--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 328 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 328 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1875-12-07 url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-328/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 328 Fiskaliskt åtal mot borgmästare för det han, utan föregången anmälan och erhållen tjenstledighet, varit från staden bortrest under längre tid än fjorton dagar. --- Uti en till justitiekansleren den 21 Januari 1875 aflåten skrifvelse förmälde Konungens bef:de i Wermlands län, att länsstyrelsen vid flera tillfällen försport, att borgmästaren i Carlstad A. Waldenström varit från staden borta, utan att anmälan derom blifvit hos Konungens bef:de gjord, eller att W. vederbörligen utverkat sig tjenstledighet; att magistraten, på Konungens bef:des anmodan att inkomma med närmare upplysning om förhållandet, meddelat, att W., utan att på annat sätt för magistraten tillkännagifva sin tillämnade bortovaro än att han underrättat magistratens äldste ledamot det han för enskilda angelägenheter komme att från staden afresa och anmodat samme ledamot att under W:s s. 329 Sida 329 i årgången börjar här frånvaro uppehålla de till borgmästaretjensten hörande göromål, varit vid 16 särskilda tillfällen under åren 1872 och 1873 från staden borta sammanräknadt 166 dagar, och att vid tre af dessa tillfällen hans bortavaro räckt mer än 14 dagar hvarje gång; samt att Konungens bef:de — vid det förhållande att W., oaktadt han, samtidigt med magistratens nyssberörda meddelande, i skrifvelse till Konungens bef:de förklarat sig icke vidare skola underlåta att anmäla sin frånvaro, likväl äfven derefter åsidosatt denna skyldighet, — ansett sig böra hos justitiekansleren anmäla förhållandet, som haft till följd att Konungens bef:de, hvarunder magistraten både såsom underexsekutor och såsom polismyndighet lydde, understundom, då bud och befallningar rörande staden skolat aflåtas, saknat kännedom om hvem som handhade de till borgmästare-embetet hörande göromål. Justitiekansleren remitterade Konungens bef:des omförmälda skrifvelse till advokatfiskals-embetet hos Svea hofrätt för vidtagande af de åtgärder, hvartill de anmärkta felaktigheterna borde föranleda; och under åberopande af K. F. den 15 Februari 1763 samt K. Resol. på städernas allm. besvär den 9 December 1766 och 9 kap. 3 § Rättegångsbalken, tilltalade advokatfiskalen borgmästaren W. inför nämnda hofrätt för angifna tjensteförsummelserna. I afgifven förklaring förmälde W., under uppgift att Konungens bef:des anmälan sannolikt vore närmast föranledd deraf att W. uraktlåtit att anmäla sin bortresa från Carlstad den 12—16 Januari 1875, att hvarken de af advokatfiskalen åberopade lagstadganden eller landshöfdingeinstruktionen den 10 November 1855 innehölle någon bestämmelse, som föranledde skyldighet för borgmästare att, vid bortresa från staden på högst 14 dagar, göra anmälan derom vare sig hos hofrätt eller länsstyrelse. Visserligen hade W. icke deltagit i rådstufvurättens och magistratens förhandlingar vid sammanträdena å 9 särskilda dagar under år 1872 och å 10 dagar 1873, men hans frånvaro hade icke vållat någon olägenhet, hvilket ej heller inträffat i följd s. 330 Sida 330 i årgången börjar här deraf att hans bortavaro frän staden »en och annan gäng» förlängts utöfver 14 dagar. Att han vid sådan, längre bortavaro icke begärt hofrättens tillstånd, hade orsakats dels deraf att densamma i följd af W. påkommen sjukdom eller annan oförutsedd orsak blifvit förlängd utöfver hvad ämnadt varit, samt dels deraf att, enligt gammal plägsed, rådstufvurättens och magistratens ledamöter — 5 till antalet, deraf 4 lagfarne — under sommarmånaderne så fördelat arbetet sig emellan, att en hvar åtnjutit någon ledighet. På begäran af advokatfiskalen meddelade länsstyrelsen vidare den från magistraten infordrade upplysning, att W. varit från staden borta Måndagarne den 20 April, 22 Juni, 3 Augusti och 23 November år 1874, allt utan föregången anmälan hos länsstyrelsen eller erhållen tjenstledighet. Tillika upplyste rådstufvurätten att rätten icke hållit sammanträden tredjedag pingst den 21 Maj, Tisdagen den 25 Juni och Måndagen den 30 December 1872, eller Tisdagen den 7 Januari 1873 af orsak att, enligt gammalt bruk, rådstufvurätten, då helgdag inträffade på Måndag, hållit ferier under veckan och, likaledes enligt plägsed, slutat sina göromål för året med sista Måndagen före Jul och hållit ferier till första Måndagen efter trettondedagen, så vida icke särskilda orsaker föranledt till annat förfaringssätt. Uti afgifna slutpåståenden yrkade advokatfiskalen, att W. måtte dels för det uppsåtliga försummandet af 23 rådstufvurätts-sammanträden, jemlikt 9 kap. 3 § Rättegångsbalken, fällas att böta 3 daler silfvermynt för hvartdera, dels ock för det W. vid ofvanberörda tillfällen, med förbigående af så väl hofrätt som sina närmaste förmän, egenmägtigt afhållit sig från all utöfning af embetet äfvensom vissa tider af året helt och hållet uraktlåtit att hålla rådstufvurätt, i enlighet med grunderna för Strafflagens bestämmelser i 25 kap. 16 och 17 §§, dömas till mistning af embetet på viss tid, ej under tre månader. Hofrätten yttrade i utslag den 15 September 1875: att enär, hvad anginge de tillfällen, då W., utan honom af hofrätten meddelad tjenstledighet eller föregången anmälan hos s. 331 Sida 331 i årgången börjar här Konungens bef:de, varit frän Carlstad borta 14 dagar eller kortare tid, W., med afseende å innehållet i 12 § af Kongl. Resol. och Förkl. på städernas allm. besvär den 9 December 1766, jemförd med 38 § 4 mom. i Landshöfdingeinstruktionen den 10 November 1855, icke, vid det förhållande att ej vore visadt, det embetet genom hans berörda bortavaro försummats, finge anses hafva genom samma bortavaro gjort sig till lagöfverträdelse skyldig, blefve W. från ansvar i denna del af målet befriad; men, som genom hvad af magistraten blifvit upplyst och af W. erkändt samt för öfrigt i målet förekommit finge såsom utredt antagas, ej mindre att W., utan honom af hofrätten beviljad tjenstledighet, varit från Carlstad bortrest under tiden från och med den 18 Juli till och med den 2 Augusti 1872, fr. o. m. den 21 påföljande December t. o. m. den 12 Januari 1873 samt fr. o. m. den 20 September t. o. m. den 7 Oktober sistnämnda år, och således under hvart och ett af dessa tillfällen utöfver 14 dagar, än äfven att under den tid, åtalet afsåge, Rätten legat neder från sista Måndagen före Jul till första Måndagen efter trettondedag-Jul påföljande år, samt vidare, då helgedag inträffat på Måndag, under återstoden af samma vecka; alltså och då W. icke, emot föreskrifterna i 12 § af ofvanberörda K. Resol. och Förkl., egt att genom bortresa från staden afhålla sig från utöfning af sitt embete under längre tid än 14 dagar utan att dessförinnan hafva af hofrätten erhållit tjenstledighet, samt W., genom att låta Rätten ligga neder, öfverträdt stadgandet i 6 kap. 3 § Rättegångsbalken att rådstufvurätt skulle hållas hvar Måndag eller, när helgedag å Måndag inträffade, nästa söcknedag derefter, pröfvade hofrätten rättvist att, jemlikt 25 kap. 17 § Rättegångsbalken, döma W. för hvad han sålunda låtit komma sig till last att böta 300 kronor. Advokatfiskalen anförde häremot underdåniga besvär med yrkande om ändring i utslaget, så vidt hans ansvarspåståenden derigenom icke i allo bifallits. Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 7 December 1875 (i närvaro af justitieråden Södergren, friherre Leu- s. 332 Sida 332 i årgången börjar här husen, Bolin, Rabe, Olivecrona, von Segebaden och Hernmarck); och emedan utredt vore att under den tid, åtalet afsåge, W., jemte det han, på sätt hofrättens utslag innehölle, dels vissa tider låtit Rätten ligga neder, dels ock tre särskilda gånger genom bortavaro från Carlstad under mer än 14 dagar obehörigen afhållit sig från tjenstgöring, tillika vid 19 olika tillfällen utan erhållen tjenstledighet varit än kortare än längre tider, dock ej öfver 14 dagar, och deribland jemväl medan rådstufvurätten hållit sammanträden, borta från staden, samt W. icke anfört giltig anledning till dessa upprepade resor, fann Högsta Domstolen skäligt på det sätt bifalla advokatfiskalens ändringssökande, att W. skulle, för hvad honom i målet till last låge, bôta 400 kronor. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.