--- citation: Naumanns tidskrift 1875 s. 327 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1875 s. 327 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1874-12-17 url: "https://ratiolex.se/naumann/1875/s-327/" source: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1875 s. 327 Två utkomna skrifter om lagfart och inteckning --- Vid sakens underdåniga föredragning den 25 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen, blef det underdåniga betänkandet bifallet af Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Almqvist, Rabe, Lagerstråle, von Segebaden och Lindhagen). Justitierådet Oliveerona pröfvade rättvist fastställa hofrättens dom. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 17 December 1874. $).). Notiser. Nyligen hafva från trycket utkommit följande två skrifter : 1. Några' tankar i den på dagordningen stående frågan om lagfart och inteckning, nedskrifna af en landtdomare‘), Stockholm 1875, 32 sidd. Författaren söker dels att bekämpa den grundsats, att det, vid öfverlåtelse af fast egendom, icke vore sjelfva transaktionen, utan offentliggörandet vid eller genom domstolen, som öfverflyttade äganderätten från den ene till den andre af kontrahenterna, dels att framhålla hindren för införande hos oss af så beskaffade fastighetsböcker, som komiterades förslag d. 10 Juli 1867 afser. Han medgifver att vår nu gällande lag icke förmår bereda trygghet åt ägande-, nyttjande- och panträtt till fast egendom och utreder hvari de största bristerna bestå, samt i hvilka stycken alltså vår lag i allrafrämsta rummet tarfvar omarbetning. I detta afseende kommer Förf, till det slutomdöme: att äganderätten i vårt land och i lika, kanske ännu högre grad, säkerheten hos de många tusen inteckningar, som förvaras i våra banker, hypotheksföreningar, allmänna kassor och hos enskilda kapitalister, äro lika mycket om ej mera beroende på de personers redlighet, hvilka öfverlåtit äganderätten eller ut- 1) I södra Skåne efter hvad som uppgifves. s. 328 Sida 328 i årgången börjar här färdat inteckningshandlingarne, än på hvad som borde vara hufvudsak, nemligen den vunna lagfarten eller inteckningen, utan att ens den, hvilken på en sådan handling blifver lidande, har någon regress mot domaren, enär denne handlat stricte i öfverensstämmelse med lag.» Såsom botemedel mot detta onda föreslår Förf, icke sådana voluminösa, på en förändrad domstolsorganisation m. m. beroende fastighetsböcker, som 1867-års kommitterade förordat, men deremot dylika böcker af en enklare anordning, den Förf, beskrifver. Ett särskildt konto skulle icke uppläggas för hvarje brukningsdel, utan hvarje hemmans-nummer i boken skulle omfatta en afdelning för sig. På frågan huruvida genom Kongl. Maj:ts nu för Riksdagen framlagda förslag angående lagfart och inteckning (jfr sid. 276 i närvarande årgång) de påpekade bristerna i vår gällande lag skulle afhjelpas, svarar Förf. nej. Han beklagar att bristerna i lagförslaget äro i det närmaste lika stora. Förslaget saknar föreskrifter om införande af väl ordnade fasti ghetsböcker, men innehåller från den äldre Lagberedningen (år 1847) hemtade bestämmelser om införande af register, saknande karakteren af att vara officiella, vitsord ägande urkunder. I afseende på en möjlig strid emellan fastighetsboken och rättens protokoll, yttrar Förf., bland annat (sid. 20): » Låt beslutet få sin rätta plats i boken, och protokollet endast innehålla en hänvisning dertill.» Protokollet och boken blefve derigenom integrerande delar af samma hela, och anteckningarne i den senare blefve resultatet af förhandlingarne vid domstolen, sådana de i protokollet förekomma. I alla de fall (nu säkerligen knappt 19 bland 20), der det s. k. beslutet icke skiljer sig från ansökningens innehåll, kunde man afsluta protokollet i hvarje ärende i ungefär efterföljande term: Ansökningen bifölls; se fastighetsboken, folium, sida 1). Om åter ansökningen ej kunde oförändradt bifallas, eller ock måste afslås, borde skälen derför, för att icke onödigtvis belasta fastighetsboken, upp- ‘) Förf, föreslår en indelning af fastighetsboken i två hufvudafdelnin” gar, en för lagfarter, den andra för inteckningar. s. 329 Sida 329 i årgången börjar här tagas i protokollet, men slutet alltid blifva: »fattades beslut på sätt fastighetsboken (folium, sida) visar.» Vidare anmärker Förf, hvad angår den kongl. propositionen: bristande föreskrifter derutinnan i ändamål att förekomma eller afvärja följderna af de rättskonflikter. Förf, i sin skrift påpekat, emellan köparen eller inteckningshafvaren samt säljarens eller ägarens aflidna hustrus arfvingar, testamentstagare m. fl.; propositionens stadganden att en sökande i lagfartsärende skulle anses hafva fullgjort lagens bud angående lagfart genom en naken ansökan derom, utan att vara skyldig vidtaga någon åtgärd för undanrödjande af de hinder, som kunde ställa sig i vägen för ansökningens beviljande; beträffande inteckningsförnyelse eller icke; den föreslagna olika procedur för nyttj anderätts- samt afkomst-inteckningar o. s. v. Förf, slutar sålunda: »Kan icke riksdagen, som nu har afgörandet i sina händer, förena sig om sådana förändringar, hvarigenom förslaget kommer att uppfylla sin bestämmelse, synes det oss för fäderneslandet vida lyckligare, att förslaget i sin helhet icke antages, än om det skulle godkännas under den förhoppning att bristerna framdeles kunna varda afhulpna. Blir utgången den förra, bör derigenom icke vållas längre uppskof än på ett år. Så många förarbeten äro nemligen redan på frågan nedlagda, att den omarbetning, som skulle behöfvas, måhända inskränkande sig till några få §§. torde kunna medhinnas innan riksdagen nästa gång sammanträder. Men af största vigt anse vi det vara, att riksdagen bestämdt uttalar sin åsigt i frågan, på det att regeringen må få veta på hvilka grunder den andra statsmakten önskar det nya förslaget baseradt.» 2. Fastighetsböcker eller icke? Betänkligheter vid en kongl. proposition till 1875-års riksdag. Stockholm 1875, '27 sidd. Denne Författare 1) inleder sin skrift sålunda: »Sedan nära sex veckor af den för riksdagsarbetet afsedda tid förflutit, har Kongl. Maj:t till riksdagens godkännande framlagt ) Efter uppgift Assessor i Kongl. Svea Hofrätt. s. 330 Sida 330 i årgången börjar här ett lagförslag af den vigt och omfattning, att något dermed jämförligt lagarbete icke under den nuvarande representationens tillvaro utgjort föremål för riksdagens pröfning. Dessa dyrbara sex veckors dröjsmål kan så mycket mindre förklaras, som det ifrågavarande förslaget — omfattande en fullständig lagstiftning angående lagfart och inteckning — varit under arbete snart ett tiotal af år. Det synes också hafva varit skäl att, i anseende till sjelfva ämnets vigt och invecklade beskaffenhet, bereda representationen tillfälle att på förslagets granskning använda den längsta tid, som med det för riksdagens verksamhet bestämda tidsmått varit förenligt. Men detta har icke skett, och då vi alldeles icke vilja tro, att regeringen har för afsigt att framkalla ett öfveriladt beslut af riksdagen, nödgas vi föreställa oss, att regeringens intresse för sitt förslags framgång icke är af den aldra lifligaste art. Ehuru man således icke har mycken anledning förmoda, att denna fråga, hvilken alltsedan 1859— 1860 årens riksdag stått på dagordningen, skall vid denna riksdag erhålla sin slutliga lösning, så får man dock icke förbise, att den diskussion, som måste af förslaget framkallas, kan hafva ett för ifrågavarande lagstiftningsämne ödesdigert resultat, och det synes derföre vara af vigt, att, medan Lagutskottet ännu är sysselsatt med granskningen af förslagets detaljer, allmänhetens uppmärksamhet fästes på några hufvudpunkter af frågan, hvilka nu kunna och böra komma under offentlig diskussion till ledning för framtida arbeten på samma fält.» Härefter göres en antydning om de anmärkningar, som blifvit framställda inom Högsta Domstolen etc. mot förslagets hufvudgrunder, hvarpå Förf, öfvergår att tala om häfdeinstitutet, dervid han yttrar: »De flesta fastighetsegare lefva nog också i den angenäma öfvertygelsen, att de hafva en sådan betryggad rätt. Men om de rådfråga en vidsträcktare erfarenhet och den Svenska lagfarenheten, få de erfara, att detta alldeles icke är förhållandet. Äfven de aldra klaraste lagfartshandlingar äro icke så klara, att det icke kan inträffa, att fastigheten lagligen tillhör någon helt annan, än den som i lagfartshandlingarna uppgifves såsom ägare. Det s. 331 Sida 331 i årgången börjar här finnes t. ex. icke något hinder för att en pretendent, som grundar äganderättsanspråk på arfsrätt efter en föregående ägare, hvilken dog t. ex. 1736, lyckas att med lagens tillhjelp göra sitt anspråk gällande. Någon emot dylika anspråk verksam præscription finnes icke i Svensk lag, och sådant har förhållandet varit alltsedan den 1 September 1736, då nu gällande lag började tillämpas. Emot osäkerheten i äganderättsförhållandena sökte man väl bot genom Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805, men till följd af ett fel i redaktionen blef denna lag utan åsyftad verkan, och alltsedan har man låtit sig nöjas med det närvarande osäkerhetstillståndet. Någonting motsvarande finnes icke i något annat civiliseradt land. Vi behöfva endast gå till våra grannländer för att finna, huru denna sak kan ordnas. I den dansk-norska rätten är det en grundprincip, att den egendom, som man sjelf eller ens fångesmän såsom ägare ha besutit i 20 år utan klander genom stämning, den behåller man såsom sin egendom utan att behöfva mot någonsomhelst bevisa sin bättre rätt. För att förvissa sig om sin äganderätts verklighet behöfver man således endast undersöka förhållandena under de sista 20 åren. Detta häfde-institut, — hemtadt från Romerska rätten, — bereder trygghet i äganderättsförhållandena i hela Europa -— undantagandes Sverige. Det kan med skäl frågas hvarföre man icke efter 1805 gjort något försök här i landet att tillegna sig detta institut, som dock kan skapas med ett penndrag. Förslag i sådant afseende hafva icke saknats. Lagberedningen (den äldre) föreslog i 11 Kap. 3 § Jordabalken tjugu års häfd, räknad frän den dag lagfart å fånget beviljades. Men i de nu framlagda förslagen finnes icke ett ord om häfdeinstitutet.» Skälet hvarför regeringen icke uppmärksammat detta behof har man förmodligen att söka i följande märkliga yttrande i hans exc. justitiestatsministerns anförande till statsrådsprotokollet den 5 Februari 1875: »Så vida icke gällande lag och af svenska folket erkända rättsgrundsatser anses innefatta en förkastlig grund för vårt lagsystems utveckling, torde ifrågavarande förslag vara i hufvudsaken riktiga»; det vill väl med andra ord säga: efter som svenska folket -hittills nöjt s. 332 Sida 332 i årgången börjar här sig med lag och rättsgrundsatser, hvilka icke betrygga äganderätten, så är det riktigt, att svenska folket äfven hädanefter får nöja sig med samma lag och samma rättsgrundsatser. Vidare ådagalägger Förf, att inteckningshafvarnes rättsliga ställning hos oss icke är mera afundsvärd än jord- och husägares, vare sig att inteckningarne äro grundade på skuldfordran eller nyttjanderättsaftal, t. ex. de till många millioners värde uppgående skogsafverkningskontrakten. Till förekommande af den sålunda skildrade osäkerheten, hänvisas på det i andra länder införda fastighetsbokssystemet, hvars allmänna grunddrag framställas (sidd. 7—9). Man skulle hafva trott att komitéens arbete 1867 kunnat vara ett »värdigt materiel för det nu framlagda förslaget», hvilket ursprungligen är ett verk af f. d. lagbyrån. Men deri misstager man sig. Det ser snarare ut som hade lagbyrån alldeles förbisett tillvaron af komitéens arbete med alla dertill hörande yttranden. »Lagbyrån, säger Förf., har både börjat och slutat sitt arbete på alldeles samma ståndpunkt, hvarå den äldre Lagberedningen befann sig, då densamma den 27 November 1847 till Kongl. Maj:t öfverlemnade sitt förslag till Jordabalk, efter hvars 8 och .9 kap. Lagbyråns förslag äro afskrifna — med några små förändringar, som icke alltid kunna anses såsom förbättringar. Vi vilja nu icke påstå, att 1867-års lagförslag är ett mästerstycke, utan äro tvärtom benägna att anse detsamma såsom mycket bristfälligt — särdeles i formelt hänseende, men till sitt materiela innehåll representerar detsamma likväl, i jemförelse med Lagberedningens förslag, en 20-årig period af legislatorisk utveckling, och i våra tider hinner man under en sådan tidrymd ganska långt, särdeles då fråga, såsom i detta fall, är om ett bland vilkoren för det ekonomiska välbefinnandet. Om vi antaga att den äldre Lagberedningen representerade sin tids ståndpunkt — och den var sannerligen icke före tiden —, så har regeringen genom att nu framlägga den af Lagbyrån utförda kopian i sjelfva verket föreslagit svenska folket att ställa sig ett fjerdedels sekel efter det öfriga Europa. Kongl. Maj:t har genom den framställda s. 333 Sida 333 i årgången börjar här propositionen alldeles bestämdt förklarat, att man för närvarande bör afstå från fastighetsbokssystemets genomförande och dermed äfven från alla förhoppningar på de fastare grundvalar för äganderättens bestånd, hvarom Ilikets Ständer anhöllo vid 1859—1860 årens riksdag. I dess ställe erbjudas några torftiga förändringar af nu gällande lagstiftning, såvidt sådana påkallats af bördsrättens afskaffande, en reform i lagstiftningen som inträffade redan år 1863.» I de till riksdagen öfverlemnade handlingar i ämnet tinner man två omständigheter uppgifna såsom hinder för systemets antagande, nemligen 1:o (i hans exc. justitie-statsministerns anförande till Statsrådsprotokollet) saknaden af ett ordnadt kadaster- eller jordeboksväsende och 2:o (i Lagbyråns motiver) häradsrätternas nuvarande organisation. Förf, söker visa, att våra jordeböcker i deras nuvarande skick, lagfartsprotokollen och landtmäterikontorets arkiv lemna alla behöfliga materialier för konstaterande af de särskilda egendomarnes identitet, äfven i de fall då tviflet rörer endast jemförelsevis obetydliga fastighetsandelar I afseende å denna fråga, menar Förf., torde man äfven böra beakta justitierådet Naumanns yttrande till Statsrådsprotokollet förenämdaden 5 Februari 1), då justitierådet såsom skäl för sin hemställan, att förslagen måtte öfverlemnas till den nuvarande Lagberedningen, anförde, bland annat, att »dervid lemnades beredningen tillfälle att yttra en motiverad mening, huruvida de hinder, som kunna möta mot införande inom vissa af de norra provinserna af fastighetsböcker, sådana Riksens Ständer redan i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 11 Augusti i860 begärt för hvarje underrätts domkrets, och hvilka hinder efterhand torde kunna öfvervinnas, nödvändigtvis böra utestänga rikets alla öfriga landskap från förmånen att under tiden få sådana fastighetsböcker för deras del upplagda, i likhet med hvad uti så många främmande länder äger rum, der kreditlagstiftningen anses vara väl tillgodosedd.» Beträffande åter lagbyråns kardinalskäl för hufvudfrågans undanskjutande, hvilket är hemtadt från den bristfäl- 1) Se sid. 298 i förevarande årgång. s. 334 Sida 334 i årgången börjar här liga ambulatoriska organisationen af domstolarne på landet, anmärker Förf.: att detta skäl, lika litet som de betänkligheter hvilka hemtats från jordeboksväsendets förmenta bristfälligheler, har någon den ringaste tillämpning på städerna, der fullständiga tomteböcker sedan gammalt finnas och domstolarne äro permanenta. Icke heller finnes något giltigt skäl hvarföre absolut likhet emellan landet och städerna just i detta afseende skulle vara af behofvet påkallad, då så många andra skiljaktigheter i rättskipningen förefinnas. Aldra minst kan det anses billigt, att t. ex. hufvudstadens fastighetsegare skola få vänta på ett tidsenligt ordnande af sina vigtigaste rättsangelägenheter, ända till dess att t. ex. lappmarkernas innevånare kunna få åtnjuta fördelen af permanenta domstolar. Om åter den nuvarande domstols-organisationen på landet lägger hinder i vägen för införande af ett tidsenligt inskrifningsväsende, och det icke finnes någon utsigt att ännu på lång tid erhålla en för ändamålet tjenlig domstolsorganisation, bör man vara betänkt på att skilja inskrifning sväsendet från domstolarne. Af den tyska inskrifningslagen, yttrar Förf., inhemtas, att i Tyskland fastighetsböckernas förande är öfverlemnadt åt särskilda myndigheter, hvilka, hos oss redan förordade af Lagkomitén, kunna utan olägenhet tilldelas vida större verksamhetsområden, än underdomstolarne. Om en sådan inskrifningsmyndighet inrättades för hvart län i dess residensstad, vore säkerligen behofvet fyldt, och den omständigheten, att de inskrifningssökande i vissa fall finge längre väg till residensstaden, än till tingsstället, vore en tillfällig olägenhet, som fullt och derutöfver uppvägdes af fördelen, att fastighetsboken alltid vore på ett bestämdt ställe och i en brandfri lokal tillgänglig såväl för inskrifning som granskning. Kostnaderna för en dylik institution skulle säkerligen, utan statsverkets direkta betungande, kunna betäckas genom de inskrifningssökandes afgifter, och underdomarena å landet skulle genom en dylik anstalt vinna en önskvärd lättnad i mekaniskt arbete, utan någon nämnvärd minskning i inkomster. Slutligen framhåller Förf, den mening, att de nu för riksdagen framlagda förslagen icke kunna anses utgöra en s. 335 Sida 335 i årgången börjar här förberedelse för fastighetsbokssystemets införande samt yttrar sig vidare i följande ämnen: att fastighetsböckerna kunna utbildas successive sålunda, att från början folierna endast betecknades efter den af Förf, antydda fastighetsmatrikeln, och anteckningar om de särskilda fastigheternas rättsförhållanden infördes först i den mån nya ärenden förekommo till inskrifning; att redan från början sjelfva grundprinciperna för fastighetsboks-systemet, d. v. s. häfdeinstitutet och inskrifningens karakter af symbolisk tradition, måste blifva lagstadgade; att servitut äfven bör genom inskrifning kunna stiftas; att solidaritets (specialitets-) principen i afseende på gemensam inteckning i flera fastigheter bör uppehållas. Beträffande solidaritets- och delnings-princi perna yttrar Förf.: »H. Exc. Justitiestatsministern i sitt anförande till Statsrådsprotokollet har framhållit den svårighet att belåna special- eller partialinteckningar med sämre rätt än en gemensam inteckning, som skulle uppkomma, om solidaritetsprincipen tillämpades, och att då vår jordeboksförfattning icke tillåter förening af särskilda hemman till en egendom, delningsprincipen ej vore användbar 1). I förbigående anmärka vi, att det emot delningsprincipen anförda argumentet hvilar på antagandet, att jordeböckerna ovilkorligen skulle ligga till grund för fastighetsböckernas uppläggning — ett antagande hvars giltighet vi på det högsta bestrida, då det ju bör få bero af de närvarande äganderättsförhållandena och icke af den kamerala indelningen, huru fastigheterna skola fördelas emellan böckernas olika folier. I de talrika fall, då en mängd hemman äro förenade till ett gods, och denna förening icke är af tillfällig natur, samt äganderätts- och öfriga sakrättsförhållanden ä.ro lika för de förenade hemmanen, lärer det väl vara lämpligast, att hela godset erhåller ett folium, åtminstone om ägaren så önskar. Om åter ett gods styckas, lärer det väl vara både lämpligt och nödvändigt, att den utbrutna delen öfverföres till eget folium, likasom att, då jord under äganderätt afsöndras från hemman, den afsöndrade lägenheten erhåller eget folium, utan hinder deraf 1) Sidd. 292, 293 i närvarande årgång. s. 336 Sida 336 i årgången börjar här att hemmanet och lägenheten icke i jordeboken intaga en sidoordnad ställning. Det torde sålunda få anses, att jordeboksförfattningen icke heller med denna fråga har något egentligt sammanhang. Hvad åter angår det skäl, som hans exc. justitiestatsministern åberopat emot solidaritetsprincipen, få vi erinra, att man deruti återfinner den tendens att bereda alla möjliga tillfällen för den fasta egendomens pantsättande, som utgjorde ledstjernan för hithörande lagstiftning under en förfluten period. Just detta fikande efter lånetillfällen — som icke velat lemna ens de krångligaste vägar oförsökta — har föranledt den invecklade lagstiftning, om hvilkens redande nu är fråga, och det är sannolikt, att, om detta motiv fortfarande får verka, vi kunna hafva att förvänta ännu mera intrasslade pantsättningsformer, som på ett ännu ofördelaktigare sätt skola lägga i dagen den svenska lagstiftningens egendomligheter. Men lyckligtvis hafva kreditförhållandena inom Sverige sedan år 1848 undergått en sådan förändring, att äfven kreditlagstiftningens tendenser måste blifva andra, än de då voro. Det är icke vidare ökade lånetillfällen, som erfordras, utan fastare, enklare och beqvämare kreditformer och kreditbruk. Ur denna synpunkt torde det icke vara mycket värdt att hålla på några osäkra, svårfattliga och opraktiska pantsättningsformer, utan, om de nu ifrågavarande kolliderande inteckningsarterna hafva dessa egenskaper, böra de ju förr desto heldre öfvergifvas, i stället för att skyddas med nya lagbud. Hans exc. justitiestatsministern har i sitt berörda yttrande sjelf medgifvit, att »med användande af solidaritetsprincipen enkla och lättfattliga bestämmelser skulle kunna i stället för 32—37 §§ i förslaget 1) upställas.» Vi hoppas, att riksdagen väl betänker sig, innan företrädet lemnas åt förslagets visserligen icke »enkla och lättfattliga» stadganden.» 4) Se årgången 1874, sidd. 647, 648. --- Källa: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.