--- citation: Naumanns tidskrift 1877 s. 593 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1877 s. 593 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1877-03-20 url: "https://ratiolex.se/naumann/1877/s-593/" source: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1877 s. 593 Angående rättighet att nyttja och begagna inmutadt kalkstensbrott, för hvilket utmål icke visats vara lagdt. Försummelse för längre tid tillbaka att bearbeta fyndigheten. Skyldighet att lemna afskrift af mutsedeln till egaren af marken. K F. den 20 Oktober 1741. Grufvestad- --- Genom en af t. f. bergmästaren i Nora och Lindes bergmästaredöme L. Zachrisson den 18 Februari 1839 utfärdad mutsedel förklarades inspektoren D. O. Thomée och stadsvaktmästaren N. Rydberg berättigade att med arbete belägga ett öfvergifvet kalkstensbrott, kalladt Forssanäs och beläget invid stranden af sjön Wettern å Stora Forssa hemmans mark. I mutsedeln föreskrefs, dels att arbetet skulle senast den 19 Maj nämnda är påbörjas och sedermera årligen »på rätt bergsvis i och med afsänkande eller arbete i fält» fortsättas, dels ock att det ålåge inmutarne att inom den 20 Mars samma år låta genom två gode män aflemna behörig afskrift af mutsedeln till egaren af marken, der kalkstensbrottet rar beläget, med begäran om bestämdt utlåtande huruvida jordegarerätten i arbetet komme att begagnas eller icke, hvarom svar inom sex veckor derefter vid förlust af den jordegaren tillkommande rätt skulle afgifvas. En bestyrkt afskrift af mutsedeln tillstäldes den 16 Mars 1839 Jonas Kjellberg, å hvars hemman 7/96 mantal i Stora Forssa by kalkstensbrottet var beläget. Till 1873 års hösteting i Sundbo härad uttogo landtbrukarne C. A. Giöbel, C. Fischer och A. W. Nordqvist samt kyrkovärden Anders Andersson i Harge stämning å jordegarne i Stora Forssa by Carl Gustaf Andersson m. fl. med yrkande, att enär Giöbel och hans medparter, såsom dåmera egare af ofvanomförmälda kalkstensbrott, under flera år oklandradt bearbetat detsamma, men åtskillige hemmansegare i Stora Forssa by, efter uppgift för samtlige byä- Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 14:de arg. s. 594 Sida 594 i årgången börjar här männens räkning, under år 1873 egenmäktigt företagit sig att verkställa bearbetning af kalkstensbrottet samt skeppning derifrån af åtskilliga qvantiteter kalksten, eganderätten till kalkstensbrottet måtte Giöbel och. hans medparter tillerkännas samt Stora Forssa byamän förbjudas att verkställa någon slags bearbetning af kalkstensbrottet. Efter genstämning å Giöbel och hans medparter yrkade byamännen å sin sida, att, såvida ej vederparterne förmådde lagligen styrka sin eganderätt till kalkstensbrottet, de måtte förklaras oberättigade att detsamma bearbeta och begagna samt dem varda ålagdt att till byamännen lemna redovisning för kalkstensbrottets förvaltning och utbetala inkomsten för samma tid. Byamännen lemnade obestridt, att vederparterne vore inmutarne Thomées och Rydbergs rättsinnehafvare äfvensom att vederparterne eller deras fångesmän innehaft kalkstensbrottet alltifrån detsammas inmutande år 1839, men invände: att kalkstensbrottet eller åtminstone jordegarerätten dertill före inmutningen varit Stora Forssa byamäns gemensamma tillhörighet, men att det oaktadt mutsedeln icke blifvit samtliga byamännen, utan blott förbemälde Kjellberg delgifven; att något utmål för kalkstensbrottet ej någonsin blifvit lagdt; och att kalkstensbrottet icke blifvit af innehafvaren årligen bearbetadt, i följd hvaraf inmutningsrätten gått förlorad. Till styrko för den första invändningen åberopade byamännen handlingarne till ett åren 1833—1835 i Stora Forssa by förrättadt laga skifte. Det då förda protokoll lydde i 32 § sålunda: »Till samfäldt begagnande är från delningen utesluten ----------— samt kalkberget vid sjöstranden och andra på egorna varande grufvor och malmfyndigheter, till hvilka, äfvensom ännu möjligen oupptäckta, den gemensamma jordeganderätten härmed bevaras, äfvensom strömfall.» Sedan Giöbel och hans medparter företett åtskilliga handlingar och låtit afhöra en mängd vittnen i ändamål att styrka, såväl att utmål till kalkstensbrottet blifvit lagdt, ehuru det dervid förda protokoll förkommit, som ock att s. 595 Sida 595 i årgången börjar här bearbetning af kalkstensbrottet årligen skett, i afseende hvarå Giöbel och hans medparter dock anmärkte att bevisningsskyldigheten ålåge byamännen, yttrade här.r:n i utslag den 29 November 1875: att ehuru, beträffande parternas ömsesidiga anspråk på bättre rätt till Forssanäsets kalkstensbrott, Giöbel och hans medparter genom af dem företedda handlingar så väl ådagalagt, att berörda kalkstensbrott, hvilket, enligt den vid tiden för dess inmutning samt intill den 1 November 1855 gällande K. F. af den 20 Oktober 1741, bort af sina innehafvare så bearbetas, att åtminstone en famn uti afsänkning eller fältarbete årligen drifvits, under flera år häfdats i enlighet med nyss angifna föreskrift, som ock visat stor sannolikhet dertill att detsamma, uti för inmutningsrättens bibehållande erforderlig grad, bearbetats under en mängd andra år, med undantag af åren 1843 ocli 1846, för hvilka år icke någon bevisning om dess drifvande kunnat åstadkommas; likväl och då Giöbel och hans medparter sålunda icke emot Stora Forssa byamäns bestridande, styrkt, att arbete i kalkstensbrottet under hvarje år sedan dess början egt rum; funne här.r:n, likmätigt nyssberörda K. F., Giöbel och hans medparter hafva sin rätt till merberörda kalkstensbrott förlorat, men att, då de och deras fångesmän i god tro detsamma innehaft, blefve motparternes yrkande på redovisning för den afkastning, företaget gifvit under de tio sistförflutna åren, lemnadt utan vidare afseende. Parterne vädjade å ömse sidor till Svea hofrätt. Giöbel och hans medparter anmärkte: att, ehuru den af dem förebragta bevisning derom, att kalkstensbrottet årligen blifvit bearbetadt, borde för fullständig bevisning anses, det dock ej ålåge dem utan byamännen att styrka invändningen om ett motsatt förhållande, samt att frågan huruvida utmål blifvit lagdt icke inverkade på eganderätten till kalkstensbrottet. Byamännen fullföljde sitt yrkande om redovisning. Genom dom den 13 April 1876 utlät sig hofr:n: att, enär af handlingarne inhemtades, att inspektoren D. O. Thomée och stadsvaktmästaren N. Rydberg i Askersund genom mutsedel af den 18 Februari 1839 förklarats berättigade att s. 596 Sida 596 i årgången börjar här med arbete belägga i fråga varande kalkstensbrott samt fått sig förelagdt att inom den 20 påföljande Mars låta affemna afskrift af mutsedeln till egaren af marken, der kalkstensbrottet var beläget, med begäran om bestämdt utlåtande, huruvida jordegarerätten i arbetet komme att begagnas eller icke, hvarom svar inom sex veckor derefter vid berörda rättighets förlust skulle afgifvas, äfvensom att J. Kjellberg, hvilken, efter hvad parterne emellan vore ostridigt, då egt samma mark, erhållit del af mutsedeln den 16 i nyssnämnda månad; samt den omständigheten, att delegarne i Stora Forssa by, enligt 32 § i det vid laga skifte inom byn åren 1833 —1835 hållna protokoll, öfverenskommit, att den gemensamma jordegarerätten .till kalkberget vid sjöstranden och andra på egorna varande grüfvor och malmfyndigheter, jemte de ännu möjligen oupptäckta, skulle bevaras, icke, på sätt Stora Forssa byamän förmenat, föranledt till skyldighet för Thomée och Rydberg att delgifva mutsedeln med annan jordegare i Stora Forssa by än ofvan bemälde Kjellberg; ty och som byamännen icke ens påstått, att Kjellberg eller någon annan delegare i byn inom den förelagda tiden anmält sig till jordegarerättens begagnande, och de sålunda, jemlikt 1 § i K. F. den 20 Oktober 1741, förlorat densamma; alltså och då hvarken det förhållande, att Giöbel och hans medparter icke, emot vederparternes bestridande, gittat visa, att utmål för ifrågavarande fyndighet någonsin blifvit lagdt, lagligen föranledde till inmutningsrättens förlust, ej heller byamännen styrkt, att inmutningsrätten blifvit genom underlåten brytning förverkad, pröfvade hofr:n, med ändring af här.r:ns utslag, rättvist ogilla byamännens instämda påstående samt på det sätt bifalla Giöbels ocli hans medparters i saken förda talan, att desse, hvilka ostridigt vore innehafvare af ofvan bemälde Thomées och Rydbergs rätt, förklarades vara berättigade att, utan intrång af vederparterne, nyttja och begagna ifrågavarande kalkstensbrott. Om denna dom förenade sig assessorerne, frih. O. W. Staël von Holstein ocli Boivie samt notarien Cöster, den sistnämnde referent. s. 597 Sida 597 i årgången börjar här Från beslutet var hofr.-rådet Forssell skiljaktig och yttrade: »Som det jemlikt 26 § i nu gällande grufvestadga åligger den, som genom inmutning förvärfvat rätt att bearbeta mineralfyndighet å annans mark, att, så snart den angifna fyndigheten medelst jordrymning eller skärpning blifvit gjord åtkomlig ocli så blottad att den till ort, läge eller sträckning och mägtighet kan bedömas, skriftligen anmäla sig hos bergmästaren till erhållande af utmål; men ostridigt är, att, oaktadt ifrågavarande kalkstensbrott långt före den 1 November 1855, då nu gällande grufvestadga trädde i kraft, varit lång tid bearbetadt ocli förty till ort, läge, utsträckning och mägtighet kändt, Giöbel och hans medparter under den tid af 20 år, som derefter förflutit, icke stält sig grufvestadgans nyssnämnda föreskrift till efterrättelse;- alltså och då Giöbel och hans medparter måste anses hafva genom sin berörda underlåtenhet förverkat sin rätt till kalkstensbrottet, finner jag ej skäl göra ändring i här.r:ns utslag, så vidt det blifvit öfverklagadt.» I hofr:ns dom sökte byamännen ändring under yrkande, att här.r:ns utslag måtte fastställas. Till stöd härför åberopade byamännen hufvudsakligen hvad de förut i saken anfört, med tillägg att vederparterne förlorat rätt till utmål, då anmälan derom icke skett inom ett år från den 1 November 1855. N. Rev. (rev.-sekr:ne von Bahr och Abergsson samt konst, rev.-sekr. Norberg, den sistnämnde föredragande), yttrade i afgifvet betänkande: »Som genom hvad i saken förekommit torde böra anses vara af Giöbel och hans medparter ådagalagdt, att omförmälda kalkstensbrott blifvit i enlighet med föreskriften i K. F. den 20 Oktober 1741 bearbetadt under de två år, som närmast föregått anställandet af byamännens i denna rättegång förda talan; alltså och då med anledning af den i nämnda hänseende meddelade bestämmelse i 11 § af grufvestadgan den 11 Januari 1855 byamännens talan, i hvad den grundats på försummelse, som skulle egt rum för längre tid tillbaka, icke lärer förtjena afseende, hemställer N. Rev. på dessa och de i öfrigt af hofr:n s. 598 Sida 598 i årgången börjar här anförda skäl, att Kongl. Majst måtte pröfva rättvist på det sätt fastställa hofr:ns beslut, att, med ogillande af byamännens i saken väckta anspråk, - Giöbel och hans medparter. förklaras ega med den rätt, åberopade inmutningen medfört, nyttja och begagna ifrågavarande kalkstensbrott.» Saken föredrogs den 14 Februari 1877 inför H. D. (i närvaro af just.-råden, frih. Leuhusen, Almqvist, Carleson, Naumann, Rabe, von Segebaden och Hernmarck), dervid H. D. pröfvade rättvist sålunda fastställa hofr:ns beslut, att, med ogillande af byamännens i saken väckta anspråk, Giöbel och han medparter förklarades ega med den rätt, åberopade inmutningen medfört, nyttja och begagna ifrågavarande kalkstensbrott. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 20 Mars 1877. --- Källa: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.