--- citation: Naumanns tidskrift 1871 s. 466 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1871 s. 466 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1870-08-31 url: "https://ratiolex.se/naumann/1871/s-466/" source: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1871 s. 466 Försäljning af landtegendom samt af derunder lydande fastigheter »med samma rätt, hvarmed säljaren dem innehaft». --- Genom köpekontrakt den 14 Maj 1856 försålde grefve Ch. E. Lewenhaupt till hofmarskalken C. F. von Mentzer säteriegendomen Ribbingsberg med åtskilliga derunder lydande fastigheter »med allt hvad till dessa fastigheter lydde och lagligen tillvinnas kunde och med samma rätt som grefve Lewenhaupt dem ägt och innehaft», hvarjemte bland köpevilkoren stadgades bland annat, »att egendomen skulle emottagas och tillträdas af köparen den 25 Mars 1857 i det skick, den då befanns». Uti en à grefve Lewenhaupt till 1867-års hösteting med Risinge tingslags härad uttagen stämning anförde hofmarskalken von Mentzer: »Vid den tid, då berörde köpekontrakt upprättades, funnos på en del under de inköpta fastigheterna lydande torp och lägenheter åtskilliga bonings- och ladugårdshus, hvilka, enligt hvad sedermera sig visat, icke tillhörde grefve Lewenhaupt utan andra personer. Då emellertid dessa byggnader icke varit i köpekontraktet undantagne, hade de bort åtfölja köpet af jorden. Derföre yrkades, att grefve Levenhaupt måtte förpligtas att antingen i stället för samma byggnader låta uppföra andra dylika hus eller ock för dem utgifva ersättning enligt verkställd värdering med 1,375 rdr, äfvensom gälda ränta å nämnde belopp från tillträdesdagen tills liqvid skedde eller andra hus blefvo uppförda». Till stöd för käromålet åberopades: att, enligt livad af företedt protokollsutdrag inhemtades, två personer, arrendatorn F. L. Nilsson på Wårvik och Johannes Andreasson på Ingemarstorp, hvilka före rättegångens början hörts på ed för dödsfalls skull, dervid besvurit en af dem undertecknad s. 467 Sida 467 i årgången börjar här attest, af innehåll att åtskilliga i attesten uppräknade stugubyggnader och ladugårdshus till torp under Ribbingsberg, med underlydande, funnos vid egendomen såväl före upprättandet af köpekontraktet parterna emellan af den 14 Maj 1856, som å tillträdesdagen; att dessa byggnader, enligt hvad vittnena hade sig med säkerhet bekant, tillhört icke grefve Lewenhaupt, utan andra personer; att byggnadernas värden (hvilka i attesten specifikt upptogos och hvilkas slutsumma utgjorde 1,375 rdr) snarare voro för lågt än för högt beräknade; samt att af de ifrågavarande husen några blifvit inköpta af hofmarskalken von Mentzer, några bortförts af ägarne och några ännu af ägarne innehades. Grefve Lewenhaupt genmälde: att han, som icke hade sig bekant huruvida de ifrågavarande byggnaderna vid köpekontraktets upprättande tillhört lägenhetsinnehafvarne, bestred detta, tilldess det blefve bevisadt. Väl vore det antagligt, att en eller annan byggnad tillhörde backstugusittare, som med vederbörligt tillstånd uppfört dem, under vilkor att odla jorden deromkring och utgöra åtskilliga arbeten till hufvudgården; och säkert vore, att då grefve Lewenhaupt tillträdde egendomen, flera lägenhetsinnehafvare haft egna hus, hvilka grefve Lewenhaupt sedermera inlöst utan att framställa anspråk på ersättning derför af sin företrädare i äganderätten till egendomen. Vid uppgörandet af köpet med käranden omtalade ock grefve Lewenhaupt för honom, att åtskilliga lägenhetsinnehafvare hade egna hus; och då käranden, ehuru det då varit lätt för honom att om förhållandet vinna tillförlitlig kännedom, icke begärt någon specifik uppgift på de byggnader, som icke tillhörde grefve Lewenhaupt, blef någon sådan icke heller aflemnad. För öfrigt låge i köpekontraktets uttryck, »att egendomen såldes med samma rätt grefve Lewenhaupt den ägt och innehaft», en bestämdt uttalad reservation för en eller annans äganderätt till byggnader, som icke tillhörde grefve Lewenhaupt. Dessutom voro de i attesten upptagna värden orimligt höga; och det vore omöjligt att nu efter mer än tio års förlopp kunna utröna värdet af byggnaderna vid den tid, då käranden till- s. 468 Sida 468 i årgången börjar här trädde egendomen. Pä grund af hvad sålunda anfördt blifvit bestreds käromålet i allo. Häradsrätten yttrade i utslag den 28 November 1868: att emedan ej visadt vore, att grefve Lewenhaupt, hvilken enligt köpekontrakt den 14 Maj 1856 till hofmarskalken von Mentzer sålt Ribbingsbergs egendom med samma rätt, hvarmed grefve Lewenhaupt den ägt och innehaft, vid köpeaftalet uppgifvit sig vara ägare till alla byggnaderna å egendomens torp eller särskildt de ifrågavarande, hvarom hofmarskalken von Mentzer bort före köpets afslutande taga kännedom, derest afseende å förhållandet dermed af honom fästats vid köpet, ogillades käromålet. Hofmarskalken von Mentzer vädjade till Gröta, hofrätt, som yttrade i dom den 19 November 1869: att enär, efter hvad handlingarna föranledde, ifrågavarande bonings- och ladugårdshus hvarken vid hofmarskalken von Mentzers köp af egendomen Ribbingsberg eller förut tillhört samma egendom, och icke heller voro sådana för egendomens bruk erforderliga byggnader, att hofmarskalken von Mentzer, då de icke af grefve Lewenhaupt vid köpet uppgifvits såsom egendomen icke tillhöriga, haft skäl att beräkna dem vara i köpet inbegripna, utan hofmarskalken von Mentzers underlåtenhet att begära upplysning angående förhållandet dermed deremot utmärkte, att han ej ansett detsamma vara af den vigt, att det kunde hafva något inflytande på köpet, pröfvade hofrätten rättvist fastställa häradsrättens utslag. Om denna dom förenade sig vice häradshöfdingen Bergius, assessoren Ekermann och hofrättsrådet von Sydow, hvaremot assessoren Uggla, med hvilken hofrättsrådet von Gregerfelt instämde, yttrade: »Ehuru genom F. L. Nilssons på Wårvik och Johannes Andreassons på Ingemarstorp vittnesmål, i förening med grefve Lewenhaupts deröfver afgifna yttrande, är ådagalagdt, att omstämde, å Ribbingsbergs egendom vid dess försäljning befintlige byggnader ej tillhörde egendomsägaren, samt hofmarskalken von Mentzer, hvilken icke visats hafva härom fått underrättelse, vid sådant förhållande haft fullgiltig anledning att anse desse s. 469 Sida 469 i årgången börjar här byggnader i köpet inbegripne; likväl och som icke någon upplysning om byggnadernas beskaffenhet och derå grundad, i vederbörlig ordning hållen uppskattning af desamma förefinnes, samt vittnenas utan anförde grunder gjorda uppgift om byggnadernas värde icke kan emot grefve Lewenhaupts bestridande äga lagligt vitsord för bestämmande af hans ersättningsskyldighet i förevarande hänseende, finner jag hofmarskalken von Mentzers förda talan ej föranleda ändring i häradsrättens beslut». Hofmarskalken von Mentzer sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom och yrkade bifall till sitt käromål. Med orden i köpekontraktet: »egendomen säljes med samma rätt jag den ägt och innehaft», kunde uppenbarligen icke menas annat än att säljaren afhände sig sjelfva egendomen till uppgifven areal och ägovidd med den ägande- och besittningsrätt, honom enligt vid köpet företedda handlingar tillkomme; och hade säljaren åsyftat en reservation i afseende å egendomens byggnader, hade han uttryckligen bort undantaga dem frän köpet, och detta så mycket hellre som en punkt i köpekontraktet tillerkände köparen rätt att få emottaga egendomen i det skick den vid tillträdet befunnes, samt ostridigt vore att omtvistade byggnaderna vid tillträdet funnits å egendomen, och i allt fall kunde man väl med fog ifrågasätta, huruvida det vore rimligt att, på sätt domstolarne synts förmena, en köpare af en egendom skulle, ehuru han dertill icke ägde någon giltig anledning, vara skyldig att göra sig underrättad beträffande hvarje särskild byggnad å egendomen, om den tillhörde densamma, för att vara säker derpå att få behålla byggnaderna. Hvad nu särskildt anginge motiveringen i hofrättens dom, så kunde man väl med skäl fråga hvar gränsen skulle bestämmas emellan sådana för egendomens bruk erforderliga byggnader, som köparen hade skäl att beräkna vara i köpet inbegripna, och sådana, med hvilka förhållandet icke vore sådant. För öfrigt tillhörde ifrågavarande byggnaderna de på egendomen varande dagsverkstorp, af hvilka naturligtvis egendomsägaren icke kunde hafva något gagn, derest de icke voro bebygda. s. 470 Sida 470 i årgången börjar här I afseende härå åberopades jemväl en attest af två personer, hvilka deri intygade, att berörde torp och torpbygnader ansågos vara för egendomens bruk ovilkorligen nödvändiga, äfvensom att byggnaderna uppförts till större delen under grefve Lewenhaupts ägotid; och yrkades: att, derest Kongl. Maj:t funne innehållet af denna attest inverka på sakens utgång, attestutgifvarne måtte varda på ed hörde inför häradsrätten. Likaledes och ifall Kongl. Maj:t funne en ytterligare utredning af ifrågakomne byggnaders värde vara erforderlig, påstods, att målet måtte varda återförvisadt till häradsrätten. Grefve Lewenhaupt bestred ändringssökandet, under åberopande af livad han förut anfört, och yttrade dessutom, att den punkt i köpekontraktet, som stadgade, att egendomen skulle få emottagas i det skick, den vid tillträdet befanns, endast innebure, att under den tid, som komme att förflyta mellan köpekontraktets upprättande och den dag tillträdet ägde rum, säljaren hvarken hade rättighet eller skyldighet att vidtaga några förändringar med egendomen. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg samt t. f. revisionssekreterarne Ryding och Welin, den sistnämnde föredragande) yttrade i underdånigt betänkande den 16 Juli 1870: »Som, enligt det parterna emellan upprättade köpekontrakt, svaranden till sökanden försålt Ribbingsbergs egendom jemte underlydande hemman »med samma rätt, hvarmed svaranden ägt och innehaft berörde egendom», samt svaranden följaktligen icke tillerkänt sökanden bättre rätt till ifrågavarande, enligt hvad ostridigt vore, andra personer tillhörige byggnader, än den, som tillkommit svaranden; hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte, utan afseende å sökandens anhållan om sakens återförvisning samt om vittnesförhör, pröfva rättvist fastställa det slut, hvari hofrätten i saken stannat». Saken föredrogs den 4 Augusti 1870 inför Högsta Domstolen, hvarvid justitierådet Huss förklarade sig bifalla sökandens anhållan om vittnesförhör; hvaremot Högsta Domstolens öfriga ledamöter (justitieråden Södergren, friherre s. 471 Sida 471 i årgången börjar här Leuhusen, Carleson, Babe, Dreijer och Lagerstråle) förmälde sig vara beredde att meddela slutligt yttrande i målet uti dess närvarande skick. Vid pröfning af sjelfva saken biföllo Högsta Domstolens fleste ledamöter det underd. betänkandet. Justitieråden friherre Leuhusen och Huss afgåfvo följande yttrande: »Ehuru genom vittnens berättelser upplyst är, att ifrågavarande, å Ribbingsbergs egendom vid dess försäljning befintliga byggnader icke voro svaranden tillhöriga, samt, emot sökandens bestridande, icke visadt blifvit, att underrättelse derom före köpet honom af svaranden lemnats, vid hvilket förhållande sökanden ägt giltig anledning att antaga nämnde byggnader vara i köpet inbegripna; likväl och då tillförlitlig utredning ej blifvit åstadkommen angående samma byggnaders beskaffenhet och värde vid den tid, köpet ägde rum, pröfvade justitieråden, utan afseende å sökandens anhållan om sakens återförvisning till häradsrätten, rättvist fastställa det slut, nedre revisionens underd. betänkande innehåller». Justitierådet Rabe fastställde hofrättens dom. Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 31 Augusti 1870. --- Källa: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.