--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 442 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 442 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-02-16 url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-442/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 442 Kraf i anledning af uppbördsborgen icke anstäldt inom tio år från fordringsbevisets tillkomst; men innan denna tids förlopp bevakar löftesmannen i uppbördsmannens konkurs reservationsvis livad lian på grund af samma borgensförbindelse kunde komma --- Den 23 Mars 1863 utfärdade majoren 0. Örn jemte annan person en så lydande borgensförbindelse: »För en summa af 2,250 rdr af den uppbörd, kaptenen O. E. Belfrage, i egenskap af regementsskrifvare vid Wermlands regemente, kan anförtros, träda undertecknade, i hän- s. 443 Sida 443 i årgången börjar här delse af balans eller bristande redogörelse, en för begge och begge för en i borgen såsom för egen skuld». Belfrage afled den 4 April 1871, och efter honom uppkom konkurs. I konkursen anmälde och bevakade Örn reservationsvis hvad han på grund af borgensförbindelsen kunde komma att utbetala. Sedermera, och efter det utredning vunnits att efter Belfrage förefanns uppbördsbrist, blef genom kammarrättens utslag den 22 Februari 1873 denna faststäld till 6,830 rdr 65 öre, att jemte sex procent ränta från Belfrages dödsdag i laga ordning gäldas af Belfrages till konkurs afträdda tillgångar. Den 21 Maj 1873 lagsökte advokatfiskals-embetet i kammarrätten begge löftesmännen hos Konungens bef:de i Wermlands län, som genom utslag den 18 Augusti samma år förpligtade löftesmännen att utgifva det i förbindelsen angifna beloppet; hvaremot Svea hofrätt, der löftesmännen anförde besvär, Örn under invändning att han icke längre vore bunden af ifrågavarande borgensförbindelse, enär han icke blifvit derå sökt inom tio år från densammas utfärdande, genom utslag den 24 April 1874 sköt målet, i hvad det Örn rörde, såsom tvistigt, under domaren. Advokatfiskals-embetet instämde nu Örn till kammarrätten med påstående att Örn måtte varda ålagdt att, emot återbekommande af borgensförbindelsen, genast utgifva 2,250 rdr jemte 5 procent årlig ränta derå från lagsökningsdagen den 21 Maj 1873. Till stöd för detta yrkande och till bemötande af Örns invändning anförde advokatfiskals-embetet, att kronans fordran hos Örn på grund af ifrågavarande borgen icke uppkommit eller kunnat hos Örn utkräfvas förr än efter inventering i anledning af Belfrages år 1871 timade död sig visat att uppbördsbrist förefanns, och denna blifvit till beloppet bestämd, hvadan preskriptionstiden borde beräknas från den dag, balansen blifvit faststäld, och fordran hos löftesmännen sålunda tillkommit. Men om än preskriptionstiden borde räknas från förbindelsens utfärdande, hade Örns betalningsansvar likväl vidmagthållits derigenom att han i Belfrages konkurs den 29 Juli 1871 reservationsvis bevakat fordran s. 444 Sida 444 i årgången börjar här och sålunda måste anses hafva derigenom erkänt tillvaron af sin borgen. Örn genmälde: Visserligen hade genom K. K. den 19 Augusti 1802 stadgats preskriptionstid af tio är från den dag uppbördsbrist blifvit faststäld, men detta lagbud vore genom K. F. den 4 Mars 1862 upphäfdt. Derigenom att Örn i Belfrages konkurs reservationsvis bevakat hvad han på grund af sin borgen kunde komma att utbetala, vore icke krafrätten bibehållen, ty vid tiden för bevakningen visste Örn lika litet som någon annan huruvida kronan verkligen egde fordran hos honom, och således kunde Örn icke genom bevakningen erkänna tillvaron af någon sådan fordran. Kammarrätten utlät sig genom dom den 2 Juli 1875: att alldenstund utredt vore att Belfrage i lifstiden åsamkat sig i egenskap af regementsskrifvare balans till belopp af 6,830 kronor 65 öre, fördenskull och emedan Örns erinran derom att han icke blifvit lagsökt för sin ifrågavarande borgen inom den i K. F. den 4 Mars 1862 stadgade tid af tio år från dagen, då borgensförbindelsen den 26 Mars 1863 utfärdades, och att hans ansvarighet följaktligen skulle vara förfallen, desto mindre förtjenade afseende, som Örn, hvilken medelst en till Carlstads tingslags häradsrätt stäld inlaga af den 29 Juli 1871 uti Belfrages konkurs anmält och reservationsvis bevakat hvad Örn kunde komma att utbetala på grund af förenämnda borgen, genom denna inom tio år från borgensförbindelsens utgifvande gjorda bevakning erkänt tillvaron af sin borgensansvarighet; ty och enär kraf emot Örn på grund af hans borgen blifvit hos Konungens bef:de anstäldt den 21 Maj 1873 eller inom tio år från ofvannämnda konkursbevakning, samt Örn icke uppgifvit, mindre visat, att Kongl. Maj:t och kronan för uppbördsbristen erhållit godtgörelse, pröfvade kammarrätten, jemlikt 10 kap. 9 § Handelsbalken, jemförd med 9 kap. 8 och 10 §§ samma balk, rättvist förpligta Örn att, emot återbekommande af ofvannämnda borgensförbindelse, godtgöra statsverket omstämda 2,250 kronor, jemte fordrad ränta derå. s. 445 Sida 445 i årgången börjar här Örn sökte i underdånighet ändring och anförde, bland annat, att den åtgärd, han mot tredje person vidtagit, för att skydda sin rätt, borde icke kunna föranleda dertill att en annans krafrätt mot honom sjelf derigenom bibehölles. Nedre revisionen (revisionssekreterarne Fåhræus, Lagergren, föredragande, och Glimstedt) afgaf underdånigt betänkande den 12 Januari 1876 af följande innehåll: »Enär det fordringsanspråk, som advokatfiskals-embetet å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar sökt mot Örn göra gällande, grundas å dennes den 26 Mars 1863 utgifna borgensförbindelse; men kraf emot Örn icke skett inom den i 1 § af K. F. den 4 Mars 1862 stadgade tid af tio år från fordringsbevisets tillkomst, samt den omständighet, att Örn inom sagda tid uti hufvudgäldenärens konkurs reservationsvis bevakat hvad han på grund af sin ifrågavarande borgensförbindelse kunde komma att utbetala, icke lärer innebära ett sådant erkännande af fordringens tillvaro, som må för Kongl. Maj:t och kronan gälla såsom hade krafvet blifvit i laga ordning bevakadt; alltså hemställer nedre revisionen att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af kammarrättens dom, förklara den mot Örn i saken förda talan icke kunna bifallas». Saken föredrogs den 25 Januari 1876 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Södergren, Wretman, von Hofsten, Rabe, Huss och Lindhagen) biföllo det underdåniga betänkandet. Justitierådet Naumann åter pröfvade rättvist gilla kammarrättens dom. Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 16 Februari 1876. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.