--- citation: Naumanns tidskrift 1877 s. 213 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1877 s. 213 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-10-04 url: "https://ratiolex.se/naumann/1877/s-213/" source: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1877 s. 213 Angående skogsafverkningskontrakt på 50 år, afslutadt af moder, såsom förmyndare för sin son. --- Till Refsunds tingslags häradsrätt uttog Erik Andersson i Gimdalen stämning å Skönviks aktiebolag under yrkande, att, som berörda bolag under loppet af flere är bedrifvit afverkning af sågtimmer och bjelkar å den till Erik Anderssons hemman n:o 1 i Wester-Gimdalen om 87/144 tids skatt hörande skogsmark, utan att dertill ega laglig rätt, alldenstund det kontrakt af den 5 Mars 1851, hvarpå bolaget grundade sin förmenta rätt till skogen och hvarigenom Erik Anderssons moder enkan Margaretha Andersdotter under femtio år försålt afverkningsrätten å större delen af skogen till sin uppgifna andel af hemmanet eller 8728S tlds skatt, icke vore upprättadt med behörig person, helst hon aldrig haft någon eganderätt till hemmanet eller ens varit bemyndigad att deröfver på något sätt förfoga, utan detsamma i arf efter fadern Anders Ersson tillfallit Erik Andersson och dennes broder Anders Andersson, hvilken åter försålt sin hälft till den förre, ofvanberörde afverkningskontrakt måtte förklaras ogiltigt och den till säkerhet för detsamma af här.r:n år 1851, enligt K. F. den 9 November 1844, beviljade inteckning i hela hemmanet till all kraft och verkan dödas. Det klandrade kontraktet var stäldt till handlanden Heffner eller hans rättsinnehafvare, men innehades ostridigt af Skönviks bolag; utvisande detsamma, att Margaretha Andersdotter jemte andra delegare i Gimdalen försålt sina andelar i den till Gimdalen hörande skog, Margaretha Andersdotter för 87/288 tlds skatt, på 50 år med rätt för köparen att efter eget godtfinnande afverka skogen, med förbehåll dock för upplåtarne af vedbrand, gärdsel, byggnadstimmer och sågtimmer till husbehof, nödig löftägt, mulbete samt svedjeland för rågsådd. s. 214 Sida 214 i årgången börjar här 234 Skogsafverkningskontrakt på 50 år, afslutadt af förmyndare. Till utveckling af käromålet anförde Erik Andersson, att, som hans fader Anders Ersson redan före äktenskapets ingående med Margaretha Andersdotter förvärfvat eganderätten till den hemmansdel, som afverkningskontråktet rörde, jemte lika stor del dertill, eller tillhopa 87/144 tlds skatt, kunde, efter Anders Erssons år 1850 timade död, Margaretha Andersdotter icke undfått någon del i fastigheten, såsom varande Anders Erssons enskilda, utan hade densamma tillfallit sönerne Erik Andersson och Anders Andersson, hvilken sistnämnde år 1854 till Erik Andersson försålt sin lott; att Margaretha Andersdotter visserligen varit sina barns förmyndare, men att hon i denna sin egenskap ingalunda egt någon rätt att, åtminstone utan samråd med barnens närmaste fädernefränder, hvilket ej heller skett, upplåta skogen till afrerkning, samt att öfverklagade kontraktet sålunda stode i uppenbar strid med stadgandet i 22 kap. 3.§ Ärfdabalken, alldenstund skogen utgjorde det värdefullaste af det för öfrigt dåliga hemmanet. Erik Andersson styrkte med företedda handlingar, att Anders Erssons föräldrar genom afhandling den 27 November 1827 till denne öfverlåtit eganderätten till 87/144 tlds skatt, hvarå Anders Ersson samma år erhållit 1:a uppbudet och följande år fastebref; att Anders Ersson under loppet af förstnämnde år (tiden icke närmare angifven) ingått äktenskap med Margaretha Andersdotter; att den afhandling, hvarigenom Erik Andersson förvärfvade eganderätten till broderns hemmanslott, vore sålunda undertecknad: »Margaretha Andersdotter afträdare. Erik Andersson tillträdare. Anders Andersson tager utlösen», samt började med följande ord: »Afhandling om besittningsrätten å skattehemmanet n:o 1 i Gimdalen om 87/144 tid eller hälften deraf 87/288 tld»; att i afhandlingen vidare omnämndes, att Erik Andersson genom lottning vunnit besittningsrätten till »detta hemman» mot utlösen till brodern och födoråd till modern, samt att Anders Andersson förklarade brodern Erik: Andersson för egare till hemmansdelen; och visade Erik Andersson jemväl, att här.r:n, s. 215 Sida 215 i årgången börjar här vid meddelandet af lagfart, tolkat berörda afhandling såsom köp emellan bröderne. Under bestridande af käromålet genmälde Skönviks bolag: att Erik Andersson icke visat, att Anders Ersson ingått äktenskapet med Margaretha Andersdotter efter det han förvärfvat berörda hemman; att Erik Andersson ej heller styrkt, att Margaretha Andersdotter saknat behörighet till ifrågavarande aftals ingående, hvartill hon, enligt bolagets förmenande, varit fullt befogad såsom sina barns målsman, samt att Erik Andersson sålunda endast hade att emot henne föra talan i saken, helst försäljningen lemnats oklandrad. Här.r:n utlät sig i utslag den 27 Maj 1875: att, alldenstund af de till upplysning om Anders Erssons åtkomst till ifrågavarande hemman om 87/144 tlds skatt under n:o 1 i Gimdalen företedda handlingar inhemtades, att Anders Ersson genom salubref den 27 November 1827 af sina föräldrar inköpt hemmanet samt derå den 12 December 1828 erhållit fasta, utan att i berörda handlingar Margaretha Andersdotter funnes omförmäld, men med det jemväl åberopade prestbevis eller annorledes icke styrkts, att vid den tid, då Anders Ersson sålunda förvärfvat hemmanet, han varit i äktenskap förenad med Margaretha Andersdotter, samt vid sådant förhållande och då det icke heller visats, att Margaretha Andorsdotter derefter lagligen bekommit någon del i hemmanet, det måste för visst antagas, att vid Anders Erssons år 1850 inträffade död hemmanet såsom arf öfvergått till hans 2 söner Erik och Anders, till följd hvaraf desse måsto anses hafva vid tiden för upprättandet af nu klandradc köpeafhandlingen den 5 Mars 1851 varit egare af ofvannämnde hemman, deraf Anders Andersson sedermera försålt sin hälft till sin broder Erik Andersson; fördenskull och emedan Margaretha Andersdotter, hvilken såsom Anders Erssons enka, efter livad Erik Andersson lemnadt obestridt, undertecknat samma afhandling, således icke på grund af eganderätt till större eller mindre del af hemmanet varit till den genom afhandlingen vidtagna saluåtgärd behörig, samt, äfven om Margaretha Andersdotter, såsom medgifvet vore, s. 216 Sida 216 i årgången börjar här vid nämnda tid varit sina barns rätta målsman, likväl, enär den genom merberörda afhandling gjorda upplåtelse, i hvad den anginge omförmälda hemman, innefattade ett förfogande derom af sådan beskaffenhet, att, jemlikt 22 kap. 3 § Ärfdabalken och 4 kap. 8 § Jordabalken, detsamma icke utan iakttagande af de i nämnda lagrum lemnade föreskrifter, kunde ega bestånd, mon å bolagets sida icke ens uppgifvits, mindre visats, att samma föreskrifter blifvit iakttagna, Margaretha Andersdotter icke heller på grund af sitt målsmansskap egt befogenhet till saluåtgärden; ty blefve ifrågavarande afhandling, i hvad den rörde Erik Anderssons hemman i Gimdalen, förklarad ogiltig, till följd hvaraf Skönviks bolag icke egde att af den från samma hemman gjorda upplåtelsen vidare sig begagna; och egde Erik Andersson att, sedan utslaget vunnit laga kraft, om den till säkerhet för afhandlingens bestånd i hemmanet meddelade inteckningens dödande särskildt göra anmälan. Skönviks bolag vädjade till Svea hofrätt: Enär Erik Andersson under flere år med eget arbete biträdt bolaget med afverkning å ifrågavarande skogstrakt och sålunda icke kunde förebära bristande kännedom om kontraktets tillvaro, men likväl underlåtit att inom natt och år efter det han kommit i tillfälle att bevaka sin förmenta rätt, klandra upplåtelsen af hemmanets skog, kunde hans talan, såsom för sent väckt, icke till pröfning upptagas. I sjelfva saken styrkte bolaget med prestbevis, att Anders Ersson och Margaretha Andersdotter blifvit den 17 April 1827 med hvarandra sammanvigde, eller förr än Anders Ersson af sina föräldrar förvärfvat hemmanet, hvadan, enligt bolagets förmenande, hustrun måste anses vunnit en hälft i hemmanet, eller 87/288 tlds skatt, såsom egare hvartill hon jemväl vore upptagen i 1851 års mantals- och taxeringslängder. Vidare invände bolaget, att 1854 års köpebref rätteligen icke kunde tolkas annorlunda, än att Erik Andersson derigenom förvärfvat 87/288 tlds skatt icke af brodern, utan af modern, hvilket framginge dels deraf, att denna sist- s. 217 Sida 217 i årgången börjar här nämnda undertecknat köpebrefvet såsom afträdare emot födoråd och Anders Andersson såsom tagande utlösen, eller med samma vilkor, under hvilka Anders Ersson emottagit hemmanet af sina föräldrar, dels af den omständigheten, att Anders Andersson vid tiden för köpets afslutande varit omyndig, till följd hvaraf Margaretha Andersdotter icke kunnat, om hemmanet verkligen tillhört honom, sälja skogen, utan iakttagande af foreskrifterne i 22 kap. 3 § Ärfdabalken. Hofr:n yttrade i dom den 20 Januari 1876: att, hvad anginge bolagets i hofr:n gjorda invändning, att, enär Erik Andersson försummat att inom natt och år, sedan han om ifrågavarande kontrakt erhållit kännedom, anhängiggöra klandertalan deremot, hans instämda talan såsom försent väckt icke måtte till pröfning upptagas; så och då samma invändning saknade stöd af lag, lemnades densamma utan vidare afseende; men, emedan Skönviks aktiebolag, med företedt intyg af komministern J. O. R. Amrén, i hofr:n styrkt, att, enligt Hellesjö församlings vigselbok, Anders Ersson och Margaretha Andersdotter blifvit den 17 April 1827 med hvarandra sammanvigde i äktenskap, samt Margaretha Andersdotter vid äktenskapets upplösning följaktligen, enligt 10 kap. 2 § Giftermålsbalken, varit efter landsrätt berättigad att såsom giftorätt bekomma 1/a af det under äktenskapet den 27 November 1827 inköpta hemmanet i n:o 1 Gimdalen om 87/144 tlds skatt, men icke visadt vore, att hon sedermera lagligen förvärfvat större del af samma hemman; ty och som Erik Andersson icke heller styrkt, att hans moder före upplåtelsen af afverkningsrätten till skogen i laga ordning afhändt sig den henne såsom giftorätt tillkommande andel i hemmanet, eller att vid afvittring och arfskifte efter mannen, samma andel icke blifvit henne tillagd; alltså pröfvade hofr:n rättvist på det sätt ändra här.r:ns utslag, att Erik Anderssons talan ogillades för så vidt den anginge Margaretha Andersdotters giftorätt i hemmanet Gimdalen eller 87/432 tlds skatt. Begge parterne sökte ändring hos Kongl. Maj:t, hvarvid Erik Andersson anmärkte, att Anders Erssons föräldrar, så- s. 218 Sida 218 i årgången börjar här 213 Skogsafverkningskontrakt på 50 år, afslutadt af förmyndare. som vid här.r:n visats, vid öfverlåtelsen till denne af hemmanet förbehållit en annan son Erik Ersson 3/4 deraf; att berörde hemmansdel sedermera blifvit af Erik Ersson försåld till annan person, hvilken derefter af Anders Ersson förvärfvat ytterligare 1/47 hvadan sålunda i Anders Erssons sterbhus blott funnits 87288 tlds skatt, eller just den jord, hvartill Margaretha Andersdotter försålt afverkningsrätten till skogen; och yrkade fördenskull Erik Andersson, derest hans i målet förda talan icke i dess helhet bifölles, sådan ändring af hofr:ns dom, att bolaget förklarades icke ega rätt till större andel i skogen, än den hvartill Margaretha Andersdotter sålunda haft giftorätt. Bolaget, som fullföljde preskriptionsinvändningen, anmärkte tillika, att Erik Andersson icke klandrat moderns såsom förmyndare vidtagna åtgärd att sälja skogen, samt att den talan Erik Andersson, sedan han, såsom född 1831, i mera än 20 år varit myndig, mot bolaget anhängiggjort, så mycket mindre borde blifva föremål för pröfning, som han åtminstone vid köpet 1854 måste antagas egt kännedom om skogsupplåtelsen, enär kontraktet derom då varit intecknadt; yrkande bolaget ogillande af Erik Anderssons talan i dess helhet. ■ N. Rev. (t. f. rev.-sekr. Norberg och Cöster, den sistnämnde föredragande, samt Lilliestråle) yttrade i afgifvet betänkande: »Emedan ostridigt är, ej allenast att Margaretha Andersdotter vid den tid, då hon enligt ifrågavarande kontrakt af den 5 Mars 1851 för viss tid upplät afverkningsrätten å skogen till 87/288 tlds skatt i Gimdalen, var förmyndare för Erik Andersson, i hvilken egenskap hon icke lärer saknat behörighet att, på sätt som skett, förfoga öfver nyttjanderätten till den andel af hemmanets skog, som må hafva tillfallit Erik Andersson i arf efter hans förut aflidne fader, utan ock att inteckning för kontraktets bestånd blifvit faststäld den 19 September 1851 och således innan Erik Andersson, enligt den af honom åberopade, den 23 Juni 1854 emellan Erik Andersson och hans moder och broder uppgjorde afhandling angående 87/288 tlds- skatt i nämnde hem- s. 219 Sida 219 i årgången börjar här man, förklarades vara ensam egare till samma hemmansdel; ty och då Erik Andersson, hvilken numera sjelf uppgifvit, att vid fadrens död allenast 87/288 tlds skatt tillfallit dennes sterbhusdelegare, ej ådagalagt någon omständighet, som vid anmärkta förhållanden torde kunna lagligen föranleda till upphäfvande af bolagets på 1851 års kontrakt grundade rätt till skogen å omförmälda hemman, hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte prôfva rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla Erik Anderssons i saken förda talan». Saken föredrogs den 5 September 1876 inför H. D. dervid just.råden Södergren, Cramér och Rabe förenade sig i det yttrande, »att, emedan ostridigt vore, att, när omstämda afhandling upprättades, Margaretha Andersdotter varit förmyndare för sina söner Erik Andersson och Anders Andersson, samt Margaretha Andersdotter, i sin nyssnämnda egenskap, varit behörig att äfven å sönernas vägnar ingå omförmälta afhandling, pröfvado just.råden, med bifall till den af Skönviks aktiebolag mot hofr:ns dom fullföljda talan, men med afslag å Erik Anderssons ändringssökande, rättvist ogilla den sistnämndes i saken instämda käromål, såvidt detsamma blifvit af domstolarne bifallet». Just.råden Almqvist och Svedelius yttrade, att, emedan Margaretha Andersdotter icke, såvidt handlingarne utmärkte, fått någon del af ifrågavarande hemman såsom giftorätt sig tillagd, pröfvade just.råden förty och på de af här.r:n i öfrigt åberopade skäl rättvist att, med ändring af hofr:ns dom, fastställa det slut, hvaruti här.r:n stannat. Just.rådet Huss utlät sig.: »Beträffande Skönviks aktiebolags hos hofr:n gjorda invändning, att Erile Andersson skulle försummat att inom natt och år, sedan han om ifrågavarande kontrakt erhöll kännedom, derom anställa klandertalan, varder berörda invändning, såsom obestyrkt, af mig lemnad utan afseende. Vidkommande sjelfva saken, är genom de af Erik Andersson hos Kongl. Maj:t företedda handlingar upplyst, att, sedan Erik Anderssons fader Anders Ersson den 27 Novem- s. 220 Sida 220 i årgången börjar här ber 1827 köpt 87/144 tlds skatt af hemmanet n:o 1 Gimdalen, hälften af nämnda hemmansdel, eller 87/288 tld, blifvit under Anders Erssons lifstid öfverlåten till hans svåger Lars Olofsson, för hvilken här.r:n den 14 April 1842 derå utfärdat fastebref, hvadan vid Anders Erssons död i boet funnits endast den återstående hälften eller 87/288 tlds skatt, deraf en tredjedel, eller 87/364 tld, såsom giftorätt tillkommit Margaretha Andersdotter och ett lika skattetal hvardera af sönerna Erik Andersson och Anders Andersson; och som Erik Andersson icke visat sig vara behörig att emot ifrågavarande köpeafhandling, i hvad den rörde brodren Anders Anderssons andel deri, klandertalan anställa, men, såsom domstolarne antagit, Margaretha Andersdotter ej egt laglig befogenhet, att, på sätt genom berörda afhandling skett, om den till Erik Anderssons hemmansdel hörande skog förfoga, finner jag ej skäl att göra ändring i hofr:ns domslut, hvarigenom Erik Anderssons talan, så vidt den angår 87/432 tlds skatt, motsvarande Margaretha Andersdotters och Anders Anderssons andel i hemmanet, är vorden ogillad, men deremot den klandrade afhandlingen i fråga om Erik Anderssons andel deri, eller 87/864 tlds skatt, förklarats ogiltig». Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 Oktober 1876. --- Källa: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.