--- citation: Naumanns tidskrift 1873 s. 313 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1873 s. 313 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1872-01-31 url: "https://ratiolex.se/naumann/1873/s-313/" source: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1873 s. 313 Giltigheten af bevis om nedsättning i landtränteri af böter, å hvilket bevis saknas intyg derom att nedsättningen antecknats i landskontoret, Handlanden Johan Bolling i Kalmar yrkade, efter stäm- --- Handlanden Johan Bolling i Kalmar yrkade, efter stämning till rådstufvurätten derstädes å J. G. Dahlgren i Berga, att, enär Dahlgren den 3 September 1870 till Bolling försålt köttet efter en oxe, som Dahlgren dervid uppgifvit hafva blifvit behörigen slagtad, men det sedermera befunnits, att oxen sjelfdött, till följd hvaraf köttet varit oätbart, Dahlgren måtte för sitt svikliga förhållande dömas till ansvar samt förpligtas att till Bolling utgifva ersättning för den del af köttet, som han icke kunnat använda, med 38 rdr 32 öre, jemte ränta å nämnde belopp. Dahlgren yrkade deremot ansvar å Bolling för den gjorda tillvitelsen; och parterna framställde å ömse sidor ansvarspåståenden emot hvarandra för begagnande af smädliga yttranden uti de af dem till rätten ingifna skrifter. Rådstufvurätten ogillade genom beslut den 20 December 1870 af Dahlgren framställda jäfsanmärkningar emot två i målet hörde vittnen samt förklarade genom slutligt utslag den 7 Mars 1871, att ansvar för oredlighet i handel icke lagligen kunde Dahlgren ådömas, men förpligtade Dahlgren att till Bolling utgifva det fordrade beloppet 38 rdr s. 314 Sida 314 i årgången börjar här 32 öre jemte fem procent ränta derå frän stämningsdagen, med skyldighet dock för Bolling att till Dahlgren utlemna det kött, som af ifrågavarande oxfall ännu funnes i behåll, vid hvilken utgång af målet Dahlgrens ansvarspåstående emot Bolling för åtalets anställande komme att förfalla; hvarförutom parterne, hvilka i sina vexlade skrifter smädat hvarandra, jemlikt 16 kap. 9 § Strafflagen, dömdes att derför böta, Bolling tio rdr och Dahlgren 5 rdr. Gröta hofrätt, der parterne hvar för sig sökte ändring, yttrade i utslag den 13 Juni 1871: att rådstufvurätten i den Dahlgren för fullföljd af talan meddelade besvärshänvisning, bland annat, rätteligen föreskrifvit, att det vid talans förlust ålåge Dahlgren att vid besvären foga antingen bevis, att de honom ådömda böter blifvit i ränteri, hos domaren eller magistrat nedsatta, eller ock en af två vederhäftige män, en för begge och begge för en, för böterna ingången borgen eller, om det ej kunde ske, bevis att Dahlgren hvarken kunde deponera böterna eller för dem ställa borgen; och då det af Dahlgren i sådant afseende hos hofrätten företedda nedsättningsbevis saknade påskrift att anteckning om nedsättningen skett i landskontoret och vid sådant förhållande icke kunde anses lemna full säkerhet för böternas återlyftande, samt något afseende icke kunde fästas å ett af Dahlgren efter besvärstidens utgång ingifcet intyg om dylik anteckning, funne hofrätten, i enlighet med Bollings i förklaringen gjorda invändning, hvad Dahlgren andragit för vinnande af ändring i rådstufvurättens beslut och utslag icke kunna komma under pröfning; och pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af rådstufvurättens utslag derutinnan, döma Dahlgren, jemlikt 22 kap. 13 § Strafflagen, böta 20 riksdaler, hvilka tillfölle kronan, samt att befria Bolling från de honom för begagnande af smädliga yttranden emot Dahlgren ådömda böter. Dahlgren fullföljde underdånig talan. Målet föredrogs den 31 Januari 1872 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Bolin, Dreijer, Olivecrona, Lagerstråle och Huss); och som klaganden, till fullgörande af föreskriften i den honom utaf s. 315 Sida 315 i årgången börjar här rådstufvurätten för besvärs anförande gifna hänvisning, att han borde vid besvären i hofrätten foga bevis, att de honom ådömda böter blifvit i ränteri nedsatta, jemte sina besvär till hofrätten inlemnat bevis af landträntmästaren i Kalmar län om skedd nedsättning af bötesbeloppet; alltså och emedan klaganden derefter jemväl, innan hofrättens utslag meddelades, företett intyg af landskamereraren i länet, att den sålunda verkställda nedsättningen blifvit, samma dag den skedde, i landskontoret antecknad, vid hvilket förhållande den omständighet, att bevis om sådan anteckning icke blifvit af landskamereraren å ränteriattesten meddelad, äfvensom klagandens underlåtenhet att inom besvärstiden åstadkomma upplysning om denna omständighet, icke skäligen må verka dertill, att klaganden skulle anses icke hafva fullgjort den honom gifna besvärshänvisningens omförmälda föreskrift och hans besvär i hofrätten således lemnas utan pröfning; ty och då parternes emot hvarandra i målet framställda påståenden äga sådant inbördes sammanhang, att de icke lämpligen böra annorledes än samtidigt komma under slutligt afgörande, pröfvade Högsta Domstolen, med bifall till klagandens derom framställda begäran, skäligt att, med undanrödjande af hofrättens utslag, visa målet i hela dess vidd åter till hofrätten, som hade att detsamma på anmälan ånyo upptaga och dermed lagligen förfara. --- Källa: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.