--- citation: Naumanns tidskrift 1875 s. 337 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1875 s. 337 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1874-12-30 keywords: - Kontramärke url: "https://ratiolex.se/naumann/1875/s-337/" source: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1875 s. 337 Ytterplaggs aflemnande mot kontramärke. Emottagarens skyldighet att ansvara för hvad han mottagit. --- Efter stämning till Stockholms rådstufvurätt å vaktmästaren Carl Eriksson yrkade fotografen Herman Bardack, att enär Bardack vid besök den 23 December 1872 i konditorn Berns’ schweitseri- och konsert-lokal i Stockholm, der Eriksson vore anstäld för att vid ingången mottaga de besökandes ytterplagg, till Erikssons minderårige son, hvilken vid nämnda tillfälle i fadrens ställe tjenstgjort, aflemnat en ny sjubbskinspels mot erhållande af kontramärke, men Bardack sedermera icke kunnat återbekomma samma pels, Eriksson måtte förpligtas att till Bardack utgifva ersättning för densamma med 150 rdr. Eriksson genmälde: Ifrågavarande afton besörjde Erikssons son Leonard i fadrens ställe mottagandet och utlemnandet af ytterplagg i nämnda lokal. Eriksson ville ej ifrågasätta riktigheten af Bardacks uppgift, att han till gossen lemnat en pels. Sedan alla besökande på aftonen lemnat lokalen, hade der funnits qvar en sjubbskinspels, hvilken Eriksson erbjudit Bardack, men denne vägrat emottaga, ehuru han förklarat denna pels vara lika god som den af honom aflemnade. Intilldess annat förhållande styrktes, ansåge Eriksson emellertid sig böra bestrida, att den pels, Bardack aflemnat, varit en annan än den, som funnits qvar, hvilken senare Eriksson företedde vid rätten och förklarade sig villig att till Bardack utlemna. I öfrigt bestred Eriksson käromålet och det af Bardack uppgifna värdet å pelsen. Bardack förklarade, att den företedda pelsen ej vore ■densamma, som han vid ifrågavarande tillfälle lemnat till Tidskrift för lagstiftning etc. 12:te årg. 22 s. 338 Sida 338 i årgången börjar här Erikssons son, och att Bardack icke ville taga berörda pels i stället för sin egen. För öfrigt vore ju ej Eriksson ägare till den erbjudna pelsen. I saken afhörde vittnen berättade: Wieutzky: Då Bardack och vittnet ifrågavarande afton skulle aflägsna sig, lemnade Bardack den vid dörren till omförmälda lokal stående ynglingen ett med n:o 17 försedt kontramärke med begäran att återfå sin pels. Då hängaren med motsvarande nummer befans tom, nedtog ynglingen en pels, som hängde å n:o 19, och erbjöd denna pels åt Bardack, hvilken dock, under förklarande att pelsen ej vore densamma, som han aflemnat, vägrade emottaga den. Den erbjudna pelsen var samma pels som den af Eriksson vid rätten företedda. Vittnet antog Bardacks pels hafva varit värd minst 150 rdr. Jacobi: Under loppet af år 1872 och senast i November eller December hade vittnet sett Bardack innehafva en sjubbskinspels. Den vid rätten företedda pelsen vore ej densamma och ägde ett mindre värde än den Bardack tillhöriga, hvilken senare vittnet uppskattade till minst 125 rdr. Unander: Senast 3 eller 4 dagar före ifrågavarande tillfälle hade vittnet sett Bardack innehafva en pels, hvilken ej vore densamma som den vid rätten företedda. Bardack hade under loppet af år 1872 blifvit bjuden 135 rdr för sin pels, hvilken vittnet uppskattade till ett värde af 150 rdr. Genom dom den 12 Maj 1873 utlät sig rådstufvurätten: att som Eriksson medgifvit sig hafva vid ofvannämnda tillfälle, genom ett af honom begagnadt biträde, hans omyndige son Leonard, emot kontramärke emottagit den Bardack tillhöriga pels och, mot Bardacks bestridande samt hvad i saken hörde vittnen intygat, ej visat, att den pels af sjubbskin, Leonard Eriksson vid Bardacks bortgång från stället senare på aftonen velat till honom aflemna, varit den pels, som Bardack till förvar åt Leonard Eriksson anförtrott; alltså och då, med afseende å hvad genom vittnesmålen vore om värdet af den ifrågavarande Bardack tillhöriga pelsen upplyst, detta värde borde antagas hafva utgjort minst 125 rdr. s. 339 Sida 339 i årgången börjar här ålades Eriksson att, der han ej kunde vid anfordran till Bardack utlemna en pels, som denne erkände vara den i saken omstämda, såsom ersättning för densamma till Bardack utgifva ofvanberörda belopp 125 rdr. Eriksson vädjade till Svea hofrätt. Det vore ej styrkt att Bardack vid ifrågavarande tillfälle medhaft och till Leonard Eriksson aflemnat samma pels, som den vittnena intygat att Bardack ägt. Bardack hade lemnat pelsen ej till Eriksson sjelf utan till en minderårig gosse. Då det stått Bardack fritt att aflemna pelsen eller behålla den under egen vård, och någon ersättning för förvarandet hvarken blifvit fordrad eller gifven, borde gossens tjenstaktighet att emottaga pelsen icke föranleda till någon ersättningsskyldighet. På dessa och andra anförda skäl yrkade Eriksson ogillande af Bardacks talan. I dom den 27 November 1873 yttrade hofrätten: att som Bardack icke, mot Erikssons bestridande, styrkt, att han vid ifrågavarande tillfälle till Erikssons son öfverlemnat någon annan pels, än den Eriksson vid rådstufvurätten företett och erbjudit sig att Bardack tillhandahålla, pröfvade hofrätten, med ändring af rådstufvurättens dom, rättvist den af Bardack mot Eriksson i saken förda talan att ogilla. Om denna dom förenade sig adjungerade ledamöterne, vice häradshöfdingarne Westman och Westrin, den sistnämnde referent. Assessoren Moberg utlät sig: »Som det af Bardack uppgifna förhållande, att han ifrågavarande dagen till vaktmästaren Erikssons minderårige son, hvilken i fadrens ställe betjenat de besökande i konditor Berns’ salon med att emottaga deras ytterplagg, aflemnat en pels emot erhållande af kontramärke, men sedermera icke återbekommit samma pels, icke, enligt min åsigt, föranleder till skyldighet för Eriksson att utgifva ersättning för pelsens värde; alltså pröfvar jag, för min del, lika med referenten, rättvist Bardacks emot Eriksson förda talan att ogilla». Hofrättsrådet Forssell förklarade, att han för sin del ej fann skäl att i rådstufvurättens utslag ändring göra. s. 340 Sida 340 i årgången börjar här Bardack sökte i underdånighet ändring och erinrade bland annat, att då Eriksson emottoge ytterplaggen mot kontramärke, vore ett sådant kontramärke att anse såsom ett recepisse å anförtrodt gods, hvadan Eriksson iklädde sig ansvar såsom för dylikt gods. För besvär och ansvar erhölle Eriksson vid återlemnandet af ytterplagget, dervid kontramärket återställdes, af hvarje person minst 10 eller 15 öre. Allmänheten kunde således med fog fordra, att Eriksson under full ansvarsskyldighet ordentligt fullgjorde sina åligganden. Medelst underdånigt betänkande den 25 November 1874 hemställde Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren och Glimstedt, den sistnämnde föredragande, samt t. f. revisionssekreteraren Åbergsson), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, gilla rådstufvurättens beslut. Vid sakens underdåniga föredragning den 30 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen blef det underdåniga betänkandet bifallet af Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Wretman, Olivecrona, Lagerstråle och von Segebaden). Justitierådet Habe yttrade: »Som ostridigt är, att när Bardack mot bekommet kontramärke återfordrade den af honom vid ifrågavarande tillfälle åt Erikssons son till förvar öfverlemnade pels, det rum å hängaren, som haft samma nummer som kontramärket, funnits vara tomt; alltså och på de i öfrigt af rådstufvurätten anförda skäl pröfvar jag rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten stannat». Kongl. Maj:ts dom utgafs den 30 December 1874. --- Källa: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.