--- citation: Naumanns tidskrift 1875 s. 529 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1875 s. 529 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1875-03-02 keywords: - Förfalskning url: "https://ratiolex.se/naumann/1875/s-529/" source: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1875 s. 529 Förfalskning af handling, eller icke. Strafflagen 12 kap. 4 och 5 §§. Samma lag 22 kap. 17 §. --- Till domkapitlet i Carlstad inlemnades i Juli månad 1873 en skrift af följande innehåll: »Vi hafva förnummit att några personer inom socknen (= Ekshärad) sammanrotat sig att skrifva till domkapitlet och begära att v. pastor A. skall tagas härifrån. Berörda begäran utgår uppenbarligen ej från annat än att han med Guds heliga ord bestraffar synden, och de känna sig deraf straffade. Satan har tyvärr här varit van att ha sitt rike ostridt, etc. — —. Vi hoppas berörda begäran afslås och tacka domkapitlet, som skickat hit till denna mörka ort någon som framräcker Guds ord så, att det blir till vår vägledning, samt hafva allt skäl tro att domkapitlet skall unna oss behålla honom i sitt arbete». Bland 21 underskrifter, hvarmed denna handling var försedd, funnos namnen Anders Gustaf Högberg, Lars Ericsson, Sone Persson och Marit Persdotter. På angifvelse af hemmansägarne Lars Ericsson och Sone Persson att muraren A. G. Högberg falskeligen och utan deras medgifvande tecknat deras namn å berörda skrift, tilltalade t. f. kronofogden C. Weinberg bemälde Högberg för förfalskning. Inför Elfdahls nedre tingslags häradsrätt, der åtalet först anhängiggjordes, anförde Lars Ericsson, att Högberg infunnit sig hos honom och medhaft en skrifvelse, å hvilken han begärt Lars Ericssons underskrift, under uppgift att skrifvelsen innefattade begäran om nedsättning i en inom kommunen utgående afgäld. Lars Ericsson, som ej kunde läsa skrifvet men som litade på Högbergs uppgift om skriftens innehåll, undertecknade densamma. Tidskrift för lagstiftning etc. 12:te årg. s. 530 Sida 530 i årgången börjar här Högberg framtedde en den 25 Juni 1873 daterad skrift af enahanda innehåll, som den till domkapitlet ingifna, och försedd med åtskilliga underskrifter, deribland jemväl Lars Ericssons. Sedan denne medgifvit att namnteckningen vore egenhändig, men vidhållit uppgiften om densammas tillkomst, uppgaf Högberg att han den 25 Juni 1873 framlagt skrifvelsen för Lars Ericsson till underskrift, men icke redogjort för innehållet, hvilket Lars Ericsson sjelf fått inhemta, hvarefter denne undertecknat sitt namn. Men medan Högberg hade skrifvelsen om händer, hade papperet blifvit suddigt, och som derjemte åtskilliga af underskrifterna gjorts med blyerts, så hade Högberg tagit en den 27 Juni daterad afskrift af handlingen, och denna afskrift hade han insändt till domkapitlet. — Vidkommande Sone Perssons namnteckning, medgaf Högberg, att han skrifvit densamma, men påstod,, att Sone Perssons hustru, Marit Persdotter, gifvit honom »lof» dertill. Sedan häradsrätten på anfördt skäl förklarat sig obehörig att taga vidare befattning med målet, och konungens befallningshafvande i Wermlands län beordrat stadsfiskalen P. F. Kylander att vid vederbörlig domstol utföra åtalet mot Högberg, blef denne af Rylander instämd till rådstufvurätten i Carlstad för det han å ifrågakomna skrift falskeligen tecknat Sone Perssons namn. Högberg vidhöll sitt inför häradsrätten afgifna svaromål samt tillade angående skriftens tillkomst, att en med. honom bekant qvinna hade lemnat honom densamma med begäran att deraf taga en afskrift och derefter förstöra originalet samt på afskriften teckna sitt namn, söka samla flera underskrifter och derefter föranstalta om handlingens insändande till domkapitlet. Högberg hade fullgjort uppdraget på så sätt, att han samlat underskrifter å den emottagna handlingen (= den af den 25 Juni) och först derefter tagit den afskrift, som sedermera ingick till domkapitlet. Marit Persdotter, som hördes i målet, uppgaf, att Högberg infunnit sig i hennes hemvist och begärt hennes namn- s. 531 Sida 531 i årgången börjar här teckning å ifrågavarande skrifvelse, den han medhaft och för hvars innehåll han riktigt redogjort. Hon hade då gifvit honom tillstånd att teckna hennes namn å densamma, men då Högberg begärt att äfven få påteckna hennes frånvarande mans namn, hade hon med bestämdhet nekat dertill under erinran tillika att mannen, som vistats annorstädes under hela den tid v. pastor A. tjenstgjort inom församlingen, således icke hade någon kännedom om denne, och att Marit Persdotter i följd häraf icke kunde veta huruvida mannen ville biträda den i skrifvelsen gjorda begäran. Högberg bestred ansvarsyrkandet. Med afseende å skriftens innehåll och beskaffenheten vore klart att Högberg ej haft för afsigt att draga fördel af densamma. Icke heller hade för någon kunnat uppstå, skada eller förlust, och ansökningen skulle haft lika värde, äfven om Lars Ericssons och Sone Perssons namnteckningar icke funnits å densamma. Dessutom vore Högberg icke författare till sjelfva skrifvelsen, utan hade denna, enligt hvad Högberg antoge, kommit just från v. pastor A., emedan don qvinna, som lemnat Högberg skrifvelsen, vistades i v. pastorns hus. Rådstufvurätten yttrade i utslag den 13 April 1874: att enär Högberg erkänt, att han under en till domkapitlet i Carlstad inlemnad skriftlig inlaga af den 27 Juni 1873 tecknat Sone Perssons namn, samt ådagalagdt vore, att Högberg, hvilken icke i ringaste måtto styrkt sitt förebärande, att han dertill erhållit tillstånd af Sone Perssons hustru Marit Persdotter, derjemte gjort bruk af denna sålunda förfalskade handling på sådant sätt, att han, i ändamål att dermed bereda sig sjelf och öfrige medundertecknare en afsedd fordel, inlemnat den till domkapitlet; förty, under åberopande af 12 kapitlet 5 § Strafflagen, jemförd med 4 § i nämnda kapitel, dömdes Högberg för berörda förfalskning att undergå två månaders straffarbete. Högberg anförde besvär hos Svea hofrätt. Han hade ingalunda haft för afsigt att genom ifrågakomna ansökning bereda sig någon fördel, utan blott handlat af medlidande för A., hvilkens förflyttning från socknen åtskilliga försam- s. 532 Sida 532 i årgången börjar här lingsbor kort förut begärt hos domkapitlet. Om, vid det förhållande att Högberg icke emot Marit Persdotters bestridande kunde styrka att hon gifvit honom löfte att teckna hennes mans namn på handlingen, Högbergs åtgörande dervid kunde anses brottsligt, så borde det dock icke kunna föranleda till strängare ansvarspåföljd än enligt 22 kapitlet 17 § Strafflagen. Hofrätten utlät sig genom utslag den 29 Oktober 1874: att som, enligt hvad handlingarne i målet utvisade, det förfarande, för hvilket Högberg blifvit ställd under åtal, bestått deri, att, sedan Högberg för insamlande af underskrifter emottagit en till domkapitlet i Carlstad ställd ansökning, innefattande begäran att en i Ekshärads socken anställd prestman icke måtte varda missiverad derifrån, samt Högberg och åtskillige andre personer, deribland Sone Perssons hustru, undertecknat ansökningen, Högberg utan Sone Perssons tillstånd derunder skrifvit hans namn, hvarefter Högberg till domkapitlet inlemnat en af honom gjord afskrift af ansökningen med derå befintliga underskrifter; alltså och då ifrågavarande ansökning varit af sådant innehåll, att densamma icke kunde hänföras till sådan handling, hvars förfalskning vore i 12 kapitlet Strafflagen belagd med ansvar, och något straff å Högbergs förfarande, hvilket syntes hafva tillkommit endast af obetänksamhet, i öfrigt ej fumies i lag bestämdt, pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af rådstufvurättens utslag, frikänna Högberg från ansvar i målet. Om detta utslag förenade sig hofrättsrådet Forsell samt adjungerade ledamöterne, fiskalen Westman och vice häradshöfdingen von Krusenstjerna; hvaremot assessoren, friherre 0. W. Staël von Holstein var skiljaktig och förklarade, det han för sin del icke fann skäl att i rådstufvurättens utslag göra ändring. Åklagaren anförde underdåniga besvär, hvilka Högberg yrkade måtte lemnas utan afseende. Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 2 Mars 1875; och enär, vid öfvervägande af hvad i målet förekommit, antagas finge, att Högbergs förfarande att, utan Sone Pers- s. 533 Sida 533 i årgången börjar här sons lof, teckna dennes namn under ifrågavarande skrift icke skett i sådant uppsåt, att samma förfarande kunde till förfalskningsbrott hänföras, funno Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Qvensel, Cramér, Almqvist och Bolin) ej skäl göra ändring i det slut, hvari hofrätten i målet stannat. Justitieråden friherre Leuhusen och Lagerstråle funno Högberg genom åtalade förfarandet väl icke hafva begått förfalskningsbrott; men då han, genom att under den ifrågavarande skriften hafva tecknat Sone Perssons namn, måste anses hafva uppgifvit, det denne deltagit i ansökningen, oaktadt han vetat sådant osannt vara, och Högberg dermed kunnat vilseleda den myndighet, till hvilken skriften blifvit ingifven, pröfvade justitieråden, för sin del, rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, jemlikt 22 kapitlet 17 § Strafflagen, döma Högberg att böta 50 kronor. Justitierådet Olivecrona yttrade, att som Högberg, hvilken tillika med flere inom Ekshärads församling boende personer underskrifvit en till domkapitlet i Carlstad den 27 Juni 1873 ställd inlaga, innefattande begäran, att en inom församlingen tjenstgörande prestman icke måtte derifrån missiveras till annan ort, erkänt att han utan tillstånd af Sone Persson tecknat dennes namn under samma inlaga och derefter till domkapitlet ingifvit en lika lydande afskrift deraf, upptagande alla derunder befintliga underskrifter; alltså och då Högbergs åtgärd att till inlagan foga hvad han vetat osannt vara, måste antagas hafva skett i afsigt att genom den till domkapitlet sedermera inlemnade afskriften deraf vilseleda domkapitlet, pröfvade justitierådet, med ändring af hofrättens utslag, i förmågo af 22 kapitlet 17 § Strafflagen, rättvist döma Högberg att för sin förseelse böta 50 kronor. --- Källa: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.