--- citation: Naumanns tidskrift 1877 s. 103 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1877 s. 103 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-10-17 keywords: - Jernväg url: "https://ratiolex.se/naumann/1877/s-103/" source: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1877 s. 103 Yrkande om särskild utfartsväg, till viss bredd, öfver jernbana för egendom, från hvilken jord blifvit exproprierad, samt om ränta å expropriationsbelopp från den dag jernbanan utstakades. --- Fabrikören J. H. Möller tillhöriga lägenheten Brehmerlyckan eller Johannisberg i Kalmar blef vid ett år 1847 efter Möller förrättadt arfskifte delad sålunda, att ena hälften tillföll Möllers enka och den andra hälften makarnes fyra barn, s. 104 Sida 104 i årgången börjar här med rätt för modren att behålla hvarje barns del, så länge det åtnjöte omvårdnad i hemmet. Denna lägenhet, innehållande omkring 71/2 tunland, gränsar i söder och öster till Kalmar stadsjord och i norr till den åt staden ledande landsvägen. På lägenhetens område öster om gamla tomten ligger en makarne Möllers måg, fabrikören J. F. Lindahl, tillhörig tändsticksfabrik. Sedan »Kalmar nya jernvägsaktiebolag» i Juli 1872 erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att anlägga en jernväg emellan Kalmar och Emmaboda samt att lösa den derför erforderliga jord, lät bolaget i September månad samma år utstaka jernvägen snedt öfver östra delen af ofvannämnda lägenhet och vidare genom dess trädgård och vester derom öfver landsvägen. Då öfverenskommelse med Möllers sterbhusdelegare ej kunde träffas, uttog bolaget stämning å dem för tillsättande af expropriationsnämnd. Under ärendets handläggning yrkade sterbhusdelegarne, att, då lägenhetens östra del blefve af banan genomskuren och nedra delen stängd från landsvägen, samt östra delen genom skifte kunde komma att tillhöra annan égaré, särskild utfartsväg för denna del till landsvägen måtte öfver banan beredas; att då stolpar för grind till utfartsväg från gamla tomten blifvit nedsatta med allenast omkring 10 fots mellanrum, utan att derom blifvit lagligen bestämdt, bolaget måtte vidtaga sådana anordningar, att afståndet mellan samma stolpar blefve 18 fot; samt att bolaget måtte varda ålagdt gälda ränta å expropriationssumman från den 16 September 1872, då banan utstakades. Efter det rådst.r:n i Kalmar förklarat, att det tillkomme hvarken rätten eller expropriationsnämnden att ingå i pröfning af berörda yrkanden, samt hänvisat sterbhusdelegarne att derom efter stämning särskildt föra talan, så uttogo desse i September 1874 stämning å bolaget till rådst.r:n med påstående, att bolaget måtte förpligtas l:o) att bereda en 18 fot bred utfartsväg öfver jernbanan från den del af ifrågavarande lägenhet, som låge öster s. 105 Sida 105 i årgången börjar här om mangårdsbyggnaden och hvilken del numera egdes af Lindahl och hans hustru; 2:0) att, emot det sterbhusdelegarne sjelfve utflyttade de invid lägenhetens nuvarande utfartsväg öfver jernbanan befintliga grindstolpar, anordna så, att vägen derstädes erhölle en erforderlig bredd af 18 fot; och 3:0) att, enär bolaget redan den 16 September 1872 låtit ej mindre nedhugga stängslet för den lägenheten tillhöriga trädgård än äfven öfver lägenhetens egor utstaka jernbansvallen, och jernvägsarbetet derstädes således måste anses då hafva tagit sin början, erlägga ränta å det af expropriationsnämnden för den från lägenheten exproprierade jorden bestämda ersättningsbelopp 7,717 kronor 75 öre ifrån nämnda dag till den 1 nästpåföljande December, från hvilken senare dag dylik ränta af bolaget guldits. I afseende å yrkandet i första stämningspunkten åberopade sterbhusdelegarne, att, enligt företedd handling, rådst.r:n i Augusti 1874 meddelat första uppbudet å den med utmål af 5 qv.-ref 98 qv.-stänger utbrutna l/8 lott af Brehmerlyckan, som tillfallit Lindahls hustru i arf efter hennes fader, och att Lindahl hade för afsigt att uppföra boningshus å denna jordlott, från hvilken utfartsväg ej kunde beredas annorstädes än öfver banan, hvarföre påståendet i denna punkt vore billigt, helst Lindahl ej ifrågasatt annat än att sjelf bekosta vägen och äfven erforderligt plank öfver banan, så att sterbhusdelegarne fordrade allenast skyldighet för bolaget att öppna stängslet på ömse sidor om banan.. Bolaget genmälde: Utfartsväg vore beredd för lägenheten, som vid expropriationstillfället varit oskiftad. Det vore således orimligt att begära ytterligare en sådan väg. På samma skäl, som sterbhusdelegarne anfört, skulle de kunna ifrågasätta att erhålla fem särskilda utfartsvägar och hvarje köpare af en jordlapp på lägenhetens område fordra egen väg. Enligt hvad expropriationshandlingarne utvisade, hade för öfrigt nämnden, med förklarande »att olägenhet tillskyndades egarne derigenom att den del af lägenheten, som är belägen öster om Lindahls tändsticksfabrik, saknade lämp- s. 106 Sida 106 i årgången börjar här lig utfartsväg», tillerkänt egarne ersättning för samma olägenhet med 250 kronor, »såvida ej bolaget föredroge att bereda utfartsväg midtför fabriken». Nyssnämnda belopp med ränta från den 1 December 1872, som jemte öfriga ersättningsbelopp blifvit af bolaget nedsatt hos K. bef:de i länet, hade sterbhusdelegarne lyftat, i följd hvaraf de ock redan blifvit uti ifrågavarande hänseende godtgjorda. Af dessa skäl bestredes påståendet i första stämningspunkten. — Yrkandet i andra stämningspunkten bestrede bolaget af den anledning, att vägen öfver banan nu hade samma bredd som den gamla utfartsvägen. — Hvad tredje stämningspunkten beträffade, så bestredes käromålet i denna del på den grund, att bolaget icke genom de i sistnämnda punkt omförmälda förberedande åtgärder satt sig i besittning af jorden, hvilket skett först den 1 December 1872. I afseende å bolagets svaromål å första stämningspunkten anförde sterbhusdelegarne, bland annat, att de visserligen lyftat ofvanberörda 250 kronor, men med det förbehåll att deraf ej hindras att väcka anspråk på omstämda utfartsvägen. Genom utslag den 7 November 1874 utlät sig rådst.r:n: att emedan behofvet af särskild utfartsväg öfver jernbanan från ofvanberörda, Lindahl och hans hustru nu tillhöriga del af Brehmerlyckan eller Johannisberg ej blott vitsordats af expropriationsnämnden, utan äfven ådagalades genom de i saken företedda kartor, samt bolaget icke gittat uppgifva giltigt skäl för antagandet, att verkligt men skulle genom dylik utfartsväg tillskyndas jernbanan eller trafiken derå: ty och som expropriationsnämndens alldeles obefogade åtgärd att tilldöma sterbhusdelegarne förutnämnda ersättningsbelopp och den omständighet, att de beloppet lyftat, icke finge tillerkännas den verkan, att till följd deraf sterbhusdelegarne samt deras efterträdare i eganderätten till Brehmerlyckan eller delar deraf skulle blifvit för framtiden beröfvade de medel till samfärdsel, hvilka af verkligt behof kräfdes och utan kränkning af annans rätt kunde åvägabringas; ålades bolaget, vid vite af 100 kronor, att inom en månad efter s. 107 Sida 107 i årgången börjar här det Lindahl eller den, som efter honom kunde blifva egare till östliga delen af Brehmerlyckan eller Johannisberg, derom hos bolagets verkställande direktör eller styrelse gjort tillsägelse och dels förskottsvis erlagt erforderlige kostnader, eller, i brist af åsämjande om deras belopp, för dem stält vederhäftig borgen eller annan antaglig säkerhet, dels ock återburit ofvanberörda af expropriationsnämnden bestämda ersättningssumma 250 kronor, med 6 proc, årlig ränta derå från den dag, summan hos K. bef:de nedsattes, hafva beredt en på ändamålsenligt sätt inrättad vägöfvergång öfver bolagets jernbana och derbredvid befintliga diken, hvilken vägöfvergång skulle hafva af sterbhusdelegarne påstådda bredden, 18 fot, och anläggas så, att dess öfra tvärsida komme att utgöra fortsättning af skilnadslinien mellan Lindahls del af Brehmerlyckan och den staden Kalmar tillhöriga i öster angränsande jord; dock skulle Lindahl eller annan egare af sagda lägenhet ej mindre godtgöra bolaget de med vägöfvergångens åstadkommande förenade kostnader med det belopp, hvartill desamma uppginge och hvarom finge, i händelse det erfordrades, särskildt tvistas, än äfven bekosta dels lämpliga grindar med stolpar på ömse sidor om vägöfvergången dels ock framtida underhållet af vägen öfver sjelfva banvallen så, att bolaget finge derom sjelft föranstalta på bekostnad af egare till ifrågavarande del af Brehmerlyckan; att, enär, beträffande yrkandet om åläggande för bolaget att, mot det sterbhusdelegarne utflyttade de å nuvarande uppkörsvägen till lägenheten befintliga grindstolpar, anordna väg af 18 fots bredd öfver jernvägen å det ställe, der stolparne funnes, det icke, mot bolagets bestridande, blifvit utredt och styrkt, att väg till nämnda bredd vore på sagda ställe erforderlig, blefve omförmälda påstående underkändt; samt att, emedan sterbhusdelegarne ostridigt tillgodonjutit 1872-års afkastning af den sedermera för bolagets räkning från Brehmerlyckan exproprierade jorden, samt i saken ej ådagalagts någon omständighet, på grund hvaraf finge antagas, att dem tillskyndats förlust derigenom, att bolaget s. 108 Sida 108 i årgången börjar här Utfartsväg öfver jernbana m. m. före den 1 December 1872 i viss mån inskränkt deras dispositionsrätt till lägenheten, funne rådst.r:n anspråket på ränta å exproprierade jordens värde för tid före sagda dag ej kunna bifallas. I detta utslag sökte såväl bolaget som Möllers sterbhusdelegare, hvardera parten i hvad honom emot gått, ändring genom vad till Göta hofrätt. Bolaget anförde dervid följande: Den gamla utfartsvägen kunde fortfarande begagnas af Lindahl, som finge skylla sig sjelf, om han ej vid utbrytning af sin andel i lägenheten betingat sig rätt dertill. Det vore uppenbart att genom den påfordrade vägöfvergångens anordnande synnerligt men för jernbanan och trafiken derå skulle uppstå. Af bifogadt intyg styrktes, att banan invid Kalmar hade på en sträcka af 2,500 fot ej mindre än 5 vägöfvergångar, hvilka förorsakade åtskilliga olägenheter derigenom att grindarne ofta lemnades öppna m. m. Expropriationsnämndens beslut, om än obefogadt, måste dock lända till efterrättelse, då ändring derutinnan ej finge sökas. För öfrigt hade sterbhusdelegarne utan protest lyftat förut omförmälda ersättning 250 kronor och således sjelfve godkänt nämndens beslut. Härå genmälde sterbhusdelegarne, att ifrågavarande område, som redan nu vore en stadsdel, utan tvifvel komme att indelas i tomter med särskilda egare, hvilka ej kunde tåla väg från annans område. Sterbhusdelegarne yrkade fastställelse af motvädjade utslaget i denna del. Beträffande utslaget i öfriga delar, eller i livad anginge andra och tredje stämningspunkterna, anmärkte sterbhusdelegarne, att, då rådst.r:n ansett att vägöfvergången för Lindahls lott borde blifva 18 fot bred, så borde behofvet af enahanda bredd för den i andra punkten omförmälda utfartsväg äfven anses ådagalagdt. Vidare och då expropriationsnämnden, utan afseende å hvem som tagit afkastningen, uppskattat jorden till visst värde samt utredt vore att bolaget den 16 September 1872 satt sig i besittning af samma jord, yrkades bifall till käromålet äfven i tredje stämningspunkten. Bolaget bestred afseende härå. s. 109 Sida 109 i årgången börjar här I dom den 14 Januari 1876 yttrade hofr.n: att enär Möllers sterbhusdelegare icke ådagalagt, att den i första stämningspunkten påfordrade vägöfvergång öfver jernbanan vid tiden för banans anläggning varit för innehafvarne af lägenheten Brehmerlyckan oundgängligen nödig, samt den omständighet att Lindahl numera fått sin och sin hustrus lott i lägenheten utbruten icke kunde för bolaget medföra skyldighet att bereda vägöfvergång för denna lägenhetslott, blefve, med upphäfvande af rådst.r:ns utslag härutinnan, sterbhusdelegarnes påstående i nämnda stämningspunkt ogilladt; att, i fråga om andra stämningspunkten, hofr:n ej funne skäl meddela ändring i rådst.r:ns utslag; samt att, hvad anginge tredje stämningspunkten, så enär det tillkommit den i expropriationsärendet utsedda nämnd ej mindre att uppskatta den jord, som af sterbhusdelegarne afståtts för ifrågavarande jernväg, än äfven att bestämma all den skadeersättning i ôfrigt, som borde sterbhusdelegarne tillkomma, samt rådst.r:n följaktligen ej varit behörig att i denna sak pröfva sterbhusdelegarnes i stämningen framstälda anspråk på ränta å det af nämnden bestämda ersättningsbelopp, blefve rådst.r:ns utslag i denna del af hofr:n undanröjdt. Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Björkman, assessorerne I. Lothigius ocli Uggla, den sistnämnde referent, samt v. här.-höfd. Aurell. Beträffande första stämningspunkten var assessoren Runbäck skiljaktig och yttrade: »Då enkan Möller och hennes modparter icke ådagalagt, att den af dem påfordrade nya vägöfvergång öfver jernbanan vid tiden för banans anläggning varit för innehafvarne af lägenheten Brehmerlyckan oundgängligen nödig, samt det icke heller blifvit visadt, att de vid nämnda tid bestående förhållanden sedermera undergått sådan förändring, att jernvägsbolaget derigenom erhållit skyldighet att vägöfvergången åt lägenhetens innehafvare bereda, helst den omständigheten att fabrikören Lindahl numera fått sin och sin hustrus lott i lägenheten utbruten icke s. 110 Sida 110 i årgången börjar här kan för bolaget medföra slik skyldighet; alltså biträder jag det slut, hvartill hofr:n i denna del af målet kommit». I hofr:ns dom sökte enkan Möller och hennes medparter ändring. Beträffande första stämningspunkten anförde sterbhusdelegarne, att ifrågavarande lägenhet blifvit år 1847 efter fabrikören Möllers död delad mellan hans enka och barn, med rätt för modren att besitta barnens lott under deras uppfostringstid. Lindahls hustru vore i följd af sitt gifte redan för 20 år sedan berättigad till 1/s i lägenheten, hvarföre det ock aftalats att Lindahl och hans hustru skulle erhålla den östra delen, der Lindahls fabrik uppfördes. Hofr:ns yttrande att Lindahl »numera» fått sin del utbruten vore således oriktigt, då samma del många år före jernbanans anläggande tillhört makarne Lindahl, fastän deras lott först senare blifvit till gränserna bestämd. Enkan Möller hade förut tillåtit makarne Lindahl att begagna väg öfver hennes gård, men då jernbanan anlades tvärs för Lindahls lott, blef derigenom vägöfvergång oundgängligen behöflig. Sterbhusdelegarne åberopade ett af vederbörande brandstodskomité afgifvet yttrande, innehållande att den äskade öfvergången enligt komiténs åsigt vore oumbärlig i anseende till mängden af de å lägenheten befintliga byggnader, som i händelse af eldsvåda vore oåtkomliga för transport af vatten m. m. — I afseende å andra stämningspunkten anmärkte sterbhusdelegarne, att det icke kunde förvägras dem att på egen jord hafva så breda grindöppningar, som i lag vore för byaväg föreskrifvet, eller 12 fot. Ifrågavarande område blefve utan tvifvel en alltmera tätt bebygd stadsdel. Sterbhusdelegarne yrkade att bolaget måtte förpligtas att öfver banan hålla väg åtminstone till sådan bredd som den nyssnämnda.— Hvad anginge tredje stämningspunkten, så, enär den fordrade räntan vore af tvistig beskaffenhet, tillkomme det domstol att derom bestämma. Bolaget bestred afseende å ändringssökandet. Hvad sterbhusdelegarne, i fråga om första stämningspunkten, anfört derom, att genom »aftal» före banans anläggning skulle bestämts, att det område, der fabriken vore belägen, skulle s. 111 Sida 111 i årgången börjar här tillhöra makarne Lindahl, vore alldeles obestyrkt. Det vore tvärtom ådagalagdt att utbrytningen af samma område egt rum först efter jernvägsanläggningen och sannolikt i ändamål att gifva stöd åt ifrågavarande talan. I afgifvet betänkande hemstälde N. Rev. (rev.-sekr. von Bahr, föredragande, samt konst, rev.-sekr. Norberg ocli t. f. rev.-sekr. Westman) att Kongl. Maj:t måtte finna sterbhusdelegarne icke hafva anfört skäl, ledande till ändring i hofr:ns dom. Saken föredrogs den 17 Oktober 1876 inför H. D.; och enär, såsom hofr:n yttrat, sterbhusdelegarne icke ådagalagt, att den af dem påfordrade nya vägöfvergång öfver jernbanan vid tiden för dess anläggning varit för innehafvarne af lägenheten Brehmerlyckan oundgängligen nödig, samt det icke heller blifvit visadt att de vid nämnda tid bestämde förhållanden sedermera undergått sådan förändring, att deraf kunde härledas skyldighet för jernvägsbolaget att sådan öfvergång åt lägenhetens innehafvare bereda, hvartill den åberopade omständighet att fabrikören Lindahl numera fått sin och sin hustrus lott i lägenheten utbruten icke föranledde, pröfvade H. D:s fleste ledamöter (just.-råden Carleson, Bolin, von Hofsten och Lindhagen) rättvist fastställa det slut hofr:ns dom i denna del af målet innehölle; likasom i fråga om yrkandet af skyldighet för bolaget att vid den for lägenheten redan befintliga utfartsväg öfver jernbanan anordna vägöfvergång af förökad bredd, samma dom af bemälde ledamöter gillades; och funne samme ledamöter, beträffande påståendet om ränta för uppgifven tid å det i behörig ordning faststälda ersättningsbelopp för jord, som blifvit till jernvägsbolaget afträdd, ej skäl att, på den af sterbhusdelegarne förda klagan, göra ändring i hofr:ns dom. Beträffande sterbhusdelegarnes yrkande om bolagets förpligtande att från den Lindahl och hans hustru tillhöriga andel af lägenheten bereda utfartsväg öfver jernbanan, pröfvade just.-råden Wretman, Naumann och Hernmarck rättvist att, med upphäfvande af hofr:ns dom, fastställa rådst.r:ns derutinnan gifna beslut; men i öfriga delar af saken funne --- Källa: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.