--- citation: Naumanns tidskrift 1877 s. 9 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1877 s. 9 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1876-12-11 keywords: - Införsel url: "https://ratiolex.se/naumann/1877/s-9/" source: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1877 s. 9 Införsel i embetsmans »lön» får icke sträcka sig till de honom anslagna s. k. tjenstgöringspenningar. Utsökningsbalken 7 kap. 2 §. K. F. d. --- s. k. tjenstgöringspenningar. Utsökningsbalken 7 kap. 2 §. K. F. d. 8 Oktober 1740. Häradshöfdingen i Björkekinds m. fl. häraders domsaga E. A. Landegren utfärdade i Augusti månad 1866 till riksbanken eller ordres en skuldförbindelse â 3,200 rdr med ränta samt lemnade, såsom hypothek derför, två andra skuldebref å tillhopa 6,000 rdr. Genom K. bef:des i Östergötlands län utslag den 24 April 1867 förpligtades L. att, emot återfående af sin förbindelse och hypotheken, till riksbanken betala 3,200 rdr jemte ränta från den 21 November 1866 äfvensom 20 rdr 3 öre i ersättning för lagsökningskostnad. Emellertid hade L. råkat i konkurs; och efter det riksbanken på grund af ofvan omförmälda hypothek af vederbörande gäldenärer utbekommit tillhopa allenast 2,827 rdr 84 öre, så att å det af L. förskrifna kapital då återstod oguldet 372 rdr 16 öre, bevakade riksbanken i L:s konkurs sin återstående fordran, hvarå i utdelning erhölls 7 rdr 25 öre. Sedan L:s konkurs i December 1874 afslutats, sökte ombudsmannen vid riksbanken hos K. bef:de i Östergötlands län att, till gäldande af bankens kapitalfordran 364 rdr 91 öre med upplupen och vidare upplöpande ränta samt tilldömd kostnadsersättning 20 rdr 3 öre, utmätning måtte hos L. verkställas, och att, om dervid saknades tillgång till skuldens fulla betalande, införsel till säkerhet för densamma måtte meddelas i de L. tillkommande löneförmåner. Efter verkstäldt utmätningsförsök, dervid befunnits att L. saknade all tillgång, infordrades L:s yttrande öfver införselansökningen; och invände L. mot densamma, att införsel ej kunde beviljas i mer än hälften af det belopp 75 rdr b:co, som vid tiden för skuldebrefvets utfärdande utgjort s. 10 Sida 10 i årgången börjar här hans årliga lön; att hvad han numera derutöfver uppbure i lön utgjorde vederlag för mistade sportler; att sportler, förvärfvade efter konkurs, icke finge utmätas för äldre gäld; att, om än införsel skulle kunna meddelas i hälften af häradshöfdings nuvarande lön, det likväl, sedan konkurs egt rum, för gäld, som deri bevakats, enligt 32 § konkurslagen uppstode ett särskildt förhållande, i det att gäldenär svarade derför allenast med hvad han efter konkursen kunnat ärfva eller förvärfva; att det förvärf, som af tjenstemans lön kunde uppkomma, vore rimligtvis ej annat eller mera än det öfverskott, som möjligen uppstode, sedan af lönen bestridts utgifterna for tjenstens handhafvande samt tjenstemannens och hans familjs underhåll; att L:s löneinkomster icke lemnade sådant öfverskott; samt att införsel uti tjenstgöringspenningar i intet fall kunde ifrågakomma, enär dessa vore att anse icke såsom lön utan såsom lönetillägg, hvilket lika litet som sportler kunde tillfalla annan än den, som utöfvade tjensten. Ombudsmannen vidhöll ansökningen med anmärkning, att tjenstgöringspenningar icke vore afsedda till betäckande af kostnad för embetsförvaltningen, ty dertill funnes, i de domsagor, der sportlerna ansetts icke förslå, särskildt förvaltningsbidrag anslaget. K. bef:de yttrade i utslag den 13 November 1875: att som L. hvarken gittat bestrida fordringsanspråket eller styrkt, att å det honom genom åberopade utslaget den 24 April 1867 till betalning ådömda belopp guldits mera, än som i ansökningen uppgifvits, samt vid verkstäld undersökning vederbörligen blifvit styrkt, att L. till gäldande af sin ifrågavarande skuld saknade annan tillgång än de löneförmåner, han såsom häradshöfding i ofvannämnda domsaga åtnjöte; alltså och utan afseende å hvad L. deremot invändt, blefve med stöd af 7 kap. 2 § U.-B. och K. F. den 8 Oktober 1740, riksbanken beviljad laga införsel uti de L. såsom häradshöfding i nämnde domsaga tillkommande löneförmåner af lön och tjenstgöringspenningar sålunda, att hälften af dessa förmåner skulle till gäldande af riksbankens ifrågavarande fordran, i kapital 364 kronor s. 11 Sida 11 i årgången börjar här 91 öre jemte ådömd ogulden ränta samt 20 kronor 3 öre lagsökningskostnadsersättning, användas; dock att annans förut tilläfventyrs egande äldre eller bättre rätt derigenom icke förnärmades, och att för öfrigt iakttoges, att den ränta, som upplupit till den tid, då första afbetalningen komme att ega rum, skulle riksbanken först godtgöras och det ôfriga på kapitalet afgå, men att ränteberäkningen derefter skulle stanna och de sedermera skeende afbetalningarne afkortas allenast på hufvudstolen, likväl med rätt för riksbanken att, i fall L. sedermera någon egendom eller penningar tillfölle, deraf söka betalning för hvad i räntan sålunda komme att brista. Landegren anförde besvär hos Göta hofrätt och åberopade dervid hvad han förut genmält. Hofr:n fann i utslag den 15 Mars 1876 skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i K. bef:des öfverklagade utslag. Om detta beslut förenade sig hofrättsråden Hessle och Lejman, assessoren Bratt samt v. här.höfd, Ståhlberg. Deremot var assessoren Fagerberg skiljaktig och yttrade: »Då tjenstgöringspenningar icke kunna hänföras till årlig lön, pröfvar jag lagligt på det sätt ändra öfverklagade utslaget, att ansökningen om införsel i de L. tillkommande tjenstgöringspenningar icke kan af mig bifallas». På de skäl han förut anfört, sökte Landegren i underdånighet ändring i hofrättens utslag. N. rev. (t. f. rev.-sekr. Skarin, föredragande, Westman och Lilienberg) hemstälde i underdånigt betänkande, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofr:ns utslag. Saken föredrogs inför H. D. den 29 November 1876 och då de Landegren tillkommande tjenstgöringspenningar ej vore till hans årliga lön att hänföras, pröfvade H. D:s fleste ledamöter (just.råden Södergren, Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe och Lindhagen) lagligt att, med ändring af hofr:ns utslag, ogilla det å riksbankens vägnar framstälda yrkande om införsel i sagde tjenstgöringspen- s. 12 Sida 12 i årgången börjar här ningar; hvaremot hofr:ns utslag i öfrigt af desse ledamöter gillades. Just.rådet Huss biföll det underdåniga betänkandet. Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 11 December 1876. --- Källa: Naumanns tidskrift 1877, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.