--- citation: Naumanns tidskrift 1872 s. 363 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1872 s. 363 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1871-10-31 url: "https://ratiolex.se/naumann/1872/s-363/" source: Naumanns tidskrift 1872, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1872 s. 363 Prest låter afvisa kommunikant från nattvardsbordet. Kyrkolagens 8 kap. 2 §. --- Uti en till domkapitlet i Göteborg ingifven skrift anmälde Hans Aron Kristiansson i Klef, att han, som genom s. 364 Sida 364 i årgången börjar här pigan Lovisa Kristiansson låtit den 30 Maj 1869 anteckna sig för begående af den heliga nattvarden Söndagen den 6 derpåföljande Juni i församlingens kyrka, blifvit, då han sistnämnde dag framkommit till nattvardsbordet, af församlingens pastor kyrkoherden J. H. Holmqvist afvisad, så att församlingens uppmärksamhet deraf väckts, och han till sin blygsel måst aflägsna sig; och yrkades ansvar å kyrkoherden Holmqvist för hans berörde förfarande. I afgifven förklaring förmälde kyrkoherden Holmqvist, att Hans Aron Kristiansson väl den 6 Juni i kyrken fått tillsägelse att, som han icke blifvit antecknad till nattvardsgång sagde dag, han då icke kunde få begå nattvarden; men det vore icke sant, att han blifvit afvisad först då han framkommit till nattvardsbordet, utan hade berörde tillsägelse meddelats honom af klockaren, då han befann sig ett godt stycke från altaret. Till bevis derom att Hans Aron Kristiansson blifvit behörigen anmäld till nattvardsgång den 6 Juni, åberopades såsom vittne bemälda Lovisa Kristiansson, hvilken hördes på ed inför Qville häradsrätt och berättade: Enligt pålysning Söndagen den 23 Maj skulle de, som ville deltaga i en till den 6 Juni utsatt nattvardsgång i Qville kyrka, dertill anmäla sig Söndagen förut eller den 30 Maj. Efter anmodan af Hans Aron Kristiansson hade vittnet den 30 Maj efter gudstjenstens slut i nämnda kyrka framträdt till koret för att till nattvardsgång berörde den 6 Juni anmäla Hans Aron Kristiansson och hans hustru. Efter vanligheten satt klockaren Kristensson vid ett bord i koret och antecknade anmälningarne, dervid, efter vedertaget bruk, upprop skedde efter hemmanen. Då hemmanet Klef uppropades, trädde vittnet närmare och anmälde till nattvardsgången Kristiansson och hans hustru; dock hade vittnet, som då icke visste, att Kristiansson hette jemväl Aron, endast uppgifvit namnet Hans Kristiansson. Då vittnet trodde, att klockaren hunnit verkställa anteckningen, frågade vittnet honom, om det var färdigt, hvarefter och sedan klockaren svarat ja, vittnet aflägsnat sig. s. 365 Sida 365 i årgången börjar här Klockaren Kristensson hördes jemväl på ed och betygade, att enligt Qville församlings kommunionlängd Hans Aron Kristiansson icke blifvit antecknad bland församlingens kommunikanter den 30 Maj 1869 för att Söndagen derpâ begå nattvarden. Vittnet uppvisade nämnde kommunionlängd, hvarutaf inhemtades, att Hans Aron Kristiansson icke fanns der antecknad såsom nattvardsgäst under år 1869 och att en annan åbo i Klef, nemligen Hans Andreasson fanns i längden antecknad för nattvardsgång den 6 Juni och den 18 Juli 1869. Vidare berättade Kristensson, att han den 30 Maj 1869, då anmälningar emottogos till nattvardsgång den 6 Juni, icke, enligt hvad eljest var vanligt, verkställt nattvardsgästernas anteckning, utan hade hans son orgelnisten Kristensson, sittande vid ett bord i kyrkans kor, då haft nämnde uppdrag, emedan vittnet uppehöll sig annorstädes i kyrkan. Vittnet hade sedermera med anledning af Hans Aron Kristianssons berörde angifvelseskrift tillsport sin son, huruvida någon missuppfattning vid anmälningen möjligen ägt rum, och af sonen mottagit den förklaring, att han, sedan Lovisa Kristiansson uppgifvit till nattvardsgång Hans Kristiansson i Klef och dennes hustru, dervid hon tilläfventyrs benämnt honom allenast »Hans i Klef», antagligen uppfattat nämnde anmälan såsom gällande ofvanbemälde Hans Andreasson, som i dagligt tal benämndes »Hans i Klef» och sålunda från anteckning i längden uteslutit Hans Aron Kristiansson, hvilken, såsom nyligen inflyttad från hemmanet Solhem, hade sin plats i längden bland de sista af hemmanets åbor. Vittnet, som hade sig bekant, att Hans Aron Kristiansson af allmogen oftast benämndes »Stat-Hans», ansåg det vara så mycket mera sannolikt att, på sätt vittnets son antydt, ofvannämnda misstag blifvit af sonen begånget, som Hans Andreasson funnes antecknad såsom nattvardsgäst både den 6 Juni och den 18 Juli, men det icke vore antagligt, att Hans Andreasson begått nattvarden den 18 Juli, om han bevistat nattvarden den 6 Juni. Vid ärendets företagande till afgörande i domkapitlet den 2 Juni 1870 yttrade lektorn Jacobi: »Af de i detta s. 366 Sida 366 i årgången börjar här mål hörde vittnens berättelser framgår, att vid det tillfälle, då Hans Aron Kristiansson skolat till nattvardsgång anmälas, den 30 Maj 1869, en annan person blifvit i stället för Hans Aron Kristiansson anmäld och i kommunionlängden antecknad. Hans Aron Kristianssons ombud har nemligen vid sagde tillfälle anmält »Hans i Klef», men då denna benämning i dagligt tal bäres af en Hans Aron Kristianssons granne, under det att Hans Aron Kristiansson deremot allmänt benämnes »Stat-Hans», så har den förre helt naturligt blifvit antecknad till nattvardsgång, — icke den senare. Under sådana förhållanden och då skulden till anteckningens uteblifvande tydligen icke kan tillräknas någon annan än Hans Aron Kristiansson eller dess antingen vårdslösa eller okunniga ombud, men för ingen händelse kyrkoherden Holmqvist, så är Hans Aron Kristiansson att anse såsom alldeles icke antecknad. Men då nu kyrkolagen föreskrifver, att »alla skola» före nattvardsgången dertill antecknas, en föreskrift, som icke blott har sin djupare kyrkliga betydelse, utan särskildt på landet nödvändigt måste efterlefvas till undvikande af vinbrist, så måste jag redan af dessa skäl anse kyrkoherden Holmqvist hafva lagligen förfarit, äfven om jag icke toge i betraktande den ingalunda oväsentliga omständigheten, att Hans Aron Kristiansson fört ett förargelseväckande lefverne och på grund häraf, innan målet här anhängiggjordes, fått genom sin egen hustru den tillsägelsen att han ägde sjelf anmäla sig hos pastor, då denne ock kunnat få tillfälle att i öfverensstämmelse med lag och embetspligt varna Hans Aron Kristiansson för vådan af sakramentets missbruk. Alltså finner jag rättvist att ogilla ifrågavarande besvär». Lektorn Sundström yttrade: »Hvad angår den omständigheten, att klaganden Söndagen den 6 Juni 1869 blifvit, hvad kyrkoherden Holmqvist icke gittat förneka, från nattvardens begående förhindrad på den af bemälde kyrkoherde i hans till domkapitlet afgifna förklaring anförda grund, att klaganden icke varit »antecknad», så stadgar visserligen gällande Kyrkolag i dess 8 kapitel § 2, att alla, som vilja låta sig skrifta, skola hos predikanten sig angifva, och att, när s. 367 Sida 367 i årgången börjar här någon husfader vill undfå skriftermålet, skall han skriftligen »eller ock eljest, särdeles på landsbygden, gifva det munteligen tillkänna, på det han må veta hvilka och huru många gå livar gång till skrift», men föreskrifver ingenstädes eller medgifver, att någon skall eller får frän Herrans nattvard stängas derföre att hans namn icke blifvit i kommunionlängden antecknadt. Härtill kommer, att, såsom af de hållna vittnesförhören framgår, ingalunda klaganden varit vållande dertill, att hans namn icke blifvit i längden antecknadt, enär han vid det tillfälle, då enligt pålysning de ägde anmäla sig, som ville deltaga uti den till Söndagen den 6 Juni 1869 utsatta nattvardsgång, låtit genom ombud sig behörigen anmäla, utan har denna uraktlåtenhet, på hvilken kyrkoherden Holmqvist synes lägga så stor vigt, haft sin grund i något missförstånd af just den person, som i kyrkoherdens ställe och i egenskap af hans biträde vid sagde tillfälle mottagit anmälningarne och gjort anteckningarna. Om detta biträde vid ifrågavarande tillfälle varit klockaren sjelf, såsom klagandens ombud uppgifvit, eller klockarens son, enligt hvad klockaren sjelf påstår, inverkar icke på saken, då i alla händelser kyrkoherden Holmqvist enligt mitt förmenande måste anses ansvarig för det sätt, hvarpå ett af honom användt biträde fullgör sitt åliggande, — en åsigt, som vinner stöd af Kongl. Maj:ts nådiga resolution af den 6 Juli 1869 uppå klockaren i Mellby församling af Skara stift A. Petterssons i underdånighet anförda besvär, hvarigenom Kongl. Maj:t väl förklarat, att det ålåge klockaren att inom den församling, der han är tjenstgörande, biträda presterskapet med antecknande af de personer, som angifva sig till skriftermål och nattvardsgång, men ingalunda frikallat presten från det ansvar, som kunde blifva en följd af bristande noggrannhet och ordentlighet å biträdets sida vid anteckningarnas verkställande. Slutligen vill det synas som om kyrkoherden Holmqvist, helst han icke varit vid anmälningarnes emottagande personligen närvarande, och möjligheten af någon uraktlåtenhet eller förbiseende å biträdets sida alltid förefanns, bort i fråga om den öfverklagade åtgärden iakttaga så mycket större försigtighet, s. 368 Sida 368 i årgången börjar här som vid en så vigtig angelägenhet icke blott eller ens företrädesvis den formelt juridiska sidan af saken, utan vida högre intressen bort tagas i betraktande och göra sig gällande. Pä grund af hvad sålunda förekommit anser jag kyrkoherden Holmqvist, då han den 6 Juni 1869 förmenat klaganden tillträde till nattvarden, hafva hvarken lagligt förfarit ej heller med den varsamhet och försigtighet, som af honom såsom själasörjare i ett så vigtigt och allvarligt ärende bort iakttagas». Rektorn Heurlin, lektorn Fagerberg och prosten Prehn förenade sig med lektorn Sundström, hvaremot prosten Lamberg instämde med lektorn Jacobi. Biskopen Björck yttrade: »Vid handlingarnas pröfning har jag funnit att dels klaganden är att anse som den der har felat, enär han velat oanmäld gå till Herrans nattvard, dels klockaren, som uraktlåtit att anteckna honom; men då jag tillika finner hela saken hafva berott på ett ömsesidigt missförstånd hos nämnde personer, anser jag mig icke kunna låta dem drabbas af det ansvar, hvartill de under andra förhållanden skulle hafva gjort sig skyldige; men livad kyrkoherden Holmqvist, mot hvilken anklagelsen egentligen är riktad, beträffar, måste jag så mycket mer frikänna honom från ansvar, som det hvarken är bevisadt eller uttryckligen af honom erkändt, att klockaren haft hans uppdrag att vid nattvardsgången hindra klaganden att till altaret framträda». Domkapitlets utslag af den 2 Juni 1870 uppsattes i öfverensstämmelse med lektorn Sundströms votum. Kyrkoherden Holmqvist besvärade sig i Gröta hofrätt, som i utslag den 13 Mars 1871 fann besvären icke föranleda ändring i domkapitlets utslag. Kyrkoherden Holmqvist sökte i underdånighet ändring i hofrättens utslag och yrkade att, med detsammas upphäfvande, Kongl. Maj:t måtte förklara Hans Aron Kristianssons klagomål hafva saknat befogenhet. Om det vore obestridligt, att, enligt gällande kyrkolag och vedertagen kyrklig ordning, ingen finge gå till nattvarden, med mindre än att han sig dertill förut behörigen anmält, måste ock deraf följa, att s. 369 Sida 369 i årgången börjar här den, som utan slik anmälan ville framtränga till nattvardsbordet, derifrån borde afvisas, ty iakttoges icke detta, torde kunna befaras att småningom många och omsider de flesta komme att åsidosätta nämnde anmälan; och det torde då vara svårt att inse, huru kyrkolagen i berörde hänseende skulle kunna efterlefvas samt ordning och skick i församlingen vidmakthållas. I förevarande fall vore ådagalagdt, att Hans Aron Kristiansson icke blifvit till nattvardsgång den 6 Juni 1869 uti kommunionlängden antecknad; och följaktligen hade kyrkoherdens åtgärd varit fullt öfverensstämmande med gällande lag. Målet föredrogs den 31 Oktober 1871 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Almqvist, Bolin Babe, Dreijer, Olivecrona och Lagerstråle), dervid Högsta Domstolen fann ej skäl att göra ändring i hofrättens utslag. --- Källa: Naumanns tidskrift 1872, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.