--- citation: Naumanns tidskrift 1873 s. 390 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1873 s. 390 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1872-11-26 keywords: - Testamente url: "https://ratiolex.se/naumann/1873/s-390/" source: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1873 s. 390 Testamente rätteligen bevakadt, eller icke! --- Per Eriksson i Boberg skattegården dog den 10 Mars 1869, och i bouppteckningen efter honom antecknades såsom sterhusdelägare: hans enka Johanna Jonsdotter, hans aflidne broder Anders, tre omyndiga barn, för hvilka handlanden C. T. Ahlstedt var förmyndare, hans syster enkan Karin Eriksdotter och hans syster Brita Eriksdotter, gift med Anders Persson. Behållningen i boet uppgick till 5,407 rdr. s. 391 Sida 391 i årgången börjar här Vid 1869-års sommarting med Bobergs härad blefvo, på enkan Johanna Jonsdotters begäran, vittnen för dödsfalls skull afhörda för bestyrkande af ett af Per Eriksson i lifstiden gjordt muntligt testamente; hvarefter häradsrätten föreskref, att bestyrkt afskrift af dess protokoll om vittnesförhöret skulle tillställas den aflidnes närmaste arfvingar, hvilka ägde testamentet klandra inom natt och år efter delfåendet. Sedan Johanna Jonsdotter låtit delgifva testamentet i Oktober och November 1869, uttogo Ahlstedt, Karin Eriksdotter och Anders Persson stämning å Johanna Jonsdotter till 1870-års vinterting i nämnda härad med påstående: att enär käranderna genom Johanna Jonsdotters försorg undfått del af ett utaf Per Eriksson upprättadt muntligt teståmente, enligt hvilket han skulle förordnat att Johanna Jonsdotter, efter det hans sju fattiga slägtingar erhållit 150 rdr livar, skulle under sin återstående lifstid sitta i orubbadt bo, och att efter hennes död hennes systerdöttrar Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman borde erhålla hälften hvar af egendomen; men testamentet, enligt kärandernas åsigt, icke uttryckte en sådan mening, helst det ej upptoge något enda fullständigt namn på den eller de personer, som skulle komma i besittning af egendomen, testamentet alltså måtte till alla delar ogillas. Johanna Jonsdotter bestred stämningspåståendet och åberopade de såsom testamente bevakade vittnesberättelserna, enligt häradsrättens protokoll, af följande innehåll: Johan Abrahamsson: i enlighet med en så lydande attest: »Den 4 sistlidne Februari (efterm.) blef jag undertecknad kallad till Per Eriksson i Boberg vid hans sjuksäng och afhörde af honom följande ord: Beställ om ditt hus, ty du måste dö; om i denna natt min själ skulle från mig tagen varda, så hör nu mina grannar att det är min yttersta vilja att mina sju fattiga slägtingar, di är (7) och den fattige Calle skulle hafva lite efter min död. Jag har tänkt 100 rdr hvar eller hvad tycker du Johan; derpå jag svarade, att jag hvarken ville eller kunde yttra något uti saken. Då säger hans hustru: jag tycker det är för lite, hvarpå han genast s. 392 Sida 392 i årgången börjar här sade: det tycker jag ock, då skall di hafva 1,050 rdr rmt eller 700 rdr banko 150 rdr rmt eller 100 rdr banko lika hvar och detta straxt efter min död för det »ruineras» icke moster för, och sedan skall moster — dermed menades hans hustru — i sin återstående lifstid vara och sitta i orubbadt bo, och efter hennes död skall de båda flickorna Johanna och Anna hafva hälften hvar. Deremot frågade jag: Vill du inte pojka skall hafva något. Derpå han svarade nej, di svär väl på mig, men det kan jag inte hjelpa, och tillägger han, att detta hör ni är med sundt förnuft, fri och otvungen vilja samt godt förstånd, hvilket verkligen så var, kan jag med ed styrka. Johan Abrahamsson». Muntligen tillade vittnet: att Peter Eriksson, som låtit efterskicka båda vittnena, menade med ordet »straxt», såsom han sade, efter husets realisering, och att han lefde till den 10 Mars 1869. Arbetskarlen Carl Boberg: att han, efterskickad och på samma gång med Johan Abrahamsson den 4 Februari 1869 närvarande hos Peter Eriksson i Boberg, då hörde honom vid sundt och fullt förstånd fritt och otvunget förklara, att hans fattiga slägtingar skulle straxt efter hans död hvardera erhålla 100 rdr »eller kanske detta är för litet»?; att han sedan hans hustru derpå yttrat, att hon tyckte det vara för litet, sade att de hvardera skulle få 150 rdr rmt, och att Johanna och Anna efter hustruns död skulle hvardera bekomma hälften af boet». Hörde ånyo, vidhöllo Johan Abrahamsson och Boberg sina vittnesmål samt tillade upplysningsvis, att Per Eriksson plägade kalla sin hustru för moster, och att han med flickorna Johanna och Anna menade sin hustrus systerdöttrar, hvilka då såsom fosterdöttrar vistades i hans hus. Enligt häradsrättens beslut den 31 Maj 1870, att alla testamentstagare, hvilkas rätt kunde vara af sakens pröfning beroende, borde deri höras, läto käranderna derjemte instämma Johanna Lekman och hennes man P. F. Petersson samt Anna Lekman såsom förmyndare för sin dotter Anna Sofia och anmärkte tillika att dessa icke inom i lag bestämd tid bevakat testamentet. De instämda bestredo allt afseende s. 393 Sida 393 i årgången börjar här å käromålet. De ägde i afseende å testamentet samma intresse som Johanna Jonsdotter, och när hon låtit bevaka testamentet, vore det äfven för dem bevakadt. Ytterligare hördes Johan Abrahamsson och Boberg, hvilka, vidhållande afgifna berättelserna, derjemte intygade: Abrahamsson: Vid omvittnade tillfället talade Per Eriksson om sina syskons barn och menade troligen dermed »de sju fattiga slägtingarne». Med »pojkarne» menade han enkan Lekmans tre söner. Boberg: Per Eriksson förklarade vid tillfället att hans hustru, sedan de sju fattiga slägtingarna utfått sina belopp, skulle sitta i orubbadt bo, och att ifrågavarande förordnande var hans yttersta vilja. Med »fattiga Calle» menade Per Eriksson Carl Nilsson, som arbetat hos Per Eriksson. Dessutom vittnades i målet af hustru Ulla Boberg och enkan Brita Månsdotter. Ulla Boberg: Den 4 Februari 1869 inkom vittnet i det rum, der Per Eriksson låg sjuk. Johan Abrahamsson och Carl Boberg voro tillstädes, och yttrade Per Eriksson då, att hans brors och systers barn skulle efter hans död få 100 rdr hvar; men då hustrun invände att det var för litet, sade Per Eriksson att de skulle få 150 rdr hvar, äfvensom han förklarade, att hans hustru skulle sitta i orubbadt bo, och att pojkarna, hvarmed han menade enkan Lekmans söner, ej skulle erhålla något. Med »fattige Calle» menade Per Eriksson sin systerson Carl Nilsson. Brita Månsdotter: Vittnet var inne hos Per Eriksson den 4 Februari 1869 och hörde honom yttra, att han påkallat vittnen för att säga, att hans brors och systerbarn, »de äro sju», skulle efter hans död få hvardera »jag hade tänkt 100 rdr, men som min hustru tycker det vara för litet, skola de hafva 150 rdr bvar eller tillsamman 1,050 rdr». Vidare förordnade Per Eriksson, att hans hustru skulle sitta i orubbadt bo. Med ordet pojkarna menade Per Eriksson enkan Lekmans söner, efter hvad han, på vittnet Johan Abrahamssons fråga derom, förklarade. s. 394 Sida 394 i årgången börjar här Häradsrätten yttrade i utslag den 6 Juni 1871, så vidt nu är i fråga: att emedan omförmälda testamente, — hvarigenom Per Eriksson, enligt hvad afhörda vittnena edeligen intygat, den 4 Februari 1869 muntligen förordnat såsom sin yttersta vilja, att hans hustru skulle, sedan hans sju fattiga slägtingar efter hans död bekommit 150 rdr hvar, i sin återstående lifstid sitta i orubbadt bo, och att egendomen efter hustruns död skulle tillfalla och fördelas lika emellan hennes systerdöttrar Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman, — icke blifvit af de sistnämnde eller för deras räkning lagligen bevakadt, ehuru de, enligt ordalydelsen i förordnandet, skolat efter Per Erikssons död blifva ägare till den del af hans qvarlåtenskap, som hans hustru finge i sin lifstid begagna; ty funne häradsrätten förordnandet till Johanna Lekmans och Anna Sofia Lekmans förmån, jemlikt 18 kap. 1 § Ärfdabalken, enligt dess lydelse i K. Kungörelsen den 12 Mars 1830, vara ogildt. Gröta hofrätt, der vadetalan af Petersson och Anna Lekman fullföljdes, meddelade dom den 12 Januari 1872 af innehåll: att som mot de vädjandes bestridande ej blifvit styrkt, att de om ifrågavarande testamente ägt kännedom förr än de till 1870-års sommarting instämdes att i saken svara, samt de redan vid samma ting bestridt allt afseende å vederparternas käromål och sålunda påyrkat testamentets bestånd samt derigenom, inom den i 18 kap. 1 § Ärfdabalken stadgade tid för testamentets bevakning, inför domstolen tillkännagifvit sin afsigt att detsamma begagna, funne hofrätten det för Petersson och Anna Lekman icke hafva varit af behofvet påkalladt att testamentet särskildt bevaka; i följd hvaraf och då det genom Johan Abrahamssons och Carl Bobergs vittnesmål blifvit satt utom tvifvel, att med testamentet afsetts bland annat, att den del af Per Erikssons qvarlåtenskap, hvilken hans enka enligt testamentet ägde under sin lifstid innehafva och begagna, skulle efter hennes död tillfalla Peterssons hustru och Anna Lekmans dotter Anna Sofia Lekman, hofrätten pröfvade rättvist att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ogilla Ahlstedts och hans medparters s. 395 Sida 395 i årgången börjar här klandertalan beträffande den genom testamentet Peterssons hustru och Anna Sofia Lekman tillerkända förmån. Hofrättens dom uttryckte hofrättsråden Qveckfeldts och Anderssons mening i saken. Referenten assessoren Backman yttrade: »Enär icke visadt är, att käranderna, innan de i saken instämdes, försutit tid för bevakning af det utaf Per Eriksson till deras förmån upprättade muntliga testamente; samt käranderna, hvilka i genmäle å stämningen påfordrat testamentets bestånd, saknat skälig anledning att, medan tvisten vid häradsrätten pågick, anställa sådan bevakning; alltså förklarar jag, med upphäfvande af öfverklagade utslaget, käranderna berättigade att sist å det lagtima ting, som i Bobergs härad näst efter sex månader från Kongl. hofrättens doms dag infaller, testamentet i laga ordning bevaka». Vice häradshöfdingen Bråkenhielm utlät sig: » Emedan, enligt hvad handlingarna utmärka, Johanna Jonsdotter, sedan hennes man Per Eriksson den 10 Mars 1869 aflidit, den 14 påföljande Maj och således inom den i lag stadgade tid bevakat omförmälda testamente, enligt hvilket Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman icke omedelbart efter Per Erikssons död skulle komma i åtnjutande af någon del af hans qvarlåtenskap, utan Johanna Jonsdotter ägde att densamma, efter afdrag af det till sju fattiga slägtingar gifna belopp 1,050 rdr, i sin återstående lifstid orubbadt besitta; samt vid sådant förhållande det, enligt min åsigt, icke lagligen erfordrats att, för bibehållande af testamentets giltighet, så vidt Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman rörer, särskild bevakning å deras vägnar verkstälts jemväl af deras målsmän P. F. Petersson och Anna Lekman, hvilka, efter det de till parter i målet instämts, gjort ett med Johanna Jonsdotter; ty och enär det genom vittnena Johan Abrahamssons och Carl Bobergs i Boberg berättelser styrkt blifvit, att Per Erikssons qvarlåtenskap, med undantag af berörde 1,050 rdr, skall efter Johanna Jonsdotters död tillfalla Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman, varder, med upphäfvande af häradsrättens utslag i fullföljda delen, svarandernas klandertalan å s. 396 Sida 396 i årgången börjar här den Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman genom testamentet tillerkända förmån af mig ogillad». Assessoren Korsell, med hvilken t. f. presidenten Lemchen instämde, fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i motvädjade utslaget. Ahlstedt och Anders Persson sökte i underdånighet ändring. Medelst underdånigt betänkande den 5 Oktober 1872 hemställde nedre revisionen (revisio nssekreterarne Svedelius, föredragande, och Lilienberg samt konstituerade revisionssekreteraren Glimstedt) att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa häradsrättens beslut i sjelfva saken i livad sökändernas rätt rörde. Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 24 i nyssnämnde månad, hvarvid, då skiljaktiga meningar yppades och omröstning företogs, justitieråden Strandberg och Olivecrona biföllo underdåniga betänkandet. Justitierådet von Hofsten yttrade: »Emedan Johanna Jonsdotter, efter det hennes man Per Eriksson den 10 Mars 1869 aflidit, redan den 14 nästföljande Maj och således inom den i lag stadgade tid bevakat ifrågavarande af Per Eriksson upprättade testamente, enligt hvilket Johanna Jonsdotter, sedan ett bestämdt belopp af 1,050 rdr blifvit af qvarlåtenskapen till vissa af Per Erikssons slägtingar utbetaldt, skulle i sin lifstid sitta i orubbad besittning af Per Erikssons bo, som först efter Johanna Jonsdotters död skulle emellan Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman fördelas; ty och som vid sådant förhållande icke lagligen erfordrats att för bibehållande af testamentets giltighet, i hvad det Johanna Lekman och Anna Sofia Lekman rörer, särskild bevakning å deras vägnar verkstälts af deras målsmän, hvilka i allt fall, sedan de till parter i denna sak blifvit instämda, förenat sig i Johanna Jonsdotters yrkanden om testamentets bestånd och framtida tillämpning; alltså pröfvar jag rättvist gilla det slut, hvari hofrätten i saken stannat». - Justitierådet Bolin anförde: »Som ifrågavarande af Per Eriksson i lifstiden upprättade testamente, hvilket vunnit s. 397 Sida 397 i årgången börjar här laga kraft i afseende å hans enka, tillägger denna hvad som af deras gemensamma tillgångar återstår efter föreskrifna afdrag, utan annan inskränkning, än att efter enkans död boet skulle delas emellan hennes systerdöttrar, och frågan om och i hvad mån denna inskränkning må äga bestånd icke rörer sökandernas rätt; alltså fastställer jag det slut, hvari hofrätten stannat». Justitieråden friherre Leuhusen och Cramér instämde med justitierådet von Hofsten. . Justitierådet Qvensel biföll den af justitierådet Bolin yttrade mening. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 26 November 1872. --- Källa: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.