--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 302 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 302 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1875-12-08 keywords: - Spel url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-302/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 302 Eger intet ansvar rum för äfventyrligt spel, om det icke bedrifves å sådant ställe, som i 18 kap. 14 § Strafflagen omförmäles? Äro Kongl. Förbudet mot spel ocli dobbel den 2 Augusti 1792, K. Varningen d. 24 Maj 1810 oeh K. F. d. 11 Janu- --- Hästhandlanden Jöns Jönsson från Forsgärdet instämde till rådstufvurätten i Örebro hästhandlanden Olof Alfred Pettersson och hemmansbrukaren Carl Alfred Carlsson i Gryt jemte två andra personer med påstående, bland annat, att som Pettersson och hans medparter, söndagen den 18 Januari 1874 på förmiddagen, i Petterssons hemvist idkat äfventyrligt spel samt förledt Jöns Jönsson att deri deltaga, och under spelet, sedan Jöns Jönsson blifvit af starka drycker s. 303 Sida 303 i årgången börjar här berusad, »beröfvat» honom, förutom ett betydligt belopp penningar, tillika fyra hästar, Pettersson och hans medparter mätte för öfvande å sabbat af äfventyrligt spel fällas till ansvar. Stadsfiskalen P. E. Andersson förenade sig, å tjenstens vägnar, i berörda yrkande och påstod ansvar jemväl å Jöns Jönsson för deltagande i spelet. Jönsson förmälde att han ofvannämnde dag tidigt på förmiddagen infunnit sig i Petterssons hem, dit han var bjuden på frukost. Sedan spirituosa i öfverflöd serverats derstädes, förmåddes han af de öfrige tilltalade att med dem deltaga i ett kortspel, kalladt »knack», hvilket vore ett äfventyrligt spel, enär detsammas resultat berodde allenast på slumpen. Den som förlorade ett spel skulle till nästa spel betala dubbel insats, och betarne hade varit obegränsade. Jöns Jönsson hade genom spelet mistat dels 500 kronor kontanta penningar och dels ofvanomförmälda 4 hästar, dem han dagen förut inköpt för tillhopa 1,140 kronor. Pettersson uppgaf att Jöns Jönsson hade, i sällskap med åtskilliga personer, oombedd infunnit sig hos Pettersson vid uppgifna tillfället, och på Jöns Jönssons förslag att de skulle spela »75 öres knack» hade de samtligen företagit sådant spel, deri, enligt Petterssons medgifvande, »vinst och förlust i allmänhet berodde på en slump». Sedan betarne efter någon stund stigit högt, och Jöns Jönsson förlorat flera sådana, hade han, för att få tillgång till spelets fortsättande, till Carlsson sålt en häst för 500 kronor och kort derefter af Carlsson mot revers lånat 880 kronor. Då Jöns Jönsson något senare förklarade sig vilja betala denna skuld och för att få medel härtill bjöd ut tre honom tillhöriga hästar, inköpte Pettersson dessa mot 1,000 kronor, hvilket belopp erlades sålunda, att Jöns Jönsson erhöll 120 kronor kontant och återfick skuldebrefvet å 880 kronor, hvaremot Pettersson öfvertog skulden till Carlsson. Carlsson berättade att han ankommit till Petterssons bostad först efter det att kortspelet påbörjats. På uppmaning af Jöns Jönsson hade han deri deltagit, men likväl s. 304 Sida 304 i årgången börjar här mestadels »passat», emedan betarne uppgått till 250 à 300 kronor. I fråga om Jöns Jönssons förluster instämde Carlssons berättelse med Petterssons. Samtlige de tilltalade förklarade att de underkastade sig det laga ansvar som pä åtalet kunde följa. Rådstufvurätten utlät sig genom utslag den 30 Januari 1874: att enär utredt och medgifvet vore att Jöns Jönsson och öfrige i målet tilltalade, ifrågavarande söndag från klockan omkring tio förmiddagen till klockan omkring tre eftermiddagen, i Petterssons bostad utöfvat ett kortspel, som benämndes knack, och som, efter hvad ostridigt vore, borde till äfventyrliga spel hänföras, och att de penningebelopp, som dervid blifvit satta på spel, stundom uppgått ända till 300 kronor; förty och då vid det förhållande att spelet icke bedrifvits å sådant ställe, som i 18 kap. 14 § Strafflagen afsåges, detta lagrum icke vore å förevarande mål tillämpligt, pröfvade rådstufvurätten rättvist att, jemlikt Kongl. Maj:ts Förbud mot spel och dobbel af den 2 Augusti 1792, Kongl. Maj:ts Varning emot äfventyrliga spel den 24 Maj 1810 (Backmans Lagsaml. Del. I, pag. 629 och 630) och Kongl. Förordningen den 11 Januari 1859 samt 7 kap. 4 § Strafflagen, döma Pettersson, hvilken upplåtit rum för kortspelets bedrifvande, att böta 200 kronor och de öfrige tilltalade, hvilka med Pettersson deltagit i spelet, att hvar för sig böta 37 kronor 50 öre, hvilka böter, med hänsyn dertill att angifvaren Jöns Jönsson sjelf blifvit till ansvar fäld, skulle i enlighet med ofvannämnda Kongl. Förbud och Förordning samt Kongl. Brefven den 26 Oktober 1790 och den 7 Februari 1794 (Backmans Lagsaml. Del. II, pag. 588 och 589), så fördelas att Allmänna Barnhuset i Stockholm erhölle ena och de fattige i Örebro stad den andra hälften. Pettersson och Carlsson anförde besvär hos Svea hofrätt och yrkade befrielse från ansvar. De af rådstufvurätten åberopade Kongl. Förordningar och Bref vore alla upphäfda genom Strafflagen, och enligt denna vore spel, som skedde inom enskildt sällskap, icke belagdt med straff. s. 305 Sida 305 i årgången börjar här Hofrätten yttrade medelst utslag den 26 April 1875: att emedan ifrågakomna äfventyrliga spel icke bedrifvits å sådant ställe som i 18 kap. 14 § Strafflagen omförmäldes, samt följaktligen ansvar derför icke lagligen kunde ega rum, funne hofrätten, med ändring af rådstufvurättens utslag, så vidt detsamma blifvit öfverklagadt, skäligt ogilla den mot Pettersson och Carlsson i målet förda talan. o. Åklagaren anförde underdåniga besvär. De af rådstufvurätten åberopade lagstadganden innefattade ansvar för spel inom enskild lokal; och då straff derför icke vore i Strafflagen upptaget, kunde berörda lagstadganden, enligt 3 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om Strafflagens införande, icke anses vara genom Strafflagen upphäfda. Målet föredrogs den 8 December 1875 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Wretman, von Hofsten, Lindkagen och Svedelius) funno skäl ej vara anfôrdt, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring. Justitieråden Cramér och Carleson pröfvade rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, fastställa rådstufvurättens i målet meddelade beslut. Justitierådet Naumann yttrade, att emedan de af rådstufvurätten åberopade Kongl. Förbud och Förordningar icke vore att hänföra till de i 2 § af Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om nya Strafflagens införande omnämnda särskilda stadganden, som utgjorde förklaring eller ändring af Missgernings- eller Straffbalkarne i 1734-års lag, ej heller till de i 3 § antydda Författningar, samt således icke kunde anses vara upphäfda, pröfvade justitierådet rättvist, med ändring af hofrättens utslag, gilla det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat». Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de årg. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.