--- citation: Naumanns tidskrift 1875 s. 200 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1875 s. 200 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1874-04-13 url: "https://ratiolex.se/naumann/1875/s-200/" source: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1875 s. 200 Är den, som genom arfsförening erhållit fastighet, skyldig enligt lag att med denna sin åtkomst lagfara, eller icke! --- Efter aflidne stadskassören Carl Adolf Lothigius hölls den 28 Juli 1866 bouppteckning, utvisande att han efterlemnat, såsom sterbhusdelägare, två söner assessoren Isak Lothigius och landtbrukaren Sten Lothigius, och att bland boets tillgångar upptagits, förutom lösegendom, fyra särskilda hemmansdelar i Asarum och 1/32 mantal Torstorp; hvarjemte äfven skulder upptagits till angifvet belopp. Emellan sterbhusdelägarne upprättades den 15 September 1866 en arfsförening, enligt hvilken assessoren L. på sin lott bekom boets fordringar, aktier och viss annan lösegendom till bestämdt värde, hvaremot landtbrukaren L., mot det att han öfvertog sterbhusets skulder, å sin andel erhöll, bland annat, boets ofvannämnda fastigheter med dervarande inventarier; och sökte landtbrukaren L. sedermera, den 9 December 1872, uppbud å hälften af hvarje fastighet. Till 1873-års vinterting med Bräkne härad instämde t. f. länsmannen M. Löhr landtbrukaren L. med yrkande om ansvar för det han, som den 19 September 1866 af sin broder köpt hälften af fadrens efterlemnade fastigheter, försummat att i behörig tid dermed lagfara. 1) Äfven denna min åsigt har jag förut uttalat, nemligen vid det här förut omnämnda tillfälle, då jag afgaf underdånigt yttrande om ifrågasatt ändring af embetsexamina. s. 201 Sida 201 i årgången börjar här Landtbrukaren L. bestred åtalet. ’Enär fastigheterna tillkommit honom genom arf, hade han ej varit skyldig att lagfara. Orsaken hvarför han omsider sökt uppbud hade varit den, att han önskat skyndsamt få en inteckning beviljad i fastigheterna, och då, för att ernå detta, häradsrätten ansett lagfart erforderlig, hade L. begärt uppbud. Häradsrätten yttrade i utslag den 10 Februari 1873: att landtbrukaren L. af de i boet efter hans aflidne fader befintliga fastigheter, enligt grunderna i 12 kap. Ärfdabalken, icke kunde anses hafva varit berättigad att i arf bekomma mera än hälften; och som den mellan landtbrukaren L. och hans medarfvinge assessoren L. den 15 September 1866 upprättade handling, så vidt den förstnämnde derigenom tillerkänts äganderätt jemväl till brodrens andel i samma fastigheter, vid sådant förhållande icke kunde betraktas annorlunda än en vanlig köpeafhandling, hvarmed landtbrukaren L. haft skyldighet att inom den i Kongl. Förordningen om lagfart af jord på landet den 13 Juni 1800 föreskrifna tid eller vid det ting, som inföll näst sex månader efter handlingens upprättande, behörigen lagfara, men landtbrukaren L. icke inom sagde tid fullgjort sin berörda skyldighet, dömdes han, jemlikt nämnda Kongl. Förordning samt Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, att för ifrågavarande underlåtenhet böta värdet af det stämplade papper, hvarmed omförmälda handling blifvit belagd, eller 169 rdr 20 öre, till tveskiftes emellan Löhr och de fattige i Asarums socken. Landtbrukaren L. besvärade sig i hofrätten öfver Skåne och Blekinge och anförde, att, enär först genom arfskifte bestämdes och öfverginge äganderätt till hvarje särskild del i död mans bo till en hvar arftagare, samt genom arfsföreningen i förevarande fall blifvit bestämdt, att all boets fasta egendom skulle tillkomma landtbrukaren L., denne icke enligt gällande lagstadganden varit pligtig att lagfara någon del af fastigheterna. Hofrätten utlät sig genom utslag den 21 Augusti 1873: att som landtbrukaren L:s åtkomst till ifrågavarande fastigheter icke vore af beskaffenhet att han enligt lag haft skyl- s. 202 Sida 202 i årgången börjar här dighet att dermed lagfara, pröfvade hofrätten rättvist, med upphäfvande af häradsrättens utslag, Löhrs instämda talan att ogilla. Löhr sökte i underdånighet ändring; men Högsta Domstolen (justitieråden Qvensel, Södergren, friherre Leuhusen, Almqvist, Bolin, Oliveerona och Lagerstråle) fann, vid målets föredragning den 13 April 1874, skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens utslag. --- Källa: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.