--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 243 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 243 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-01-18 url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-243/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 243 Vägran att betala anvisning å provision för försäljning af tre ångfartyg. Värjemålsed två gånger efter hvarandra ålagd af olika lydelse. Senare eden gången af svaranden. Åläggande för denne sistnämnde att omstämda beloppet gälda. --- Sjökaptenen S. A. Adamsson instämde till rådstufvurätten i Göteborg handlanden Aron Andersson med förmälan, att Andersson, såsom hufvudredare för ångfartygen Ellida, Aron och Trafik, i bref den 29 September 1871 till Adamsson, som då vistats i staden Bergen, förklarat sig villig att sälja dessa fartyg; att Adamsson delgifvit brefvet med mäklaren Eilertsen i Bergen och bedt denne ombesörja försäljningen, hvarom ock Andersson i bref till Eilertsen samtidigt anhållit; att Eilertsen dervid begärt Adamssons medverkan vid försäljningen och derför erbjudit denne hälften af den Eilertsen tillkommande provision, som enligt coutume i Norge utgjorde två procent å försäljningssumman för utländska fartyg, och i öfverensstämmelse härmed till Adamsson utfärdat skriftlig förbindelse å en procent af blifvande köpesumman; ait Adamsson, efter det fartygen genom hans och Ellertsens förenade bemödanden sålts för tillhopa 152,000 kronor, öfverlemnat förbindelsen till Andersson »för inkassering»; att Eilertsen, vid redovisning för försäljningen, emellertid till Andersson öfversändt Adamssons andel i provisionen; men att Andersson, oaktadt han sålunda godtgjort Eilertsen allenast en procent och fastän han debiterat medredarne två procent, likväl vägrat till Adamsson betala det denne, enligt Ellertsens förbindelse, tillkommande belopp. På grund häraf yrkade Adamsson åläggande för Andersson att utgifva en procent å försäljningssumman med 1,520 kronor jemte ränta. Till stöd för sin talan företedde Adamsson dels omförmälda brefvet den 29 September 1871, deri Andersson nämnt, s. 244 Sida 244 i årgången börjar här att han önskade sälja alla fartygen för resp. 60—48—40 tusen kronor och bedt Adamsson vara »välkommen hem (till Göteborg) för att öfverlägga» med Andersson; dels ock ett från Andersson den 13 Oktober 1871 bekommet telegram af innehåll: »Trafik säljes genast, Ellida till 60,000, ett år gammal, 30 hästars maskin, upplys resten. Aron framdeles». Andersson bestred krafvet. De af Adamsson företedda handlingarne innefattade icke uppdrag för honom att sälja fartygen och än mindre kunde fordringsanspråk derå grundas. Vid ifrågavarande tidpunkt hade Adamsson varit i Anderssons tjenst och tillfälligtvis uppehållit sig i Bergen af den anledning att han dit fört ett annat af Andersson likaledes afyttradt fartyg samt åtnjutit aflöning till den 19 Oktober, och de meddelanden Andersson gjort Adamsson hade varit föranledda endast af det förhållande, hvari Adamsson då stått till Andersson såsom i dennes tjenst anstäld. Adamsson hade ej heller uträttat något väsendtligt för försäljningen, utan Andersson hade sjelf afhandlat med Ellertsen, hvilken derjemte måste anses till fullo godtgjord för sitt besvär genom erhållande af en procent i provision. Ellertsens löfte att dela provision med Adamsson anginge icke Andersson, och huruledes denne uppgjort med sina medredare rörde ej Adamsson. Andersson företedde likväl ett skriftligt förklarande från medredarne, deri desse sade sig åtnöjas med Anderssons åtgärd att för försäljningen räkna sig till godo en procent utöfver hvad Ellertsen bekommit; hvarjemte Andersson bestred att han mottagit Ellertsens förbindelse för inkassering eller att han eljest åtagit sig sådant uppdrag. Adamsson åberopade ett af två handlande i Göteborg afgifvet intyg af innehåll, att, vid försäljning af utländska fartyg i Norge, mäklare enligt coutume beräknade provision med två procent, derest ej annorledes i förväg öfverenskommits. Vidare begärde Adamsson att Ellertsen måtte få inför domstol i Bergen höras såsom vittne i saken, och, sedan Andersson jäfvat Ellertsen, emedan denne kunde vänta nytta eller skada af sakens utgång, men Adamsson förklarat sig s. 245 Sida 245 i årgången börjar här icke ega fordringsanspråk hos Ellertsen, »som endast gifvit honom löfte om gåfva», tillät rådstufvurätten, som vid sådant förhållande ansåg Ellertsen ojäfvig, att det begärda vittnesförhöret finge ega rum. Ellertsen hördes och berättade: Vittnet hade, på uppfordring af Adamsson, anskaffat spekulanter till fartygen. Handeln hade kommit till stånd hufvudsakligen till följd af Adamssons kända redbarhet, och denne hade i allting sökt främja rederiets intresse samt varit särdeles verksam. »Ellida» hade sålts hufvudsakligen på Adamssons blotta uppgifter om fartygets beskaffenhet. Ellertsen hade erbjudit sig att dela den honom tillkommande provisionen med Adamsson och, sedan denne afrest från Bergen, öfversände Ellertsen halfva provisionssumman till Andersson, som skriftligen anmodat honom derom. Adamsson hade före afsesan från Bergen sagt sig skola för Andersson omtala den med Ellertsen träffade öfverenskommelse om delning af provisionen, så att det ej skulle kunna sägas om honom att han i saken afhandlat sålunda att han ej kunde göra rederiet bekant dermed; och när Andersson sedermera begärde att få halfva provisionsbeloppet sig tillsändt, antog Ellertsen att Adamsson meddelat sig med Andersson och att denne skulle tillställa Adamsson beloppet. Ellertsen hade ock i redovisningen till Andersson krediterat denne derför såsom »eder andel i försäljningsprovisionen». Ellertsen trodde sig med säkerhet minnas dels att han i Bergen lemnat Adamsson sin skriftliga förbindelse å halfva provisionen, dels ock att han, efter redovisningen till Andersson, från denne återfått förbindelsen, den Ellertsen sedermera »troligen» förstört. Fartygen hade sålts för tillsamman 152,000 kronor, eller 4,000 kronor öfver det pris, som Andersson först bestämt, och provisionen hade beräknats till två procent, som i norskt mynt utgjort 760 speciedaler, deraf hälften, efter afdrag af 5 speciedaler för telegramvexling, tillsändts Andersson. Genom utslag den 2 Maj 1874 ålade rådstufvurätten Andersson med ed intyga, »att han ej från Adamsson fått för inkassering emottaga en af Ellertsen till Adamsson ut- s. 246 Sida 246 i årgången börjar här stäld anvisning ä hälften af den provision, 760 sp.-daler, som Ellertsen för bestyret med försäljning af Ellida, Aron och Trafik uti den till Andersson afgifna redovisning för försäljningen påfört Andersson, och att Andersson ej heller till Ellertsen insändt samma anvisning». På en senare rättegångsdag förmälde Andersson att han tillrättafunnit Ellertsens anvisning, hvilken Adamsson, dock utan inkasseringsuppdrag, vid något tidigare tillfälle inlemmat på Anderssons kontor, i dennes närvaro, till bolagsmannen Grönvall, som undanlagt densamma. — Anvisningen hade denna lydelse: »Naar handeln om damskibene Ellida, Trafik og Aron ere gaaede i orden og mine to procents salgscommission ere mig godtgjorte betaler jeg den halve andeel, altsaa een procent, til capt. S. A. Adamsson mod dette bevis. Bergen d. 18 Oktober 1871. F. J. Ellertsen». Adamsson ansåg att Andersson nu hade medgifvit de förhållanden, som skolat utrönas genom edgången; och, då han sålunda brustit åt en del af eden, borde han anses hafva brustit åt densamma i dess helhet. Rådstufvurätten meddelade nu den 27 Juni 1874 nytt edgångsbeslut, enligt hvilket Andersson förelädes betyga, »att han icke från Adamsson fått för inkassering emottaga Ellertsens ifrågavarande, numera i målet företedda anvisning och ej heller derefter till Ellertsen insändt samma anvisning». Denna edgång fullgjorde Andersson. Rådstufvurätten yttrade i dom den 19 September 1874: att rådstufvurätten funne det vara upplyst och styrkt att, sedan Ellertsen erhållit uppdrag att för Anderssons och dennes medredares räkning försälja de tre ångfartygen, Ellertsen förbundit sig att till Adamsson för det biträde, han vid fartygens försäljning lemnat, utbetala hälften af den försäljningsprovision, som för utförandet af uppdraget Ellertsen tillkomme, samt till Adamsson utstält den i saken företedda förbindelse eller anvisning; att, efter det de tre fartygen blifvit genom Ellertsen försålda för tillhopa 152,000 kronor, Ellertsen i en till Andersson afgifven sluträkning öfver för- s. 247 Sida 247 i årgången börjar här säljningen dels sig till godo upptagit en försäljningsprovision af 760 speciedaler, utgörande, i enlighet med beräkning som vid försäljning i Norge af utländska fartyg genom skeppsmäklare vore öflig, två procent af de för fartygen betingade köpeskillingar, och dels krediterat Andersson för bans »andel i försäljningsprovisionen» med 375 speciedaler; samt att någon tid efter det förberörda förbindelse af Ellertsen utstälts, Adamsson å Anderssons kontor och i hans närvaro aflemnat förbindelsen, hvilken af Andersson nu innehades; och emedan af Ellertsens i saken afgifna vittnesmål, jemfördt med hvad i öfrigt förekommit, framginge, att de i sluträkningen upptagna 380 speciedaler utgjort den hälft af Ellertsens ifrågavarande försäljningsprovision, som afsåges i hans förbindelse, och att omförmälde 375 speciedaler blifvit i försäljningsräkningen godtskrifne Andersson för att af honom Adamsson tillhandahållas; samt Andersson, som ej ens uppgifvit att han för förbindelsen erlagt valuta, icke styrkt någon omständighet, som lagligen kunde berättiga honom att för egen räkning behålla det för förbindelsens infriande, honom krediterade belopp; ty och utan afseende derå att Andersson ej af Adamsson emottagit Ellertsens förbindelse för inkassering eller öfversändt densamma till Ellertsen, pröfv ade rådstufvurätten lagligt sålunda bifalla käromålet, att Andersson ålades till Adamsson mot behörigt qvitto utgifva hvad Andersson i följd af meranämnde förbindelse af Ellertsen fått tillgodonjuta, nemligen 375 norska speciedaler eller motsvarande belopp i svenskt mynt jemte 5 procent ränta från stämningsdagen. Begge parterna vädjade till Göta hofrätt. Andersson åberopade hvad han hos rådstufvurätten anfört. — Adamsson anmärkte att olagligen förfarits, då Andersson af rådstufvurätten, emot Adamssons bestridande, tillåtits aflägga ed enligt annat formulär, än det först bestämda. Rådstufvurätten hade icke egt befogenhet att sjelf ändra edgångsformuläret, och första edgångsbeslutet hade derjemte då varit laga kraftvunnet. Andersson måste följaktligen an- s. 248 Sida 248 i årgången börjar här ses hafva åt eden brustit samt pä grund deraf jemte hvad i öfrigt förekommit ådömas betalningsskyldighet. Hofrätten utlät sig genom dom den 14 Maj 1875: att hofrätten, vid den utgång, saken vid rådstufvurätten erhållit, icke kunde emot stadgandet i 16 kap. 4 § Rättegångsbalken till pröfning upptaga Adamssons mot rådstufvurättens beslut af den 27 Juni 1874 fullföljda talan; och emedan, beträffande hufvudsaken, det numera, sedan Andersson aflagt den honom i målet ådömda värjemålsed, måste anses vara lagligen styrkt, att han icke för inkassering hos Ellertsen emottagit dennes till Adamsson utstälda förbindelse; samt det emot Anderssons bestridande ej vore ådagalagdt att emellan parterne eljest egt rum något så beskaffadt rättsförhållande, på grund hvaraf det ålåge Andersson att tillhandahålla Adamsson den honom i samma förbindelse af Ellertsen tillförsäkrade förmån, helst den bevisning för Anderssons åliggande i berörda hänseende, hvilken Adamsson velat hemta från Ellertsens vittnesmål, väsendtligen förringades af den omständighet, att Ellertsen i sluträkning med Andersson, utan förbehåll om Adamssons rätt till andel i försäljningsprovisionen, tillgodofört Andersson hälften deraf, såsom utgörande Anderssons andel i samma provision; ty pröfvade hofrätten lagligt att, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, ogilla Adamssons stämningspåstående. Om denna dom förenade sig hofrättsråden Freidenfelt och Hessle, den sistnämnde referent. Assessoren Backman åter yttrade: »Jag är ense med referenten beträffande Adamssons ändringssökande; och emedan, vidkommande sjelfva saken, Andersson, efter det rådstufvurätten genom ostridigt laga kraftvunnet utslag den 2 Maj 1874 ålagt honom att värjemålsed aflägga, eden fullgjort, samt det förhållande, hvarpå Adamssons stämningstalan är grundad, således blifvit vederlagdt; ty biträder jag det slut, hvartill referenten härutinnan kommit». Assessoren von Sydow biträdde referentens mening angående Adamssons ändringssökande, men beträffande sjelfva s. 249 Sida 249 i årgången börjar här saken fann denne ledamot icke skäl göra ändring i motvädjade domen. Adamsson sökte i underdånighet ändring. Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Bahr, föredragande, konstituerade revisionssekreteraren Åbergsson och t. f. revisionssekreteraren Westman) hemstälde i underdånigt betänkande den 8 December 1875, det måtte Kongl. Maj:t pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens i sjelfva saken meddelade beslut. Saken föredrogs den 17 December 1875 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Wretman, Naumann, von Hofsten, Babe, Lindhagen och Svedelius); och biföll Högsta Domstolen det underdåniga betänkandet. Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 18 Januari 1876. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.