--- citation: Naumanns tidskrift 1872 s. 115 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1872 s. 115 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1871-07-12 keywords: - Bruk url: "https://ratiolex.se/naumann/1872/s-115/" source: Naumanns tidskrift 1872, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1872 s. 115 Anspråk på äganderätt till hemman. Kärande- och svarandeparter förete begge, till bestyrkande af deras rätt, fastebref å hemmanet. Ägande- eller endast bruknings-rätt ? Klandertalan preskriberad eller icke? Städja. »Husbondehåll». Arrendeaftal, --- Enligt fastebref den 3 Mars 1747 ägdes insocknefrälsehemmanet 1/2 mantal n:o 13 Össjö af Ola Olsson, hvilken genom afhandling den 16 Maj 1741 köpt detsamma af sin fader Ola Troedsson. I uppgifyen egenskap af närmaste arfvingar efter Ola Olsson, yrkade Ola Troedsson i Bassholma jemte åtskilliga andra personer, efter stämning å majoren 0. Berch till Norra Åsbo härads hösteting år 1865: att som, oaktadt nämnda hemman icke blifvit lagligen afhändt Ola Olsson eller hans arfvingar, detsamma likväl på 1830-talet underlagts Össjö säteri, tillhörigt majoren Berch, denne alltså måtte varda ålagdt att, derest han icke förmådde visa att äganderätten till omförmälda hemman lagligen frångått Ola Olsson och dennes arfvingar, till käranderna, i deras ofvannämnde egenskap, vid 1866-års fardag afträda hemmanet, ombesörja detsammas lagliga skiljande från säteriets jord samt, efter gode mäns uppskattning, godtgöra käranderna värdet af hemmanets afkastning från sagda fardag till dess de deraf kommo i besittning, jemte sex procent ränta å värdet af hvarje års afkomst från samma års Thomædag. Sedan parterna fått å ömse sidor utföra sin talan och förete tillgänglig bevisning, yttrade häradsrätten i utslag den s. 116 Sida 116 i årgången börjar här 16 April 1867: Ehuru käranderna visat, att Ola Olsson och hans fästeqvinna Tören Olsdotter, enligt afhandling den 16 Maj 1741, af den förstnämndes fader Ola Troedsson köpt halfva skattegården n:o 13 Össjö, kallad Troed Olsgård, eller, enligt kärandernas uppgift, insockne-frälsehemmanet 1/2 mantal n:o 13 Össjö, samt den 6 Oktober 1741, den 10 Februari och den 10 Juni 1742 erhållit uppbud derå, äfvensom den 3 Mars 1747 undfått fasta; likväl och som ådagalagdt vore, såväl att lagmannen Carl Gustaf Silfverschiölds enka Christina de Bruine dels vid höstetinget 1741 « Össjö sätesgård med underliggande in- och utsocknehemman, som lagmannen Silfverschiöld dels inlöst och dels ärft efter sina aflidna föräldrar, undfått första uppbudet under vilkor att, innan andra uppbudet beviljades, »ej allenast en verificerad jordebok öfver detta gods borde tingsrätten företes, utan ock behöriga bevis att hvad af detsamma kunde vara inlöst, blifvit vederbörligen betaldt och klareradt till alla medarfvingar», dels vid vintertinget 1742, erhållit andra uppbudet på Össjö sätesgård med underliggande in- och utsocknehemman under lika förbehåll som vid föregående ting, dels ock vid sommartinget 1742, »sedan dåmera allt hvad tingsrätten uti första och andra uppbuden sig förbehållit vore fullgjordt dymedelst, att de der nämnda dokumenter och bevis blifvit i rätten inlevererade, exhiberade och ad acta lagda», fått tredje uppbudet a förenämnda fastigheter, som ock att uti Christianstads läns jordeböcker för åren 1713, 1723, 1725, 1730, 1736 och 1742 Össjö n:o 13 ett helt, förmedladt till 13/16 mantal funnes antecknadt såsom insochne och veckodagshemman under Össjö, äfvensom att Össjö säteri med underlydande hemman, hvaribland jemväl n:o 13, 13/16 mantal Össjö, det der likaledes i jordeböckerna för 1748, 1783 och 1789 förekomme såsom insockne och veckodagshemman under Össjö, från lagmannen Silfverschiölds enka genom arf eller köp öfvergått till förste hofstallmästaren Rudolf Tornérhjelm, af hvilken majoren Berch i god tro tillhandlat sig samma egendom med underlydande gods, dem han sedermera besutit; alltså och då, — om än antagas kunde att, ehuru ifrågavarande 1/2 s. 117 Sida 117 i årgången börjar här mantal n:o 13 Össjö, såsom veckodags eller insocknehemman och sålunda tillhörande det så kallade »ypperliga frälset», icke enligt då gällande lag kunde af ofrälse man förvärfvas, Ola Olsson dock genom afhandling den 16 Maj 1741 verkligen fått äganderätt till sagde hemman, — det icke vore visadt, att den af lagmannen Silfversiölds enka vunna äganderätt till hemmanet blifvit af Ola Olsson under hans lifstid eller inom tjugo år från hans den 13 Mars 1783 inträffade död, af hans rättsinnehafvare klandrad, pröfvade häradsrätten, med stöd af Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, rättvist ogilla käromålet. Ola Troedsson och medparter vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge. De bestridde att ifrågavarande hemman ingått i den omförmälda lagfarten för lagmanskan Silfverschiöld eller varit upptaget i den jordebok, som i samma lagfartsärende skulle blifvit företedd; ty då var ju hemmanet enligt fastebref bönderna tillhörigt. Dessutom hade ju lagmanskan Silfverschiöld ej fått fastebref, hvilket deremot Ola Olsson erhållit. Att hemmanet i jordeböckerna upptagits såsom insockne under Össjö säteri, bevisade ej att hemmanet ägts och innehafts af säteriägaren, utan utmärkte endast, att denne varit berättigad till husbondehåll, årligt landgille och äckor af hemmanet, hvilket, såsom beläget i det intill år 1658 Danmark tillydande Skåne, icke tillhört det s. k. ypperliga frälset och således kunnat af ofrälse man förvärfvas. Hofrätten gaf dom i saken den 16 Juli 1869 af följande innehåll: Hofrätten hade vid granskning af handlingarna inhemtat, att Troed Olsson och hans fästeqvinna Gunner Olofsdotter, hvilka af den förstnämndes systrar inköpt dem i arf efter deras fader tillfallna andelar i en af Sven Pedersson, då gift med Troed Olssons och hans systrars moder Tören Troedsdotter, bebodd »halfstugugård i Össjö», den 20 April 1664 af Norra Asbo häradsrätt undfått fastebref å nämnde halfstugugård; att Troed Olsson jemte en Hans Kjelsson genom afhandling den 17 April 1699 till Olof Troedsson och hans fästeqvinna Eina Olofsdotter försålt s. 118 Sida 118 i årgången börjar här »halfva skattegården, benämnd Troed Olofsgård i Össjö», å hvilket köp Olof Troedsson 1699 och 1700 erhållit tre uppbud samt den 18 Maj sistnämnda år fastebref; att professoren Nicolaus Silfverschiöld, ägare af Össjö säteri, uti en den 12 Mars 1699 utfärdad handling intygat, att Olof Troedsson i Össjö »vid tillträdet till sin faders Troed Olssons gård» till professoren Silfverschiöld betalt husbondehåll sexton daler silfvermynt, hvadan Olof Troedsson i gården inrymdes så länge han den efter lag häfdade; att Olof Troedsson genom salubref den 16 Maj 1741 till sin son Ola Olsson och hans fästmö Tören Olsdotter afyttrat »halfva skattegården n:o 13 Össjö, kallad Troed-Olsgård», derå Ola Olsson den 6 Oktober 1741 samt den 10 Februari och den 2 Juni 1742 erhållit tre uppbud, äfvensom den 3 Mars 1747 fastebref, deri gården finnes benämnd frälse-s katte-hemman; att Ola Olsson, som afled år 1783, efterlemnat, jemte en son, dottern Elna Olsdotter, gift med Ola Troedsson och död 1822; att sistnämnde makar sammanaflat dels en son Troed Olsson, hvilken afled år 1852, efterlemnande käranderna Ola och Nils Troedssöner samt Elna Troedsdotter och Kjerstin Troedsdotter, gift med Pål Christensson, dels ock tre andra barn, från hvilka öfriga käranderna härstammade; att uti en af käranderna företedd qvittensbok, benämnd »Ola Olssons skattebok n:o 13», samt omfattande tiden från och med år 1686 till och med år 1837, funnes antecknadt, jemte annat, att Troed Olsson den 22 November 1687 af n:o 13 ett halft mantal Össjö till ägaren af Össjö säteri betalt extra ordinarie landgille, riksdagsbevillning och herredagspenningar; att uti företedda utdrag af jordeböcker för åtskilliga år, från och med 1713 till och med 1801, n:o 13 ett helt mantal Össjö, sedermera förmedladt till 13/16 mantal, funnes upptaget såsom insockne frälse eller veckodagshemman under Össjö gård; samt att i utdrag af 1835-års mantals- och skattskrifningslängd Troed Olsson omförmäldes såsom skattskyldig för 13/32 mantal af insockne-frälse-hemmanet n:o 13 13/16 mantal Össjö; hvarjemte upplyst blifvit, att Össjö säteri, som år 1699 ägdes af professoren Nocolaus Silfverschiöld, s. 119 Sida 119 i årgången börjar här hvilken dog år 1702, derefter öfvergått till hans son lagmannen Carl Gustaf Silfverschiöld och efter hans år 1741 inträffade död, då, enligt uppgift i bouppteckningen, till hans bo hörde Össjö säteri »med underliggande frälsegods», som skulle blifvit af lagmannen Silfverschiöld från medarfvingar inlöst, tillfallit hans enka Christine de Bruine, hvilken under höstetinget 1741 samt vinter- och sommartingen 1742 erhöll tre uppbud å Össjö säteri »med underliggande in- och utsocknehemman», samt att efter enkan Silfverschiöld öfverstelöjtnanten Abraham Tornérhjelm blifvit ägare af nämnde säteri, som jemte »underliggande bondegods, bestående inalles af aderton oförmedlade mantal», efter hans död år 1776 tillagts hans enka, från hvilken säteriet i arf tillfallit hennes son öfverstelöjtnanten Adolf Fredrik Tornérhjelm; hvarefter och sedan säteriet jemte dertill hörande gods blifvit från honom utmätningsvis försåldt, och kon:s befallningshafvande i Christianstads län den 26 November 1825 utfärdat köpebref för hofjägmästaren Gustaf Tornérhjelm å nämnde säteri, jemte dertill hörande gods, deribland funnes upptaget 13/16 mantal n:o 13 Össjö, förste hofstallmästaren Rudolf Tornérhjelm, som efter sin fader bemälde Gustaf Tornérhjelm ärft Össjö med underlydande gods, genom afhandling den 11 Mars 1839 till majoren Berch försålt merberörda säteri tillika med, bland andra hemman, n:o 13 i Össjö, derå Berch erhållit uppbud och den 15 Maj 1840 fastebref; att, beträffande först den af Berch vid häradsrätten väckta fråga huruvida det hemman, hvarå käranderna genom stämningen framställt anspråk, vore detsamma som det af Berch den 11 Mars 1839 inköpta 13/32 mantal n:o 13 Össjö, hofrätten efter jemförelse emellan de i förut nämnda skattebok förekommande anteckningar samt de af käranderna företedda handlingar angående Troed Olsson den äldres, hans son Olof Troedssons och Ola Olssons köp jemte öfriga i målet vunna upplysningar, ansåge det vara otvifvelaktigt, att det hemman, som bemälde Troed Olsson år 1664 tillhandlat sig och hvilket sedermera gått i köp till hans son och sonson, vore samma hemman, som det nu under Össjö säteri brukade 13/32 mantal n:o 13 Össjö; att, vid- s. 120 Sida 120 i årgången börjar här kommande derefter den af Berch framställda invändning att käranderna skulle hafva försutit tid till den af dem instämda klandertalan, så enär, enligt kärandernas obestridda uppgift, ifrågavarande hemman från år 1664 intill år 1837, då detsamma underlades Össjö säteri, innehafts och brukats af Troed Olsson den äldre och hans afkomlingar samt slutligen af Elna Olsdotters son Troed Olsson, hvilken aflidit först år 1852, och käranderna, hvilka inom tjugo år från sistbemälde Troed Olssons död anhängiggjort förevarande mål, följaktligen icke försutit rätt till den af dem väckta talan, lemnades omförmälda invändning utan afseende; samt att emedan, hvad sjelfva tvistefrågan anginge, ådagalagdt vore, att Troed Olsson den äldre år 1664 blifvit ägare af ifrågavarande hemman och att detsamma sedermera, jemväl med äganderätt, öfvergått till hans son Olof Troedsson och vidare till dennes son Ola Olsson, hvarefter hemmanet ostridigt innehafts af Ola Olssons dotter och hennes son Troed Olsson intilldess detsamma lades under Össjö säteri; men deremot icke visadt vore, att då enkan Silfverschiöld åren 1741 och 1742 erhöll uppbud å nämnda säteri, ifrågavarande hemman var deruti inbegripet, eller att hemmanet, som först uti det den 26 November 1825 för hofjägmästaren Tornérhjelm utfärdade köpebref funnes omnämndt såsom tillhörande ägaren af Össjö säteri, blifvit lagligen afhändt Troed Olsson den äldre eller hans afkomlingar; ty och som kärandernas uppgift, att ifrågavarande hemman, hvilket ostridigt vore insockne frälse eller veckodagshemman under Össjö säteri, tillika hade egenskap af skattehemman, funnes styrkt icke allenast af ofvanomförmälda köpebref den 17 April 1699 och den 16 Maj 1741, uti hvilka handlingar hemmanet benämndes skattejord, samt af det för Ola Olsson den 3 Mars 1747 utfärdade fastebref, deri hemmanet förekomme under benämning frälse-skatte, äfvensom af den utaf professoren Silfverschiöld den 12 Mars 1699 utgifna handling, utan ock af den omständighet att, enligt den af käranderna företedda skatteboken, hemmanets innehafvare till säteriägaren erlagt herredagspenningar, hvilka, enligt Kongl. Resolutionerna på allmogens besvär den 26 s. 121 Sida 121 i årgången börjar här November 1660, 7:de punkten, och den 29 Augusti 1664, 6:te punkten, icke erlades af rena frälsehemman; alltså och då den lagfart, som åkommit ej mindre hotjägmästaren Tornérhjelms än ock Majoren Berchs köp af Össjö med tillhörande gods, icke kunde på kärandernas rätt inverka, funne hofrätten det vara lagligen ådagalagdt, såväl att omstämda hemmanet %/2 mantal, förmedladt till 13/32 mantal n:o 13 Össjö, vore af frälse-skatte-natur, som ock att detsamma, såsom käranderna uppgifvit, tillhörde Ola Olssons afkomlingar med full äganderätt, men med åliggande att till ägaren af Össjö säteri utgöra vissa skyldigheter, om hvilkas beskaffenhet pröfning dock ej kunde i förevarande mål äga rum; hvadan hofrätten, enär icke visadt vore att Berch annorlunda än i god tro innehade hemmanet, pröfvade rättvist, med upphäfvande af häradsrättens dom, på det sätt bifalla kärandernas stämningspåstående, att Berch förpligtades att fardagen år 1871 till käranderna afträda samma hemman, sedan det på Berchs bekostnad blifvit från Össjö säteris ägor genom vederbörande landtmätares åtgärd utbrutet och afskilj dt. Från detta hofrättens domslut, hvartill hofrättsrådet Bergenstråle, assessoren Lindencrona och adjungerade ledamoten vice häradshöfdingen Lothigius bidrogo, var hofrättsrådet friherre Wrede skiljaktig och yttrade»: Väl hade käranderna ej försutit tid till ifrågavarande talan; men enär hemmanet Össjö i jordeboken alltifrån år 1713 och för så lång tid som i detta mål upplysning vunnits vore upptaget såsom insockne-frälse till Össjö gärd, utan att de dervid förekommande anteckningar i någon måtto häntydde derå att hemmanet skulle vara af skatte-natur; samt samma hemman, — derå redan enligt afhandling den 12 Mars 1699 dåvarande ägaren af Össjö gård antagit en namngifven person till dbo med det uttryckta vilkor, att denna inrymdes så länge han efter lag häfdade hemmanet, — icke blifvit, så vidt visadt vore, genom något särskildt fång från Össjö gård och gods afskiljdt; alltså och då den omständighet, att för åboernas påstådda äganderätt till hemmanet kunnat ådagaläggas att dem emel- s. 122 Sida 122 i årgången börjar här lan så väl om hemmanet åtskilliga gånger slutits köp, derå fasta följt, som äfven varit slägtskap, lika litet som det förhållande, att vissa poster af den afgäld, som hemmansåboerna till ägaren af Össjö gård enligt företedda qvittenser erlagt, dervid benämts med sådana titlar, hvarunder utskylder från rena frälsehemman vanligen ej utgått, kunde betaga giltigheten af den utaf jordeboken vitsordade äganderätt, framfarne och senare ägare af Össjö gård till hemmanet innehaft och slutligen äfven Berch genom laga fång, jemte samma gård, förvärfvat, pröfvade denne ledamot rättvist fastställa häradsrättens domslut». Majoren Berch sökte i underdånighet ändring och anförde bland annat: Den s. k. skatteboken saknade all underskrift och förtjenade intet vitsord. Den bevisade i allt fall icke annat, än att för hemmanet blifvit utgjorda de skyldigheter, mot hvilka detsamma varit till brukning upplåtet. Deraf kunde följaktligen icke härledas något äganderättsanspråk för brukaren. Dessutom upptoge boken icke den verkliga följden af brukare efter hvarandra. Det åberopade fastebrefvet af år 1664 ådagalade, att öfverlåtarne till der omnämnda halfstugugård då ej visat något fång, utan blott uppgifvit sig derå vara och blifva delägare genom arf. Detta likasom de följande afhandlingarne och fastebrefven, hvilka må hafva grundat sig på det af år 1664, utgjorde ej för vederparterna emot Berch bevis på någon äganderätt. Professoren Silfverschiölds städjobevis den 12 Mars 1699 till Olof Troedsson utmärkte deremot tydligen, att Silfverschiöld var ägare och Olof Troedsson brukare endast »så länge han lagligen häfdade gården». Benämningen Troed-Olsgård bevisade ej heller äganderätt; ty, då, såsom nu, var det ganska vanligt att gårdarna benämndes efter brukarna. De af Ola Troedsson och hans medparter företedda 1811 och 1835-års skattskrifningslängder ådagalade ej annat, än att brukarne då, såsom nu är vanligt, uppvisat sina brukning skontrakt för häradsskrifvaren. Berch hade ingalunda, såsom hofrätten antagit, lemnat obestridd kärandernas uppgift att Troed Olsson den äldre och hans afkomlingar från 1664 till 1837 s. 123 Sida 123 i årgången börjar här innehaft och brukat hemmanet. Tvärtom vore ju genom de af Berch företedda jordeboksutdrag för åren 1723, 1725 och 1730 ådagalagdt, att andra personer då brukat hemmanet, och just detta gjorde påtagligt, att äganderätt icke tillkommit käranderna. Sedan Berch i öfrigt utvecklat sin talan och företett åtskilliga handlingar, samt hans vederparter inkommit med utförligt gensvar, afgaf nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg samt t. f. revisionssekreterarne Lagergren och Glimstedt, den sistnämnde föredragande) underdånigt betänkande den 6 Augusti 1870: Beträffande de af sökanden, med åberopadt stöd af Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, gjorda invändningar att svaranderna försutit laga tid till ifrågavarande talan; så emedan af den omständighet att Troed Olsson, hvilken före år 1839 brukat omstämda hemman, den 25 Mars nämnda år detsamma till säteriägaren afträdt, icke torde, på sätt sökanden förmenat, följa, att anledning till klander å säteriägarens åtkomst då yppats för Troed Olsson och att denne då blifvit i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra, så att han bort, jemlikt åberopade K. Förklaring, inom natt och år derefter sitt klander till domstol instämma, och i allt fall dylik underlåtenhet af Troed Olsson ej kunnat inverka på de af svarandernas rätt, som ej från Troed Olsson härledde sitt anspråk; ty och som köpebrefvet den 26 November 1825, hvarigenom, på grund af föregående utmätningsauktion, från öfverstelöjtnanten Adolf Fredrik Tornérhjelm till hofjägmästaren Gustaf Tornérhjelm försålts Össjö säteri med underlydande, bland andra hemman, n:o 13 Össjö, förmedladt från ett helt till 13/16 mantal, vore den äldsta i målet företedda handling, hvarigenom laga fång till nämnda hemman för säteriägaren ådagalades, och den af sätesägaren sålunda vunna äganderätt till hemmanet icke, såvidt visadt vore, blifvit förenad med sådan besittning, som i berörda K. Förklaring såsom vilkor för tjugoårig häfd förutsattes, förr än hemmanet, på sätt nyss blifvit nämndt, år 1839 af Troed Olsson till säteriägaren afträddes; alltså och då vid sistberörda tid, enligt hvad handlingarna utmärkte s. 124 Sida 124 i årgången börjar här samt i öfrigt svaranderna uppgifvit och sökanden lemnat oemotsagdt, såsom arfvingar efter Ola Olssons dotter Elna Olsdotter, som afled år 1822 och från hvilken svaranderna härledde sitt rättsanspråk, följande personer funnits till, nemligen hennes söner Troed Olsson och Ola Olsson, dotter Kjersti Olsdotter och aflidna dotter Tören Olsdotters dotter Ohr Nilsdotter, af hvilka Troed Olsson aflidit 1852, Ola Olsson 1855 och Kjersti Olsdotter 1848, samt Olu Nilsdotter ännu 1849 varit vid lif; samt talan i förevarande mål blifvit anhängiggjord redan år 1865 eller inom 20 år från någon af dessa arfvingars död, hemställdes i underdånighet att Kongl. Maj:t måtte förklara berörde invändningar icke förtjena vidare afseende. Vidkommande sjelfva tvistefrågan, gjordes den underdåniga hemställan, att Kongl. Maj:t måtte finna livad sökanden anfört icke föranleda annan ändring i hofrättens dom, än att, enär Ola Olsson och hans hustru Tören Olsdotter, hvilka den 3 Mars 1747 erhållit fastebref å halfva frälseskattehemmanet mo 13 Össjö, såsom arfvingar efter sig lemnat ej allenast dottern Elna Olsdotter, utan äfven en son Troed Olsson, och svaranderna icke, emot sökandens bestridande, i någon mån ådagalagt, att Ola Olssons och Tören Olsdotters rätt till hemmanet vid deras död, med bemälde Troed Olssons uteslutande, odelad tillfallit Elna Olsdotter, samt följaktligen i detta mål ej torde kunna anses att Elna Olsdotter varit berättigad till större andel uti ifrågavarande 1/2 till 13/32 mantal förmedlade hemman, än som på henne i arf efter föräldrarna enligt då gällande lag belupit, med en tredjedel eller 13/96 förmedladt mantal, sökanden förklarades icke kunna åläggas att till vederparterna afträda mera än berörde 13/96 mantal n:o 13 Össjö, äfvensom, då någon laga grund för sökandens förpligtande att ensam bekosta utbrytning af omförmälda hemmansdel icke torde förefinnas, svarandernas derom framställda anspråk måtte ogillas. Målet förekom till afgörande hos Högsta Domstolen den 12 Juni 1871, efter det begärdt vittnesförhör ägt rum och handlingarne för närmare granskning bland ledamöterna cirku- s. 125 Sida 125 i årgången börjar här lerat; och förenade sig Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist, Bolin, Dreijer och Otivecrona) om följande yttrande: »Alldenstund af en utaf sökanden åberopad, under den 13, 19 och 25 November 1778 upprättad handling, innefattande arfskifte i boet efter öfverstelöjtnanten Abraham Tornérhjelm, som den 22 Juli 1776 aflidit och dervid efterlemnat enkan Eleonora Tornérhjelm, född Silfverschiöld, jemte sex omyndiga barn, det inhemtas, att den i boet varande fasta egendom skiftats på det sätt, att bemälda enka tillagts Össjö frälse-säteri och gods, hvaraf en tredjedel ansetts utgöra hennes egen ärfda jord, samt återstoden tillerkänts henne dels i giftorätt, dels emot öfvertagande af vissa boets skulder; samt vidare den före arfskiftet uti samma sterbhus den 8 Oktober 1776 verkställda bouppteckning bland boets tillgångar i fast egendom upptager säteriet Össjö och underlydande bondegods såsom bestående af, jemte sjelfva säteriet och åtskilliga utsockne-frälsehemman, tillika elfva hela hemman insockne-frälse i Össjö, efter oförmedlade hemmantalet räknadt; fördenskull och emedan jemväl företedda utdrag af Christianstads läns jordeböcker för 1772 och 1777 eller således de år, för hvilka, näst före och näst efter bouppteckningen, sådana handlingar blifvit i saken framhafda, innehålla, att de under Össjö säteri lydande veckodags- eller insockne-gods utgjordes sammanräknade af alldeles enahanda skattetal, beräknadt efter oförmedlade hemmantalet, som det i bouppteckningen upptagna, eller elfva hela hemman, och deribland af hemmanet n:o 13 Össjö, oförmedladt ett, men förmedladt till 13/16 mantal, om hvilket dessutom i 1777-års jordebok finnes vara antecknadt, att det tillhörde öfverstelöjtnanten Tornérhjelms arfvingar; och vid dessa förhållanden, sammanställda, det bör anses utredt, att nyssnämnda hemman n:o 13 Össjö blifvit enkan Eleonora Tornérhjelm genom 1778- års arfskifte och således genom laga fång samt från hennes sida, såvidt anledning förekommit, jemväl i god tro tillerkändt; hvarefter, såsom upplyst eller ostridigt är, sedan säteriet med tillhörande hemman efter hennes år 1808 inträffade död i arf tillfallit hennes son öfverstelöjtnanten Adolf Fredrik s. 126 Sida 126 i årgången börjar här Tornérhjelm samt för hans skuld till rikets ständers bank inteckning blifvit den 21 November 1815 af vederbörande häradsrätt meddelad uti bland annat hemmanet Össjö n:o 13 om 13/16 mantal, detsamma jemte säteriet och andra hemman är vordet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Christianstads län den 26 November 1825 utmätningsvis försåldt till hofjägmästaren Gustaf Tornérhjelm, vidare efter dennes frånfälle enligt arfsförening mellan hans arfvingar den 22 April 1838 tillagdt hans son, dåvarande löjtnanten, numera förste hofstallmästaren Rudolf Tornérhjelm, och slutligen af honom genom afhandling den 11 Mars 1839 försåldt till sökanden; ty och som, emot hvad sålunda förekommit, svaranderna väl, på sätt i hofrättens dom är upptaget, visat att vissa deras förfäder och bland dem senast Ola Olsson tillika med sin fästeqvinna Tören Olsdotter slutat köp om hälften af hemmanet n:o 13 Össjö och att på grund deraf för de sistnämnde, efter deras sammanvigande, fasta blifvit den 3 Mars 1747 meddelad å detta halfva hemman, som dervid uti fastebrefvet benämnts frälse-skatte, men deremot icke genom företeende af bouppteckning, arfskifte eller annorledes sökt ådagalägga, att vid Ola Olssons år 1783 timade död eller vid hustruns frånfälle, hvars årtal icke i saken uppgifvits, skatterätten till hemmansdelen ens ansetts då ännu tillhöra boet, än mindre att sådan rätt vid skifte emellan deras barn tillagts allena dottern Elna, från hvilken svaranderna leda sin härkomst; samt i betraktande häraf den omständighet, att, efter Ola Olssons död, dottern Elnas man Ola Truedsson och efter honom hans son Trued Olsson bebott och brukat hemmansdelen, hvilken af den senare öfvertagits redan i fadrens lifstid, destomindre innebär bevisning derom, att någon af dem besutit hemmansdelen på grund af äganderätt, eller annorledes än efter aftal med säteriägaren, som dels upplyst är, att Trued Olsson år 1838, med frånträdande af sin förra brukningsrätt, ingått skriftligt arrendeaftal med säteriägaren, dels ock angående tiden derförut, men efter Ola Olssons död, utom det att Ola Truedsson och Trued Olsson ostridigt till säteriet utgjort enahanda skyldig- s. 127 Sida 127 i årgången börjar här heter som andra derunder lydande hemmansbrukare, det tillika förekommer, att, sedan med Kongl. Maj:ts tillstånd i saken hörda vittnen afgifvit utsagor, de der lemnat stöd derför, att, om än under denna tid arrendekontrakt emellan säteriägaren samt Ola Truedsson och Trued Olsson ej varit skriftligen upprättade, de dock vid hemmansbrukets emottagande till säteriägaren betalt städja, svaranderna i sin med anledning af vittnesmålen afgifna svaroskrift lemnat ett sådant förhållande alldeles ostridigt och endast velat påstå, att den af vittnena omnämnda städjoafgift icke kunnat vara annat än så kalladt »husbondehåll», sådant, som på sätt i hofrättens dom omförmäles, den 12 Mars 1699 erlagts till den då varande säteriägaren; men denna invändning, såvidt dermed är afsedt att nämnda städja utgifvits i annan mening än till stadfästande af ingånget arrendeaftal, icke kan med afseende å sådan afgifts stadgade betydelse på den tid, då den sålunda i dessa fall erlagts, samt hvilken annan betydelse den under benämningen husbondehåll i äldre tider utgjorda afgift än må hafva ägt, något afseende tilläggas; alltså och då följaktligen säteriägarne, efter det, såsom ofvan är sagdt, enkan Eleonora Tornérhjelm år 1778 i god tro fått genom laga fång äganderätten till ifrågavarande hemmansdel 13/32 mantal af hemmanet n:o 13 i Össjö jemte Össjö säteri och andra hemman sig tillerkändt, måste anses hafva, åtminstone efter Ola Olssons frånfälle år 1783, utöfvat sådan rätt öfver samma hemmansdel, att de hvar efter annan varit i verklig besittning deraf, men hvarken Ola Olsson, hvilken svaranderna påstått hemmansdelen hafva blifvit olagligen frånhänd, i sin lifstid, ej heller sedermera någon af hans arfvingar eller rättsinnehafvare förr än genom nu förevarande, år 1865 instämda rättegång fört talan om klander å berörda åtkomst till hemmansdelen; pröfvade bemälde ledamöter, med upphäfvande af hofrättens dom i sjelfva saken, rättvist att derutinnan gilla det slut, hvari häradsrätten stannat». Justitierådet Rabe utlät sig: »Hvad först angår sökandens under åberopande af Förklaringen den 14 Maj 1805 gjorda invändning, att då något klander å sökandens eller s. 128 Sida 128 i årgången börjar här hans fångesmäns åtkomst till hemmanet n:o 13 Össjö, 13/32 förmedladt mantal, icke blifvit af Ola Olsson och hans afkomlingar instämdt inom natt och år från fardagen 1839, vid hvilken tid åtminstone, om ej förr, ägaren af Össjö säteri borde, efter svarandernas eget medgifvande, anses hafva kommit i besittning af nämnde hemman, hvilket Ola Olssons dotterson Trued Olsson dittills under längre tid brukat, och icke heller den för klander å annans åtkomst till fast egendom i öfrigt bestämda tid af tjugo år från den förmente ägarens dödsdag skulle vara af Ola Olssons och hans hustrus rättsinnehafvare iakttagen, svarandernas talan vore försuten; så emedan, på grund af hvad i saken förekommit, antagas kan, att vid den tid, när nyssbemälde Trued Olsson upphörde att hemmanet besitta, Trued Olsson eller någon annan af Ola Olssons och hans hustrus afkomlingar icke ens afvetat, att de till hemmanet ägde den rätt, som dem enligt svarandernas påstående tillkommit; ty och som, ehuru ostridigt är, att Trued Olsson, såväl som hans närmaste företrädare å hemmanet, till Össjö säteris ägare utgjort enahanda skyldigheter som andra brukare af derunder lydande hemman, och en gammal man, hvilken i sin ungdom varit i tjenst hos Trued Olsson, medan denne innehade ifrågavarande hemman, vittnat, att han hört berättas, att Trued Olsson vid sitt tillträde af hemmanet erlagt städjoafgift till ägaren af Össjö säteri, berörde omständigheter likväl, emot svarandernas bestridande, destomindre, efter mitt omdöme, må anses innefatta laga bevisning derom, att Trued Olsson eller hans företrädare endast såsom brukare efter aftal med säteriägaren innehaft hemmanet, eller att säteriägaren deraf kommit i verklig besittning förr än fardagen 1839, som från äldre tider äfven jordägande bönder i Skåne i anledning af det förhållande, hvari de stått till så kallad husbonde, till denne för sina hemman utgjort skyldigheter och afgifter; alltså och då icke någon af de från Ola Olsson och hans hustru härstammande personer, hvilka, efter hvad handlingarne utmärka och sökanden lemnat obestridt, lefvat när säteriägaren, såsom sagdt är, tog hemmanet i besittning, och från hvilka svaranderna s. 129 Sida 129 i årgången börjar här härleda sina anspråk, aflidit så tidigt, att tjugo år derefter förflutit innan förevarande tvist af svaranderna vid domstol anhängiggjordes, finner jag sökandens omförmälda invändning icke förtjena vidare afseende. Beträffande sedan sjelfva saken, så anser jag, lika med hofrätten, det vara ådagalagdt, att omstämda, nu under Össjö säteri brukade 13/32 mantal n:o 13 Össjö är samma hemman som det, hvilket af Ola Olsson och hans hustru innehafts och, enligt de af svaranderna till häradsrätten ingifna köpeoch fastebref, sedan en Trued Olsson den 20 April 1664 derå erhållit skötebref, gått i köp till Olof Truedsson och från honom genom afhandling den 16 Maj 1741, hvarå fasta följt den 3 Mars 1747, till hans son förenämnde Ola Olsson och dennes hustru, efter hvilka hemmanet besutits först af deras dotter Elna och hennes man Ola Truedsson samt sedermera af deras son Trued Olsson; och alldenstund sökanden hvarken gittat till omtvistade hemman visa för ägare till Össjö säteri laga åtkomst, som är till tiden äldre än den afhandling, jemlikt hvilken hemmanet försålts till Ola Olsson och hans hustru, eller eljest åstadkommit någon bevisning, som lagligen betager vitsord åt de af svaranderna, till bestyrkande af deras talan, åberopade köpe- och fastebref, vid hvilket förhållande och på grund af samma och andra i saken företedda handlingar antagas måste, efter min åsigt, att hemmanet af Ola Olsson och hans hustru innehafts med äganderätt, fastän med åliggande, på sätt hofrätten förklarat, att till ägaren af Össjö säteri utgöra vissa skyldigheter; fördenskull och som sökanden icke styrkt, att han eller hans fångesmän blifvit i laga ordning innehafvare af Ola Olssons och hans hustrus eller deras afkomlingars rätt till hemmanet, finner jag väl svaranderna äga att deraf erhålla livad på dem i mån af arfsrätt belöper; men emedan af handlingarne inhemtas, att Ola Olsson och hans hustru Tören Olsdotter såsom arfvingar efterlemnat icke blott dottern Elna Olsdotter, från hvilka svaranderna härstamma, utan äfven en son, samt svaranderna icke emot sökandens bestridande ådagalagt, att Tidskrift för lagstiftning etc. 9:de årg. 9 s. 130 Sida 130 i årgången börjar här Ola Olsson och Tören Olsdotters rätt till hemmanet uteslutande öfvergått på Elna Olsdotter; i följd hvaraf Elna Olsdotter ej må i för handen varande sak anses hafva varit berättigad till större del af fastigheten, än som på henne efter den vid hennes föräldrars död gällande lag i arf efter dem belöpt, eller en tredjedel, pröfvar jag rättvist på det sätt ändra hofrättens dom i denna del, i hvad den gått sökanden emot, att svaranderna förklaras äga att af ifrågavarande hemman bekomma endast 13/96 mantal; hvarförutan och då laglig grund saknas för sökandens förpligtande att ensam bekosta utbrytning af berörda hemmansdel, svarandemas i sådant hänseende förda talan varder, med ändring äfven af hofrättens dom derutinnan, af mig ogillad; åliggande det sökanden att den 14 Mars 1872 till svaranderna afträda den dem nu tillerkända fastighetslott». Kongl. Maj:ts dom utgafs den 12 Juli 1871. --- Källa: Naumanns tidskrift 1872, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.