--- citation: Naumanns tidskrift 1873 s. 653 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1873 s. 653 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1872-11-21 keywords: - Brottmålsdomare url: "https://ratiolex.se/naumann/1873/s-653/" source: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1873 s. 653 Om påkallande af särskildt förordnad brottmålsdomares åtgärd. --- Häradshöfdingen C. Hessling anmälde i särskilda skrifter till Svea hofrätt, att sedan han erhållit underrättelse dels den 13 Juni 1871 att en vid Hallens häradsrätt den 24 nästförutgångne Maj förehafd, men då uppskjuten ransakning med skräddaren Hans Gren, häktad och tilltalad for grof misshandel å person, kunde ofördröjligen fortsättas, dels den 29 Juni 1871, att en vid Svegs häradsrätt den 17 i samma månad förehafd ransakning med pigan Kjerstin Larsdotter, häktad och tilltalad för barnamord, kunde jemväl ofördröjligen fortsättas, häradshöfdingen, som vore sysselsatt med göromålen för lagtima vintertingens afslutande och icke ansåge sig kunna till de för sådant ändamål utlysta dagar, eller med Hallens tingslag den 1 och med Svegs tingslag den 20 Juli 1871, ransakningens fortsättande fördröja, genast vid nämnde underrättelsers erhållande lemnat uppdrag åt den i orten särskildt tillförordnade brottmålsdomaren att berörda ransakningsmål handlägga. Sedan hofrättens advokatfiskal erhållit del af dessa skrifter, anställde han emot häradshöfdingen Hessling åtal för det han, oaktadt den tid af tre veckor, inom hvilken, efter det landtdomare fått underrättelse om ett till hans åtgärd hörande mål, deri någon vore häktad, denne borde enligt lag ställas för rätta, icke tilländagått då häradsrätterne i nämnde tingslag skolat för de lagtima tingens afslutande sammanträda, och det vid sådant förhållande legat utom häradshöfdingens befogenhet att, endast för ransakningarnes förkortande några få dagar, påkalla biträde af brottmålsdomaren och dymedelst belasta Kongl. Maj:t och kronan med dryga kostnader för deraf föranledda förrätt- s. 654 Sida 654 i årgången börjar här ningar, samt i allt fall särskild brottmålsdomare icke lagligen finge anlitas för annat ändamål än urtima tings hållande i brottmål, och ej heller för annan händelse, än då ordinarie domaren vore förhindrad att inom förutnämnda tid af tre veckor målet sjelf handlägga, häradshöfdingen undandragit sig ifrågavarande, honom tillhörande embetsförrättningar och lemnat dem åt annan domare; och yrkades med anledning häraf, att häradshöfdingen Hessling måtte, för hvad sålunda blifvit honom* till last fördt, dömas att böta i enlighet med grunderna i 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen samt derjemte förpligtas ersätta Kongl. Maj:t och kronan den utgift för brottmålsdomarens resor och traktamente, hvilken i och för samma förrättningar, kronan tillskyndats, dock att å detta ersättningsbelopp finge afgå den besparing i fångförplägningskostnader, som uppkommit genom ransakningarnes tidigare hållande, och utgjorde för skräddaren Gren, som varit till förhör vid häradsrätten inställd den 27 Juni, en riksdaler 34 öre, och för Kjerstin Larsdotter, med hvilken ransakningen blifvit fortsatt den 18 Juli, två riksdaler 52 öre. Häradshöfdingen Hessling yttrade i afgifven förklaring: Om det kunde sägas vara hvarje undersåtes pligt att bevaka statens ekonomiska väl, borde väl sådant icke få på domare utsträckas ända derhän, att han af sparsamhetsskäl skulle lemna ur sigte den rätt, som bör tillkomma en anklagad, att så fort som möjligt, om oskyldig, befrias, och, om skyldig, befordras till straff. Kongl. Förordningen den 10 April 1810 handlade om den längsta tid, hvarunder med första ransakningens företagande kunde få anstå; men deraf följde icke, att domaren, då ransakningen blef uppskjuten, kunde opåtaldt dröja ytterligare tre veckor med förnyad handläggning. Både Kongl. brefvet den 18 Oktober 1810 och Kongl. brefvet den 11 December 1766 stadgade, att med fortsättning af en uppskjuten ransakning icke finge utan giltiga skäl dröjas. Hessling hade så praktiserat, att han så fort som möjligt förehaft ransakningarne ; och då han remitterade ifrågavarande ransakaingar till brottmåls- s. 655 Sida 655 i årgången börjar här domaren, var Hessling upptagen af göromålen med alla de sju ting, som vintern och våren hvarje år hållas inom den honom anförtrodda domsaga. Han ansåge sig hafva uti förevarande fall förfarit i enlighet med lagens anda och mening, att en häktad icke borde onödigt lida för någon ringa kostnad, som kunde drabba kronan, och han afsade sig den erbjudna förmånen att få afräkna de omförmälda tre riksdaler 86 öre. Hofrätten meddelade utslag den 21 Mars 1872: Emedan K. Förordningen den 10 April 1810 icke innefattade tillåtelse för häradshöfding att för ransakning angående häktad person anlita de i samma förordning omförmälde brottmålsdomare i annat fall, än att för ransakningen erfordrades urtima ting, som häradshöfdingen sjelf vore förhindrad förrätta, hvaraf följde, att ransakning, som kunde förrättas under den tidrymd, lagtima ting omfattade, icke finge till brottmålsdomare öfverlemnas; ty och som upplyst vore, att ehuru de två ransakningar, om hvilka i detta mål vore fråga, hörande den ena till Hallens och den andra till Svegs häradsrätt, blifvit hos häradshöfdingen Hessling till fortsatt behandling anmälda så tidigt, att de i sådant afseende kunnat vid de då ännu icke afslutade lagtima tingen förekomma, häradshöfdingen, hvilken i de begge tingen var ordförande, i stället för att, på sätt ske bort, sjelf företaga ransakningarne, för hvilka häradshöfdingen, som ansett dem icke böra hvila till de för tingens afslutande utsatta dagar, haft att derförinnan med nämnd särskildt sammanträda, hänskjutit de båda ransakningarna till brottmålsdomaren; alltså och i förmågo af 25 kap. 17 § och 4 kap. 2 § äfvensom 6 kapitlet Strafflagen dömdes häradshöfdingen Hessling att, för de två särskilda förseelser i domareembetets utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, böta, efter tjugofem riksdaler för hvardera, tillhopa femtio riksdaler, hvilka böter tillfölle kronan, samt att till kronan återgälda ersättningen åt brottmålsdomaren för den befattning, han af ofvananmärkta anledning kommit att taga med ifrågavarande ran- s. 656 Sida 656 i årgången börjar här sakningar. Detta utslag uttryckte assessorerna Munthes och Books åsigt i målet. Referenten, assessoren von Bahr yttrade sig sålunda: »Som, jemlikt Kongl. Förordningen den 10 April 1810, ordinarie domare endast för den händelse att han af laga hinder finner sig icke kunna inom tre veckor efter erhållen underrättelse om till hans åtgärd hörande brottmål, hvaruti någon person är häktad, undersökningen företaga, äger att hos öfverdomstolen sådant anmäla för att få annan domare i sitt ställe förordnad, samt den af föreskrifterna i samma Kongl. Förordning angående särskilda brottmålsdomares förordnande inom vissa orter härledda rätt för ordinarie underdomare att ransakning med häktad person åt annan domare sjelf öfverlemna, måste anses vara af enahanda bestämmelse i fråga om tiden, som förut nämnd är, begränsad; alltså och då upplyst är, att ofvanomförmälda tvänne ransakningsmål, å hvilka, ehuru förut af häradsrätten handlagda, åberopade Kongl. Förordning icke saknar tillämplighet, kunnat inom tre veckor, efter det anmälan om deras återföretagande hos häradshöfdingen Hessling ägt rum, af honom sjelf handläggas, men häradshöfdingen det oaktadt sådant, medelst uppdragande deraf åt annan domare, sig undandragit, pröfvar jag rättvist, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, döma häradshöfdingen Hessling, för den försummelse i embetet, han sålunda låtit komma sig till last, att böta 50 rdr rmt, hvilka böter tillfalla kronan, äfvensom att, på sätt advokatfiskalen yrkat, till Kongl. Majt och kronan återgälda den ersättning till brottmålsdomaren, honom för befattning med nämnde förrättningar tillkommer, med afdrag likväl af den genom ransakningarnes tidigare hållande uppkomna besparing i fångförplägningskostnaden, 3 rdr 86 öre«. Vice häradshöfdingen Odelberg, med hvilken hofrättsrådet Forssell instämde, anförde: »Emedan upplyst och ostridigt är, att sedan ofvanomförmälde häktade personer varit till ransakning inställda, Hans Gren inför Hallens tingslags häradsrätt den 24 Maj 1871 och Kjerstin Larsdotter s. 657 Sida 657 i årgången börjar här inför Svegs tingslags häradsrätt den 17 Juni samma år, men hinder för ransakningarnes fortsättande yppats, anmälan att berörda hinder vore undanröjda ingått till häradshöfdingen Hessling i fråga om Gren den 13 Juni och beträffande Kjerstin Larsdotter den 29 i samma månad; ty och som häradshöfdingen Hessling i följd häraf varit, på grund af stadgandet i Kongl. brefvet den 18 Oktober 1750, skyldig föranstalta derom att ransakningarne med Gren och Kjerstin Larsdotter blefvo, så snart derefter någonsin möjligt vore, ånyo företagna, och vid sådant förhållande den omständighet, att afslutandet af de lagtima tingen med nämnde tingslag varit utsatt att äga rum, inom Hallens tingslag på adertonde och inom. Svegs tingslag på tjugoförsta dagen efter det omförmälda anmälan inkommit, icke utgjort laglig anledning för honom att låta med ransakningarnes förnyade företagande anstå till berörde, för de lagtima tingens afslutande utsatta dagar; alltså och då, i betraktande deraf att häradshöfdingen Hessling vid ifrågakomna tid varit sysselsatt med utarbetandet af de vid nämnda lagtima ting handlagda mål och ärenden, och att den tidsutdrägt, som för honom uppkommit derest han för ransakningarnes hållande företagit resor till Hallens och Svegs tingslags tingsställen, kunnat föranleda dertill, att de lagtima tingens afslutande å utsatta dagar ej medhunnits, häradshöfdingen Hessling måste anses hafva varit hindrad att sjelf handlägga dessa ransakningar, finner jag hans åtgärd att hänskjuta desamma till brottmålsdomaren ej hafva varit olaglig, i följd hvaraf den af advokatfiskalen Billbergh mot häradshöfdingen Hessling väckta talan om ansvar och ersättning af mig ogillas». Häradshöfdingen Hessling sökte i underdånghet ändring, åberopade hvad han förut anfört samt yttrade derjemte bland annat: »Remisserna till brottmålsdomaren aflätos sedan de allmänna rättegångsdagarne voro slutade och under det tingen utarbetades i hemmet. Med den brådska en landtdomare hade ifrån det kungörelsen om tingets afslutande utfärdades och intill domslösen, vore det icke möjligt att Tidskrift för lagstiftning etc. 10:de årg. 42 s. 658 Sida 658 i årgången börjar här hälla särskilda sammanträden utan att nödgas, till stort men for parterne, lysa om dagen för domslösen, i synnerhet då, såsom med ifrågavarande sammanträden vore förhållandet, man derför måste färdas omkring 56 mil fram och åter. Med ransakningars fortsatta handläggning borde ej längre anstånd medgifvas, än som vore oundgängligt för det ändamål uppskofvet afsåge. . Målet föredrogs den 21 November 1872 inför Högsta Domstolen, hvavid justitieråden Cramér, Wretman och Olivecrona funno, med afseende å hvad klaganden anfört, det ej kunna antagas, att han i nu förevarande fall missbrukat den honom genom Förordningen den 10 April 1810 medgifna tillåtelse att vid inträffande hinder anmoda extra domare att med häktad hålla ransakning, och pröfvade förty rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, klaganden från åtalet befria. Justitieråden Södergren, Carleson och von Hofsten funno icke skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Kongl. Maj:ts utslag affattades i enlighet med förstbemälde tre justitieråds yttrande. --- Källa: Naumanns tidskrift 1873, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.