--- citation: Naumanns tidskrift 1874 s. 333 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1874 s. 333 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1873-01-22 keywords: - Testamente url: "https://ratiolex.se/naumann/1874/s-333/" source: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1874 s. 333 Testamente lagligen styrkt eller icke? Ovisshet om testamentsgifverskans identitet. --- Kolaren Per Olsson m. fl. yrkade, efter stämning till Stockholms rådstufvurätt, att den handling, hvilken blifvit såsom ett af vaktmästaren Erik Magnus Eckermans enka Lovisa Eckerman, född Sörman, den 4 September 1869 till förmån för Gustafva Sofia Risberg och skådespelaren Gustaf Carlsson upprättadt testamente af desse sistnämnde bevakad, måtte, enär densamma ej vore lagligen styrkt eller inrättad, på sätt lag om testamente föreskrefve, varda upphäfd, och käranderne, i egenskap af enkan Eckermans närmaste arfvingar, berättigas att öfver hennes egendom fritt disponera. Ifrågavarande testamentshandling var af denna lydelse: »Härmed förklarar jag mm yttersta vilja vara, att efter min död skola af min qvarlåtenskap 400 rdr tillfalla Gustafva Risberg. Återstoden, sedan alla af dödsfallet föranledda utgifter blifvit guldne, skådespelaren Gustaf Wilhelm Carlsson; och torde sadelmakaren Risberg ombesörja min anständiga begrafning samt boets utredande. Stockholm den 4 September 1869. Lovisa Eckerman med hand i pennan. Att vaktmästareenkan Lovisa Eckerman, som vi personligen känna, med sundt och fullt förstånd och af fri vilja gjort förestående testamente samt detsamma underskrifvit, intyga undertecknade tillkallade och på en gång närvarande vittnen. Stockholm som ofvan. F. W. Moræus, sadelmakare. P. Andersson, handlande». Enkan Eckerman afled den 9 September 1869 af kräfta i lefvern. Testamentsvittnena hade blifvit hörda för dödsfalls skull den 14 September 1869, hvarvid de togo på den aflagda eden s. 334 Sida 334 i årgången börjar här vittnesmeningens innehåll och på frågor vidare förmälde, att bevittnandet ägt rum i enkan Eckermans bostad i hörnhuset vid Lilla Wattugatan och Klara Westra Ky rkogata i Stockholm, och att testamentet blifvit vid tillfället -ögt uppläst; tilläggande vittnet Andersson, att han ej annorlunda varit bekant med enkan Eckerman, än att, då han tillstädeskommit för testamentets bevittnande och enkan Eckerman för vittnet föreställdes, vittnet i henne igenkänt en person, som brukat handla hos vittnet; hvarjemte Moræus förklarade, att han genom sedermera inhemtade underrättelser förskaffat sig full visshet derom att den person, som upprättat ifrågavarande testamente, i lifstiden varit enkan Eckerman, men att hon förut ej varit af vittnet personligen känd. Under rättegången hördes vittnena ånyo, och berättade: Morœus: att han ej någonsin före bevittnandet sett enkan Eckerman, men att vid tillfället en sadelmakare Risberg (förmyndare för Gustafva Sofia Risberg) föreställt henne för vittnet; att vid vittnets ankomst till enkan Eckermans bostad skådespelaren Carlsson och vittnet Andersson der tillstädesvarit; att testamentet, som vid vittnets ankomst legat på ett bord i rummet, blifvit högt uppläst af såväl Moræus som Andersson; att enkan Eckerman, som satt i sin säng, var vid fullt redig sinnesförfattning och förklarade med fri vilja, att den upplästa handlingen innefattade hennes testamente, och derefter under handlingen tecknade sitt namn, hvarvid dock skådespelaren Carlsson förde hennes hand; att vittnena derpå tecknat sina namn under vittnesmeningen, som varit förut skrifven; att vittnet ej sett enkan Eckermans lik, men närvarit vid hennes begrafning och dervid hört den, som förrättat jordfästningen, säga, att den aflidna i lifstiden varit enkan Eckerman. Andersson: att vittnet väl icke före det tillfälle, då testamentet bevittnats, presenterats för enkan Eckerman, men i henne igenkänt den person, som af vittnet tillhandlat sig en byrå och då uppgifvit sig bo i ett hus vid Lilla Wattugatan, hvarest jemväl vittnet besökt henne; att vid testamentets bevittnande tillgått så som Moræus berättat; att vittnet s. 335 Sida 335 i årgången börjar här vid tillfället till enkan Eckerman framlemnat bläck och penna; samt att vittnet närvarit vid hennes begrafning men ej sett hennes lik. Rådstufvurätten yttrade medelst dom den 14 Mars 1871: att alldenstund af testamentsvittnenas utsagor, sådana de blifvit under rättegången förtydligade, ej kunde anses till fullo ådagalagdt, att vittnena, hvilka förklarat, att de före bevittnandet ej känt enkan Eckerman, ägt fullständig kännedom derom, att den person, som testamentet med sitt namns undertecknande bekräftat, varit enkan Eckerman; fördenskull funne rådstufvurätten skäligt förklara ifrågakomne handling ej kunna för gällande testamente antagas, i följd hvaraf densamma icke lade hinder i vägen för käranderne att af enkan Eckermans qvarlåtenskap utbekomma den arfslott, som dem lagligen tillkomme. En ledamot rådmannen Alexanderson var skiljaktig och yttrade: att då, vid öfvervägande af hvad genom anförda vittnesintyg funnes vara lagligen styrkt, för stämningspåståendet lika litet stöd eller grund kunde anses vara att hemta, som sådant blifvit å kärandesidan antydt eller utveckladt, blefve käromålet af denne ledamot ogilladt. Gustafva Sofia Risberg och skådespelaren Carlsson vädjade till Svea hofrätt. Inför hofrätten anställdes vittnesförhör, hvarvid berättade l:o) Moræus: att vittnet före bevittnandet af ifrågavarande testamente icke känt eller, såvidt vittnet erinrade sig, någonsin sammanträffat med enkan Eckerman och ej heller efter nämnde tillfälle återsett henne, men att till följd af sedermera inhemtade upplysningar och samtal med andra personer, deribland till vittne åberopade kontorsskrifvaren Hästesko, vittnet vore fullt öfvertygadt, att den person, som, på sätt vittnet inför rådstufvurätten omförmält, erkänt och undertecknat testamentet, verkligen varit enkan Eckerman; tilläggande vittnet på frågor: att vittnet först på eftermiddagen den 4 September 1869 blifvit af sadelmakaren Risberg s. 336 Sida 336 i årgången börjar här anmodad att medfölja för bevittnande af ifrågavarande testamente, dervid Risberg såsom skäl för berörde anhållan uppgifvit, att en annan derom förut tillsagd person försummat att infinna sig; att vittnet, som nu icke erinrade sig, huruvida vittnet då genast gjort sig underrättadt om hvilkens testamente det var, som skulle bevittnas, åtföljt Risberg upp i enkan Eckermans bostad, till hvilken två smala trappor fört; att vid deras ankomst dit före dem i ett litet rum befunnit sig skådespelaren Carlsson och vittnet Per Andersson samt ett litet, omkring femtio eller sextio år gammalt fruntimmer af sjukligt utseende, som, ehuru afklädd, sutit i en liggsoffa med endast en schal virad omkring lifvet; att vittnet väl blifvit underrättadt om att nämnde fruntimmer varit enkan Eckerman, men nu icke mindes, om hon sjelf meddelat denna underrättelse; att i samma rum, medan vittnet der uppehållit sig, jemväl på en kort stund inkommit ett yngre för vittnet obekant fruntimmer, hvilket vittnet nu trodde sig igenkänna såsom till vittne åberopade Emilie Eklund; att testamentet, hvilket vid vittnets inträde legat färdigt till underskrift å den uppslagna klaffen till en byrå, som stått till höger i rummet, blifvit af vittnet med hög röst uppläst, hvarefter skådespelaren Carlsson frågat enkan Eckerman, såsom orden fallit: »det är ju mammas vilja»; att enkan Eckerman dertill svarat ja, hvarjemte hon, under yttrande, att hon ej kunde skrifva, anmodat Carlsson att vid testamentets undertecknande föra pennan, hvilken hon samtidigt hållit i sin hand; att vittnet af omförmälde yttranden af enkan Eckerman, hvilka varit de enda, vittnet hört henne fälla vid det tillfälle, vittnesmålet afsåge, slutat till • att hon då varit vid fullt redig sinnesförfattning; att samtalet emellan de i rummet innevarande personerna under vittnets närvaro rört sig endast om testamentet, utan att dock vittnet kunde påminna sig hvem som börjat samtalet härom; samt att vittnet, som bevistat enkan Eckermans begrafning, af dervid närvarande personer fått veta, att det rum, hvaruti, enligt hvad vittnet förmält, bevittnandet af ifrågakomna testamente ägt rum, utgjort enkan Eckermans i lifstiden bostad. s. 337 Sida 337 i årgången börjar här 2:o) Andersson: att enkan Eckerman i lifstiden vid flera tillfällen och senast omkring nio månader eller ett år, innan ifrågavarande testamente bevittnats, besökt vittnets möbelbod i huset n:o 9 vid Oxtorgsgatan, samt vid sitt senaste besök af vittnet tillhandlat sig en byrå, den vittnet med tillhjelp af ett sitt biträde uppburit till hennes bostad; att hon vid inköpet af byrån för vittnet uppgifvit sitt namn, det vittnet genast uppskrifvit i en bok, hvari vittnet plägade göra sådana anteckningar; att vittnet, samma dag ifrågavarande testamente bevittnades, blifvit derom anmodadt af sadelmakaren Risberg, hvilken dervid tillkännagifvit, att det varit enkan Eckermans testamente, som skulle bevittnas; att vittnet, vid hvars ankomst till enkan Eckermans bostad, såväl Risberg som en yngre herre, hvilkens namn vittnet nu icke mindes, tillstädesvarit, i ett omkring fyratiofem eller fyratioåtta år gammalt fruntimmer, som legat i en soffa i samma rum, genast igenkänt den person, som hos vittnet tillhandlat sig omförmälda byrå; att vittnet emellertid då icke kunnat erinra sig om nämnda person verkligen hetat Eckerman, såsom för vittnet uppgifvits, men vid sin hemkomst genom efterseende i sin anteckningsbok härom gjort sig förvissadt, och att vittnet till följd häraf ansåg sig kunna å eden taga, att det fruntimmer, som legat i soffan och, på sätt vittnet förut intygat, erkänt och undertecknat ifrågakomna testamente varit enkan Eckerman i lifstiden; att vittnet vidare igenkänt såväl rummet, dit vittnet blifvit infördt, som den byrå, enkan Eckerman hos vittnet inköpt och hvilken vid ifrågavarande tillfälle haft sin plats i samma rum; att först sedan vittnet infunnit sig hos enkan Eckerman, hade af anledning att en annan person, hvilken skulle hafva varit anmodad att jemte vittnet bevittna testamentet, icke låtit sig afhöra, vittnet Moræus efterskickats; att förutom nämnda personer endast en ung tjensteflicka, som några gånger gått ut och in, uppehållit sig i det af enkan Eckerman bebodda rummet, medan vittnet der qvarvarit; att enkan Eckerman, sedan testamentet blifvit uppläst, på fråga af förenämnde yngre herre om Tidskrift för lagstiftning elc. 11:te årg. 22 s. 338 Sida 338 i årgången börjar här det upplästa vore hennes yttersta vilja, svarat: ja, hvarefter nämnde person på hennes begäran skrifvit hennes namn under handlingen, dervid hon endast hållit i pennan; att vittnet vid det tillfälle, vittnesmålet afsåge, väl icke hört enkan Eckerman yttra något vidare, men af hvad hon sålunda sagt, hvilket yttrats med klar röst, slutat till att hon då var vid fullt förstånd; samt att hon vid tillfället varit »välbehållen» och sig lik; 3:o) Emilie Eklund: att vittnet, som personligen känt enkan Eckerman, blifvit någon eftermiddag kort före dennas död skickad af sitt husbondfolk, källarmästaren Dahlbergs, till enkan Eckerman för att efterhöra hennes tillstånd; att vid samma tillfälle jemte enkan Eckerman i hennes rum innevarit vittnena Moræus och Andersson samt sadelmakaren Risberg och skådespelaren Carlsson, hvilken sistnämnde dock först efter en stund och sedan Risberg två särskilda gånger sändt vittnet att uppsöka honom, kommit tillstädes; att enkan Eckerman, som suttit afklädd i en soffa med något viradt omkring sig, känt igen vittnet och samtalat med vittnet, som dervid funnit henne vara vid redig sinnesförfattning; att de öfriga personerna vid tillfället samtalat om ett testamente samt enkan Eckerman sjelf yttrat, att »herrarne» skulle skrifva under testamentet; samt att vittnet, som endast en kort stund uppehållit sig hos enkan Eckerman, aflägsnat sig innan testamentet underskrifvits ; 4:o) Kontorsskrifvaren Hästesko: att vittnet på anmodan af sadelmakaren Risberg infunnit sig Fredagen den 3 September 1869 uti enkan Eckermans bostad i huset n:o 32 vid Lilla Wattugatan, hvilken bostad bestått af ett rum och kök och varit den enda boningslägenhet, som funnits i vindsvåningen i sagda hus; att sedan enkan Eckerman, med hvilken vittnet sedan flera år varit bekant, igenkänt vittnet, hon yttrat sin önskan att, emedan hon vore mycket sjuk, vittnet måtte biträda henne med att skriftligen uppsätta hennes testamente, hvilket borde innehålla, att hennes efterlemnade tillgångar skulle fördelas emellan Sofia Gustafva Risberg och skådespelaren Gustaf Wilhelm Carlsson på det s. 339 Sida 339 i årgången börjar här sätt, att den förstnämnde skulle få 400 rdr och Carlsson hvad som återstode, sedan begrafningskostnaden och öfriga utgifter blifvit guldne; att på vittnets fråga till enkan Eckerman om hon hade närmare slägtingar, enkan Eckerman svarat, att hon hade en syster, men att denna ägde både hus, hästar och kor och således icke vore fattig, samt att i hvilket fall som helst slägten icke skulle hafva något efter enkan Eckerman; att hon derefter framtagit en sparbanksbok och öfverlemnat densamma till sadelmakaren Risberg, med begäran att han måtte ombestyra hennes begrafning och utredningen af hennes efterlemnade bo, hvilket äfven borde i testamentet intagas; att enkan Eckerman derefter yttrat till skådespelaren Carlsson, som jemväl tillstädesvarit; »Du min stackars gosse och Sofia Risberg skall hafva det jag efterlemnar; ni hafva båda två gjort er deraf förtjenta» : att enkan Eckerman då varit vid sundt och fullt förstånd samt handlat af fri vilja; att vittnet sedermera hos sig skriftligen uppsatt testamentshandlingen, hvilken vittnet samma dag öfverlemnat till sadelmakaren Risberg, med tillsägelse åt honom att anskaffa vittnen; samt att ifrågakomna testamente, som för vittnet förevisades i original, vore samma handling, vittnet åt enkan Eckerman på hennes begäran uppsatt. - 5:0) Hanna Öhlin: att vittnet, som under de fem sista åren af enkan Eckermans lefnad bott i samma hus och å samma vind som bemälda enka, tidigt på förmiddagen den dag, då klandrade testamentet blifvit bevittnadt, erhållit besök af skådespelaren Carlsson, hvilken begärt att af vittnet få upplysning, om några personer kände enkan Eckerman, emedan hennes testamente skulle skrifvas; att då vittnet frågat om enkan Eckerman icke sjelf kunde uppgifva namnen på sina, bekanta, Carlsson svarat: »nej, hon talar både hit och dit», hvarjemte Carlsson tillagt, att han just derför att enkan Eckerman icke vore redig, rådfrågat vittnet i berörde afseende; att vittnet härpå såsom bekanta till enkan Eckerman uppgifvit kaptenen Odelmark och herr Österberg, hvilka då bodde i samma hus som enkan Eckerman, äfven- s. 340 Sida 340 i årgången börjar här som vittnet, innan vittnet på förmiddagen aflägsnat sig från sitt hemvist, som hastigast gått in till enkan Eckerman och dervid funnit, att denna, som legat afklädd i en soffa, icke varit redig utan »talat än så och än så»; att då vittnet, som den dagen ej vidare besökt enkan Eckerman, på eftermiddagen erfarit, att icke de af vittnet uppgifna personerna, utan andra, som icke tillhört enkan Eckermans bekanta, blifvit anmodade att bevittna hennes testamente, denna omständighet förefallit vittnet så mycket underligare, som enkan Eckerman plägat förut anlita kaptenen Odelmark om biträde med skrifning vid förefallande behof; att likväl förhållandet emellan enkan Eckerman och hennes grannar icke alltid varit godt; att enkan Eckerman, hvilken bebott en lägenhet af ett rum med kök och aldrig under sista tiden före sin död lemnat sitt rum, befunnits vid de flera besök, vittnet under hennes senaste sjukdom gjort hos henne, vara än vid redig och än vid oredig sinnesförfattning; att vittnet, som icke hade sig bekant af hvilken sjukdom enkan Eckerman aflidit, tyckte sig finna, att den behandling, som egnats henne under sjukdomen, icke varit passande, i det att t. ex. vittnet vid ett tillfälle sett skådespelaren Carlsson gifva henne att dricka ett glas fullt med portvin, i stället för någon läskande dryck, som för tillfället kunnat vara lämplig; samt att vittnet på senare tiden af enkan Eckermans lefnad, sedan skådespelaren Carlsson flyttat till henne, ofta sett dem båda berusade om aftnarna hemkomma i hvarandras sällskap. Hofrätten yttrade genom dom den 25 April 1872: att genom hvad sadelmakaren Moræus och handlanden Andersson äfvensom kontorsskrifvaren Hästesko och Emilie Eklund på aflagd vittnesed hos hofrätten berättat, hofrätten funne upplyst vara, att den person, hvars namn vore tecknadt under ifrågavarande, såsom testamente åberopade handling, varit enkan Lovisa Eckerman; och emedan Moræus och Andersson, hvilka vid tillkomsten af samma handling såsom vittnen närvarit, på ed intygat, att enkan Eckerman, efter det handlingen blifvit för henne uppläst, jakande besvarat till henne framställd fråga huruvida densamma innefattade hennes vilja s. 341 Sida 341 i årgången börjar här och derefter med på egen begäran erhållen hjelp handlingen undertecknat, äfvensom att hon vid berörda tillfälle varit vid sundt och fullt försånd saint handlat frivilligt; ty och som hvad bemälde vittnen, hvilka likväl icke varit med enkan Eckerman personligen bekanta, sålunda berättat i fråga om enkan Eckermans förordnande om sin qvarlåtenskap och hennes sinnesförfattning dervid, vunnit bekräftelse af ej mindre kontorsskrifvaren Hästeskos edfästade utsago derom att han allenast två dagar före nämnde handlings undertecknande blifvit af enkan Eckerman, hvilken vittnet sedan många år tillbaka känt, anmodad att skriftligen uppsätta hennes testamente af det innehål], hon då sjelfmant vid fullt och sundt förstånd för vittnet uppgifvit, och som i alla delar vore öfverensstämmande med ifrågavarande, af vittnet samma dag affattade handling, än hvad såsom vittne jemväl hörda Emilie Eklund intygat, det hon, som äfven personligen känt enkan Eckerman och besökt henne samma eftermiddag handlingen undertecknades, då samtalat med enkan Eckerman och funnit henne vara vid redig sinnesförfattning; alltså funne hofrätten det vara ådagalagdt, att berörde, i laga ordning upprättade handling innefattade enkan Eckermans yttersta vilja eller testamente, i följd hvaraf hofrätten pröfvade rättvist, med ändring af rådstufvurättens dom, ogilla den i saken instämda talan. Om denna dom förenade sig assessorerna Munthe och von Bahr. Föredraganden vice häradshöfdingen Odelberg yttrade: »Jag finner väl, genom hvad sadelmakaren Moræus och handlanden Andersson äfvensom kontorsskrifvaren Hästesko och Emilie Eklund på aflagd vittnesed berättat, upplyst vara, att ifrågakomna testamente blifvit af enkan Eckerman upprättadt; men, emedan hvad Moræus och Andersson, hvilka såsom vittnen underskrifvit testamentet, uppgifvit om enkan Eckermans sinnesbeskaffenhet vid detsammas upprättande så mycket mindre kan anses utgöra fullt bevis derom, att hon vid tillfället varit vid sundt och fullt förstånd, som dessa personer, för hvilka enkan Eckerman varit alldeles eller nä- s. 342 Sida 342 i årgången börjar här stan helt och hållet obekant, enligt deras egen uppgift, endast deraf att enkan Eckerman, sedan testamentet blifvit för henne uppläst och skådespelaren Carlsson tillfrågat henne, om det innefattade hennes yttersta vilja, härtill svarat ja och anmodat Carlsson att vid detsammas underskrifvande styra hennes hand, slutat till att hon då varit vid fullt förstånd och redig sinnesförfattning; samt härtill kommer, att Hanna Öhlin, såsom vittne härstädes hörd, förmält, att, efter det hon, som under de fem sista åren af enkan Eckermans lefnad bott i samma hus som enkan Eckerman, tidigt på förmiddagen den dag, då testamentet blifvit bevittnadt, erhållit besök af skådespelaren Carlsson, och denne begärt att af Hanna Öhlin få upplysning om några personer kände enkan Eckerman, emedan hennes testamente skulle skrifvas, Carlsson, på Hanna Öhlins fråga om enkan Eckerman icke sjelf kunde uppgifva namnen på sina bekanta, svarat: »nej, hon talar både hit och dit», och tillagt, att han just derföre att enkan Eckerman icke vore redig rådfrågade Hanna Öhlin i berörda afseende; samt att Hanna Öhlin, som längre fram på förmiddagen gjort ett hastigt besök hos enkan Eckerman, dervid funnit, att hon icke var redig utan talade än så och än så; ty och då i följd häraf ifrågakomna testamente icke kan anses lagligen styrkt, finner jag ej skäl att göra ändring i det slut, hvari rådstufvurätten stannat». Assessoren Böök utlät sig: »Lika med referenten finner jag det vara utredt, att den person, hvars namn är tecknadt under ifrågavarande testamente, varit numera aflidna enkan Eckerman; och emedan testamentsvittnena Moræus och Andersson, hvilka i sin påskrift å berörda testamente intygat, att detsamma blifvit af enkan Eckerman vid fullt och sundt förstånd samt af fri vilja gjordt och undertecknadt, och äfven vidhållit berörde intygande, då vittnena blifvit den 14 September 1869 för dödsfalls skull angående testamentet vid rådstufvurätten hörde, icke heller vid de sedermera med dem i förevarande tvist anställda förhör angående de närmare omständigheterna vid testamentets underskrifvande frångått sin förut, på sätt nämndt är, tydligt och bestämdt uttalade s. 343 Sida 343 i årgången börjar här uppfattning af enkan Eckermans sinnesförfattning vid nämnda tillfälle; ty och som, efter min åsigt, giltig anledning icke förekommit att frånkänna testamentsvittnenas berörda uppfattning trovärdighet, utan testamentets lagliga tillkomst fastmera blifvit genom andra i saken på ed hörda personers berättelse ytterligare bekräftad; alltså pröfvar jag för min del rättvist, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, den i saken instämda talan att ogilla». Hofrättsrådet Forsell förenade sig med vice häradshöfdingen Odelberg. Kolaren Olsson m. fl. sökte i hofrättens dom i underdånighet ändring. I underdånigt betänkande den 4 December 1872 hemställde nedre revisionen (revisionssekreteraren Lilienberg, föredragande, samt konstituerade revisionssekreterarne Adlers och Lagergren) att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom. , Vid sakens föredragning den 16 i nyssnämnde December månad inför Högsta Domstolen biföllo dess flesta ledamöter (justitieråden Cramér, Wretman, von Hofsten och Huss) det underdåniga betänkandet. Justitieråden Almqvist, Naumann och Strandberg yttrade: att, emedan hvad sadelmakaren Moræus och handlanden Andersson, hvilka såsom vittnen underskrifvit ifrågavarande testamente, uppgifvit om enkan Eckermans sinnesbeskaffenhet vid detsammas upprättande, icke kunde anses utgöra fullt bevis derom att hon vid tillfället varit vid sundt och fullt förstånd, justitieråden pröfvade rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 Januari 1873. --- Källa: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.