--- citation: Naumanns tidskrift 1874 s. 682 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1874 s. 682 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1873-10-29 url: "https://ratiolex.se/naumann/1874/s-682/" source: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1874 s. 682 Fråga om brandskadeersättnings utbekommande. Brandskadad har icke aflagt den i gällande brandstodsreglemente föreskrifna vådaed. --- Natten till den 4 Oktober 1870 nedbrann ett skomakaren Lars Strömberg tillhörigt tvåvåningshus af trä, beläget utanför Göteborg och bebodu af Strömberg jemte hans familj samt brandförsäkradt hos Göteborgs och Bohus läns brandstodsbolag för 4,500 rdr rmt. Sedan vid polisförhör den 6 Oktober angående eldens uppkomst Strömbers, på grund af hvad emot honom förekommit, förklarats skyldig att träda i häkte, anställdes vid Göteborgs rådstufvurätt åtal emot Strömberg; och genom utslag den 24 November 1870 förklarade rådstufvurätten, att den väl funne bindande omständigheter och liknelser hafva förekommit derom, att för mordbrand tilltalade Strömberg anlagt den eld, hvarigenom huset uppbrunnit, eller branden anstiftat; men att då bevisningen derom icke vore fullständig, han icke kunde åt saken fällas. Vederbörande brandstodsutskott höll den 4 Januari 1871 undersökning på stället; och den 1 Mars 1871 resolverade styrelsen för brandstodsbolaget: att, då det ej borde få bero på försäkringsägare att förr eller senare efter timad brand hos utskottet derom göra anmälan, eftersom sådant förhindrade utskottet att, gällande föreskrifter likmätigt, skyndsamt blifva i tillfälle att vidtaga erforderliga åtgärder; så och då Strömberg icke aktat nödigt ställa sig 58 § i brandstodsreglementet till efterrättelse, kunde någon brandskadeersättning icke till honom utgifvas; hvarjemte och sedan Strömberg hos styrelsen begärt, att frågan måtte hänskjutas till kompromissarier, styrelsen den 12 April 1871 förklarade, att den af reglementets stadganden ej funne sig förpligtad s. 683 Sida 683 i årgången börjar här medgifva sådant, utan hänvisade Strömberg att i fall af befogenhet vidtaga lagliga åtgärder för utbekommande af sin förmenta rätt till brandskadeersättning. Ofvan åberopade § 58 lyder sålunda: »Då eldsvåda timat hos bolagsman, anmäle den brandskadade sådant hos brandstodsutskottets ordförande, hvilken ofördröj ligen sammankallar utskottet, som senast å tredje dagen efter brandskadan infinner sig å stället och a) undersöker, huru elden uppkommit, börande den brandskadade, hans husfolk och närmaste grannar på kallelse vara tillstädes och lemna alla de upplysningar, som af dem kunna meddelas; b) besigtigar stället, der försäkradt hus afbrunnit, utröner hvad som blifvit af elden eller för dess hämmande mer eller mindre skadadt och anställer värdering derå. Hafva försäkrade lösören uppbrunnit eller blifvit skadade, vare ägaren skyldig att under edsförbindelse uppgifva dessas antal, beskaffenhet och värde». I Maj 1872 stämde Strömberg till rådstufvurätten i Uddevalla öfverstelöjtnanten Neiglick, såsom ordförande i styrelsen för bolaget, med påstående att bolaget eller dess styrelse måtte förpligtas att antingen betala brandförsäkringssumman 4,500 rdr, efter afdrag af 55 rdr, eller att, i enlighet med reglementets 82 §, utse två kompromissarier att tillika med två af Strömberg utvalde pröfva frågan om rätt för Strömberg till brandskadeersättning. Under åberopande af styrelsens omförmälda beslut bestred Neiglick käromålet. Strömberg erinrade, att 58 § i reglementet icke bestämde någon viss tid, inom hvilken brandskadad borde göra anmälan om branden, och att Strömberg såsom häktad varit af laga förfall hindrad att om branden göra anmälan. — För öfrigt vore icke i nämnde § stadgad någon påföljd för fördröjd anmälan. Rådstufvurätten yttrade medelst dom den 1 Juni 1872: att upplyst vore, att berörda boningshus, som varit i bolaget försäkradt för fyra tusen fem hundra riksdaler, omförmälde natt nedbrunnit, utan att mera blifvit bergadt än gods s. 684 Sida 684 i årgången börjar här till värde af 55 rdr; och ehuru, såsom Neiglick anmärkt, Strömberg, hvilken varit tilltalad och häktad såsom misstänkt för brandens anstiftande, men genom beslut den 24 November 1870 förklarats icke kunna åt saken fållas eller för åtalade brottet längre i häkte hållas, icke hos vederbörande brandstodsutskott anmält branden förr än tre månader efter det den timat; likväl och enär någon påföljd icke blifvit uti reglementet för brandstodsbolaget den 13 Mars 1845 stadgad för underlåtenhet af den brandskadade att, på sätt i reglementet funnes föreskrifvet, göra anmälan om branden så tidigt, att brandstodsutskottet kunde inom tredje dagen efter brandskadan infinna sig å stället och föreskrifven undersökning verkställa; alltså blef, med stöd af 57 och 67 §§ i sagda reglemente, förstnämnde §, sådan den lydde enligt konungens befallningshafvandes i länet beslut den 22 Oktober 1867, Strömbergs stämningstalan på det sätt bifallen, att brandstodsbolagets styrelse ålades att antingen till Strömberg genast utbetala försäkringsbeloppet för uppbrunna boningshuset med fyra tusen fem hundra riksdaler, efter afdrag dock af det bergades värde femtiofem riksdaler, eller ock låta uppföra en annan lika byggnad i stället för den som nedbrunnit. Neiglick vädjade till Göta hofrätt och åberopade der hvad han förut anfört samt yrkade, att Strömbergs talan måtte ogillas jemväl på den grund att han ej aflagt den i 63 § af brandstodsreglementet föreskrifna ed. (Sagde § lyder sålunda: »Den eller de, som brandskada lidit, åligge, om styrelsen så fordrar, att inför domstolen i orten aflägga vådaed, det elden ej af hans eller deras vangömmo eller vållande uppkommit och att tillika edeligen fästa den inför brandstodsutskottet gjorda uppgift å hvad vid branden blifvit förloradt, äfvensom å det förlorades värde, i händelse det ej kunnat af utskottet utrönas och bedömas eller annorledes blifvit af den brandskadade behörigen styrkt». Och § 66 i reglementet har följande lydelse: »Den, af hvilken styrelsen fordrat ed enligt § 63, hafve ej rätt till ersättning för brandskada, innan han eden gått; dör han eller kommer s. 685 Sida 685 i årgången börjar här i sådant förhållande, att eden ej kan honom anförtros, då han eljest skulle den gå, varde dock ersättningen utgifven»). Enligt dom den 14 Mars 1873 yttrade hofrätten: att ehuru i 58 § af brandstodsbolagets ofvannämnda reglemente vore föreskrifvet, att delägare i bolaget skulle om timad brandskada hos vederbörande brandstodsutskott göra anmälan så tidigt, att brandstodsutskottet kunde inom tredje dagen efter brandskadans inträffande på stället sig infinna för undersöknings verkställande; likväl och då någon påföljd för underlåtenhet härutinnan icke blifvit stadgad, funne hofrätten den af Neiglick anmärkta omständighet, att Strömberg först tre månader efter ifrågavarande eldsvådas timande derom gjort anmälan, icke hafva inverkat på Strömbergs rätt att utbekomma omstämda brandskadeersättningen; men enär Neiglick, hvars behörighet att såsom ordförande i bolagets styrelse föra dess talan icke blifvit ifrågasatt, hos hofrätten, under åberopande af stadgandena i 63 och 66 §§ af berörda reglemente, att delägare i bolaget, som brandskada lidit, ålåge, om styrelsen så fordrade, inför domstolen i orten med ed betyga, att elden ej af hans vangömmo eller vållande uppkommit och edeligen fästa riktigheten af uppgiften å det förlorade och dess värde, vid påföljd att eljest hafva förlorat rätt till brandskadeersättnings utbekommande, bestridt skyldighet för bolaget att utbetala fordrade ersättningen, innan Strömberg gått sådan ed, samt han icke visat sig hafva samma ed fullgjort, funne hofrätten Strömbergs yrkande om brandskadeersättningens utbekommande för det närvarande ej kunna bifallas, i följd hvaraf rådstufvurättens dom af hofrätten upphäfdes. Om denna dom förenade sig hofrättsråden Frejdenfelt och Hessle samt vice häradshöfdingen Stjernspets, hvaremot assessoren Backman yttrade: »Enär öfverstelöjtnanten Neiglicks här framställda yrkande att, innan brandskadeersättningen utbetaldes, Strömberg måtte fullgöra den i 63 § af åberopade reglementet föreskrifna vådaed, icke förtjenar afseende vid det förhållande att Neiglick icke ens uppgifvit att, såsom i sagde § stadgas, brandstodsbolagets styrelse s. 686 Sida 686 i årgången börjar här påfordrat, att Strömberg skulle sådan ed aflägga; alltså och på de af rådstufvurätten anförde skäl pröfvar jag rättvist fastställa rådstufvurättens öfverklagade beslut». Assessoren von Sydow var ense med assessoren Backman. Strömbergs sterbhusdelägare sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom och företedde intyg af läkaren vid försörj ni ngsinrättningshuset i Göteborg, att Strömberg, som intagits der den 19 September 1872, aflidit den 21 Mars 1873. Detta intyg innehöll vidare, att Strömberg varit slö till förståndet och haft högst ringa talförmåga samt att Strömberg, då han afled, var fånig. . Nedre revisionen (revisionssekreteraren Lilienberg samt konstituerade revisionssekreterarne Lagergren och von Bahr, den sistnämnde föredragande) yttrade i underdånigt betänkande den 4 Oktober 1873: Då genom sökandernes underdåniga påminnelser bilagdt intyg af läkare vid försörjningsinrättningshuset i Göteborg är upplyst, att skomakaren Strömberg, efter det svaranden först i hofrätten gjort framställning om skyldighet för Strömberg att i 63 § af ofvanberörda brandstodsreglemente föreskrifven ed aflägga, icke varit i sådan sinnesförfattning, att edgång kunnat honom anförtros, och vid sådant förhållande den omständighet att Strömberg, som numera aflidit, eden icke aflagt, i enlighet med 66 § i berörda reglemente, icke utgjorde hinder för sökanderne att brandskadeersättningen utbekomma, hemställde nedre revisionen på detta och af domstolarne i öfrigt anfördt skäl, det måtte Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens utslag. Detta betänkande bifölls vid sakens föredragning den 10 Oktober 1873 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, Cramér, friherre Leuhusen, Carleson, Naumann, Bolin och Rabe). Kongl. Maj:ts dom utgafs den 29 Oktober 1873. --- Källa: Naumanns tidskrift 1874, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.