--- citation: Naumanns tidskrift 1874 s. 519 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1874 s. 519 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1874-02-10 keywords: - Postponera url: "https://ratiolex.se/naumann/1874/s-519/" source: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1874 s. 519 A. har till sin son B. lemnat skriftligt medgifvande att till förmån för en af honom utgifven, i hans hemman intecknad löpande skuldförbindelse låta postponera en sin inteckning för undantagsförmåner från hemmanet; men B. har ej begagnat med- --- Lasse Håkansson i Wollsjö yrkade efter stämning till Torna häradsrätt, att som enkan Bengta Larsdotter i Blentärp den 30 Juni 1866 skriftligen medgifvit, att den inteck- s. 520 Sida 520 i årgången börjar här ning, hon och hennes aflidne man Lars Persson den 18 September 1863 erhållit uti 1/16 mantal frälse n:o 1 Mellanmöllan till säkerhet för de åt dem genom kontrakt den 5 Mars sistnämnda år utfäste undantagsförmåner, finge nedflyttas att gälla efter den inteckning, som i nämnde hemman den 6 Juni 1866 på grund af Lars Larssons skuldebref den 1 Maj samma år meddelats för 2,000 riksdaler med ränta, Bengta Larsdotter alltså måtte förpligtas förete undantagskontraktet i ändamål att den medgifna nedflyttningen blefve verkställd. Detta yrkande bestreds af Bengta Larsdotter. Hon hade till sin son Lars Larsson, medan denne ännu ägde fastigheten, utfärdat omförmälda skriftliga medgifvande af den 30 Juni 1866, men dervid vore tillika aftaladt dem emellan, att hennes son skulle inom årets slut på skuldebrefsinteckningen förskaffa sig penningar uti någon bankinrättning i Ystad och att, om han det ej kunde, medgifvandet icke vidare vore för Bengta Larsdotter bindande. Då nu Lars Larsson icke inom den nämnda tiden begagnat sig af berörde medgifvande, hade detsamma följaktligen emot Bengta Larsdotter förlorat all kraft, och käranden kunde derpå ej grunda någon rätt i omstämda afseendet. Häradsrätten yttrade i utslag den 29 Oktober 1872: att svaranden väl uti ett skriftligt bevis af den 30 Juni 1866 medgifvit sin son Lars Larsson, som då ägde frälsehemmanet n:o 1, 1/16 mantal Mellanmöllan, att den inteckning, som den 18 September 1863 blifvit meddelad till säkerhet för de svaranden från nämnde hemmansdel förbehållna årliga undantagsförmåner, finge med hänseende till förmånsrätten nedflyttas efter den inteckning i hemmanet, som Lars Larsson och hans hustru den 6 Juni 1866 fått fastställd för af dem i skuldebref den 1 nästförutgångne Maj förskrifne 2,000 riksdaler jemte ränta; men enär svarandens berörda skriftliga medgifvande åt Lars Larsson, hvaraf denne sig icke begagnat under det han var ägare af fastigheten, ingalunda kunde berättiga Lasse Håkansson, såsom numera innehafvare af förenämnda intecknade skuldebref, att få inteckningen för s. 521 Sida 521 i årgången börjar här undantaget åt svaranden postponerad sin nyssberörda penningeinteckning, blef käromålet ogilladt. Hofrätten öfver Skåne ock Blekinge, der Lasse Håkansson fullföljde talan, fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag, hvilket alltså fastställdes. Dom härom utfärdades den 6 Juni 1873. Lasse Håkansson sökte i underdånighet ändring. Nedre revisionen (revisionssekreterarne Byding och Lagergren samt t. f. revisionssekreteraren Bråkenhielm, den sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 7 Januari 1874, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; och detta betänkande blef vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 13 i nyssnämnde månad gilladt af Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Cramér, friherre Leukasen, Wretman och Naumann). Justitierådet Huss yttrade: »Ehuru svaranden genom skriftlig handling den 30 Juni 1866 förklarat sig medgifva att den inteckning, som den 18 September 1863 beviljats i 1/16 mantal mo 1 Mellanmöllan till säkerhet för de åt svaranden och hennes man från sagde hemmansdel genom kontrakt betingade undantagsförmåner finge med hänseende till förmånsrätten nedsättas efter den af Lars Larsson och hans hustru den 6 Juni 1866 vunna inteckning i nämnde hemmansdel; likväl och som berörda medgifvande, efter mitt omdöme, icke lagligen kan, emot svarandens bestridande, föranleda bifall till sökandens i denna sak förda talan om åläggande för svaranden att för nedsättningens bringande till verkställighet förete undantagskontraktet, pröfvar jag rättvist gilla det slut, hvari domstolarne i saken stannat». Justitierådet Södergren utlät sig: »Som det af svaranden den 30 Juni 1866 utfärdade, af två vittnen bestyrkta skriftliga förklarande, hvilket sökanden till grund för sin talan åberopat, är till innehåll och lydelse så affattadt, som det skulle erfordras för att åt innehafvaren af Lars Larssons den 1 Maj nämnda år utgifna, den 6 nyssberörda Juni i hemmanet n:o 1 Mellanmöllan intecknade löpande skuldförbin- s. 522 Sida 522 i årgången börjar här delse, i hvilkens hand den än kunde hafva kommit, gifva förmånen af svarandens icke af något vilkor beroende samtycke dertill, att den af häradsrätten den 18 September 1863 meddelade inteckning i samma hemman till säkerhet för Lars Larssons i kontrakt den 5 Mars sistnämnda år till svaranden och hennes numera aflidna man gjorda utfästelse, må genom förordnande af häradsrätten ställas i förmånsrätt efter ofvanberörda den 6 Juni 1866 gifna inteckning för Lars Larssons löpande skuldebref; och i allt fall, i fråga om något vilkor för giltigheten af svarandens så beskaffade medgifvande kunde hafva varit afsedt, sig företer, att de vittnen, Per Jönsson i Nabbrap och Ola Christiansson i Pälsamöllan, som genom påskrift och vidare genom intyg på ed inför häradsrätten bekräftat svarandens omförmälda skriftliga förklarande, väl vitsordat, att samma skrift utlemnades af svaranden till den person, Lars Larsson, som då innehade skuldebrefvet af den 1 Maj 1866 och genom biläggande dervid af svarandens skrift hade att åt skuldebrefvets inteckning gifva ökadt värde, men icke kunnat bestämdt intyga, att något vilkor för sådant begagnande, i afseende på tiden derför eller något annat förhållande, varit emellan svaranden och Lars Larsson aftaladt och utfästadt; alltså och emedan, så vidt handlingarna i denna sak utvisa, emot sökanden icke skett någon utredning att han kommit i besittning af den omtvistade skriften på obehörigt sätt eller för annat ändamål, än dennas egen lydelse antydde, nemligen dess begagnande för tillämpning å Lars Larssons förskrifning af den 1 Maj 1866 vid dess försättande i omlopp att vara gällande i hvarje innehafvares hand; hvaremot Lars Larssons utfästelse till svaranden i det intecknade kontraktet af den 5 Mars 1863 icke är ställd att gälla till hvilken person som helst, som blefve innehafvare af denna handling, utan blott till svaranden personligen, så att, efter öfverlåtelse deraf, främmande innehafvare skulle äga att på grund af inteckningen för samma kontrakt utfordra endast den rätt, som vid utredning kunde finnas för svaranden personligen återstå; vid hvilket förhållande den omständighet, att sökanden icke till s. 523 Sida 523 i årgången börjar här företeende hos häradsrätten vid intecknings ärendets handläggning redan innehar hufvudskriften af berörda kontrakt, hvarå häradsrättens bevis om inteckningen derför blifvit tecknadt, utan svaranden samma handling innehar, icke utesluter möjligheten för sökanden att vinna tillämpning af svarandens ifrågavarande skriftliga medgifvande; pröfvar i denna sak, som blifvit utförd och bedömd såsom tvist i frågan om sökanden ägde att fordra tillgodonjutande af svarandens berörda medgifvande, jag för min del rättvist, med ändring af domstolarnes öfverklagade beslut, förklara svarandens i denna sak gjorda bestridande icke betaga sökanden rätt till sådant bestämmande af ordningen i förmånsrätt emellan parternas ofvannämnda inteckningar, som i svarandens omtvistade skriftliga förklarande af den 30 Juni 1866 blifvit medgifvet, hvadan meo voto, sökanden hade att detta inteckningsärende anmäla hos häradsrätten, som skulle äga att dermed lagligen förfara». Justitierådet Carleson anförde: »Till stöd för sitt käromål har sökanden företett icke allenast en af svaranden den 30 Juni 1866 skriftligen utfärdad förklaring af innehåll, att hon tillät att den inteckning, som den 18 September 1863 enligt kontrakt beviljats uti n:o 1 1/16 mantal Mellanmöllan till säkerhet för de af svaranden och hennes dämera aflidne man Lars Persson betingade undantagsförmåner, finge i häradsrättens protokoll förflyttas efter den af Lars Larsson och hans hustru den 6 Juni 1866 sökta och erhållna inteckning, utan ock ett af bemälde Lars Larsson och hans hustru den 1 Maj 1866 till innehafvaren utstäldt skuldebref å 2,000 rdr med ränta, till säkerhet för hvilket belopp sistnämnda inteckning i omförmälda hemmansdel är vorden af häradsrätten meddelad; och som den domstolsåtgärd, hvilken svaranden genom förstnämnda handling förklarat sig tillåta, förutsätter det intecknade kontraktets uppvisande vid häradsrätten, och svarandens medgifvande deraf följaktligen måste anses vara i hennes berörda förklaring innefattadt, samt det af henne derom i ändamål att underlätta skuldebrefvets belåning utfärdade skriftliga intyget icke innehåller något vilkor s. 524 Sida 524 i årgången börjar här för giltigheten af hennes medgifvande, hvilket således ej kan, såsom hon under förevarande rättegång förmenat, vara beroende deraf att nämnda intyg, fastän utlemnadt till Lars Larsson på det denne inom åres slut skulle i någon bankinkinrättning i Ystad förskaffa sig lån å det i hans då ägande hemmansdel intecknade skuldebrefvet, likväl icke kommit att dertill eller under den tid, Lars Larsson hemmansdelen ägt, begagnas; men intygets ordalydelse ej utmärker att svaranden åtagit sig kostnaden för kontraktets uppvisande vid häradsrätten; alltså pröfvar jag rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, sålunda bifalla det i saken instämda käromålet, att svaranden förklaras skyldig att på sökandens bekostnad och för det ändamål, svarandens ifrågakomna intyg afser, låta deruti omförmälda kontrakt hos häradsrätten förete». Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 10 Februari 1874. --- Källa: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.