--- citation: Naumanns tidskrift 1872 s. 369 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1872 s. 369 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1871-08-14 url: "https://ratiolex.se/naumann/1872/s-369/" source: Naumanns tidskrift 1872, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1872 s. 369 Ytterligare om ersättning för skada, orsakad genom eldgnistor från förbifarande jernbantågs lokomotiv. Jfr. årg. 1868, sidd. --- I stämning å Kongl. jernvägsstyrelsen till Stockholms rådstufvurätt yrkade friherre Reinhold Carl Gabriel Rudbeck och auditören Jakob Olof Gripensvärd att, enär det den 30 Maj 1868 inträffat, att vid ett bantågs framgående å norra stambanan förbi Kummelby och Erfvinge skogar i Sollentuna härad gnistor från två lokomotiv, som förde tåget, på flera ställen antändt gräsvallen närmast banan, hvarifrån under den då rådande starka blåst elden spridit sig till nämnde skogar, af hvilka Kummelby skog ägdes af friherre Rudbeck och Erfvinge skog tillhörde regementsskrifvarebostället Tidskrift för lagstiftning etc. 9:de årg. 24 s. 370 Sida 370 i årgången börjar här Erfvinge, som af Gripensvärd innehades, det mätte förty och med fästadt afseende jemväl derå att vid ifrågavarande tillfälle nödiga försigtighetsmått icke blifvit iakttagne, jernvägsstyrelsen varda ålagdt att ersätta den minskning i värde, berörde skogar genom branden lidit, enligt af öfverjägaren W. Wilke gjord uppskattning, och i sådant afseende utgifva för skadan â den växande skogen 850 rdr till friherre Rudbeck och 40 rdr till Gripensvärd samt för skogsmarkens återsådd 200 rdr till den förre och 37 rdr 50 öre till den senare äfvensom särskildt godtgöra den sistnämnde för honom tillhöriga, vid förenämnda tillfälle uppbrända 14 famnar upphuggen ved med 126 rdr samt å dessa belopp gälda, ränta. Sedan jernvägsstyrelsen förklarat sig ej vilja medgifva, att antändningen skett genom gnistor från lokomotiven, hördes vittnen, hvilka berättade: ett vittne: att vittnet, kort efter det bantåget passerat berörde trakt, förmärkt rök uppstiga på venstra sidan om banan och att gräset deromkring brunnit äfvensom att elden antändt det på sagde sida om banvallen anbragta staket och derifrån spridt sig vidare till skogen, der elden i anseende till den starka blåsten och enär vinden legat mot skogen hastigt utbredt sig; att vittnet desto hellre var öfvertygadt, att gnistor från lokomotiven vållat skogselden, som vittnet, innan tåget passerat, ej förmärkt någon vare sig rök eller eld i trakten och ej heller hört omtalas att samma dag någonstädes i närheten svedjeland eller torfbränning förefunnits; samt att vittnet samtidigt sett eld uppstå jemväl på högra sidan om banan; ett vittne: hufvudsakligen lika med förra vittnet, med tillägg, att gnistor från lokomotiven hade till följd af den våldsamma blåsten i stor massa spridt sig på ömse sidor om banan; att elden försports nästan ögonblickligen, efter det bantåget passerat; och att hvarken torfbränning eller svedjeland varit synliga i trakten, hvarför vittnet hyste den öfvertygelse, att elden uppkommit af gnistorna från lokomotiven; s. 371 Sida 371 i årgången börjar här ett vittne: att vittnet, som omkring fem minuter efter det bantåget, hvilket gått med starkare fart än vanligt, gått förbi berörde trakt, kommit till samma trakt, sett eld å Kummelby skog, der två stora, utmed banvallen befintliga rishögar brunnit; och att jemväl omkring två hundra fot derifrån å Erfvinge skog eld förmärkts; ett vittne: att, efter det bantåget passerat trakten, vittnet sett samtidigt eld på tre särskilda ställen med endast några famnars mellanrum, hvilken eld vittnet förmodade hafva uppkommit af gnistor från lokomotiven; samt ett vittne: att vittnet straxt efter det tåget passerat, sett eld på omkring femtio famnars afstånd från banan å Erfvinge skog, derifrån elden sedermera spridt sig till Kummelby. Jernvägsstyrelsen anmärkte, att ehuru det väl kunde vara möjligt att elden uppkommit genom gnistor från lokomotiven, detta dock ingalunda vore ådagalagdt, ty elden kunde hafva uppstått genom brinnande cigarrer, som af passagerare utkastats. Det lades af käranderna jernvägsstyrelsen till last att vid ifrågavarande bantåg ej vidtagits de åtgärder, som för gnistsläckningen varit ändamålsenliga, i ty att, ehuru å statens lokomotiv, som användes vid snälltåg, i allmänhet brukades genombruten plåt, vid ifrågavarande tillfälle icke begagnats sådan gnistsläckare, utan nedgående skorsten, hvilken för ändamålet ej vore så lämplig som den genombrutna plåten. Jernvägsstyrelsen anmärkte dervid, att gnistfångare af genombruten plåt väl användts å två eller tre trafikdistrikt, men icke visat sig fullt motsvara ändamålet, hvarföre af ingeniörer föreslagits att å de maskiner, som vid första trafikdistriktet begagnades, skulle anbringas nedgående skorsten; och grunden för den åsigt, att sistnämnde slag gnistfångare vore lämpligare, hvilade hufvudsakligen på den beräkning att nedgående skorstenen lemnade en genomströmningsarea af allenast 170 qvadrattum, då deremot den genombrutna plåten, innehållande 2,500 hål af % tum i diameter, med- s. 372 Sida 372 i årgången börjar här gåfve en strömningsarea af 276 qvadrattum. Större eldgnistor kunde väl framkomma i den nedgående skorstenen än genom plåtens hål, men större gnistor fölle till följd af sin tyngd snarare i bottnen på sotskåpet än utfördes genom skorstenen. Gnistfångare af genombruten plåt hade bibehållits å snälltågsmaskinerna af den anledning att de varit anbragte å maskinerna, då de från utländsk verkstad hitfördes och emedan bestämdt företräde ej kunde gifvas åt någondera af ifrågavarande inrättningar. Käranderna erinrade, att man i utlandet skulle hafva kommit till det resultat, att nedgående skorsten icke vore för gnistsläckning lämplig, samt bifogade utlåtande af föreståndaren för teknologiska institutet K. Styffe, att galler eller genombruten plåt kunde genomsläppa endast mindre gnistor, hvilka till följd af sin litenhet snart slocknade; men att vid användande af nedgående skorsten större brinnande bitar stundom utkastades, hvilka lättare kunde förorsaka eldsvåda. Vidare yttrades i utlåtandet, att någon inrättning, hvarigenom gnistors utkastande fullkomligen förebyggdes, ännu icke uppfunnits; att den nedgående skorstenen hade det företräde, att dess inverkan på draget alltid vore lika; men att i allt fall olägenheten af galler eller genombruten plåt ej vore större än att galler ganska allmänt brukades både här i landet och utrikes; samt att gnistsläckarnes verksamhet till väsendtlig grad berodde af det använda bränslets beskaffenhet. Vidare anmärkte käranderna, att vid ifrågavarande tillfälle användts oharpade stenkol, hvarigenom uppkommit en större mängd slagg och stybb, som i sin mån ökat gnistspridningen. Jernvägsstyrelsen uppgaf i fråga härom, att till en början användts cokes och derefter under någon tid harpade stenkol samt slutligen år 1868 oharpade stenkol. Visserligen vore det obestridligt, att sistnämnde brännmaterial, som innehölle en större myckenhet stybb och mindre kolbitar, vore egnadt att framkalla ett större antal gnistor; men erfarenheten hade dock icke visat, att flera eldskador inträffat s. 373 Sida 373 i årgången börjar här under den tid, oharpade stenkol användts än förut, hvarföre ock, med afseende å de oharpade stenkolens billigare pris, de börjat användas, dock alltid af bästa beskaffenhet. Slutligen anmärkte käranderna, att, ehuru mellan Jerfva och Rotebro station, der ifrågavarande skogar vore belägna, den högsta tillåtna stigning på banan funnes, och ehuru sagde dag varit stark storm med torka, bantåget dock vid ifrågakomne tillfälle gått med fördubblad fart, fastän det varit uppenbart att gnistspridningen skulle betydligt ökas till följd af det starkare drag i skorstenen som i anledning af omförmälde förhållanden måst uppkomma. Jernvägsstyrelsen genmälde, att med anledning af ett stort tillopp af passagerare vid Jerfva station ifrågakomne dag afgången derifrån fördröjts utöfver den utsatta tiden; men att, med afseende derå att ifrågavarande tåg varit passageraretåg och sådant enligt tjenstgöringsreglementet finge i nödfall gå fem mil i timman samt afståndet emellan Jerfva och Rotebro stationer, som vore 1,1 mil, tillryggalagts, efter hvad vederbörande konduktör rapporterat, på femton minuter, någon anmärkning icke skäligen kunnat göras emot lokomotivföraren för det han med för stor hastighet framfört tåget. Enligt tidjournalen afgick tåget från Jerfva 3,14 e. m. och framkom till Rotebro 3,26 — och således efter 12 minuters förlopp; men enligt konduktörens rapport vore de resp, afgångs- och framkomsttiderna 3,12 och 3,27 — således med en mellantid af 15 minuter; och tillika är upplyst, att tåget afgick från Stockholm 17 minuter senare än som i tidtabellen vore utsatt, men dock framkom till Upsala å den bestämda tiden. A det i stämningen omförmälda, af öfverjägaren Wilke upprättade uppskattningsinstrument bestred jernvägsstyrelsen afseende; hvaremot någon anmärkning icke framställdes emot uppgiften att vid berörda tillfälle uppbrunnit auditören Gripensvärd tillhörige och till 126 rdr uppskattade fjorton famnar ved. Slutligen bestred jernvägsstyrelsen käromålet, då icke visadt blifvit, att någon oförsigtighet vid ifrågavarande till- s. 374 Sida 374 i årgången börjar här fälle blifvit begången, utan eldsvådan måste betraktas såsom en olyckshändelse, för hvars följder jernvägsstyrelsen icke lagligen borde ansvara. Rådstufvurätten yttrade medelst dom den 30 December 1869: att emedan genom hörda vittnens berättelser det måste anses vara utredt, att ifrågavarande? å Kummelby och Erfvinge skogsmarker den 30 Maj 1868 timade eldsvåda, dervid, enligt företedda uppskattningsbevis, blifvit förstörda, å Kummelby skog 80 och å Erfvinge skogsmark 15 qvadratrefvar växande tallskog förutom å Erfvinge mark upplagde 14 famnar tallved, uppstått genom antändning, som af eldgnistor från det förbigående bantågets lokomotiv förorsakats, samt jemväl blifvit upplyst, att ifrågavarande bantåg, som skolat, enligt företedd tidtabell, frän Stockholm afgå klockan 2,36 eftermiddagen, men i stället afgått först klockan 2,53 eller sjutton minuter senare än som vederbort, under vägen till Upsala, dit nämnda bantåget framkomit i behörig tid, just emellan de båda stationerna Jerfva och Rotebro, der ifrågavarande skogsmarker voro belägna och å hvilken del af banan den högsta tillåtna stigning af ett på hundra befunnes, för återvinnande af den förlorade tiden användt större hastighet, än som uti tidtabellen föreskrifvits ; att åtminstone från och med år 1868 och således jemväl vid ifrågavaraade tillfälle till brännmateriel å statens jernbanor användts oharpade stenkol, som derigenom att de innehölle en större myckenhet stybb, vore egnadt att framkalla ett större antal gnistor än harpade stenkol eller cokes, som varit förut å statens banor använda; att af de i och för hämmande af gnistors spridning bruklige medel, bestående antingen i en så kallad nedgående skorsten eller ock i en genombruten plåt eller galler, det förstnämnda varit vid tillfället användt å de två lokomotiv, som framfört ifrågavarande bantåg, men att deremot å de i andra distrikt af statens stambanor begagnade lokomotiv det senare medlet eller gallret vore antaget; hvartill komme, att öfverdirektören för teknologiska institutet K. Styffe i afgifvet utlåtande förklarat, bland annat, att verksamheten af så kallade gnistfångare vore väsendtiigen s. 375 Sida 375 i årgången börjar här beroende af bränslets beskaffenhet, samt att galler kunde genomsläppa endast mindre gnistor, som till följd af sin litenhet vanligen snart slocknade, under det vid användandet af nedgående skorsten större brinnande bitar af bränslet någon gång utkastades, hvadan och då sådana lättare kunde förorsaka eldsvåda, der de nedföllo, galler i allmänhet vore mera betryggande emot fara för antändning; ty och som vid ifrågavarande tillfälle, då stark blåst varit rådande och fara för antändning genom gnistors spridning från lokomotiven ej allenast derigenom, utan äfven till följd af den å ifrågavarande trakt befintliga stigning, varit större än eljest under vanliga förhållanden och således påkallat all den omtanka och alla de försigtighetsmått, som kunnat på vederbörande bero; men af hvad här ofvan omförmälts det vore uppenbart, att ej alla de medel, som till skyddande af andras egendom från eldsvåda stått jernvägsstyrelsen till buds, blifvit använda samt följaktligen jernvägsstyrelsen borde anses hafva till meranämnda eldsvåda varit vållande; alltså ålades jernvägsstyrelsen att ersätta den skada, som till följd af berörde eldsvåda genom dels den huggna vedens uppbrinnande dels ock skogens medelst branden minskade värde för vederparterna uppkommit, hvilken ersättning dock, enär jernvägsstyrelsen ej velat godkänna den uppskattning af skadan, som å vederdelosidan åberopats och hvarom vid sådant förhållande full utredning saknades, skulle, i brist af åsämjande, bestämmas af gode män, af hvilka parterna ägde hvar å sin sida utvälja en samt de sålunda valde skulle utse den tredje; och förpligtades jernvägsstyrelsen att å det ersättningsbelopp, hvartill skadan genom åsämjande eller gode män blefve uppskattad, erlägga ränta efter fem för hundra om året från stämningsdagen den 30 December 1868 tills betalning skedde. Parterna vädjade till Svea hofrätt. Jervägsstyrelsen åberopade hufvudsakligen hvad den förut andragit. Öfverdirektören Styffes yttrande gåfve icke anledning till antagandet, att, om genombruten plåt begagnats i stället för nedgående skorsten, eldsvådan kunnat förekommas, men utredning i s. 376 Sida 376 i årgången börjar här detta hänseende hade varit ett oeftergifligt vilkor för att jernvägsstyrelsen skulle kunna anses genom någon försummelse i fråga om begagnandet af gnistfångare vållat ifrågavarande skada. Enskilda jordägare borde hos assuransbolag försäkra sin egendom för olyckshändelser af sådant slag som förevarande. Jernvägsstyrelsen yrkade förty, att käromålet måtte ogillas och detta så mycke hellre som i mål af liknande beskaffenhet jernvägsstyrelsen förut af domstolarne befriats från all ersättningsskyldighet. Friherre Rudbeck och auditören Gripensvärd yrkade den ändring, att dem måtte tillerkännas den begärda ersättningen. Enligt dom den 29 December 1870 fann hofrätten ej skäl att i rådstufvurättens dom göra annan ändring än att, då jernvägsstyrelsen icke framställt någon anmärkning emot det af auditören Gripensvärd å ofvanberörda, för honom uppbrunna 14 famnar ved uppgifna värde 126 rdr, den ersättning, jernvägsstyrelsen skulle för nämnde ved utgifva, bestämdes till berörda belopp 126 rdr jemte ränta derå, på sätt rådstufvurätten stadgat; och ägde part, som icke åtnöjdes med gode männens beslut i fråga om den friherre Rudbeck och auditören Gripensvärd i öfrigt tillkommande skadeersättning, angående beloppet af samma ersättning särskildt föra talan. Denna dom uttryckte hofrättsrådet Geijers samt fiskalen Abergsons och vice häradshöfdingen Geijers åsigt i saken; hvaremot hofrättsrådet Retzelius var i så måtto skiljaktig, att han förpligtade jernvägsstyrelsen att utgifva för skadan å växande skogen 850 rdr till friherre Rudbeck och 40 rdr till auditören Gripensvärd samt för skogsmarkens återsådd 200 rdr till den förre och 37 rdr 50 öre till den senare. Jernvägsstyrelsen fullföljde underdånig talan. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius, samt konstituerade revisionssekreterarne Adlers och Lagergren, den förstnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 31 Maj 1871, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att gilla hofrättens dom; dock att den ersättning. s. 377 Sida 377 i årgången börjar här som kunde vara af gode män bestämd, ej finge öfverstiga, hvad i denna sak fordradt blifvit; hvilket betänkande bifölls vid sakens föredrageing den 19 Juli 1871 inför Högsta Domstolen, i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, friherre Leuhusen, Almqvist, Carleson, Rabe och Strandberg. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 14 Augusti 1871. --- Källa: Naumanns tidskrift 1872, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.