--- citation: Naumanns tidskrift 1875 s. 91 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1875 s. 91 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1874-12-21 keywords: - Vederhäftighetsbevis url: "https://ratiolex.se/naumann/1875/s-91/" source: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1875 s. 91 Ang. ersättningsskyldighet i anledning af vederhäftighetsbetyg --- ändring i hofrättens öfverklagade utslag, så vidt derigenom förklarats, att Piras anmärkning emot den af Bolin i målet ingifna borgensförbindelsen icke förtjenade afseende. Justitieråden Carleson ocb Naumann yttrade: att då domaren, i den för sökande af ändring i häradsrättens utslag meddelade hänvisning, föreskrifvit, att det ålåge Bolin att vid besvären till hofrätten foga borgen för de honom ådömde böter af två personer, hvilkas vederhäftighet blifvit behörigen styrkt, samt ordförande i kommunalnämnd icke enligt lag ägde behörighet att pröfva vederhäftigheten af så beskaffad borgen, som nu vore i fråga; alltså och då Bolin följaktligen icke fullgjort hvad i förevarande afseende varit honom af häradsrätten förelagdt, ansågo bemälde justitieråd, att Bolins besvär icke, emot 38 punkten i Kongl. .Förklaringen den 23 Mars 1807, bort af hofrätten till pröfning upptagas. Beträffande sjelfva målet, funno Högsta Domstolens fleste ledamöter skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens derutinnan meddelade beslut. Justitierådet Naumann pröfvade, med ändring af sistnämnde beslut, rättvist fastställa häradsrättens utslag. Under skuldebref tecknar tjensteman eller annan person: »För Borgensmännens vederhäftighet ansvarar undertecknad som for egen skuld». Begge löftesmännens underskrifter befinnas vara falska. Kan betygsutfärdaren i slikt fall ådömas ersättningsskyldighet till långifvaren? Hos sparbanken i Svenljunga belånades den 15 Juni 1872 ett den 7 i samma månad af C. J. Andersson i Tosthult till sparbanken eller ordres utgifvet skuldebref å 750 rdr att betalas sex månader efter belåningsdagen, jemte 7/12 s. 92 Sida 92 i årgången börjar här procents ränta i månaden för tid, derunder betalning efter förfallotiden uteblefve. A skuldebrefvet fanns en med namnen M. P. Redlund i Öja och Tobias Pettersson i Tosthult undertecknad påskrift, enligt hvilken bemälde personer, en för begge och begge för en, iklädde sig löftesansvar för förbindelsen såsom för egen skuld; och befanns riktigheten af löftesmännens underskrift bestyrkt med två namnteckningar, hvarefter slutligen förekom följande anteckning: » För borgensmännens vederhäftighet ansvarar undertecknad, som for egen skuld. Jol. Torbjörnsson». Med fömälan att alla å skuldebrefvet befintliga namnteckningar, förutom komministern Johan Torbjörnssons, befunnits falska, yrkade ombudsmannen vid sparbanken J. F. Eiserman, efter stämning å Torbjörnsson till 1873-års hösteting med Kinds härad, att Torbjörnsson på grund af den å skuldebrefvet af honom gjorda påskrift, hvilken icke finge anses såsom blott vederhäftighetsbevis utan fasthellre innefattade borgensansvarighet, måtte varda ålagdt att till sparbanken utgifva 750 rdr jemte 7 procent årlig ränta från den 15 December 1872. Härtill genmälde Torbjörnsson, att han icke kunde erinra sig att han undertecknat påskriften å skuldebrefvet; men att, äfven om så hade varit händelsen, han derigenom ändock icke på något sätt ansvarat för skuldebrefvets riktighet och giltighet; samt att, i händelse detta vore falskt, deraf nödvändigt följde, att den derå senare tecknade underborgen eller påskriften, om löftesmännens vederhäftighet vore utan all verkan och såsom ett bikontrakt helt och hållet beroende af hufvudkontraktets giltighet. Eiserman anförde angående de föregifne löftesmännen, att M. P. Redlund visserligen ansetts vederhäftig för förbindelsen, men att någon person med namnet Tobias Pettersson i Tosthult ej varit känd, hvadan lånet, enär sparbanksdirektionen icke ägde att till belåning godkänna förbindelse, som ej vore försedd med påskrift af minst två såsom vederhäftige kände personer, icke skulle hafva blifvit beviljadt, derest ej Torbjörnsson hade försett förbindelsen med ofvan- s. 93 Sida 93 i årgången börjar här berörde påskrift. Tillika lät Eiserman afhöra två vittnen, af hvilka det ena intygade: att Torbjörnsson, någon tid efter det att skuldebrefvet befunnits vara falskt, mnedgifvit, att han hade skrifvit intyget under reversen, hvarvid han, enligt hvad han tillika uppgifvit, hade undrat öfver att underborgen på Redlunds namn kunde anses behöflig, enär denne vore känd såsom vederhäftig; och det andra berättade: att Torbjörnsson erkänt sitt namn å skuldebrefvet samt dervid tillagt, att han vid intygets meddelande af förhastande gifvit efter för den persons enträgenhet, som hos Torbjörnsson begärt dennes påskrift. Sedan häradsrätten förelagt Torbjörnsson att med ed betyga, att han icke undertecknat samma påskrift, men Torbjörnsson brustit åt denna ed, utlät sig häradsrätten genom utslag den 16 Mars 1874: »att som Torbjörnsson utan anmäldt laga förfall brustit åt honom förelagd edgång, och det sålunda vore styrkt, att han undertecknat eller låtit underteckna med sitt namn de å skuldebrefvet skrifna orden »för borgesmännens vederhäftighet ansvarar undertecknad såsom för egen skuld»; alltså och då Torbjörnsson genom sin sålunda lemnade förbindelse styrkt sparbanksdirektionens tillit till lånehandlingen, blef, enär enligt hvad Eiserman uppgifvit och Torbjörnsson lemnat obestridt, den ene af de personer, hvilkas vederhäftighet Torbjörnsson sålunda vitsordat, icke vore inom orten känd eller veterligen funnes till, samt, vid det förhållande att skuldebrefvet i dess helhet funnes vara falskeligen skrifvet, någon del af sparbankens fordran ej kunnat hos föregifne lånesökanden och löftesmän utkräfvas, Torbjörnsson förklarad skyldig hålla sparbanken skadeslös och till följd deraf förpligtad att till Sparbanken mot sin förbindelses återfående utgifva 750 rdr jemte förskrifven ränta». Torbjörnsson vädjade till Göta hofrätt och anförde: att då löftesmännens namnteckningar varit bevittnade, samt Torbjörnsson tillika sjelf trott sig med säkerhet igenkänna Redlunds underskrift och jemväl haft kännedom om dennes ve- s. 94 Sida 94 i årgången börjar här derhäftighet, hade han kunnat utan fara teckna vederhäftighetsbetyg med ofvanberörda innehåll, hvarigenom han icke iklädt sig ansvarighet för lånehandlingens riktighet. På grund häraf och med åberopande af hvad han förut andragit, yrkade Torbjörnsson käromålets ogillande. Hofrätten meddelade dom den 5 Juni 1874, hvarigenom förklarades, att hofrätten ej funne skäl göra ändring i häradsrättens utslag. Torbjörnsson sökte i underdånighet ändring, som deremot bestreds af Eiserman. Nedre revisionen (revisionssekreteraren Beding samt tillförordnade revisionssekreterarne Moberg, föredragande, och Abergsson) yttrade enligt underdånigt betänkande den 17 November 1874: att emedan Torbjörnsson genom sin ifrågavarande påskrift, utan att vitsorda löftesmännens namnteckning, allenast åtagit sig ansvarighet för deras vederhäftighet; ty och då icke utredt blifvit, att till följd af löftesmännens bristande vederhäftighet förlust för sparbanken uppkommit, samt följaktligen sådant fall icke torde vara för handen,, som kan på grund af Torbjörnssons åberopade förbindelse för honom medföra betalningsansvar, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara sparbankens i saken förda talan icke kunna bifallas. Saken föredrogs den 3 December 1874 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Södergren, Cramér, Naumann och Lindhagen) biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande. Justitieråden Huss och Svedelius pröfvade rättvist fastställa hofrättens dom. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 21 December 1874. --- Källa: Naumanns tidskrift 1875, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.