskrift hos Kongl. s. 448 Sida 448 i årgången börjar här Maj:t framhöllos, nu åter i rättegången alternativt åberopas för ogillande af jernvägsstyrelsens anspråk. Jag finner alltså justitierådet Lagerstråle vara jäfvig att med förevarande mål taga domarebefattning.» Beträffande sjelfva saken uppstodo olika meningar, och yttrade justitierådet Strandberg: att emedan den omständighet att Lekaryds församling vid omförmälda sockenstämma, på förfrågan af enskild person, riksdagsmannen Johan Petersson i Alfvestad, huruvida, i händelse statens jernbana komme att dragas åt socknen, församlingen vore benägen att utan ersättning å statens sida upplåta jord för densamma, lemnat jakande svar, med tillägg att församlingen för sin del ville, med tillförsedt påräknadt biträde af omkringliggande socknar, ersätta den jord, som för ändamålet blefve behöflig, icke, enligt justitierådets omdöme, grundlade laga rätt för styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader att af församlingen återbekomma större eller mindre del af omstämda belopp; ty och då styrelsen ej heller i öfrigt visat laga skäl för sitt käromål, pröfvade justitierådet för sin del rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari häradsrätten i saken stannat. Justitierådet Lagerstråle fann ej skäl att i hofrättens dom göra annan ändring, än att, enär viss tid för fullgörande af ifrågavarande betalningsskyldighet icke varit bestämd, Lekaryds kommun förklarades icke kunna förpligtas att å det ådömda beloppet 7,997 rdr 51 öre gälda annan ränta än efter fem för hundra om året från stämningsdagen, fjorton dagar före början af 1868-års vinterting med Allbo härad, till dess liqvid skedde. Häruti instämde justitierådet von Hofsten; hvaremot justitieråden Bolin och Naumann delade justitierådet Strandbergs mening. - Justitierådet Wretman var ense med justitierådet Lagerstråle, i öfverenstämmelse med hvars mening Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 21 Februari 1871. --- Källa: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.