--- citation: Naumanns tidskrift 1874 s. 107 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1874 s. 107 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1873-10-09 keywords: - Servitutsaftal url: "https://ratiolex.se/naumann/1874/s-107/" source: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1874 s. 107 Inteckning af servitutsaftal, eller icke? --- Vid den 28 Juli 1840 slutad handel, hvarigenom bruksägaren Johan Norström till fabrikören August Brantenberg och hans hustru försålt hemmanet Utterud, 1 mantal, träffade de, enligt samma dag skriftligen uppgjord afhandling, öfver- s. 108 Sida 108 i årgången börjar här enskommelse att, bland annat, enligt kontraktets 4.de punkt, »derest Utteruds ägare antingen genom vattenuppdämning vid Edsvalla eller Mörnersberg eller medelst timmerflottning i Norselfven skulle tillskyndas någon skada å hemmanets stränder, äger han icke att derför någon ersättning söka eller åtnjuta, äfvensom icke heller att lägga hinder i vägen för de åtgärder i nämnda afseende, som säljaren eller hans rättsinnehafvare kan finna för godt vidtaga». Anders Olsson köpte derefter hemmanet Utterud af Brantenberg med enahanda vilkor, som i 4:de punkten af 1840-års köpekontrakt omförmäldes, och, sedan grosshandelsbolaget James Dickson & C:ni blifvit ägare till Edsvalla bruk, sökte detsamma vid Grums häradsrätt, till säkerhet för berörda 4 punkt af 1840-års kontrakt, inteckning i hemmanet Utterud, hvars ägare Anders Olsson bestred ansökningen; men häradsrätten beviljade den 23 December 1850 den inteckningssäkerhet, som afsåges i K. Förordningarne den 19 Maj 1845 och den 9 November 1844. Öfver detta beslut klagade Anders Olsson hos Svea hofrätt, som i utslag den 24 Februari 1851 fann skäl icke vara anfördt, föranledande ändring i häradsrättens beslut. Denna inteckning förnyades den 4 Oktober 1859, men kom sedermera att förfalla. Genom gåfvobref i Mars månad 1860 öfverlät Anders Olsson 1/4 af hemmanet till hvar af sina tre döttrar och deras männer och 1/4 till sonen Lars Daniel Andersson, som derefter jemte sin hustru inköpte sina systrars andelar af hemmanet. Edsvalla aktiebolag, som emellertid blifvit ägare till Edsvalla bruk, sökte vid 1870-års vinterting i häradet ånyo inteckning till säkerhet för 4:de punkten af 1840-års kontrakt, men Lars Daniel Andersson bestred ansökningen, och häradsrätten hänvisade bolaget att sin talan efter stämning utföra. Till 1871-års hösteting uttog derpå Edsvalla aktiebolag stämning å Lars Daniel Andersson med yrkande, att enär Lars Daniel Andersson dels genom arf och gåfva af sina föräldrar och dels genom köp från sina syskon blifvit ägare till hemmanet Utterud, och han således för en del af detsamma obestridligen voro skyldig att vidkännas ifrågavarande s. 109 Sida 109 i årgången börjar här af förre innehafvaren, med hvilken han vore lika förbunden, åtagna servitutsrätt, samt hvad beträffade den dol af fastigheten, i afseende å hvilken han möjligen kunde anses icke vara med sin fångesman lika förbunden, inteckning för denna sorvitut clock förefanns i fastigheten, då Lars Daniel Andersson inköpte densamma, hvadan han ock måste anses skyldig att den nu sökta nya inteckningen vidkännas, häradsrätten måtte fastställa den begärda inteckningen i hemmanet Utterud. Lars Daniel Andersson bestred stämningspåståendet hufvudsakligen på den grund, att han icke vore med Brantenberg eller Anders Olsson lika förbunden i afseende å uppfyllande af 4:de punkten i 1840-års kontrakt. Genom utslag den 25 November 1871 utlät sig häradsrätten: att som, efter det Lars Daniel Anderssons fader Anders Olsson, enligt det emellan honom och hans fångesman bemälde Brantenberg upprättade köpekontrakt, tillhandlat sig hemmanet Utterud med enahanda vilkor, som i 4:de punkten af 1840-års köpekontrakt omförmäldes, Lars Daniel Andersson genom gåfva af bemälde Anders Olsson bekommit 1 4:dels mantal af hemmanet och sålunda i afseende å sistberörda kontrakts bestämmelser måste anses med Anders Olsson lika förbunden; alltså och då i öfrigt inteckning för berörde kontrakts punkt ägt gällande kraft då Lars Daniel Andersson blef ägare till hela hemmanet Utterud, samt vid ofvanberörda förhållanden Edsvalla bolags försummelse att förnya inteckningen icke kunde medföra annan påföljd, än att förut gällande förmånsrätten upphört, förklarades Edsvalla bolag berättigadt att för innehållet af 4:de punkten uti ifrågavarande köpekontrakt i hemmanet Utterud erhålla den inteckningssäkerhet, som afsåges i Kongl. Förordningarne den 19 Maj 1845 och den 9 November 1844. Lars Daniel Andersson vädjade till Svea hofrätt, som i dom den 31 December 1872 yttrade, att emedan Lars Daniel Andersson, hvilken dels jemte sin hustru Inga Maria Nilsdotter den 9 Mars 1860 af sina syskon inköpt tre fjerdedels mantal af hemmanet Utterud, dels ock, efter det, till följd af s. 110 Sida 110 i årgången börjar här Inga Maria Nilsdotters död, tre åttondedels mantal deraf genom arf tillfallit hennes och. Lars Daniel Anderssons barn, den 11 November 1868 af barnen inköpt deras nyssnämnda lott i fastigheten, icke, så vidt visadt blifvit, vid dessa köp åtagit sig någon sådan förbindelse, som i förberörda 4:de punkt af köpekontraktet den 28 Juli 1840 omförmäldes, pröfvade hofrätten rättvist, med ändring af häradsrättens utslag i denna del, ogilla Edsvalla bruks aktiebolags i afseende å nämnda tre fjerdedels mantal Utterud förda talan; men hvad angick det ett fjerdedels mantal Utterud, som Lars Daniel Andersson bekommit såsom gåfva af sin fader Anders Olsson, blefve häradsrättens utslag sålunda faststäldt, att 4:de punkten i nämnda köpekontrakt förklarades vara för Lars Daniel Andersson såsom ägare till samma 1/4 mantal förbindande. Underdånig ändring söktes af parterne, hvar i hvad honom emotgått; hvarjemte Lars Daniel Andersson försålde hemmanet Utterud till grosshandelsbolaget G. Lindberg & Comp., som hos Kongl. Maj:t fullföljde Lars Daniel Anderssons ändringssökande. Nedre revisionen (revisionssekreterarne Wedberg och Lilienberg samt t. f. revisionssekreteraren Moberg, den sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 20 Augusti 1873, att enär inteckning till säkerhet för beståndet af aftal utaf ifrågavarande beskaffenhet icke funnes i lag föreskrifven eller medgifven, Kongl. Maj:t måtte, med afslag å Edsvalla bolags ändringssökande, pröfva rättvist, att, i anledning af Lindbergs & Comp:s klagan, med ändring af hofrättens dom, förklara, att den af Edsvalla bolag i saken förda talan icke kunde bifallas. Saken föredrogs i Högsta Domstolen den 2 September 1873, hvarvid på det af nedre revisionen anförda skäl, och då frågan, huruvida fjerde punkten af köpekontraktet den 28 Juli 1840 ändock må vara för Lars Daniel Andersson, såsom ägare af hemmanet Utterud, förbindande, icke kan på den i. förevarande sak ågångna stämning komma under bedömande, Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Wretman, Lagerstråle, Strandberg, Huss och von Segebaden) biföllo s. 111 Sida 111 i årgången börjar här det slut, nedre revisionens underdåniga betänkande innehåller. Justitierådet Olivecrona yttrade: »Handlingarne utvisa, att brukspatronen Johan Norström, då han år 1840 till Brantenberg försålde säteriet Utterud, bland andra köpevilkor äfven stadgat, att ägaren af Utterud skulle vara skyldig att, utan anspråk på ersättning, för framtiden tåla den skada och det intrång, som genom uppdämning vid Edsvalla bruk och timmerflottning i Norselfven kunde Utteruds ägor tillskyndas. Enligt min uppfattning af sakförhållandet, blef sålunda samtidigt med köpet ett biaftal mellan säljare och köpare afslutadt, till följd hvaraf på den försålda fastigheten lädes för framtiden en servitut af nämnda beskaffenhet till förmån för Edsvalla bruksegendom. 1734-års lag har erkänt servitutsrätt såsom en sakrätt; senare författningar likaledes. För en sådan sakrätts grundläggande erfordras allena aftal mellan behöriga personer; och för att värja servituten är nog, att aftalets verklighet kan styrkas eller servitutets tillvaro genom urminnes häfd försvaras. Talrika exempel huru servitutsrättigheter grundläggas genom aftal lemna, bland annat, de föreningar, hvilka fordom vid. storskiften och i senare tider vid laga skiften träffats mellan delägare i skifteslag, hvarvid stadgats om beskaffenheten och omfånget af servituter, som, vid samfälligbetens upplösning, funnits nödigt att för framtiden lägga på vissa fastigheter till förmån för andra fastigheter inom skifteslaget. I likhet med allmänna lagen, omförmäla icke heller skiftesförfattningarne, att dylika föreningar skola, för servituternas bevarande, intecknas eller annorledes publiceras för att emot tredje person blifva gällande. Då alltså lagstiftaren i sådana fall icke stadgat några formaliteter, vare sig för att göra servitutsaftal allmänt bekanta eller för att kunna åberopas till skyddande af servituters tillvaro och laga verkan, har han utan tvifvel utgått från den grundsats, att den som förvärfvat fastighet, hvarpå en servitut hvilar, icke kan tillvinna sig samma fastighet med bättre eller vidsträcktare rätt, än den ägt, hvilken till honom s. 112 Sida 112 i årgången börjar här öfverlåtit den ifrågavarande fastigheten. Samma uppfattning gjorde sig äfven gällande hos 1734-års lagstiftare i fråga om lifstidsstädja och om undantag vid föryttring af fast egendom, i det man åt dem tillerkände helgd af sakrätt, utan att inteckning eller annan publikationsåtgärd ansågs erforderlig. En förändring i lagstiftningen, rörande dessa begge sistnämnde sakrätter, har visserligen sedermera ägt rum, men i afseende på servituter qvarstår allt oförändradt. Så länge derföre allmänna lagen icke lemnar någon bestämd föreskrift att inteckning af servitutsaftal skall ske, och att sådan inteckning skall förnyas inom hvarje tionde år derefter, för att servitutsrätten skall anses bevarad, anser jag det vara ett oriktigt förfarande att meddela inteckning af så beskaffade aftal; ty inteckningsåtgärden kan lätteligen bibringa någon den föreställning, att den sakrätt, som servitut innebär, först genom inteckning grundlägges, och att densamma, genom försummad inteckningsförnyelse, äfven kan emot tredje person förlora laga verkan. På grund af hvad jag sålunda anfört, bifaller jag det slut, betänkandet innehåller». Justitierådet Almqvist anförde: »Genom afhandlingen den 28 Juli 1840 har dåvarande ägaren till hemmanet Utterud, bruksägaren J. Norström, hvilken vid den tiden tillika ägde Edsvalla bruk, vid det förra hemmanets försäljning till fabrikören Brantenberg gjort, till förmån för bruket, den inskränkning i köparens och hans efterträdares äganderätt till hemmanet, att de skulle, utan anspråk på ersättning, tåla den skada, som kunde hemmanet tillskyndas genom vattenuppdämning eller timmerflottning i Norselfven. Om än detta vid försäljningen af Utterud gjorda förbehåll icke vore, på sätt Högsta Domstolen i annat liknande mål genom dom den 29 Januari 1868 förklarat, att hänföra till sådant undantag i fråga om nyttjanderätt till såld fast egendom, hvarom förmäles i 2 § af Förordningen den 9 November 1844, så att för vilkorets bestånd inteckning i det försålda hemmanet ej må anses föreskrifven eller erforderlig, är det likväl i allt fall uppenbart, att senare ägare till Utterud, hvilka icke s. 113 Sida 113 i årgången börjar här innehafva detta hemman med annan än den inskränkta-äganderätt, som följer af förutnämnda, vid dess försäljning år 1840 fästade vilkor, icke kunna, liksom ej heller någon annan, betraktas såsom i sin rätt förnärmade genom en sådan inteckningsåtgärd, hvilken, om den ock bör anses obehöflig för bevarande af köpevilkorets fortfarande gällande kraft, dock ostridigt skulle, genom samma vilkors offentliggörande i inteckningsprotokollet, lända till erforderlig upplysning om samt deraf möjligen beroende säkerhet för det ifrågavarande rättsförhållandet, för hvars kungörande till vederbörandes efterrättelse och framtida trygghet nu gällande lagstiftning eljest icke anvisar någon utväg. Jag pröfvar således på dessa skäl för min del rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa det slut, hvaruti häradsrätten stannat». Kongl. Maj:ts dom utgafs den 9 Oktober 1873. --- Källa: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.