--- citation: Naumanns tidskrift 1875 s. 518 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1875 s. 518 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1875-01-28 url: "https://ratiolex.se/naumann/1875/s-518/" source: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1875 s. 518 Får vittne, hvilket blifvit på ed hördt, men derefter förklaradt jäfvigt, såsom kunnande vänta nytta eller skada af sakens utgång, sedermera, när det förhållande upphört, på grund hvaraf han eller hon ansetts jäfvig, ånyo höras såsom vittne angående --- Bergsmannen Olaus Korsgård, som afled i Sala år 1862 utan att efterlemna kände arfvingar, hade allenast till en del förordnat angående sin qvarlåtenskap, och rådstufvurätten i nämnde stad förordnade den 15 December samma år handlanden J. W. Sandström och rådmannen P. D. Ekbaum att omhändertaga boet. Bouppteckning hölls i Januari 1863, och enligt densamma uppgick, efter afdrag af de summor, angående hvilka Korsgård genom testamente förordnat, boets behållning till 4,372 rdr 6 öre. Sedan Ekbaum år 1867 aflidit, afgaf Sandström den 15 November 1869 till magistraten i Sala redovisning för boets förvaltning, och denna redovisning utvisade en behållning af endast 617 rdr 53 öre, hvilket belopp nedsattes i länets landtränteri. Advokatfiskals-embetet i kongl. kammarkollegium gjorde å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar anspråk å dessa medel såsom dana-arf och instämde Sandström till rådstufvurätten i Sala med klander mot redovisningen, i afseende å hvilken gjordes en mängd anmärkningar, deribland den att Sandström hade fört sig tillgodo under debet: »1863 Maj 9 utbetalt till Emanuel Jansson med ränta 1,120:25 »»»» » » 1,020:42. Summa 2,140: 67»; och i afseende å dessa begge poster androg advokatfiskalsembetet, att omförmälde dag hade till Emanuel Jansson utbetalts endast 1,000 rdr, som lemnats till hans hustru på grund af mannens fullmakt; hvadan yrkades att Sandström, måtte förpligtas redovisa orätt debiterade 1,140 rdr 67 öre. s. 519 Sida 519 i årgången börjar här Pä invändning af Sandström blefvo Ekbaums sterbhusdelägare instämde till gemensamt svaromål. Sandström bestred käromålet. Sammanlagda beloppet 2,140 rdr 67 öre hade utgifvits till gäldande af två utaf Korsgård den 27 November 1854 till Emanuel Jansson utgifne skuldförbindelser, den ena å 500 rdr b:co och den andra, som varit intecknad i en Korsgård tillhörig fastighet, å 666 rdr 32 sk. b:co. Till bevis om utbetalningens riktighet, åberopade Sandström ett å den intecknade skuldsedeln tecknadt qvitto af följande lydelse: »Att jag denna dag af utredningsmännen uti framlidne bergsmannen Olaus Korsgårds sterbhus, rådmannen Ekbaum och handlanden Sandström, icke allenast uppburit full liqvid för Korsgårds i lifstiden den 27 November 1854 utfärdade ovilkorliga förbindelse å 500 rdr b:co, utan äfven för ofvanstående intecknade förbindelse, hvarigenom så väl min som min hustrus och vår son Ludvig Emanuel Janssons fordringsanspråk uti förbemälde Korsgårds bo i anledning af dess aflidna hustrus upprättade testamente är i allo oss godtgjordt och betaldt, som härmed qvitteras. Sala den 9 Maj 1863. Anna Catharina (bom.) Jansson, född Lindberg, efter fullmakt af min man Emanuel Jansson». »Att åkaren E. Janssons hustru Anna Catharina Lindberg icke allenast erkänt riktigheten af förestående qvitto, utan äfven egenhändigt undertecknat sitt bomärke å detsamma, intygas af undertecknade på en gång närvarande vittnen. John Ramsell. F. Häggström». Advokatfiskals-embetet vidhöll anmärkningen och åberopade vittnesmål, afgifna af Emanuel Jansson och dennes hustru samt bokhållaren John Ramsell, hvilka på advokatfiskals-embetets föranstaltande, blifvit i Oktober 1870, innan förevarande mål anhängiggjordes, för dödsfalls skull hörde inför Stockholms rådstufvurätt och dervid berättat, Emanuel Jansson: Korsgårds hustru, som aflidit redan år 1854, hade till Janssons förmån upprättat testamente, och efter hennes död hade Jansson med Korsgård öfverenskommit att afstå från de i testamentet bestämda förmånerna mot det att Korsgård skulle lemna Jansson kontant 750 rdr och tillika s. 520 Sida 520 i årgången börjar här förbindelse å ytterligare 1,000 rdr, hvilket belopp Jansson dock först efter Korsgårds död skulle utbekomma. I stället för de utfäste 750 rdr kontant, hade Jansson likväl bekommit revers â beloppet, och derå hade Korsgård 2 eller 3 år efter hustruns död afbetalt 500 rdr. Någon tid efter det Korsgård aflidit, reste Janssons hustru, försedd med mannens fullmakt, till Sala och fick, mot aflemnande af intecknade skuldebrefvet jemte qvitto, i Korsgårds sterbhus uppbära kapitalet 1,000 rdr. Deremot hade Jansson aldrig utfått återstående kapitalbeloppet, 250 rdr, å andra reversen, och ej heller ränta å någondera förbindelsen samt kunde icke upplysa, hvarest förbindelsen å 750 rdr vore tillfinnandes; Hustru Jansson: sammanstämmande med mannen med tillägg att då hon underskref qvittot, hade utredningsmännen uppgifvit, att detsamma innehölle erkännande att hon bekommit det till henne då utgifna beloppet 1,000 rdr, hvilken uppgift hon, som ej sjelf kunde läsa innehållet, antagit såsom riktig; Ramsell: En dag i Maj månad 1863 hade Ramsell på anmodan infunnit sig hos Sandström, hos hvilken Ekbaum och hustru Jansson, den sistnämnda försedd med fullmakt från sin man, förut innevarit. Någon penningeuppgörelse hade ej skett i Ramsells närvaro, men så väl Sandström som hustru Jansson uppgåfvo, att penningar blifvit till henne lemnade af utredningsmännen, utan att dock beloppet nämndes. På anmodan af Ekbaum hade Ramsell renskrifvit ett af Ekbaum i concept uppsatt qvitto, hvilket, efter det sedermera aflidne F. Häggström tillkallats, blifvit uppläst för hustru Jansson, som derefter ritat sitt bomärke under qvittot, hvaruppå hon frågat utredningsmännen, om hon ej hade något vidare att få från sterbhuset, hvartill desse svarat, att de för tillfället ej kunde lemna besked derom. Sandström anmärkte, att makarne Jansson kunde vänta nytta eller skada af sakens utgång, samt yrkade, att de förty måtte förklaras jäfvige och deras berättelser frånkännas vitsord. Advokatfiskals-embetet bestred jäfsanmärkningen och företedde en af makarne Jansson den 13 Februari 1871 (således efter det de inför Stockholms rådstufvurätt vittnat) utfärdad, af vittnen bestyrkt handling, hvari makarne erkände, s. 521 Sida 521 i årgången börjar här att de ej hade vidare fordringsanspråk att göra gällande i Korsgårds bo eller mot utredningsmännen; och med anledning af denna handlings innehåll ogillade rådstufvurätten, genom beslut den 10 Maj 1871, den gjorda jäfsanmärkningen. Advokatfiskals-embetet anförde vidare, att i bouppteckningen efter Korsgård funnes omedelbart efter det skulden till Jansson å 1,000 rdr vore upptagen, följande anteckning: »Hvarförutom af samma man är vidare i åberopande af en skuldförbindelse anmäldt ett belopp af 750 rdr, hvilket såsom obestyrkt är här blott inom linien antecknadt». Men då Jansson hvarken sjelf eller genom ombud närvarit vid bouppteckningen och icke heller derförinnan anmält berörda fordringsbelopp, så förefunnes anledning att misstänka, det utredningsmännen, hvilka under den tid af mer än en månad, som förflutit från deras förordnande till utredningsmän och till den dag då bouppteckningen hållits, haft boets handlingar i sin vård, derunder bland dessa påträffat skuldebrefvet å 750 rdr, som Korsgård i lifstiden sannolikt inlöst, oaktadt Jansson numera ej erinrade sig slutliqviden, och att utredningsmännen vidare, med insigt om hvartill skuldebrefvet kunde användas, låtit i bouppteckningen införa ofvan citerade mening, för att framdeles kunna utföra sin plan. Ekbaums sterbhusdelägare bestredo käromålet. Den 7 Augusti 1871 meddelade rådstufvurätten utslag, hvarigenom, på grund af malcarne Janssons vittnesmål och öfrige af advokatfiskals-embetet åberopade omständigheter, Sandström ålades att med ed betyga, att han den 9 Maj 1863 eller vid det tillfälle, hustru Jansson enligt fullmakt lyftat makarne Janssons fordran i Korsgårds bo, till henne af sterbhusets medel utbetalt ej allenast de 1,000 rdr, som hustru Jansson erkänt sig hafva uppburit, utan äfven derutöfver de 1,140 rdr 67 öre, som S:s redogörelseräkning för nyssnämnde dag upptoge såsom för sådant ändamål utgifne; hvarjemte rätten, sedan sig visat, om S. å utsatt dag eden ginge eller icke, ville afgifva slutligt yttrande angående samtliga i målet mot utredningsmännen väckta påståenden. Detta utslag fastställdes af Svea hofrätt; men genom dom den 9 December 1872 utlät sig Kongl. Maj:t: att som makarne s. 522 Sida 522 i årgången börjar här Jansson vid den tid, då de efter aflagd vittnesed inför rätta hördes, af ifrågavarande saks utgång kunnat vänta nytta eller skada, funne Kongl. Maj:t, med ändring af domstolarnes beslut angående det mot makarne Jansson gjorda jäf, något vitsord i saken icke kunna deras berättelser tillerkännas; och som hvad i öfrigt till stöd för käromålet blifvit åberopadt icke, mot det af hustru J. utfärdade qvitto, innefattade sådana bindande liknelser och omständigheter till antagande af ett annat förhållande, än samma qvitto innehölle, att värjemålsed derom lagligen bort S. åläggas, blefve, med ändring af domstolarnes beslut, S. från samma edgång befriad. Då målet derefter ånyo förekom inför rådstufvurätten i Sala, yrkade advokatfiskals-embetet, att som makarne J. aflagt vittnesmål, innan de lemnat intyg att de icke vidare hade någon fordran i Korsgårds bo, och detta varit anledningen dertill att de af Kongl. Maj:t ansetts jäfvige, rådstufvurätten måtte tillåta att de nu hördes ånyo. Sandström förklarade, att han för sin del icke ville bestrida makarne J:s hörande; men Ekbaums sterbhusdelägare bestredo vittnesförhöret, emedan det icke vore tillbörligt att ånyo höra de åberopade vittnena om samma förhållande, hvarom de förut, medan de varit jäfvige, blifvit på ed hörde. Genom beslut den 10 Mars 1873 förklarade rådstufvurätten, att då S., hvilken förevarande fråga egentligen vidkomme, förmält sig icke bestrida makarne J:s hörande ånyo, funne rådstufvurätten, jemlikt 1'7 kap. 14 § Rättegångsbalken, skäligt att, utan afseende å hvad S:s medparter deremot invändt, tillåta nytt vittnesförhör, som finge hållas inför Stockholms rådstufvurätt. Vid nämnde rätt ägde ock vittnesförhör rum, dock endast med hustru J., som derförinnan fick aflägga ny vittnesed; och vidhöll hon sin förra vittnesberättelse i väsendtliga delar med tillägg, bland annat, att, då hon efter att hafva bekommit 1,000 rdr frågat utredningsmännen, om hon icke jemväl skulle erhålla ränta å beloppet, så hade desse svarat, att de sjelfve »så nyligen uppburit penningarne, att ränta icke kunde ifrågakomma». Rådstufvurätten i Sala utlät sig genom utslag den 19 Maj 1873: att enär hustru J:s vittnesmål och jemväl andra å kärandesidan åberopade omständigheter gåfve sannolikhet för att hustru J. vid uppgifna tillfället ej fått uppbära mera, än 1,000 rdr, pröfvade rådstufvurätten, med stöd af 17 kapitlet 30 och 31 (29?) §§ Rättegångsbalken, skäligt förelägga S. s. 523 Sida 523 i årgången börjar här värjemålsed, hvilken ed föreskrefs med enahanda lydelse som i rådstufvurättens förut omförmälda, den 7 Augusti 1871 meddelade edgångsbeslut. S. sökte ändring hos Svea hofrätt. S:s vid rådstufvurätten »fällda yttrande», att han ej ville bestrida makarne J:s hörande ånyo, finge icke tydas derhän, som skulle han tillåtit vittnesförhör med dem, hvilka en gång förklarats jäfvige, eller velat medgifva, att den af Kongl. Maj:t en gång afgjorda frågan finge ånyo upptagas. Hofrätten yttrade i dom den 30 April 1874: att enär frågan om skyldighet för S. att uti ifrågavarande afseende med ed sig värja blifvit genom Kongl. Maj:ts dom den 9 December 1872 slutligen afgjord, samt rådstufvurätten vid sådant förhållande icke lagligen ägt att deri ånyo förelägga S. edgång, blef motvädjade utslaget undanröjdt, och saken till rådstufvurätten återförvisad. Advokatfiskals-embetet sökte i underdånighet ändring. Då hustru J. första gången vittnat kunde hon, enligt hvad Kongl. Maj:ts dom den 9 December 1872 innehölle, vänta nytta eller skada af sakens utgång, och på denna grund förklarades hon jäfvig. Men efter vittnesmålets afläggande hade hon likasom mannen J. skriftligen afsagt sig alla anspråk mot Korsgårds bo och borde derföre, sedan detta skett, anses ojäfvig. Äfven hade S., efter det Kongl. Maj:ts dom fallit, medgifvit att makarne finge ånyo höras. Saken hade derigenom kommit i sådant förändradt skick, att Kongl. Maj:ts omförmälda dom ej kunde lägga hinder i vägen för den S. af rådstufvurätten senast ålagda edgång. S. bestred den sökta ändringen. I underdånigt betänkande den 13 Januari 1875, hemställde nedre revisionen (revisionssekreteraren Glimstedt och t. f. revisionssekreteraren Skarin), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom, gilla rådstufvurättens utslag i målet. Tillf, revisionssekreteraren Herslow, föredragande, var af skiljaktig mening och afgaf följande yttrande: »Väl torde den omständighet, att Kongl. Maj:t i dom den 9 December 1872 funnit hvad dittills i saken förekommit ej medföra skyldighet för S. att med ed sig värja, icke, såsom hofrätten antagit, utgöra laga hinder att, derest den af advokatfiskals-embetet, efter det saken till följd af berörda dom åter kommit under rådstufvurättens behandling, förebragte ytterligare bevisning, sedd i sammmanhang med den utredning, som förut företetts, skulle dertill föranleda, ånyo ådöma S. edgång; men emedan det icke lärer vara med laga rättegångsordning förenligt, att s. 524 Sida 524 i årgången börjar här den, som blifvit såsom vittne hörd, men derefter befunnits hafva vid vittnesmålets afläggande kunnat vänta nytta eller skada af sakens utgång och förty förklarats jäfvig, i följd hvaraf vitsord frånkänts hans berättelse, sedermera må, äfven om det förhållande, på grund hvaraf han ansetts jäfvig, dämera upphört, ånyo höras såsom vittne angående samma sak, hvarigenom, under förutsättning att vittnets först afgifna berättelse varit oriktig, hvilket det då befintliga jäfsförhållandet gifver anledning misstänka, skulle inträffa, att samma vittne blefve stäldt i valet emellan att antingen genom att ändra sitt första vittnesmål sjelf ådagalägga detsammas osannfärdighet, i hvilket fall äfven den senare berättelsen skulle äga föga trovärdighet, eller ock genom vidhållande af det första vittnesmålet söka afvända misstanke för falskt vittnesbörd; ty och som rådstufvurätten således icke lärer ägt att, efter det hustru Jansson vittnat angående ifrågavarande sak, men vitsord blifvit på ofvan anförd grund frånkänd hennes berättelse, tillåta nytt förhör med hustru Jansson, samt hennes sist afgifna berättelse följaktligen icke heller torde i saken kunna medföra någon verkan; alltså och då hvad i öfrigt till stöd för käromålet i nu förevarande del blifvit åberopadt icke, mot det af S. företedda, af hustru J. utfärdade qvittos innehåll, lärer innefatta sådana bindande liknelser och omständigheter till antagande af annat förhållande, än samma qvitto utvisar, att värjemålsed derom lagligen kan S. åläggas, hemställer jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla det slut, deri hofrätten beträffande denna del af saken stannat». Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 28 Januari 1875; och som, efter det Kongl. Maj:t genom ofvan omförmälde den 9 December 1872 gifne dom, af anförda skäl, förklarat något vitsord i saken icke kunna hustru Janssons då aflagda vittnesberättelse tillerkännas, samt, då hennes hörande såsom vittne ånyo inför rådstufvurätten påkallades, Ekbaums sterbhusdelägare, hvilka då jemväl voro parter i saken, sådant bestridt, rådstufvurätten, fastän Sandström förmält sig icke hafva något att erinra mot hustru Janssons hörande, likväl icke lagligen bort nytt vittnesförhör med henne tillåta; alltså och då vid sådant förhållande ej nu, mer än tillförene, vitsord kunde hennes afgifna berättelse tilläggas, pröfvade Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Wretman, Olivecrona och von Segebaden) rättvist hofrättens öfverklagade domslut att gilla. Justitieråden von Hofsten och Habe fastställde hofrättens dom. s. 525 Sida 525 i årgången börjar här Justitierådet Bolin gillade nedre revisionens underdåniga betänkande. Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 24- Februari 1875. --- Källa: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.