--- citation: Naumanns tidskrift 1871 s. 76 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1871 s. 76 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1870-02-22 keywords: - Barn - Oäkta barn url: "https://ratiolex.se/naumann/1871/s-76/" source: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1871 s. 76 Angående rätt till arf efter oäkta barn. --- Ogifta Katarina Andersdotter från Döltorp afled vintern 1866 och efterlemnade såsom närmaste fränder helsystersönerna Olof, Samuel och Anton Hanson samt halfsysterdöttrarna Anna Brita Larsdotter, gift med Olaus Halfvordsson, och Maria Larsdotter, gift med Anders Nilsson. Katarina Andersdotter hade en oäkta son Elias, som kallade sig Eliasson, efter hvilkens den 28 Augusti 1866 timade död hans moders bemälde fränder, såsom närmaste arfvingar, satte sig i besittning af hans qvarlåtenskap. C. W. Åsberg, såsom gift med aflidne Elias Olssons från Buvall dotter Sara Brita, samt Carl Martin Olsson, gift med Elias Olssons dotter Ellofvamina, jemte Nils Hansson i Böö, i egenskap af förmyndare för Elias Olssons sonson Alfred Martinsson, yrkade efter stämning å Katarina Andersdotters ofvanuppräknade fränder och deras målsmän till Wette häradsrätt: att som Elias Olsson varit fader till Katarina Andersdotters omförmälde son Elias, det måtte alltså, med ogillande af Katarina Andersdotters fränders arfsanspråk. Åsbergs s. 77 Sida 77 i årgången börjar här och Carl Martin Olssons hustrur samt Alfred Martinsson förklaras för Elias Eliassons rätta arfvingar. Olaus Halfvordsson och hans medparter bestridde, att Elias Eliasson varit son till Elias Olsson; hvarefter, sedan vittnesförhör ägt rum och parterna fått vidare utveckla sin talan, häradsrätten, medelst utslag den 11 December 1867 sig utlåtit: att af handlingarne inhemtades, att Elias Olsson, vid samtal med sin själasörjare, i målet såsom vittne hörde kontraktsprosten A. P. Tranæus, för denne erkänt sig vara fader till Katarina Andersdotters den 18 Februari 1821 födde oäkta son Elias; att Elias Olsson vid särskilda tillfällen för vittnena Anna Brita Trulsdotter i Yttre Buar och Christen Carlsson i Buvall jemväl vidgått att han vore fader till Katarina Andersdotters bemälde son Elias; att Elias Olsson, enligt vittnena Anna Brita Trulsdotters i Yttre Buar och Ingrid Andersdotters under Wettelanda berättelser, sagt sig vilja ingå äktenskap med Katarina Andersdotter, men att hans föräldrar förbjudit detta, under hotelse, efter hvad Ingrid Andersdotter uppgifvit, att göra honom arflös om han fullföljde sin uttalade afsigt; att Katarina Andersdotter, enligt flera vittnens utsagor, vid många tillfällen uppgifvit Elias Olsson såsom fader till hennes ofvanbemälde son Elias, med tillägg, att hon af Elias Olsson erhållit uppfostringsbidrag åt sonen; att jemväl Katarina Anderdotters fader Anders Nilsson i Döltorp, enligt vittnena Olof Simonssons och Brita Bryngelsdotters sammanstämmande berättelser, för dessa vittnen omtalat att Elias Olsson lemnat uppfostringsbidrag till Katarina Andersdotters oäkta son Elias; samt att hvarken Elias Olsson eller Katarina Andersdotter, såvidt visadt vore, återkallat sina uppgifter att Elias Olsson vore fader till Katarina Andersdotters omförmälde son; och alldenstund, genom' hvad sålunda förekommit, laga bevisning förebragts derom, att Elias Olsson varit fader till Katarina Andersdotters den 28 Augusti 1866 aflidne son Elias, hvilken antagit tillnamnet Eliasson; fördenskull och emedan käranderna vore med arflåtaren Elias Eliassons fader på sådant sätt besläg- \ tade, att Åsberg och Carl Martin Olsson vore gifte, den förre s. 78 Sida 78 i årgången börjar här med Elias Olssons dotter Sara Brita och den senare med Elias Olssons dotter Ellofvamina, samt Nils Hanssons myndling vore son efter Elias Olssons aflidne son Martin; men vederparterne ej voro med Elias Eliasson i närmare led beslägtade, än att Olof Hansson, Samuel Hansson och Anton Hansson vore hans moders syskons barn samt Olaus Halfvordssons hustru Anna Brita Larsdotter och Maria Larsdotter vore hans moders halfsyskonbarn ; ty och med stöd af 8 kap. 8 § samt 3 kap. 3 § Ärfdabalken, sistnämnda lagrum enligt dess lydelse i K. Förordningen den 19 Maj 1845, förklarade häradsrätten Åsberg och hans medparter vara berättigade att framför motparterna taga arfvet efter Elias Eliasson. Häremot vädjades till Göta hofrätt. Hvad i målet förekommit utgjorde ej laga bevisning att Elias Olsson varit fader till Elias Eliasson. Det vore blott löst prat af Elias Olsson och Katarina Andersdotter, möjligen i egennyttiga afsigter och dessutom icke ens i två vittnens samtliga närvaro. Någon upplysning till bestyrkande af deras uppgifter hade ej förekommit. Hofrätten, i dom den 30 April 1869, fann skäl icke hafva förekommit till ändring i häradsrättens utslag. Från detta beslut, som innefattade hofrättsrådet Hedenstiernas, assessoren Lothigius’ samt vice häradshöfdingarne Fagerbergs och Hessles åsigt i saken, var hofrättsrådet Lindqvist skiljaktig och yttrade: »Då upplyst och ostridigt är, att Elias Eliassons moder Katarina Andersdotter icke blifvit såsom Elias Olssons hustru kyrkotagen, och den sistnämnde ej heller under lifstiden genom domstols beslut förklarats vara fader till Elias Eliasson, derom, vid bedömande af arfsanspråk, Elias Olssons och Katarina Andersdotters blotta uppgift till vittnen, af hvilka dessutom ej två på en gång varit tillstädes, icke emot förekommet bestridande kan anses utgöra lagligen gällande bevisning, pröfvar jag, med upphäfvande af motvädjade utslaget, rättvist stämningspåståendet ogilla». Olaus Halfvordsson och Maria Larsdotter, hvars man dåmera aflidit, fullföljde underd. ändringssökande och före- s. 79 Sida 79 i årgången börjar här tedde àf öfrige medparterne, utom Anton Hansson, utgifvet skriftligt och af vittnen, undertecknadt bevis derom att bemälde medparter till sökanderne öfverlåtit deras ifrågavarande arfsrätt. Sökanderne åberopade livad förut blifvit anfördt. Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, föredragande, och Fåhreus samt t. f. revisionssekreteraren Ryding) afgaf den 12 Januari 1870 underd. betänkande af följande innehåll: Enär sökanderne icke visat sig hafva genom öfverlåtelse i behörig ordning blifvit innehafvare af den rätt till arf efter Elias Eliasson, som kunde Anton Hansson tillkomma, torde ändringssökandet, såvidt dennes rätt angår, icke kunna till pröfning upptagas; men beträffande den af sökanderne för egen del och såsom innehafvare af Olof Hanssons och Samuel Hanssons rätt fullföljda talan, så enär livad i saken förekommit icke lärer kunna anses innefatta lagligen gällande bevisning derom, att aflidne Elias Olsson varit fader till bemälde Elias Eliasson, så att på grund deraf arfsrätt efter Elias Eliasson må svaranderne tillerkännas, hemställde nedre revisionen i underd., att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla den af svaranderne mot sökanderne samt Olof Hansson och Samuel Hansson i saken instämda talan. Då saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 25 i nyssnämnde månad, bifölls det underd. betänkandet af Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Södergren, Wretman, Naumann, von Hofsten, Drejer och Huss). Justitierådet Carleson pröfvade, på de uti betänkandet i sjelfva saken anförda skäl, rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla den i målet instämda talan. Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 22 Februari 1870. --- Källa: Naumanns tidskrift 1871, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.