--- citation: Naumanns tidskrift 1873 s. 366 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1873 s. 366 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1872-05-08 keywords: - Skuldebref url: "https://ratiolex.se/naumann/1873/s-366/" source: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1873 s. 366 Innehafvarinna af skuldebref, hvilka hon haft i förvar, uppgifver sig hafva fått dem såsom gåfva och behåller dem såsom sådan efter den påstådde gifvarens död, mot hans arfvingars bestridande och ehuru han sjelf af gäldenärerna uppburit räntan i sin lifs- --- Den 10 April 1870 afled i Göteborg sjökaptenen Olof Berntsson från Kåröd, under det han såsom resande bodde hos Alida Sofia Ullman. Den 20 i samma månad förrättades af vederbörande sterbhusnotarie hos Alida Sofia Ullman uppteckning af Berntssons qvarlåtenskap, hvarvid utom Alida Sofia Ullman äfven aflidne Berntssons broder och svåger tillstädesvoro, och A. S. Ullman företeede dels ett af den aflidne i lifstiden upprättadt testamente, dels 19 skuldsedlar och en sparbanksbok å 9,282 rdr 63 öre utom räntor, dels 2 äldre reverser och dels åtskilliga andra handlingar och diverse lösören. Derjemte tillkännagaf A. S. Ullman, att hon innehade 9 af de i bouppteckningen anmärkte skuldsedlar å tillhopa 12,275 rdr (af hvilka dock en å 575 rdr ansågs vara utan värde), hvarjemte Ullman förmälde, att aflidne Berntsson i lifstiden med varm hand skänkt henne dessa skuldsedlar; och upptog bouppteckningen boets tillgångar till 15,236 rdr 93 öre och skulder till 2,406 rdr 89 öre. Genom testamente, dateradt den 11 September 1866, hade aflidne Berntsson förordnat, att all hans efterlemnade egendom skulle tillfalla hans broder och systrar, men att Alida Sofia Ullman skulle under sin lifstid årligen åtnjuta ränta å 10,000 rdr. s. 367 Sida 367 i årgången börjar här Alida Sofia Ullman instämdes af sjökaptenen Berntssons arfvingar till rådstufvurätten i Göteborg med påstående: att som Alida Sofia Ullman nekat att till dem utlemna åtskilliga bland Berntssons qvarlåtenskap befintliga skuldsedlar à tillhopa 11,700 rdr, hvilka Ullman uppgifvit sig hafva af Berntsson i lifstiden såsom gåfva bekommit, Ullman måtte förpligtas att sagda skuldebref till käranderna utgifva. Åtta stycken af ifrågakomne reverser voro ställda till viss person eller ordres, och en å 1,000 rdr till sedelhajvaren. Under rättegången utbyttes en revers å 600 rdr emot ett af Göteborgs enskilda bank utfärdadt depositionsbevis å 654 rdr 40 öre. Alla omstämde handlingarne aflemnades till rådstufvurätten, för att der förvaras till dess rättegången blifvit afgjord. Alida Sofia Ullman genmälde, att Berntsson, med hvilken hon för 20 år sedan blifvit bekant, sedermera städse visat henne välvilja och vänskap och alltid, då han kommit till Göteborg, besökt henne. Flera gånger hade han yttrat sin afsigt vara att genom gåfva betrygga Ullmans framtid. Vid besök hos henne den 14 Juli 1869 hade han till Ullman öfverlemnat ett med munlack hopfästadt konvolut, med förklarande, att det innehölle värdepapper till belopp af 7,000 och några hundra rdr samt att han med varm hand skänkte Ullman samma värdepapper. Ullman hade tackat för gåfvan och nedlagt konvolutet i sin byrå. Den 17 December samma år hade Berntsson åter besökt Ullman och på begäran fått påse handlingarna i konvolutet, som han efter granskning återlemnat, med tillkännagifvande, att han ytterligare tillagt värdepapper, så att beloppet skulle utgöra 8,500 rdr, hvarom han gjort anteckning å konvolutet, å hvilket han vid tillfället äfven påtryckt sitt sigill. Den 1 April 1870 hade Berntsson ånyo infunnit sig hos Ullman, dervid han ej varit fullkomligt frisk. Den 5 i samma månad hade Berntsson, som qvarstannat hos Ullman, begärt att få låna det till henne öfverlemnade konvolutet med handlingar, för att göra ett tillägg, samt vid återställandet af konvolutet, som då varit öppet, tillkännagifvit, att han ökat värdepapperen deruti, så s. 368 Sida 368 i årgången börjar här att sammanlagda beloppet af dem skulle utgöra 11,700 rdr Dagen derpå hade han insjuknat och den 10 April afiidit. Vid uppgifna tillfällena hade Ullman varit ensam med Berntsson. Denne hade under sitt vistande i Göteborg städse haft sin bostad hos Ullman; och då han haft med sig någon eller några af sina slägtingar, hade jemväl dessa bott hos Ullman. Sedan Ullman den 5 April återfått konvolutet med handlingar, hade Ullman inlagt detsamma i en af henne begagnad byrålåda, hvartill hon sjelf hade nyckeln, hvaremot Berntssons öfrige handlingar fortfarande haft sin plats i mellersta lådan af samma byrå. Förenämnde dag hade värdepapperen legat uti en liten oläst blecklåda, som haft plats i en annan låda i byrån. Då således Berntsson med varm hand gifvit Ullman ifrågavarande värdepapper, öfver hvilka han ägt fritt förfoga, bestred Ullman käromålet, hvartill hon jemväl fann sig föranlåten af den orsak att i annat fall hon kunde anses hafva icke på ärligt sätt åtkommit berörde värdepapper. Ullman ingaf till rådstufvurätten det konvolut, hvari reverserna skulle varit inlagda; och fanns å detta konvolut med blyerts tecknadt: »såsom en liten ersättning för att kapten O. Berntsson har varit här, har Alida Ullman fått (»den 10 Juli 1869» utstruket) af 0. Berntsson». Samt vidare med bläck: »Dagen behöfves icke bestämmas, den kan vara sista gången jag reser härifrån. Den 17 December 1869. 8,500. O. B». (Sigill). A testamentet fanns aftryck af samma, med bokstäfverna O. B. försedda sigill; och tillika antecknades, att 0. Berntssons namnteckning å konvolutet liknade hans ostridigt egenhändiga namnteckning under hans testamente och å två företedda reverser. Försök anställdes att inlägga samtliga värdepapperen i berörde kovolut; men i det sönderrifna skick, hvari detsamma ingifvits, kunde ej med säkerhet afgöras om konvolutet kunnat inrymma samtlige berörda handlingar; dock s. 369 Sida 369 i årgången börjar här syntes för sådant ändamål hafva varit behöfligt, att de hårdt sammanpackats. Vidare företedde Ullman ett af inspektorn öfver sällskapet »De fattiges vänners» flickskola, kyrkoherden Kindberg meddeladt betyg (deri prosten Lamberg, ledamot i sällskapets ■styrelse, instämt): att Ullman, som i nära två decennier varit och vore lärarinna i nämnda skola, i all sin vandel och umgängelse varit och vore en i allo pålitlig medborgarinna och ett mönster af sedlighet, dygd och gudsfruktan, som hos henne var sann, lefvande och oskrymtad och gjorde, att man med fullkomlig trygghet kunde lita på hennes ord i hvilken sak det gällde, samt att hon, efter deras öfvertygelse, ej kunde emot sitt samvete uttala en osanning, gällde det ock hela hennes timliga välfärd. Käranderne medgåfvo, att Berntsson en lång följd af åiunder sina affärsresor till Göteborg bott hos Ullman och ansett sig stå till henne i så stora förbindelser, att han testamenterat henne en årlig lifstidsränta å 10,000 rdr; men icke några af dem kända omständigheter kunde dock i någon mån göra det för dem sannolikt, att han, som åtnjutit sina sinnens fulla bruk, skulle sträckt sin välvilja emot Ullman ända dérhän, att han med varm hand skänkt Ullman, ett äldre och genom innehafvande tjenst välbergadt fruntimmer, goda reverser till belopp af 11,700 rdr jemte oguldna räntor. Käranderne hade ägt Berntssons fulla förtroende, så att han, likasom han gjort förut, då han till Ullman testamenterade lifstidsräntan, säkerligen skulle omtalat för dem, om han ämnat i vidsträcktare mån visa sin välvilja emot henne. Då Berntssons efterlemnade egendom, som skulle med full äganderätt tillfalla käranderne, enligt bouppteckningen ej uppgått till mer än 15,236 rdr 93 öre, framginge uppenbart deraf, att det ej kunnat vara hans mening att till Ullman bortgifva ifrågavarande reverser, enär i annat fall hans tillgångar enligt bouppteckningen, efter afdrag af skulderna och minskning till följd af för högt upptagna fartygs-värden, endast obetydligt skulle öfverstiga det kapitalbelopp, som borde af- Tidskrift för lagstiftning etc. 10:de årg. 24 s. 370 Sida 370 i årgången börjar här sättas för att afkasta den utfästa lifräntan. Ullmans uppgifter passade ej heller tillsamman med påskriften â konvolutet, enär denna påskrift, hvilken för öfrigt ej liknade Berntssons handstil och således icke torde förskrifva sig frän honom, uttryckligen innefattade, att den present, eller hvad det kunde vara, som gifvaren tillämnat Ullman, gifvits henne först när han sista gången reste från henne, och således ej bestyrkte, att Ullman, ifall konvolutet innehållit de reverser,, hon uppgifvit (hvilket dock käranderne ej kunde erkänna), fått dessa reverser vid de af henne omförmälda tillfällen, utan tvärtom visade motsatsen eller att hon då icke fått dem; också hade Ullman vid ett besök, som kärandernes ombud kort före rättegångens början gjort hos henne för att återfordra reverserna, uppgifvit, att Berntsson vid flere särskilda tillfällen, första gången i Juli 1869, öfverlemnat till henne sina reverser för att förvaras, och att han först, då han sista gången besökt henne, gifvit henne samma reverser såsom hennes egendom; och hennes utsago, att Berntsson då begärt få låna konvolutet för att deri inlägga flere handlingar samt sedan återställt det, under tillkännagifvande, att han ökat värdepapperen deri, så att de uppginge till 11,700 rdr, motsades af hvad hon för ombudet berättat om samma tilldragelse, nemligen att Berntsson, efter det han gifvit sina reverser till Ullman, yttrat till henne: »Alida! tag dem och leta ut de bästa och låt icke någon, hvem det vara må, få dem». Af detta yttrande framginge nemligen, att Berntsson ej skulle utvalt och i konvolutet inlagt någon enda revers åt Ullman, utan öfverlemnat åt henne att taga hvilka och huru många hon önskade, hvilket åter visade, att det varit Ullman sjelf och ej Berntsson, som bestämt gåfvans storlek och i konvolutet inlagt de reverser, Ullman uppgifvit hafva varit der förvarade. Om, såsom uppgifvits, gåfvan skett för att ytterligare betrygga Ullmans framtid, vore det oförklarligt, huru Berntsson kunnat lemna en mer än tioårig värdelös revers (den å 575 rdr), ehuru han vid tre särskilda tillfällen skulle utvalt och genomgått de bortgifna reverserna. Slutligen anmärkte käranderne, att Berntsson efter den tid,. s. 371 Sida 371 i årgången börjar här då han skulle bortgifvit reverserna, sjelf uppburit ränta åtminstone å några af dem, utan ringaste anmärkning derom att sådant ägde rum för Alida Ullmans eller annan persons räkning, till bestyrkande af hvilken anmärkning kärandene företedde tvä af Berntsson den 3 Februari och den 16 Mars 1870 utfärdade qvittenser samt en bok, innefattande kassanoteringar. I anledning af denna anmärkning förklarade Ullman, att hon aldrig uppfattat Berntssons gåfva annorlunda, än att Berntsson sjelf skulle äga uppbära räntan å förskrifna beloppen under sin lifstid, och att skuldsedlarne, ehuru Ullman tillhörige, först vid Berntssons död skulle, äfven hvad anginge deras afkastning, komma Ullman till godo. Detta vore dock endast Ullmans uppfattning af Berntssons mening vid gåfvans öfverlemnande, enär gåfvan skett utan förbehåll. Ullman lät höra vittnen, hvilka berättade: Hustru Charlotta Philip: Under år 1867 och en del af år 1868 hade vittnet varit lärarinna i den flickskola, som af Ullman förestods, och var det vittnet bekant, att Berntsson under nämnde tid ofta besökt Ullman och dervid städse visat henne synnerlig välvilja och förtroende samt lemnat henne del af sina angelägenheter. Vittnet visste väl icke, att Ullman såsom gåfva af Berntsson fått emottaga ifrågavarande värdepapper; men vid ett tillfälle, då Berntsson besökt Ullman och på hennes födelsedag gifvit henne en parasoll, hade vittnet hört Berntsson, då Ullman anmärkt, att det vore en för dyrbar present, yttra till henne: »det är ju ej så mycket, du skall ju ändå hafva det», hvilket yttrande vittnet ansett innebära, att Berntsson ämnade gifva Ullman sin egendom, dertill vittnet haft anledning jemväl deraf, att vittnet och flera personer hört berättas, att Ullman för längre tid sedan genom testamente förordnat, att hennes egendom skulle efter hennes död tillfalla Berntsson. Ullman vitsordade, att förhållandet varit sådant, och företedde ett af henne den 11 April 1859 upprättadt, af två personer bevittnadt testamente, hvari förordnats, att all hen- s. 372 Sida 372 i årgången börjar här nes efterlemnade egendom skulle med full äganderätt tillfalla Berntsson eller, om han vore död, hans syster Kristina. Mamsell Jenny Nolleroth: Vittnet, som under de två sista åren varit och fortfarande vore lärarinna i förutnämnda skola, hade sig bekant, att Berntsson, som ofta kommit till Göteborg och under vistandet der alltid bott hos Ullman, visat henne mycken vänskap och förtroende. Bref, som ankommit till Berntsson under hans vistande i Göteborg, hade varit adresserade till Ullman, hos hvilken Berntsson haft förvarade sina handlingar i en blecklåda, som haft plats i Ullmans nedersta byrålåda. Då Ullman vid flera tillfällen visat Berntsson tjenstaktighet, hade denne tackat henne derför och yttrat: »Du skall nog få det ersatt». Jungfru Betty Eriksson: Under de 41/2 år, som vittnet tjenat hos Ullman, hade Berntsson ofta besökt Ullman och städse visat henne vänskap och välvilja samt stort förtroende. Han hade haft sina handlingar förvarade i en blecklåda, som varit stående i Ullmans byrålåda. Vid ett tillfälle under år 1869, då vittnet varit sysselsatt med städning, hade Berntsson lemnat sin blecklåda till Ullman och sagt: »der har du den», samt, då Ullman tackat honom för gåfvan, tillagt: »har du den, har du nog för din tid, så att du ej behöfver mera». Vid detta tillfälle hade, såvidt vittnet kunde erinra sig, endast Ullman, Berntsson och vittnet varit inne i rummet. På fråga om vittnet ansett Berntsson vid tillfället hafva på allvar skänkt Ullman lådan med deri förvarade papper och handlingar, eller om öfverlemnandet deraf endast ägt rum på skämt, förklarade vittnet, att hon icke tilltrodde sig fälla något omdöme i detta hänseende; men vid ett senare rättegångstillfälle intygade vittnet, jemte det vittnet vidhöll sitt förra vittnesmål, att, då kolerafarsot sista gången var gängse i Göteborg, vittnet närvarit vid ett tillfälle, då Berntsson lemnat omvittnade blecklådan till Ullman, under yttrande: »der har du den, ifall jag dör; och har du den, så har du för hela din tid», hvarjemte Berntsson tillagt: »Betty är vittne till den gåfvan». Dessutom hade Berntsson flera gånger sagt, att, om han dog, Ullman skulle få allt- s. 373 Sida 373 i årgången börjar här samman eller så mycket att hon ej skulle lida någon nöd. Vittnet, som hört Berntsson tillkännagifva, att han och Ullman skulle gifta sig efter ett par år och köpa sig en egendom på landet, hade på Berntssons begäran anskaffat upplysningar rörande några sådana egendomar, som enligt annonser i tidningarne funnits till salu. Vid ett besök hos Ullman kort efter sin faders död hade Berntsson yttrat missnöje öfver sina medarfvingars tillgörande i afseende å den aflidnes bo samt i sammanhang dermed yttrat till Ullman: »Det säger jag dig, Alida! de skola icke hafva något af den egendom, som jag sjelf förvärfvat». Pigan Edela Eriksson: Vittnet, som under år 1867 tjenat 1/2 år hos Ullman, hade iakttagit, att Berntsson, som vid sina besök i Göteborg bott hos Ullman, alltid visat henne vänskap och förtroende samt vid ett tillfälle yttrat till Ullman, som han dervid klappat på handen, att, när han dog, hon skulle få alltihop, hvilket yttrande vittnet uppfattat så att Ullman vid Berntssons död skulle hafva all hans egendom. I anledning af hvad dessa två sista vittnen berättat yttrade käranderne, att Ullman sjelf förklarat sig ej hafva fått reverserna förr än vid de af henne omförmälde tillfällena under ären 1869 och 1870, då icke något vittne tillstädesvarit ; och det vore således uppenbart, att de af dessa vittnen omnämnda gåfvor hvarken af Ullman eller Berntsson tillagts någon kraft och verkan. Stadsnotarien vice häradshöfdingen Colliander: En dag, efter hvad vittnet ville minnas, i slutet af April 1870, anmodades vittnet komma till Ullman, som vid vittnets besök omnämnt, att Berntsson nyss förut under vistande hos henne aflidit, utan att han hunnit fullborda sin yttersta vilja att genom testamente till hennes förmån disponera öfver sin egendom; men att han särskildt med varm hand gifvit henne flera papper, hvilkas innehåll och värde hon ej närmare kände än att de utgjordes af reverser till betydligt belopp, hvarjemte han i ett förut upprättadt testamente tillerkänt henne ett visst årligt anslag. Ullman visade vittnet dels detta s. 374 Sida 374 i årgången börjar här testamente, inlagdt i ett öppet kuvert med utanskrift till henne, och dels åtskilliga skuldsedlar, inlagda i ett med påskrift och ett sigillaftryck försedt öppet, mycket söndrigt konvolut, detsamma som Ullman inför rådstufvurätten företett. Reverserna påsågos helt flyktigt af vittnet, men, så vidt vittnet kunde erinra sig, voro de samma reverser, som sedermera af sterbhusnotarien antecknades såsom Ullman särskildt tillhörige. Vidare omnämnde Ullman, att Berntssons slägtingar infunnit sig och begärt att utfå hans qvarlåtenskap, hvarföre hon begärde råd huru hon skulle förfara, för att ej begå någon olaglighet. I anledning häraf tillrådde vittnet Ullman att vidtala sterbhusnotarien att i vittnets och arfvingarnes närvaro uppteckna qvarlåtenskapen. Sådan uppteckning skedde ock i vittnets och nedan omförmälde vittnet klockaren Anderssons närvaro, hvarvid, sedan uppteckning skett af alla Berntssons i en blecklåda förvarade värdepapper äfvensom af andra handlinga och effekter, Ullman framlemnade de reverser, hvilka hon sade sig hafva såsom gåfva erhållit, och hvarvid det befanns, att flera inteckningsprotokollsutdrag och, efter hvad vittnet ville minnas, äfven gravationsbevis, som rörde dessa reverser, lågo bland de papper hvilka funnits i blecklådan, hvarföre dessa i och för sig värde saknande papper blefvo lagda till de reverser, som de rörde och hvilka återställdes till Ullman, som derigenom återfick ett större paket än hon framlemnat. Klockaren Andersson: Vittnet hade haft åtskilliga bestyr för Berntssons begrafning och till följd deraf flere gånger sammanträffat med Ullman, som derunder omtalat, att Berntsson gifvit henne dels årliga räntan af 10,000 rdr och dels åtskilliga reverser samt, samma dag som uppteckningen skedde, förevisat vittnet flera i företedda, till alla delar oförändrade konvolutet liggande papper, för hvilkas inneslutande konvolutet varit tillräckligt stort; och hade vid uppteckningen så tillgått som notarien Colliander berättat. Å kärandernes sida hörde vittnen förmälde: Niklas Rasmusson: Vittnet, som utgifvit en af ifrågakomne reverser, eller en lydande å 3,000 rdr, intygade, att s. 375 Sida 375 i årgången börjar här Berntsson vittnet veterligen ej bortlemnat denna revers till annan person, såvida ej sådant skett efter den 7 Mars 1870, då vittnet talade med Berntsson om denna sin skuld och. Berntsson lofvade vittnet förändrad tid för räntebetalningen, utan att dock omnämna, om Berntsson eller någon annan vore innehafvare af reversen. Kristian Abrahamsson: Vittnet, som vore ägare till en af de intecknade fastigheterna, hade den 24 Februari 1870 kräfts af Berntsson sjelf på räntan, som vittnet sedermera emot Berntssons qvitto till honom betalt, hvarvid, på vittnets fråga huru länge penningarne kunde få stå qvar, Berntsson svarat, att det berodde på vittnet sjelft, och att, om vittnet erlade räntan ordentligt, lånet skulle få stå qvar, men att Berntsson eljest uttoge beloppet. Två andra reversutgifvare förmälde i attester utan ed, den ene att han flera gånger varit i samtal med Berntsson om sin skuld, särskildt den 27 November 1868 samt den 7 och den 15 Mars 1870, vid hvilka tillfällen han ej förstått annat än att Berntsson sjelf varit innehafvare af reversen ; samt att, då den 7 Mars uppstått fråga om intecknings postposition, Berntsson yttrat, att han helst önskade, att inteckningen måtte infrias; och den andre, att han den 29 December 1869 samtalat med Berntsson om räntan på sin revers å 1,000 rdr, hvarvid Berntsson yttrat, att det vore bra om han snart kunde få räntan. Vidare förmälde i attester utan ed: Jöns Olsson: att vid Berntssons begrafning den 10 April 1870 någon af de inbjudna gästerna frågat Ullman om icke Berntsson gjort någon disposition till hennes förmån, hvartill hon svarat, att Berntsson ej gjort någonting derför, med undantag af en äldre disposition, hvari hon ihågkommits. Axel Wallgren: att Berntsson vid ett tillfälle omkring eller i Februari 1870 omtalat, att han ägde revers å Abraham Olsson i Ottestala å 2,000 rdr (en af de ifrågakomna reverserna), hvilken revers Berntsson önskade fortfarande måtte vara intecknad i nämnde hemman. s. 376 Sida 376 i årgången börjar här Ullman, som ej ville vitsorda dessa attesters riktighet, anmärkte dock derjemte, att hon vid begrafningen ej ansett sig skyldig lemna någon redogörelse eller upplysning derom att hon af Berntsson såsom gåfva emottagit ifrågavarande reverser, samt att det icke kunde anses vara besynnerligt, att Berntsson ej omnämnt'' för åtskilliga af reversutgifvarne, att han bortskänkt deras reverser, helst hem sjelf skulle i sin lifstid uppbära räntorna å reverserna. Slutligen förmälde på ed hörde polisöfverkonstaplarne Andersson och Björkman sammanstämmande, att de den 3 Juni 1870 på begäran af poliskommissarien Luttropp åtföljt denne till Ullman, dervid Luttropp, såsom ombud för käranderne, affordrat Ullman upplysning rörande de värdepapper, som hon innehade och hvilka hon sagt sig hafva såsom gåfva emottagit af Berntsson; samt att Ullman dervid förklarat, att Berntsson vid flera särskilda tillfällen, första gången i Juli 1869, till Ullman öfverlemnat sina reverser för att förvaras,. men att Berntsson under sitt vistande hos Ullman sista gången gifvit henne samma reverser såsom hennes egendom, och att Berntsson efteråt yttrat till Ullman: »Alida, tag dem och leta ut de bästa och låt icke någon, hvem det vara må få dem». Vittnet stadsnotarien Colliander, som med anledning af sist omförmälde vittnesmål ånyo hördes, yttrade då, att han, som vid det af poliskonstaplarne omnämnda tillfället efterskickats, icke trodde, att Ullman i vittnets närvaro sagt, att hon i Juli 1869 endast fått reverserna att förvaras eller att Berntsson tillsagt henne att leta ut de bästa. Dessa yttranden öfverensstämde åtminstone icke med Ullmans eljest hafda uppgifter. Hon hade nemligen för vittnet ständigt sagt sig sakna kännedom om de henne skänkta handlingarnes innehåll och beskaffenhet i vidare mån, än att de utgjorde värdepapper till större belopp; men om berörde yttranden blifvit fällda af Ullman, syntes de vittnet kunna förklaras genom den häpenhet, hvari besöket försatt henne, och den rubbning af hennes lugn och framställningsförmåga, som, efter hvad s. 377 Sida 377 i årgången börjar här vittnet funnit, samtal angående hennes och Berntssons förhållande till hvarandra brukade åstadkomma. Ullman påstod äfven, att, om hon yttrat sig såsom poliskonstaplarne berättat, hvilket hon dock bestred, detta härrört af häpenhet; åtminstone hade hon icke åsyftat lemna andra uppgifter i berörde hänseende än de under rättegången meddelade. Af 9 kap. 1 § Ärfdabalken framginge tydligen, att, då påstående väcktes derom, att annan egendom än den, som af bouppgifvaren förklarats hafva tillhört den aflidne, af bouppgifvaren innehafts, den, som framställde dylikt påstående, borde detsamma lagligen styrka, ifall något afseende derå skulle fästas. I målet hade icke någon bevisning förekommit, att ifrågavarande, till Ullman traderade och af henne innehafda skuldsedlar tillhört Berntsson vid hans död; och käranderne hade ej ens gjort troligt, att Ullman på olagligt sätt af skuldsedlarne satt sig i besittning. Ehuru följaktligen käromålet, såsom obestyrkt, borde ogillas, vore dock Ullman, på det att hvarje tvifvel rörande hennes uppgifters sanningsenlighet måtte undanrödjas, villig att med ed betyga, att hon, på sätt som uppgifvits, blifvit ägarinna till ifrågakomna skuldsedlarne, samt att hon rätteligen uppgifvit den egendom, som vid Berntssons död honom tillhört och befunnits i Ullmans vård. Käranderne bestredo bifall till den erbjudna edgången och afseende å hvad Ullman andragit samt yrkade, att käromålet måtte godkännas. Rådstufvurätten yttrade medelst dom den 8 Mars 1871: att som all sjökaptenen Berntsson tillhörig egendom, hvilken funnits i Göteborg, och deribland åtskilliga skuldsedlar, varit öfverlemnade i Ullmans vård, funne rådstufvurätten den omständighet, att ifrågavarande skuldebref, hvilka ostridigt tillhört Berntsson, innehafts af Ullman, icke, emot förekommet bestridande, utgöra lagligt bevis derom, att de voro henne tillhöriga, utan att Ullmans rätt till dem vore beroende på den bevisning, som hon derom förebragt, samt att i detta hänseende hufvudsakligen förekomme, dels att afhörda vittnen hustrun Charlotta Philip, Jenny Nolleroth, Betty Eriks- s. 378 Sida 378 i årgången börjar här son och Edela Eriksson intygat, att sjökaptenen Berntsson, som vid sina besök i Göteborg varit boende hos Ullman, visat henne mycken välvilja och stort förtroende samt till henne haft yttranden, som utmärkte, att hans afsigt varit, att Ullman skulle komma i besittning af hans egendom, åtminstone till en del, dels att Berntsson, enligt Betty Erikssons utsago, vid två särskilda tillfällen lemnat Ullman en blecklåda och dervid yttrat, ena gången: »der har du den» jemte tillägg då Ullman tackat för gåfvan, »har du den, så har du nog tör din tid, så att du ej behöfver mera», samt andra gången, då kolerafarsoten varit gängse i Göteborg: »der har du den, ifall jag dör; och har du den, så har du nog för hela din tid», vid hvilket sistnämnde tillfälle Betty Eriksson af Berntsson åberopats såsom vittne till gåfvan, och dels att å ett af Ullman innehafdt konvolut, som efter hennes uppgift inneslutit ifrågavarande skuldebref, funnes en med Berntssons namn underskrifven anteckning: »Såsom en liten ersättning för att kapten O. Berntsson varit här hos Alida Ullman» jemte datering, som dock öfverstrukits, dertill orsaken innefattades i en ytterligare anteckning, så lydande: »Dagen behöfs icke bestämmas, den kan vara sista gången jag reser härifrån», hvarförutan vidare i konvolutet funnes tecknadt »8,500 den 17 December 1869 O. B.» jemte ett sigill med nämnda två bokstäfver, dels att namnteckningen 0. Berntsson å konvolutet liknade Berntssons förevisade, ostridigt egenhändiga namnteckningar under hans testamente och å två qvittenser, jemte det lackaftrycken å konvolutet och Berntssons testamente tydligen vore efter samma sigill; och ehuru omförmälda yttranden och omständigheter utgjorde anledning till antagande deraf, att Ullmans uppgifter om hennes rätt till omstämda skuldebref vore sanningsenliga; likväl och emedan hustrun Philip, Jenny Nolleroth och Edela Eriksson icke kunnat intyga, att Berntsson i lifstiden lemnat Ullman någon till beskaffenheten och värdet bestämd gåfva, och Betty Eriksson, ehuru hon omförmält, att Berntsson gifvit Ullman en blecklåda med yttrande, som utmärkte, att densammas innehåll varit af större värde, icke intygat, att ifrågavarande s. 379 Sida 379 i årgången börjar här skuldebref vid någotdera af omförmälda tillfällen funnits i lådan, samt, livad beträffade sistberörda konvolut, det icke blifvit ådagalagdt, hvarken att skuldebrefven funits i detsamma eller att derå befintliga anteckningar skrifvits af Berntson, hvilket käranderna icke velat medgifva; ty och då Ullman sålunda, emot förekommet bestridande, icke gittat behörigen styrka sin uppgift, att Berntsson, hvilken efter den tid, då skuldebrefven skulle varit till Ullman bortgifna, sjelf uppburit räntan å några af dem och icke tecknat öfverlåtelse å de skuldebref, som vore till honom eller ordres utställde, lemnat Ullman samma skuldebref såsom gåfva, pröfvade rådstufvurätten, som emot förekommet bestridande ej kunde tillåta Ullman aflägga den ed, som hon till bestyrkande af sin nämnda uppgifts riktighet erbjudit sig fullgöra, lagligt förklara käranderne, hvilka genom Berntssons af dem bevakade testamente erhållit äganderätt till hans qvarlåtenskap, berättigade, så snart testamentet vunnit laga kraft eller derförinnan, såvida laga hinder ej mötte, mot qvitto utbekomma dels det Göteborgs enskilda banks depositionsbevis af den 19 Januari 1871 å 654 rdr 40 öre, emot hvilket ett af de ifrågavarande, till rådstufvurätten inlemnade skuldebref, utfärdadt den 14 Juni 1867 å 600 rdr blifvit utbytt, och dels öfriga skuldebrefven, deraf sju å tillsamman 11,100 rdr och ett af den 16 Juni 1855, hvilket blifvit ansedt icke äga värde, å 575 rdr. Ullman vädjade till Gröta hofrätt, som enligt dom den 16 Juni 1871 fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådstufvurättens dom. Om hofrättens dom förenade sig hofrättsrådet Lindqvist samt assessorerna Andersson och von Sydow; hvaremot vice häradshöfdingen Bråkenhielm, med hvilken assessoren Backman förenade sig, yttrade: »Då Ullmans vederparter icke ådagalagt annat förhållande, än att hon, på sätt hon uppgifvit, af sjökaptenen Berntsson såsom gåfva mottagit ifrågavarande skuldebref, hvilka samtliga äro af löpande egenskap, varder, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, den i målet instämda talan af mig ogillad». s. 380 Sida 380 i årgången börjar här Ullman fullföljde underdånig talan. Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och. Fâhrœus, den sistnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Lagergren) hemställde i underdånigt betänkande den 30 Mars 1872: att då ostridigt vore, att sökanden vid sjökaptenen Berntssons död var innehafvare af ifrågavarande skuldsedlar, hvilka samtliga voro af löpande egenskap, samt, emot hvad sökanden uppgifvit, svaranderne ej ådagalagt, att samma skuldsedlar tillhört sjökaptenen Berntssons qvarlåtenskap, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla svarandernes i saken förda talan. Saken föredrogs den 10 April 1872 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Cramér, Carleson, Wretman, Bolin och Huss) biföllo det underdåniga betänkandet. Justitieråden Södergren och Naumann förenade sig i följande yttrande: »Då i förevarande sak, som skall bedömas icke efter det skick, den skolat äga, derest sökanden, utan någon förklaring om sin åtkomst till de omtvistade skuldsedlarne, endast åberopat sitt innehafvande af dessa löpande fordringsbevis, utan deremot måste uppfattas med afseende å den vunna utredning, hvartill sökanden sjelf medelst sina uppgifter i de till tvisten hörande frågor bidragit, så att för den ene parten må gälla såsom bevist hvad till hans förmån blifvit af vederparten medgifvet och erkändt, sökanden angående sitt innehafvande af ifrågavarande löpande skuldsedlar inför rådstufvurätten uppgifvit sådant förhållande, att samma skuldsedlars ägare sjökaptenen Berntsson, som under sina besök i Göteborg haft bostad i sökandens hem, derstädes den 14 Juli 1869 lemnat i sökandens hand ett af honom med munlack ihopfästadt konvolut, innehållande flera af dessa skuldsedlar, dels ock vid förnyadt besök den 17 December samma år, då Berntsson öppnat nämnda konvolut och deruti inlagt ytterligare värdepapper, men deruppå med sitt sigill förseglat konvolutet, lemnat detsamma i sådant skick uti sökandens hand, och s. 381 Sida 381 i årgången börjar här dels slutligen under sitt sista vistande i sökandens hem, som började den 1 April 1870 och slutade med Berntssons den 10 i samma månad derstädes timade död, vid ett tillfälle, den 5 April, begärt fram konvolutet, brutit förseglingen derå samt, med tillkännagifvande, att han ökat värdepapperen deruti, då sammanräknade värdet skulle utgöra 11,700 rdr, åter lemnat konvolutet i sökandens hand, men denna gång utan någon försegling, som kunde utgöra hinder för sökanden att de inneslutna skuldsedlarne ur omslaget uttaga; hvarefter dock, såvidt sökandens uppgifter föranleda, hon icke under Berntssons åtestående lifstid vidtagit någon åtgärd med konvolutets innehåll, — utan deremot i rättegången förekommer att, sedan sökanden påstått, att skuldsedlarnes ofvanberörde öfverlemnande till henne den 14 Juli och den 17 December 1869 samt den 5April 1870 skett såsom gåfva till henne, men å vederparternes sida blifvit erinradt och i vissa fall ådagalagdt, att Berntsson ännu i Februari och Mars månader 1870 uppburit och i sin kassabok bland sina inkomster antecknat räntemedel för en del af ifrågavarande skuldsedlar, sökanden afgifvit den förklaring, att hon aldrig uppfattat Berntssons gåfva annorlunda än att hon sjelf skulle uppbära räntan å de förskrifna beloppen under sin lifstid, och att skuldsedsedlarne, ehuru sökanden tillhöriga, först vid Berntssons död skulle äfven, i hvad beträffade deras afkastning, komma sökanden till godo, hvilken förklaring således utesluter antagandet att sökanden redan under Berntssons lifstid såsom skuldsedlarnes innehafvare ägt dem till sitt förfogande och kunde med dem så förfoga, att Berntsson derigenom stängdes från deras bruk till uttagande af räntemedel för hans återstående lifstid; funne justitieråden, lika med domstolarne, att, vid fullgörande af sökandens åliggande att till Berntssons arfvingar eller testamentstagare redovisa för hans i hennes hem vid dödsfallet efterlemnade tillgångar, den omständighet, att omförmälde skuldsedlar, lika med andra af Berntsson ditförda lösörepersedlar, befunnos i sökandens hand, i följd af såväl de yttre förhållanden, under hvilka detta innehafvande tillkommit, som ock af sökandens egna beskrif- s. 382 Sida 382 i årgången börjar här ning om sjelfva sättet för samma innehafvande, icke i och för sig kan gälla såsom laglig grund för antagande af någon sökandens äganderätt till skuldsedlarne vid Berntssons död, utan deremot att detta sökandens förebärande om vunnen äganderätt, i hvad det sträcker sig utöfver sökandens erkännande att Berntsson, så länge han lefde, var ägare till de å skuldsedlarne grundade räntefordringar, måste bero af bevisning â hennes sida om verkligheten af det åberopade, men å vederdelosidan förnekade gåfvoaftal, hvarigenom, sedan skuldsedlarne, ännu såsom Berntssons tillhörighet, kommit in i sökandens af Berntsson begagnade bostad, äganderätten till dem skulle hafva från Berntsson till sökanden öfvergått, i följd hvaraf och enär, såsom domstolarne förklarat, sökanden, fastän sannolikhet icke saknas för hennes uppgift om gåfvoutfästelse i ofvan anförda, af henne förklarade syftning, dock måste anses hafva brustit i bevisning, att någon gåfva af skuldsedlarne, vare sig vilkorlig eller ovilkorlig, blifvit af Berntsson till sökanden gjord; och den i 9 kap. 1 § Ärfdabalken och Förordningen den 24 September 1861 afsedda edgång, syftande till bekräftelse att efter afliden person icke funnes andra tillgångar än de, om hvilka kunskap redan var vunnen, icke må gälla i stället för den bevisning, lagen i 17 kap. 33 § Rättegångsbalken kräfver, hvadan sökandens erbjudande af sådan ed till styrko för hennes ifrågavarande uppgift ej får antagas, justitieråden för sin del pröfvade rättvist gilla det slut, hvaruti domstolarne stannat». Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 Maj 1872. Anm. Ett annat exempel: En resande, som bor på hôtel, der han åt den väl ansedde och vederhäftige värden öfverlemnat till förvar ett konvolut innehållande banknoter eller andra i hvars mans hand betalbara värdepapper, till ett belopp af tiotusen pounds sterl., insjuknar och aflider på samma hôtel några dagar derefter. Arfvingarne, som haft sig bekant, att den resande medfört denna summa för uppgörande af en affär, begär af hotelvärden att utbekomma s. 383 Sida 383 i årgången börjar här densamma; men han nekar utlemna den. De nödgas derföre instämma värden till domstol, och der erkänner svaranden, att han i förvar emottagit det omstämda beloppet 10,000 pounds, men invänder, att den resande, dagen före sin död, efter att hafva begärt fä se konvolutet, med varm hand såsom. gåfva lemnat svaranden de deri liggande värdepapper till full ägo, dervid jemväl ett af svaranden utfärdadt recepisse återlemnades, hvadan svaranden ej vore skyldig att till arfvingarne utgifva dessa medel, dem han af resanden erhållit till skänks för den ömhet och det deltagande, denne fått röna på hotellet. Skulle äfven i slikt fall den i 17 kap. 33 § Rättegångsbalken stadgade regel icke få gälla: » Vänder svaranden någon omständighet före, att sig ther med värja; bör han ock med bevis then styrka»? --- Källa: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.