--- citation: Naumanns tidskrift 1874 s. 515 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1874 s. 515 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1873-10-23 keywords: - Orden url: "https://ratiolex.se/naumann/1874/s-515/" source: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1874 s. 515 Å en skuldsedel, ställd att betalas efter uppsägning, tecknas, sedan skuldsedeln förfallit till betalning, borgen såsom för egen skuld. Bör då, för att bibehålla fordringsrätten emot löftesmannen, denne lagsökas inom tolf månader från nämnde förfallo- --- Handlanden Wilhelm Bühner utgaf den 4 Juni 1864 en förbindelse att tre månader efter uppsägning till Maria Leonhard eller ordres betala 2,000 rdr med ränta, hvilken förbindelse, enligt anteckning derå, uppsagts hos Bühner till betalning i Januari 1867. Den 30 Mars 1867 tecknade instrumentmakaren L. Stawenow å denna förbindelse borgen såsom för egen skuld för »ofvanstående 2,000 rdr». Den 10 September 1872 uppsades skuldsedeln hos Stawenow och den 13 December samma år lagsöktes han för skuldsedeln vid öfverståthållareembetets kansli. Stawenow erkände sin borgen och att han blifvit uppsagd den 10 September 1872, men bestred krafvet på den grund, att Bühner redan 1867 afträdt sina tillgångar till konkurs, som afslutats genom ackord, det der antagits af Maria Leonhard och faststälts af Stockholms rådstufvurätt. Och då konkurs vore en allmän liqvid med fordringsägare, som i konkursen bevakat fordran, samt Stawenow ej blifvit lagsökt inom tolf månader från konkursens början, borde Stawenow, enligt Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798, vara s. 516 Sida 516 i årgången börjar här for sin borgen fri. I allt fall borde Stawenow icke kunna tillförbindas betala mer än 331/3 procent af förbindelsen eller det fastställda ackordbeloppet. Maria Leonhard medgaf väl, att hon i Bühners konkurs antagit det erbjudna ackordet af 3313 procent, hvilket ackord ock af domstol faststälts, men uppgaf tillika, att hon icke i konkursen uppburit något på sin fordran. A hvad Stawenow i öfrigt invändt bestreds allt afseende. Öfverståthållareembetets kansli yttrade enligt utslag den 9 Januari 1873: att enär Stawenow erkänt riktigheten så väl af ifrågavarande skuldebref, som ock af sin derå tecknade borgen såsom för egen skuld, och samma skuldebrefs innehåll, för hvars gäldande förfallotid skolat efter uppsägning beräknas, således jemlikt stadgandet i K. Förordningen den 20 December 1851 icke varit till betalning af löftesmannen förfallet förrän efter uppsägning hos honom, vid hvilket förhållande Stawenows invändning att, då hufvudgäldenären gjort konkurs och Stawenow icke blifvit inom tolf månader från dess början för sin borgen kräfd, han skulle anses vara från densamma fri, ej kunde till något afseende föranleda, och den omständighet att Maria Leonhard antagit ackord i hufvudgäldenärens konkurs destomindre kunde, emot innehållet i 110 § Konkurslagen den 18 September 1862, befria Stawenow från skyldigheten att för sin borgen ansvara, som Stawenow, enligt nyssnämnde lagrum, varit berättigad att ackordet bestrida, samt Stawenow icke ens uppgifvit, mindre visat, att Maria Leonhard uppburit någon utdelning i Bühners konkurs, eller att större elller mindre belopp eljest blifvit å skulden afbetaldt; alltså och jemlikt 2 kap. 5 § och 4 kap. 2 och 4 §§ Utsökningsbalken samt 10 kap. 9 § Handelsbalken jemte ofvan åberopade Förordning, förpligtades Stawenow, vid äfventyr af utmätning, att till Maria Leonhard genast utgifva två tusen riksdaler jemte sex procent årlig ränta derå från lagsökningsdagen den 13 December 1872 tills betalning skedde. Stawenow besvärade sig i Svea hofrätt. Ifrågavarande skuldsedel hade hos hufvudgäldenären uppsagts till betal- s. 517 Sida 517 i årgången börjar här ning och. var till betalning förfallen, innan borgensförbindelsen derå tecknats. Enligt 1798-års Förordning räknades preskriptionstiden från den dag, skulden var emot hufvudgäldenären förfallen; och Förordningen den 20 December 1851 gjorde ej deri någon ändring, utan reglerade endast förhållandet emellan borgenären och löftesmannen i så måtto, att borgenären ålades uppsäga i så god tid, att han bevarade sin rätt att få betalning af, eller kunde söka löftesmannen inom tolf månader från det skulden förföll till betalning. Hofrätten fann i utslag den 17 Februari 1873 skäl ej vara anfördt, som till ändring i öfverståthållareembetets kanslis utslag kunde föranleda. Stawenow fullföljde underdånig talan. Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, Östergren, föredragande, och Lilienberg) hemställde i underånigt betänkande den 6 September 1873, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens utslag. Saken föredrogs den 18 September 1873 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Almqvist, Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona och Strandberg) biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande. Justitierådet Lagerstråle yttrade: »Som den omständighet, att, när sökanden å ifrågavarande skuldebref tecknade sin borgen, detsamma efter uppsägning hos gäldenären redan var hos denne till betalning förfallet, icke kan, enligt mitt omdöme, hafva verkat till rubbning i sökandens rätt att, jemlikt stadgandet i Förordningen den 20 December 1851, få tiden för sin betalningsskyldighet beräknad efter särskild, hos sökanden skeende uppsägning, samt vid sådant förhållande den tid af tolf månader efter förfallodagen, inom hvilken sökanden, enligt Förordningen den 28 Juni 1798, bort för skulden lagsökas, måste beräknas från den förfallodag, som genom uppsägningen hos sökanden blifvit för sökanden bestämd, bifaller jag det slut, det underdåniga betänkandet innehåller». Kongl. Maj:ts dom utgafs den 23 Oktober 1873. --- Källa: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.