--- citation: Naumanns tidskrift 1873 s. 280 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1873 s. 280 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1872-11-07 url: "https://ratiolex.se/naumann/1873/s-280/" source: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1873 s. 280 Ytterligare angående jernvägsbolags skyldighet att ersätta eldskada förorsakad genom gnistor från förbifarande jernbantågs lokomotiv. Jfr. årg. 1868, sid. 348, 577; årg. 1871, sid. 242; anmärkningen i sistnämnda årgång s. 244; årg. 1872, s. 369 o. f. --- Den 9 Juni 1870 nedbrunno åbyggnaderna till enkan Annika Jonasdotters ägande '/8 mantal Wreta Bergsgården, hvarvid jemväl åtskillig henne tillhörig lösegendom gick förlorad. Det uppbrunna var försäkradt i Herrljunga jemte fyra andra socknars gemensamma brandstodsbolag, och vid en af nämnde bolags direktion hållen besigtning och undersökning uppskattades skadan till 1,9 36 rdr 56 öre, deraf 1,500 rdr för byggnaderna. Lösegendom, tillhörig tjenstehjon och några andra personer, upptogs till 82 rdr. Vid undersökningen hördes följande personer, hvilka sedermera med ed bekräftade af dem afgifna så lydande berättelser angående orsaken till eldsvådan: l:o) Banvakten Kasper Olausson: Abyggnaderna voro belägna endast 37 fot från Uddevalla-Wenersborg-Herrljunga jernvägens banspår. Omkring fem minuter innan bantåget på väg till Wenersborg ifrågavarande dag passerade förbi ladugården gick vittnet förbi densamma, hvarå då ej fanns eld. Men sedan tåget passerat vittnet, som då stod på ett afstånd af 600 fot från ladugården, såg vittnet eld utbryta å ladugårdens tak. Antändningen hade troligen skett af någon gnista från lokomotivet. 2:0) Banmästaren J. Magnusson: Wittnet, som färdades med ifrågavarande bantåg, förmärkte, då det kommit 3,000 fot från Wreta Bergsgård, att rök uppsteg i närheten af detta hemman. Vid framkomsten till Wedum telegraferade vittnet till Herrljunga med fråga om ej eld från lokomotivet antändt något i närheten af Wreta Bergsgård, hvarpå vittnet erhöll det svar, att eldsvåda timat derstädes. Vittnet s. 281 Sida 281 i årgången börjar här hade ofta märkt, att gnistor frän lokomotivet antändt sluttningarna vid banan. Då jernvägen byggdes hade vittnet för ingeniörerna framhållit vådan deraf att banan lades för nära de nu nedbrunna husen, och hade arbetschefen Westman till vittnet yttrat, att Westman med enkan Jonasdotter samtalat om flyttning af hennes ladugård, emedan densamma, såsom belägen för nära banan, var utsatt för eldfara. 3:o) Pigan Johanna Sandberg: Vittnet, som nämnde dag uppehöll sig emellan ladugårdshusen, varseblef ej någon eld före tågets ankomst; men straxt efter det tåget passerat förmärktes eld vid ryggåsen på sydvestra sidan af ladugårdstaket. Släckning försöktes, men lyckades ej. Sedan middagstiden hade eld ej varit uppgjord i boningshuset. 4:o) Johannes Andersson d. g.: Omedelbart efter det bantåget passerat såg vittnet eld utbryta å ladugårdens halmtak. Ladugården låg öster om banan. Förgäfves försökte man släcka elden. Brandstodsbolagets direktion förklarade, att enär, enligt hvad undersökningsprotokollet gåfve vid handen, elden uppkommit genom gnistor från jernvägslokomotivet, borde Annika Jonasdotter hos Uddevalla-Wenersborg-Herrljunga-jernvägsbolagsstyrelse söka ersättning för lidna förlusten. Då emellertid jervägsbolagsstyrelsen, uppå Annika Jonsdotters framställning om godtgörelse för skadan, svarade att den ej ville deltaga i ersättningen, emedan uti den af bolaget utbetalda expropriationsersättning jemväl ingick ersättning för olägenheter af jernvägsanläggningen, stämde Annika Jonasdotter styrelsen till rådstufvurätten i Wenersborg och yrkade utbekomma ofvannämnda ersättningsbelopp 1,936 rdr 56 öre, jemte ersättning för förstörd gröda i följd af saknade förvaringshus m. m. Jernvägsbolagsstyrelsen bestred käromålet. Det vore ej lagligen styrkt att eldsvådan uppkommit genom gnistor från lokomotivet; men om än full bevisning derom blifvit förebragt, vore bolaget dock ej skyldigt att ersätta skadan, ty dels vore förlusten föranledd af en ren olyckshändelse, som ej uppkommit genom någon bolagets oförsigtighet, och dels hade s. 282 Sida 282 i årgången börjar här Annika Jonasdotter uti en skriftlig öfverlåtelse af den henne tillhöriga jord, som till jernvägen åtgått, förklarat sig vara genom det penningebelopp, hon uppburit, till fullo godtgjord icke allenast för jorden, utan ock för all den skada och olägenhet, som genom jernvägsanläggningen blifvit henne och hennes egendom tillskyndad, hvartill äfven borde hänföras olägenheten deraf, att jernbanan blifvit förlagd så nära hennes åbyggnader som skett. Grenom nämnde afhandling, daterad den 3 November 1866 och underskrifven: »Per Andersson m. h. i p., gift med Annika Jonsdotter», upplät Per Andersson till bolaget från 1/s mantal Wreta Bergsgård den jord, 29 kappland, som bolaget med den rätt, expropriationsförfattningarna medgåfve, ägde bekomma, mot en ersättning af 260 rdr 11 öre, »hvilket belopp jemväl utgör full godtgörelse för all den skada och olägenhet af hvad slag den vara må, som af jernvägsanläggningen mig och min egendom blifvit tillskyndad». För att ådagalägga, att jernvägsbolaget erbjudit Annika Jonasdotter 350 rdr i ersättning för flyttning af ladugårdshusen, som, i anseende till deras närbelägenhet intill banan, ansågos utsatta för eldfara, påkallade hon vittnesmål af ingeniören J. Danielsson, som på ed intygade: Det vore visserligen möjligt att bolaget genom vittnet erbjudit sig att bekosta flyttning af ladugården eller dess täckning med tegel, men vittnet kunde ej taga detta på sin ed eller erinra sig beloppet af den flyttningskostnad, som blifvit ifrågasatt. Vittnet erinrade sig emellertid, att Annika Jonasdotter så väl vid jernvägsutstakningen, som vid underhandlingarna om expropriationsersättningarna, fordrat ersättning för flyttning af ladugården eller dess förseende med tegeltak. Huruvida någon ersättning för husflyttning eller tegeltaksanläggning ingått i den med Annika Jonasdotter då träffade uppgörelsen, kunde vittnet dock icke upplysa. Rådstufvurätten yttrade i utslag den 20 Mars 1871: Emedan Annika Jonasdotters man Per Andersson i lifstiden, på sätt l:a punkten uti en företedd, om jordöfverlåtelse till svarandebolaget upprättad handling af den 3 November 1866 s. 283 Sida 283 i årgången börjar här utvisade, betingat sig en ersättning af 260 rdr 11 öre, som tillika skulle utgöra full godtgörelse för all den skada och olägenhet af hvad slag den än vore, som af svarandebolagets jernvägsanläggning kunde honom och hans egendom Wreta Bergsgården tillskyndas; samt den olägenheten, att jernvägen anlagts nära intill ifrågavarande hemmansdels åbyggnader, så mycket heldre kunde antagas hafva varit vid ersättningens bestämmande afsedd som, enligt hvad handlingarna upplyste, fråga derom redan då uppstått; ty och som Annika Jonasdotter icke förmått styrka, att vid eldning å lokomotivet, då det vid olyckstillfället passerade förbi åbyggnaderna å hemmansdelen, tillgått annorlunda, än som för detsammas behöriga framdrifvande varit nödvändigt, eller att någon vårdslöshet dervid varit begången, så att omstämda eldskadan derigenom timat; alltså blefve stämningspåståendet ogilladt. Annika Jonasdotter vädjade till Göta hofrätt. Hennes aflidne man hade aldrig undertecknat den åberopade afhandlingen om jordupplåtelsen. Nämnde afhandling vore i allt fall utan all betydelse; ty hemmanet var hennes enskilda egendom, och mannen hade således icke, emot 11 kapitlet 1 § Giftermålsbalken, ägt att utan hustruns skriftliga samtycke afyttra detsamma eller någon del deraf. Till bestyrkande af sin enskilda äganderätt till hemmanet företedde Annika Jonasdotter tvenne bouppteckningar, den ena af den 29 September 1862 efter hennes första man Sven Olsson, utvisande att hemmanet förvärfvats under äktenskapet med honom, och den andra af den 11 Juni 1867 efter mannen Per Andersson, hvilken bouppteckning ej upptog någon fastighet i det gemensamma boet. Hofrätten meddelade dom den 22 December 1871: att enär bolaget i vederbörlig ordning erhållit rättighet att låta med lokomotiv befara omförmälda bana, samt ej ens föreburet vore, att Annika Jonasdotters egendom vid ifrågavarande tillfälle varit utsatt för vidsträcktare fara, än som i allmänhet genom begagnande af en sådan rättighet uppkomme, eller att bolaget fått sig ålagdt att någon särskild åtgärd för farans afvärjande vidtaga; alltså och emedan vid s. 284 Sida 284 i årgången börjar här sådant förhållande den omständighet, att gnistor frän lokomotivet antändt byggnaderna, jemlikt de i 15 och 24 kapitlet Byggningabalken bestämda grunder, icke kunde för bolaget medföra ersättningsskyldighet för derigenom uppkommen skada; ty pröfvade hofrätten rättvist fastställa rådstufvurättens beslut. Hofrättens dom uttryckte hofrättsrådet von Gegerfelts, assessoren Lothigii och vice häradshöfdingen Skarins åsigt i saken. Hofrättsrådet Hedenstierna och assessoren Scliånberg voro skiljaktige och yttrade: Genom hörda vittnens berättelser måste det antagas vara ådagalagdt, att ifrågavarande eld uppkommit genom gnistor, som utkastats från ett bolagets lokomotiv och antändt taket å Annika Jonasdotters på helt ringa afstånd från banan belägna ladugård. Den häraf timade brandskada vore desto mindre att anse såsom olycksfall, som det af banmästaren Magnussons och ingeniören Danielssons till riktigheten obestridda vittnesmål framginge, att redan vid banans anläggning faran för ladugårdens antändning af eld från förbigående lokomotiv insetts; och enär, äfven om den af bolaget åberopade föreningen, enligt hvilken Annika Jonasdotter bekommit 260 rdr 11 öre i godtgörelse för all skada och olägenhet, som af jernvägsanläggningen blifvit henne och hennes egendom tillskyndad, finge antagas vara emot henne bindande, nyssnämnda belopp likväl icke kunde anses hafva utgjort öfverenskommen ersättning jemväl för sedermera uppkommande skada af förevarande beskaffenhet; samt å bolagets sida någon anmärkning icke blifvit framställd vare sig mot de af Annika Jonasdotter för skada och kostnader, som genom branden orsakats, fordrade belopp, tillhopa 2,217 rdr 6 öre, eller mot hennes behörighet att utsöka godtgörelse äfven för den del af uppbrunna lösegendomen, som var andra personer tillhörig, pröfvade bemälde ledamöter, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, rättvist förpligta bolaget att såsom godtgörelse i omstämda hänseendet till Annika Jonasdotter emot qvitto genast utgifva sist sagda belopp. s. 285 Sida 285 i årgången börjar här Annika Jonasdotter sökte i underdånighet ändring. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och konstituerade revisionssekreteraren Adlers) hemställde medelst underdånigt betänkande den 5 Oktober 1872, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom. Föredraganden, revisionssekreteraren Östergren yttrade: »Med stöd af den bevisning, som i saken blifvit förebragt, finner jag det böra såsom styrkt antagas, att ifrågavarande eldsvåda uppkommit genom gnistor, som utkastats från jernvägsaktiebolagets lokomotiv och antändt halmtaket å sökande-enkans ladugårdsbyggnad; och emedan, oaktadt det, enligt hörde vittnena banmästaren J. Magnussons och ingeniören J. Danielssons berättelser, redan vid anläggningen af jernbanan befarats, att eldsvåda kunde uppkomma i följd af det ringa afståndet emellan jernbanan och nämnde ladugårdsbyggnad, och fastän, enligt bemälde Magnussons vittnesmål, gnistor från jernvägsaktiebolagets lokomotiv ofta antändt doceringarna vid jernbanan, jernvägsaktiebolaget likväl hvarken genom att bekosta flyttning af ladugårdsbyggnaden sökt förekomma den befarade eldskadan eller styrkt sig hafva vidtagit några åtgärder för att hindra utsläppning från lokomotiven af eldfarliga gnistor, samt jernvägsaktiebolaget vid sådant förhållande bör anses hafva genom försummelse varit vållande till nu ifrågavarande brandskada; ty och som den å jernvägsaktiebolagets sida åberopade föreningsskrift, enligt hvilken sökande-enkans man i, lifstiden bekommit 260 rdr 11 öre i godtgörelse för 29 kappland till jernvägsaktiebolaget afstådd jord jemte skada och olägenhet, som genom jernvägsanläggningen blifvit sökande-enkans hemman tillskyndad, icke kan antagas innebära, att sökande-enkan skulle genom nämnda ringa belopp vara ersatt jemväl för skada af förevarande beskaffenhet, som efter föreningens ingående för henne uppkommit, hemställer jag för min del, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, förpligta jernvägsaktiebolaget att till sökande-enkan emot qvitto genast utgifva omstämda, till beloppen icke bestridda ersättningarna med sammanlagdt 2,216 rdr 56 öre». s. 286 Sida 286 i årgången börjar här Saken föredrogs den 8 Oktober 1872 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Wretman, von Hofsten och Strandberg) biföllo det underdåniga betänkandet. Justitieråden friherre Leuhusen, Bolin och Olivecrona gillade föredragandens särskilda mening. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 7 November 1872. --- Källa: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.