--- citation: Naumanns tidskrift 1876 s. 470 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1876 s. 470 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-01-24 url: "https://ratiolex.se/naumann/1876/s-470/" source: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1876 s. 470 Fråga om qvittning, enligt 4 kap. 7 § Utsökningsbalken, för klår, ständig ocli förfallen fordran. Häradsnämnden dömer till qvittning endast för viss del af fordringen samt åberopar 17 kap. 16 ocli 19 §§ Handelsbalken. Fiskaliskt åtal mot Nämnden. Ansvar --- Till Njurunda tingslags häradsrätt instämde f. nämndemannen Per Persson i Skottsund bruksidkaren C. E. Westberg på Stångeå med yrkande att på grund af räkning utbekomma 96 kronor 75 öre, utgörande liqvid för af Westberg gjordt inrop på en auktion, som Per Persson den 11 April 1871 hållit efter aflidne skomakaren J. M. Söderblom. Westberg erkände krafvet men yrkade qvittning på grund af två utaf Söderblom i lifstiden utgifna, inför häradsrätten företedda löpande skuldebref, begge förfallna till betalning vid anfordran, och å hvilka, efter afdrag af skedda afbetalningar, återstod oguldet tillhopa 111 kronor förutom räntor. Per Persson vitsordade skuldebrefvens riktighet men ville icke medgifva qvittning för högre belopp än 53 kronor, motsvarande 47 procent af Westbergs motfordran. Såsom skäl härför anförde Per Persson, att Söderbloms efterlemnade tillgångar, enligt Per Perssons uträkning, icke försloge till högre afbetalning å sammanräknade skulderna, och Westberg borde åtnöjas med lika betalningsrätt, som tillkomme hvarje annan bland fordringsegarne. Westberg bestred inskränkning i qvittningsrätten. Genom utslag den 18 Februari 1873, hvilket af häradsnämndens samtlige ledamöter beslöts, utlät sig häradsrätten: att då Westberg erkänt räkningens riktighet och han icke kunde anses berättigad att njuta qvittning för sin genfordran till större belopp än Per Persson medgifvit, förpligtades s. 471 Sida 471 i årgången börjar här Westberg, vid äfventyr af utmätning, att emot qvitto till Per Persson utgifva återstående 43 kronor 75 öre. Rättens ordförande v. häradshöfdingen J. O. Drake förklarade deremot Westberg, enligt 4 kap. 7 § Utsökningsbalken, vara berättigad att qvitta sin fordran mot sin skuld, så långt den försloge; och ogillade förty käromålet. Westberg anmälde nu hos justitieombudsmannen nämnden till åtal för uppenbart lagstridigt beslut. Justitieombudsmannen infordrade nämndens förklaring, deri anfördes: Nämnden kände icke något lagstadgande, mot hvilket utslaget stode i strid, och intet lagrum funnes, som berättigade en borgenär att medelst inrop å auktion efter en gäldbunden person skaffa sig qvittningsrätt. Handelsbalkens 17 kap. utvisade borgenärers rättighet till gäldbunden persons egendom. De af Westberg företedda skuldebrefven vore »icke» förfallna till betalning. Justitieombudsmannen anmodade advokatfiskalen i Svea hofrätt att mot nämndens ledamöter anställa åtal för orätt dom och yttrade i aflåtet memorial, bland annat: De ifrågakomna skuldebrefven vore vid anfordran förfallna till betalning och af Per Persson obestridda. Westbergs derå grundade motfordran vore således klar, ständig och förfallen och skulle följaktligen, enligt 4 kap. 7 § Utsökningsbalken, qvittas så långt den räckte. Nämnden hade velat finna grunden för sitt domslut i 17 kap. 16 § Handelsbalken, men just häri vore begånget misstag om »lagens rätta grund och mening», enär konkurs icke här varit för handen. För sådant misstag utsatte sig den, som, saknande insigt om lagens inre sammanhang, tilltrodde sig att tillämpa lagen i strid mot den, hos hvilken sådan insigt kunde fordras och förutsättas. Advokatfiskalen tilltalade nämnden för det densamma falt dom, som i det af justitieombudsmannen uppgifna hänseende vore oriktig, och yrkade å en hvar af nämndens ledamöter ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. — Tillika yrkade Westberg i ingifven skrift att varda ersatt för den honom tillskyndade förlusten. s. 472 Sida 472 i årgången börjar här Uti infordrad ytterligare förklaring anförde elfva bland nämndens ledamöter: Endast i det fall att Westbergs skuld förefunnits vid Söderbloms död, hade full qvittning kunnat ifrågakomma. Enligt 17 kap. 16 och 19 §§ Handelsbalken skulle oprioriterade fordringsegare njuta lika betalning, hvar i förhållande till sin fordran, äfven om gäldenärens egendom icke vore till konkurs afträdd. Den tolfte ledamoten i nämnden Per Ersson i Böle, som jemväl bestred åtalet, yttrade i särskildt afgifven förklaring, att han, under häradsrättens öfverläggning till utslaget, påyrkat att Westbergs qvittningsrätt icke skulle till visst belopp bestämmas, »utan blott till hvad lag i detta fall honom berättigade» 1). Hofrätten utlät sig genom utslag den 11 Maj 1875: att enär, med afseende å hvad i målet förekommit, häradsrätten genom ofvanberörda utslag icke kunde anses hafva meddelat oriktig dom i det af advokatfiskalen anmärkta afseende, funne hofrätten dennes talan i målet.icke kunna bifallas. Om detta beslut förenade sig hofrättsrådet Forssell, assessoren Hoirie och v. häradshöfdingen Cöster; hvaremot assessoren Moberg var skiljaktig och yttrade: »Som häradsrättens ifrågavarande utslag, enligt min åsigt, är uppenbart oriktigt derutinnan att, ehuru Per Persson medgifvit riktigheten af de två utaf Westberg åberopade skuldebrefven, hvarå återstod oguldet tillhopa 111 kronor jemte ränta, samt Westberg till följd häraf och då skuldebrefven varit vid anfordran till betalning förfallna lagligen egt rätt att qvitta hela sin skuld för auktionsinropet i Söderbloms sterbhus, 96 kronor 75 öre, emot motsvarigt belopp af sin berörda genfordran, häradsrätten likväl i utslaget, enligt Per Perssons medgifvande, tillerkänt Westberg qvittningsrätt för endast 53 kronor, och förpligtat honom att utgifva återstående 43 kronor 75 öre; alltså och då nämndens ledamöter, hvilka i strid 3) Denna åsigt torde Per Ersson dock icke hafva vid tillfället uttryckligen uttalat, ty om så skett, borde, enär densamma öfverensstämde med den af ordföranden yttrade, dennes votum hafva blifvit rättens beslut. s. 473 Sida 473 i årgången börjar här med ordförandens mening sig om samma beslut förenat, följaktligen äro för detsamma ansvarige, pröfvar jag för min del rättvist att fälla bemälde ledamöter för det de af oförstånd fält oriktig dom att, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, livar för sig böta 25 kronor och att gemensamt eller hvilken gälda gitter till Westberg utgifva berörda 43 kronor 75 öre». Advokatfiskalen fullföljde underdånig talan. Målet föredrogs den 24 Januari 1876 inför Högsta Domstolen., hvars fleste ledamöter (justitieråden von Hofsten, Rabe, Huss, och Lindhagen) funno skäl ej vara anfordt, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring. Justitieråden Södergren, Wretman och Naumann yttrade: att då genom meddelandet af häradsrättens ifrågavarande utslag icke kunde anses hafva blifvit begånget fel i domareembetets utöfning, hvarå ansvar borde följa, justitieråden ej funne skäl att i hofrättens öfverklagade utslag göra ändring. --- Källa: Naumanns tidskrift 1876, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.