--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 383 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 383 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-01-10 keywords: - Boställe url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-383/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 383 Beträffande ansvar för försäljning af kol från militieboställe. --- Beträffande ansvar för försäljning af kol från militieboställe. Boställsinnehafvaren, som egt rättighet att å boställets skog kola och använda kolen till tackjernstillverkning och stångjernssmide för bostället, hade i stället försålt kolen utan dertill erhållen tillåtelse. K. F. ang. hushålln, med allmänna skogarne i riket d. 29 Juni 1866, § 40. Vid Ofvansjö, Thorsåkers och Arsunda tingslags häradsrätt yrkade t. f. jägmästaren J. O. af Zellén, å tjenstens vägnar, ansvar å kaptenen vid Helsinge regemente S. R. Örtengren för det han under åren 1871 och 1872 från det s. 384 Sida 384 i årgången börjar här till honom upplåtna kaptensbostället Wibyggehyttan försålt kol, utan att vara dertill berättigad. Örtengren medgaf, att han hvartdera året. kolat 150 stigar af ståndtorr skog och vindfällen, hvilket virke ej varit värdt öfver 2 kronor för hvarje stig kol, som deraf erhållits, äfvensom att han försålt kolen, men bestred åtalet hufvüdsakligen af följande skäl: Boställshafvaren egde såsom löneförmån rättighet till 43 skeppund årligt smide i Wij hammarlag, hvartill, enligt af jägmästare uppgjord och af häradsrätten godkänd samt af Konungens bef:de år 1853 faststäld plan för reglering af skogens användande, finge tagas 15012 stigar kol. Hyttan hade sedan flera år varit nedlagd, hvadan kolen ej kunde derstädes användas, utan måste boställshafvaren, som ensam egde njuta afkastningen af kolen, söka bereda sig sådan annorledes. Bostället vore af bergsmanshemmans natur; och förbudet mot försäljning kunde ej tillämpas på förevarande undantagsfall, der visst qvantum vore anslaget till husbehof eller boställshafvarens enskilda nytta. För bostället vore det likgiltigt hvarest kolen förbrukades; och i motsats mot hvad som vore förhållandet vid försäljning af foder, kunde kolförsäljning, med ofvan bestämda inskränkning, icke lända bostället till men. Af Zellén ansåg Ö:s invändningar icke inverka på målet samt företedde utdrag af häradsrättens dombok för vintertinget 1853, utvisande att i då handlagdt ärende, rörande indelning till trakthuggning af boställsskogen, häradsrätten föreslagit att för behofvet vid den bostället tillkommande tackjernstillverkning och smide, hvilket behof enligt synerättens protokoll i ämnet den 18 November 1851 utgjorde 1501/, stigar, finge tagas i beräkning hvad jägmästare i afgifvet förslag förklarat skogen medgifva, eller 149 stigar på utskogen och 40 stigar på hagmarken, dock att kolning utöfver årliga behofvet i berörda afseende ej finge ske. På denna handling fanns tecknad Konungens bef:des resolution af den 18 Oktober 1853, hvarigenom Konungens bef:de, enär chefsembetet ej haft något att erinra mot häradsrättens betänkande, och detsamma funnes förenligt med boställets för- s. 385 Sida 385 i årgången börjar här del och skogens framtida bestånd, gillat och faststält betänkandet till alla delar, att lända dåvarande och blifvande boställshafvare till ledning och noggrant iakttagande så väl vid trakthuggning, som kolning m. m., och ej i något afseende öfverskridas. Häradsrätten utlät sig genom utslag den 31 Juli 1874: att enär Ö. medgifvit, att han under hvarje af åren 1871 och 1872 å skogen till nämnda boställe verkstält kolning af 150 läster kol, som han derefter försålt, men Ö., hvilken på grund af häradsrättens den 30 Juni 1853 afgifna, sedermera af Konungens bef:de faststälda betänkande, såsom boställshafvare visserligen egt rätt att å boställets skog årligen kola samt till tackjernstillverkning och stångjernssmide för bostället använda en berörda belopp öfverstigande mängd kol, icke kunde genom nämnda betänkande, hvilket innehölle att kolning utöfver årliga behofvet i omförmälda afseende icke finge ske utan särskildt tillstånd, anses hafva erhållit tillåtelse att, om kolen icke för boställets tackjernstillverkning och stångjernssmide erfordrades, desamma föryttra, samt O. ej ens föreburit, att han sådant tillstånd annorledes sig förskaffat; förty dömdes, jemlikt 24 kap. 7 § Strafflagen och 40 § i K. F. angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 Juni 1866, 0. att, för det han utan vederbörligt tillstånd från bostället försålt ifrågakomna 300 läster kol, böta 75 kronor och förpligtades tillika att, för det till berörda kol använda virke, utgifva ersättning efter 2 kronor för hvarje läst med tillhopa 600 kronor, af hvilket belopp, enligt grunderna för 42 § i nämnda K. F., en femtedel skulle tillfalla åklagaren samt öfrige fyra femtedelar öfverlemnas till Helsinge regementes boställsdirektion. Örtengren besvärade sig hos Svea hofrätt. Påbudet att använda skog endast till husbehof finge ej förvilla omdömet i fråga om rättighet till kolning för boställshafvare å bergsmanshemman, ty denna rättighet vore en löneförmån, som måste utgå, och den hade icke erhållits genom Konungens bef:des ofvan berörda resolution af den 18 Oktober Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de årg. s. 386 Sida 386 i årgången börjar här 1853, som endast bestämt kolqvantiteten, utan fasthellre af ålder tillhört bostället. Den af häradsrätten åberopade 40 § i 1866-års K. F. afsåge utarrenderade boställen under direktionens värd, hvilkas afkastning fördelades pä alla lönegrader inom regementet; men kompanichefsboställen stode under regementschefens tillsyn, och inkomsten deraf kunde icke tillfalla boställsdirektionens fonder. I infordrad förklaring genmälde af Zellén: Smidesrätt tillhörde bostället, och kolning betingades af smidet. Om smidesrätten ej begagnades, upphörde samtidigt rättighet till kolning. Skogar, upplåtna mot rekognition, finge ickeanvändas till annat än det privilegierade smidet; och i öfverensstämmelse härmed måste förevarande fall bedömas. Hofrätten förklarade i utslag den 17 December 1874, att hofrätten ej funne skäl att göra ändring i häradsrättens utslag, så vidt Ö. blifvit till ansvar och ersättning dömd, samt att hofrätten ansåge Ö:s öfver den af häradsrätten meddelade bestämmelse om sättet för användande af berörda ersättning förda klagan icke förtjena afseende. ■ Om detta beslut förenade sig hofrättsrådet Ramsay, assessoren Böok och adjungerade ledamoten Geijer. Hofrättsrådet Bet^elius var deremot skiljaktig och förklarade att, med afseende å hvad i målet blifvit upplyst, hofrättsrådet, med ändring af häradsrättens utslag, ansåge ansvareller ersättningsskyldighet icke kunna Ö. i målet ådömas. Örtengren anförde underdåniga besvär och åberopade hvad han förut andragit. — Af Zellén yrkade fastställelse samt tillade till hvad han förut anfört, att den år 1853 skedda skogsindelningen icke tillkommit i laga ordning utan på enskild begäran af dåvarande boställshafvaren. Planen till trakthuggning och kolning hade icke grundats på gällande författningar, och ej heller hade häradsrätten egt befogenhet att, på sätt som skett, med ärendet taga befattning. Skogsstyrelsen, hvars underdåniga utlåtande i målet infordrades, yttrade: att Ö. visserligen, på grund af häradsrättens af Konungens bef:de faststälda betänkande, egt att, såsom boställsinnehafvare, å boställets skog för tackjerns- s. 387 Sida 387 i årgången börjar här tillverkning och stångjernssmide kola, men icke att utan särskildt tillstånd sälja kol; att, om än med billighet varit förenligt, att Ö., då tackjernstillverkningen och smidet upphörde, på annat sätt fått sig tillgodogöra kolen, härför dock erfordrats särskildt tillstånd; samt att Ö. följaktligen, då han nu utan tillstånd försålt kol, härigenom öfverskridit sin rättighet i afseende å boställsskogens begagnande och således, då han brutit emot 36 § af K. F. den 29 Juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, gjort sig saker till det ansvar, 40 § af samma K. F. stadgade; vid hvilket förhållande Skogsstyrelsen, som ej funne något att tillägga hvad häradsrätten i sitt af hofrätten ej ändrade utslag yttrat, för sin del ansåge Ö:s besvär icke förtjena nådigt afseende. Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 10 Januari 1876 (i närvaro af justitieråden Cramér, Almqvist, Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss och Lindkagen); och fann Högsta Domstolen skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens öfverklagade utslag. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.