--- citation: Naumanns tidskrift 1877 s. 151 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1877 s. 151 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-07-27 url: "https://ratiolex.se/naumann/1877/s-151/" source: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1877 s. 151 Yrkande om sänkning eller förändring af damm med tillhörande luckor vid gammal skattlagd qvarn, till höjd och byggnadssätt af samma beskaffenhet, som den från urminnes tider varit. --- Genom Mönnerums, Djeknetorps och Salsbacks m. fl. byars egor flyter ett mindre vattendrag, benämndt Lyngån, som, uppkommande från Lyngsjön, utfaller i Östersjön nedanför Jonsbergs såg- och mjölqvarn. I detta vattendrag finnes nedanför förenämnda byar ett dammyerk anbragt tvärs öfver hela vattendraget i och för driften af Jonsbergs qvarnverk. Egarne till ofvanberörda hemman And. Magnus Larsson m. fl. instämde år 1873 egaren af Jonsbergs qvarn ryttmästaren C. J. Swartz till Björkekinds och Östkinds här:rätt med påstående, att, som, till följd af vattenuppdämningen vid Jonsbergs qvarn, kärandenes ofvanför belägna ängar under vissa tider af året öfversvämmades af vatten och stor skada derigenom åstadkommes, Swartz måtte varda ålagdt utrifva alla de för vattnets behöriga afrinnande anbragta fördämningar eller åtminstone i så måtto förändra desamma, att icke vattnet qvarhölles å de ofvanför befintliga egorne, eller, derest han gittade visa sig hafva laglig rätt till ifrågavarande fördämning, låta å damverket anbringa en tillräckligt stor damlucka att hållas öppen årligen från den 10 Maj till den 1 November. Genom i målet afhörde vittnen styrktes, att under flere år vid inträffad regnig väderlek höet å ifrågavarande ängar tagit stor skada genom för högt vattenstånd. Under bestridande af käromålet företedde Swartz, för att derigenom visa, att Jonsbergs mjölqvarn varit af ålder upptagen såsom skattlagd, bland andra handlingar dels utdrag af 1679, 1694, 1701 och 1707 årens jordeböcker, deri under rubriken »mjölqvarnar» upptoges: »af en qvarn i Jons- s. 152 Sida 152 i årgången börjar här berg 21/2 tr tullmjöl — 5 Dr 20 öre», dels skattläggningsinstrument af den 6 Maj 1741, hvaraf syntes, att, pä grund af K. bef:des skrifvelse och här.r:ns utslag, skattläggningsmän sammankommit för att hålla undersökning ifråga om en ödessågqvarn vid Djeknetorp, vid hvilken sammankomst uppgifvits, att egaren till Djeknetorp åtagit sig betala ränta för denna qvarn, samt tillika framtetts ett utdrag af skattläggningen på Jonsbergs säteri 1697, hvari omförmäldes, hurusom egaren för rättigheten att nyttja Jonsbergs qvarn till tulltägt åtagit sig betala ifrågakomna ränta, dock med det förbehåll, att hvarken någon annan måtte tillåtas eller egaren och hans efterkommande påläggas att bygga någon sågqvarn vid Djeknetorp, utan att sågqvarnen vid Jonsberg finge utan vidare åtal såga det timmer, som kunde der förekomma, dels K. bef:des i Östergötlands län res. den 25 Jan. 1742, hvaraf framginge, att K. bef:de, uppå anförda skäl, förklarat, att räntan till kronan för Djeknetorps ödessågqvarn skulle af egaren till Jonsberg betalas med 4 dr 16 sk. s:mt. Derjemte anförde Swartz: att, då det icke kunde antagas, att qvarnen biifvit skattlagd med mindre de formaliteter biifvit iakttagne, som betryggade qvarnens bestånd, måste Jonsbergs qvarn hänföras till sådane verk, hvilkas uppdämningsrätt vore genom laga kraft egande beslut eller häfd en gång för alla reglerad; att qvarndammen, sådan den för närvarande vore beskaffad, vore för driften af Jonsbergs mjöl- och sågqvarn nödvändig; att icke visadt vore, det qvarnens uppdämningsrätt biifvit öfverskriden eller utöfvades i vidsträcktare mån än af ålder skett; samt att, då ifrågavarande ängar ursprungligen uppkommit derigenom, att den s. k. Mönnerumssjön, genom hvilken Lyngån hade sitt lopp, genom så småningom skedd uppvallning biifvit torrlagd och vuxit till äng, kunde den omständigheten, att ifrågavarande ängar, de der ursprungligen utgjort gammal sjöbotten, stundom öfversvämmades af vatten, icke föranleda till skyldighet för qvarnegaren att tåla något intrång i sin häfdvunna rätt att hålla qvarndamm. Hemmansegarne bestredo, att den mark, som lidit af öfversvämningen, ursprungligen varit sjöbotten, samt forme- s. 153 Sida 153 i årgången börjar här nade, att densamma såsom ängsmark funnits till förr än Jonsbergs qvarnverk anlädes. A ömse sidor åberopades utdrag af här.r:ns dombok den 4 Nov. 1762 — af Swartz i ändamål att visa, att ifrågavarande mark ännu omkring år 1760 vore sjö, samt af motparterne för att ådagalägga, att dammen ej finge skada deras egor; och inhemtades af berörde handling, dels att åtskilliga hemmansegare i Mönnerum och Mönsebo biifvit af majoren Paul Rudebeck till här.r:n instämde med påstående om ansvar för det de skulle upprifvit en hålldamm nedanför Mönnerumssjön, utan att derförinnan hafva kungjort egaren sitt uppsåt, eller genom besigtning visat huruvida samma damm kunnat förorsaka någon skada, dels att samma hemmansegare efter genstämning yrkat, att dammen nedanför Mönnerumssjön ej måtte få bibehållas på sin förra plats utan flyttas längre ned. I nämnda mål hade emellertid träffats förlikning, som biifvit af här.r:n faststäld. Efter hållen syn och afvägning af vattendraget utlät sig här.r:n genom utslag den 22 Augusti 1874: att, ehuru upplyst vore, att tullmjölqvarn vid Jonsberg funnits ända från år 1679; likväl enär Swartz icke på något sätt visat rätt till den uppdämning af vatten i Lyngån, som han begagnade, eller eljest hvilken rätt till dämning, han för sina vattenverk egde; samt genom den hållna undersökningen och vissa af de i målet afhörda vittnens berättelser upplyst vore, att Jonsbergs vattenverk hindrade vattenaflopp från hemmansegarnes nuvarande ängar och derigenom gjort dem skada; alltså blefve, med bifall till käromålet i denna del, Swartz ålagdt dels att, med bibehållande af nuvarande grundstockar, sänka ifrågavarande qvarndammen två och en half fot, dels ock, då dämningen vid Jonsberg gjorde skada på mark, som för närvarande ostridigt vore äng, och Swartz ej visat rätt att alla tider på året dämma vid sina vattenverk, att årligen från och med den 10 Maj till den 1 November hålla damlucka vid qvarnen öppen till 72/10 fots bredd. Swartz vädjade till Göta hofrätt: Genom den af här.r:n föreskrifna sänkningen af qvarndammen skulle hans uråldriga s. 154 Sida 154 i årgången börjar här och skattlagda inrättningar väsentligt förminskas i värde, om icke alldeles onyttiggöras. Det vore ej ens ifrågasatt, att någon förhöjning i dammbyggnaden från urminnes tider egt rum. Vid den tid, dä ifrågavarande qvarn tillkom, fanns icke någon lag om föregående undersökning angående vattenuppdämnings inflytande på ofvanför liggande egor och deraf beroende föreskrift om dammbyggnadens höjd, men visas kunde, att dammen från urminnes tider haft samma höjd, den nu innehade. Jonsbergs qvarn fanns redan då ifrågavarande kärrtrakt var sjö. Traktens förändring hade hufvudsakligen sin grund deri, att den ofvanför liggande Lyngsjön, från hvilken Mönnerumssjön haft sitt tillflöde, för några år sedan biifvit sänkt, vid hvilket tillfälle äfven vattendraget nedanför Mönnerumssjön, utan Swartz’ begifvande, genom sprängning fördjupats. Under åberopande af åtskilliga stadganden från 1600- talet, enligt hvilka här.r:n skulle, vid fråga om anläggning af ny qvarn, prôfva, huruvida sådan kunde, utan skada för grannarne, anläggas, anmärkte motparterne, det Swartz icke visat här.r:ns tillstånd till ifrågavarande qvarnanläggning; att urminnes häfd ej kunde gälla i fråga om dammens beskaffenhet, enär en dammbyggnad kunde ändras under några timmar, utan att sådant blefve i trakten kunnigt; samt att, äfven med den föreskrifna sänkningen af dammen, som på senare tider undergått förändring, driften af qvarnen lätteligen kunde fortfarande ega rum. Parterne fingo å ömse sidor afhöra vittnen, dervid sammanstämmande intygades, att i början och medlet af detta århundrade Mönnerumssjön varit så djup, att den kunnat med farkost befaras, äfvensom att under samma tid qvarnrännans läge ej biifvit ändradt eller dammen förhöjd. Sedan Swartz under rättegången aflidit och målet biifvit af hans sterbhusdelegare fullföljdt, yttrade hofr:n i dom den 5 November 1875: att, emedan genom de i målet företedda handlingar biifvit ådagalagdt, att ifrågavarande qvarn redan från äldre tider tillbaka egt bestånd och varit vederbörligen skattlagd, samt vid sådant förhållande antagas måste, att densamma med tillhörande, för dess drift behöflig damm- s. 155 Sida 155 i årgången börjar här byggnad i behörig ordning tillkommit; ty ocli som hemmansegarne, oaktadt dem under målets handläggning i hofr:n dertill lemnats tillfälle, icke förmått i någon mån styrka sitt förebärande att dammbyggnaden biifvit någon gång efter qvarnens anläggning förändrad eller hemmansegarnes egor till skada och men höjd, utan fasthellre af hörde vittnens berättelser framginge, att dammen fortfarande till höjd och byggnadssätt vore af samma beskaffenhet, den från urminnes tider varit; alltså och då Swartz’ sterbhusdelegare lagligen icke kunde betagas den sålunda ursprungligen förvärfvade rättigheten att dammbyggnaden i enahanda skick för framtiden bibehålla, blefve, med upphafvande af här.r:ns utslag, såvidt derigenom föreskrifvits sänkning eller förändring af qvarndammen med tillhörande luckor, hemmansegarnes derutinnan förda talan ogillad. Hemmansegarne sökte ändring och anförde: De föreskrifter, som gällde, då qvarnen skattlades, vore högst ofullständiga. Skattläggningsmännen undersökte endast sådana förhållanden, som inverkade på bestämmandet af räntan. I förevarande fall vore icke visadt, att här.r:n gifvit sitt tillstånd till qvarnanläggningen. Den i målet å ömse sidor åberopade förlikningsdom borde lända till efterrättelse, helst emot denna dom urminnes häfd icke kunde åberopas, hvarom bevisningen i alla händelser varit långt ifrån fullständig. A vederdelosidan genmäldes, att, då skattläggning skett, måste den anses vara vederbörligen verkstäld, så att äfven här.r:n till qvarnanläggningen lemnat sitt medgifvande. N. Rev. (rev.-sekr. von Bahr, konst, rev.-sekr. Herslow, föredragande, och t. f. rev.-sekr. Westman) yttrade i afgifvet betänkande: »På de af hofr:n anförde skäl och enär den af sökanderne åberopade, emellan majoren Paul Rudebeck, såsom egare af Jonsbergs säteri och qvarn, samt åtskilliga byamän i Mönnerum och Mönsebo, i anledning af uppkommen tvist angående en nedanför den s. k. Mönnerumssjön anlagd, men af byamännen upprifven hålldamm, ingångna och af här.r:n den 4 November 1762 stadfästade förlikning, hvarigenom stadgats att, såsom orden lyda, Mön- s. 156 Sida 156 i årgången börjar här nerums och Mönsebo åboer sätta denna hålldamm i godt och forsvarligt stånd på samma ställe den stått och så, att den kan lända qvarnen till nytta och deras åboende hemmans egor ej till skada, destomindre torde kunna föranleda skyldighet för nuvarande égare af Jonsbergs vattenverk att, till beredande af aflopp för vattnet å sökandernes invid vattendraget belägna ängar, sänka eller eljest förändra den vid berörda vattenverk nu befintliga dammbyggnad, som det lärer böra anses utredt, att sökandernes ifrågavarande mark ursprungligen och intill slutet af sistlidet århundrade utgjort en del af Mönnerumssjön och först på senare tider biifvit, genom verkstäld gräfning och stensprängning i vattendraget, torrlagd och till äng förvandlad, hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla det slut, deri hofr:n uti fullföljda delen stannat. Vid sakens föredragning den 27 Juli 1876 inför H. D. (i närvaro af just.råden Cramér, friherre Leuhusen, Carleson, Wretman, von Hofsten, von Segebaden och Hernmarck) pröfvade H. D. rättvist gilla hofrens dom. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 21 Aug. 1876. --- Källa: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.