--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 318 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 318 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1875-12-15 keywords: - Betalningsgrund url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-318/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 318 Beräkningsgrunden för betalning af försåld vara, efter mål eller efter vigt? Bevisningsskyldigheten rörande aftalets beskaffenhet i detta hänseende. --- Handlanden Carl Eklundh instämde till Stockholms rådstufvurätt byggmästaren A. G. Janson med yrkande att, enligt en af E. utstäld räkning, deri J. påförts för till honom levererade 1,385 centner kalk, efter beräkning af 40 öre för 47 skålpund, 1,178 kronor 73 öre samt tillgodoförts kontant afbetalda 1,050 kronor, af J. utbekomma 128 kronor 73 öre, utgörande återstående liqvid för leveransen. J. medgaf att han i December månad 1872 af E. bekommit uppgifna partiet kalk och företedde två af E. derå utfärdade räkningar, omfattande den ena 640 centner och den andra 745 centner, och hvarför, enligt ofvannämnda beräkningsgrund, påförts honom omstämda beloppet; men påstod J. att den af honom erlagda betalningen, 1,050 kronor, utgjorde full liqvid för hela partiet. Emellan parterne hade nemligen, då köpet afslôts, priset bestämts till 40 öre för kubikfot, och varan således sålts efter mål, men ej efter vigt, hvilket sistnämnda förfaringssätt aldrig brukades vid för- s. 319 Sida 319 i årgången börjar här säljning af kalk. Endast af den omständigheten att varan levererats vid jernväg och derstädes blifvit vägd, hade E. tagit sig anledning till prisberäkning efter vigt. Hela partiet hade utgjort 2,625 kubikfot och, med beräkning af 40 öre för kubikfot, vore 1,050 kronor full liqvid. E. deremot påstod att betalningen skulle, enligt öfverenskommelse, erläggas i öfverensstämmelse med hvad i räkningarne angåfves. Äfven i November månad 1872 hade E. levererat till J. 320 centner kalk, och för detta parti hade J. utan invändning erlagt betalning efter 40 öre för 47 skålpund, hvilken vigt motsvarade jemnt en kubikfot kalk; och då J., sedan han emottagit de af honom företedda räkningarne å nu ifrågakomna partiet, icke anmält protest mot desamma, utan fasthellre i två poster afbetalt det honom godtskrifna beloppet, måste J. anses hafva godkänt de gjorda debiteringarne. Rådstufvurätten utlät sig genom dom den 30 Oktober 1873: att som Janson medgifvit, att han bekommit de i den till stöd för krafvet åberopade räkningen honom debiterade 1,385 centner osläckt kalk, som till Janson levererats i December månad 1872, men icke emot Eklundhs bestridande visat, att af berörda kalk, derför Janson förmält sig vara skyldig erlägga betalning med 40 öre för hvarje kubikfot, vigten å en kubikfot utgjort mera än hvad Eklundh uppgifvit eller 47 skålpund, hvilken beräkningsgrund ock följts ej mindre då Janson i November 1872 erlagt liqvid för då från Eklundh inköpt osläckt kalk, än äfven i två af Janson företedda, så vidt visadt vore, icke klandrade, af Eklundh å förstnämnda kalkparti utfärdade räkningar, i afbetalning å hvilkas utförda belopp, tillsamman 1,178 kronor 73 öre, Janson ock enligt företedda qvittenser erlagt 1,050 kronor; alltså och då ostridigt vore, att Janson för ifrågavarande parti kalk då ännu ej erlagt mera än omförmälda qvittenser utvisade, och han ej ådagalagt att sistnämnda belopp af Eklundh medgifvits få utgöra full liqvid, förpligtades Janson att till Eklundh genast utgifva oguldna återstoden af förstberörda räknings innehåll med fordrade 128 kronor 73 öre. s. 320 Sida 320 i årgången börjar här J. vädjade till Svea hofrätt. Rådstufvurätten hade oriktigt lagt bevisningsskyldigheten på J:s sida, då det fordrats att J. skulle styrka det kubikfoten kalk vägt mera än 47 skålpund. J. hade medgifvit att han af E. köpt 2,625 kubikfot kalk à 40 öre, och för partiet hade han ostridigt redan betalt 1,050 kronor. Deremot hade E. icke visat vare sig att J. bekommit mera kalk eller att han utfäst annan eller högre betalning derför. Hofrätten yttrade i dom den 15 April 1875: att emedan Eklundh icke emot Jansons bestridande visat att betalningen för kalkpartiet skulle annorlunda beräknas än efter 40 öre kubikfoten eller att den af J. bekomna kalken utgjort mera än 2,625 kubikfot; ty och då ostridigt vore att J. redan erlagt 1,050 kronor, som efter nämnda beräkningsgrund utgjorde full liqvid för den erhållna kalken, blef, med ändring af rådstufvurättens dom, Eklundhs talan i saken ogillad. Om detta beslut förenade sig assessorerne Böök och Geijer, samt vice häradshöfdingen Christierson; hvaremot vice häradshöfdingen Ahlgren var skiljaktig och yttrade: »Som ostridigt är att Eklundh under December 1872 till Janson levererat 1,385 centner kalk, samt vid det förhållande att hvarken E. eller J. styrkt sin af vederparten bestridda uppgift angående beskaffenheten af det aftal, som i fråga om beräkningsgrunden för betalningen af kalken varit parterne emellan träffadt, frågan om det pris, hvarefter betalningen för kalken skall beräknas, bör bedömas såsom om särskild öfverenskommelse i berörda hänseende icke egt rum; alltså och emedan E:s anspråk att för kalken erhålla betalning efter det af honom i den till grund för krafvet åberopade räkningen J. påförda pris af 40 öre för 47 skålpund desto mindre kan anses oskäligt, som af hvad i saken förekommit får antagas, att af J. under November 1872 från E. erhållen kalk blifvit efter detta pris betald; ty och då J. icke ens uppgifvit att han för ifrågavarande parti kalk, beräknadt efter nyssnämnda pris, erlagt mera, än att det af E. omstämda beloppet 128 kronor 73 öre derå ännu återstår s. 321 Sida 321 i årgången börjar här oguldet, pröfvar jag, för min del, rättvist rådstufvurättens domslut att gilla». Eklundh sökte i underdånighet ändring. Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Bahr och konstituerade revisionssekreteraren Herslow) hemstälde i underdånigt betänkande den 10 November 1875, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens beslut. T. f. revisionssekreteraren Skarin, föredragande, hemstälde deremot att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom. Saken föredrogs den 24 November 1875 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Cramér, von Hofsten, Olivecrona, Lindhagen och Svedelius) gillade föredragandens särskilda mening. Justitieråden Södergren och Wretman yttrade, att som ingendera parten styrkt sin å vederdelosidan bestridda uppgift om det aftal, som vid varans betingande skulle hafva skett angående priset, och följaktligen tvisten om Jansons skuldbelopp borde bedömas så, som hade icke något sådant aftal blifvit slutet; alltså och enär, enögt justitierådens tanke, Janson icke anfört någon grund för antagande att det i Eklundhs räkning upptagna pris å ifrågavarande 1,385 centner kalk ôfverstege det i orten vid varans emottagande allmänt gängse, utan fasthellre, såsom rådstufvurätten anmärkt, forekomme, att Janson kort före nämnda tidpunkt till Eklundh betalt för enahanda vara efter samma beräkningsgrund, som den i nu omtvistade räkning iakttagna; pröfvade justitieråden rättvist, med ändring af hofrättens dom, rådstufvurättens domslut att fastställa. Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 15 December 1875. Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de årg. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.