--- citation: Naumanns tidskrift 1880 s. 121 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1880 s. 121 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1879-04-30 url: "https://ratiolex.se/naumann/1880/s-121/" source: Naumanns tidskrift 1880, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1880 s. 121 Angående jernvägsbolags skyldighet att ersätta eldskada, förorsakad genom gnistor från förbifarande lokomotiv. Jfr. denna Tidskrift årg. --- 1 stämning till Luggude här.rätt yrkade öfverhofstallmästaren R. Tornérhjelm, att som, genom gnistor från lokomotiv på Landskrona—Engelholms jernväg, plantering och torfmosse å egorna till Tornérhjelms egendom Gedsholmen blifvit den 21 och 22 Juni 1877 antända, jernvägsbolaget måtte dömas till ansvar för vållande till berörda eldskada samt förpligtas till Tornérhjelm utgifva skadeersättning med 170 kr. Bolaget anmärkte, att, som jordbränning af Tornérhjelms underhafvande vid ifrågavarande tid verkstälts i mossen, vore det lika troligt att elden deraf uppkommit som genom gnistor från lokomotivet; samt att, äfven om det kunde visas, att antändningen skett genom bolagets lokomotiv, ersättningskrafvet i allt fall bestredes, enär bolaget iakt- s. 122 Sida 122 i årgången börjar här tagit all försigtighet i så måtto, att å jernvägen städse användts Billesholms stenkol af bästa slag, hvarförutom å lokomotiven begagnats sådane gnistsläckare, som voro reglementerade på statens jernvägar. I fråga om sjelfva branden afhörde vittnen intygade: Skogvaktaren Jönsson: att vittnet, som vore boende omkring 2,000 fot från jernvägen och från sin bostad hade utsigt öfver bansträckningen från omstämda torfmosse till Ekeby station, emellan hvilka ställen ifrågavarande granplantering vore belägen, både den 21 och 22 Juni uppehållit sig utanför sin bostad för att gifva akt på de förbifarande bantågen, emedan antändning invid jernvägen genom gnistor från lokomotiven egt rum under hela Juni månad; att vittnet bägge dagarne iakttagit, att då tåget passerat förbi på väg till Ekeby, antändning skett vid sidan af banan i. omstämda planteringen; samt att vittnet vid flera tillfällen sett gnistor från lokomotiven antända ifrågavarande torfmosse, der elden icke blifvit släckt fullkomligt förr än i påföljande Augusti; tilläggande vittnet, att en landtbrukare Olsson i Rismaden samtidigt härmed ungefär 2,000 fot från mossen skurit grästorf till förbränning, men att, enligt hvad bemälde Olsson för vittnet uppgifvit, torfven icke blifvit af honom förbränd, utan antändts genom gnistor från lokomotiven. Hustru Bengta Persson: att en dag omkring midsommaren 1877, under det vittnet i närheten af bolagets jernbana å egorna till Gedsholmen varit sysselsatt med ätt stapla upp torf, vittnet iakttagit, omedelbart efter det tåget klockan omkring 4 e. m. från Billesholm gått förbi söderut, att eld uppstått såväl på två ställen i mossen, der vittnet befunnit sig, som ock på fyra ställen i en vester om banan vexande granplantering; att vid tillfället stark torka och häftig ostlig vind varit rådande; att skogvaktaren Jönsson, som tillkommit, skickat vittnet efter folk att biträda vid släckningen; samt att i mossen uppbrunnit åtminstone ett lass torf. Nils Lilja: att vittnet, som vid midsommarstiden 1877 s. 123 Sida 123 i årgången börjar här arbetat i närheten af ifrågavarande torfmosse, en dag iakttagit, att, kort efter det tåget frän Billesholm gått förbi, rök uppstigit från den norr om Rismaden, vester om och nära intill banan belägna torfmossen å Tornérhjelms egor, ungefär å samma ställe, der vittnet omkring 14 dagar förut sett eld, som samma dag blifvit släckt, under enahanda förhållanden uppkomma; att branden hastigt tilltagit och spridt sig till en angränsande skogsdunge, hvarest åstadkommits icke obetydlig skada; att släckningsarbetet genast påbörjats af en mängd folk, som haft arbete vid jernvägen, men icke kunnat afslutas förr än flere dagar derefter; att under tiden elden fortfarit i mossen; att emellan det ställe, der jordbränning egt rum under våren, och mossen, der antändningen skett, funnes en vall och en större åker; samt att stängslet längs åt den del af jernbanan, utmed hvilken elden uppkommit, stode helt nära jernvägsspåret utan något s. k. skyddsbälte. Olof Nilsson: att vid något tillfälle före eller efter midsommaren 1877, då vittnet haft anställning vid jernvägsarbetet, hade vittnet, en stund efter det bantåget från Billesholm till Ekeby passerat, iakttagit att det brunne i en nordvest om vägporten vid Rismadens gård belägen torfmosse; att vittnet och de öfriga i arbetslaget skyndat till stället och lyckats släcka elden efter omkring 1/2 timmas förlopp; att vittnet sedermera iakttagit, att det under de närmaste dagarne brunnit i mossen, ehuru vittnet icke kunde uppgifva, om det varit af samma eld, som icke blifvit fullständigt släckt, eller af någon ånyo utbruten eld; att vittnet icke iakttagit, att elden spridt sig till någon skog, men väl att några björkplantor å mossen blifvit svedda; att utmed banan, der elden uppkommit, icke funnes något skyddsbälte, men att utefter jernvägen ginge en bred graf, som ständigt plägade vara fyld med vatten. Ola Lundgren: att en dag vid midsommartiden 1877 ungefär fem minuter efter det tåget från Billesholm till Ekeby gått förbi, vittnet bemärkt, att eld utbrutit i en vester om jernbanan emellan Rismadens gård och Ekeby station s. 124 Sida 124 i årgången börjar här belägen plantering å Tornérhjelms egor helt nära en torfmosse; att vittnet jemte en hop folk, som tillströmmat från alla håll, biträdt vid släckningen, som försvårats af den vid tillfället rådande starka torkan och häftiga ostliga blåsten, samt icke hunnit fullbordas förr än en stor del af planteringen nedbrunnit; att vittnet icke iakttagit om det äfven brunnit i torfmossen; att vittnet dagen derpå, klockan omkring 12, jemväl iakttagit, att eld, kort efter det tåget från Billesholm passerat, uppstått i samma plantering icke långt från Ekeby station; att vittnet, som jemväl då varit behjelplig vid släckningsarbetet, kunde intyga, att vid detta tillfälle nedbrunnit ungefär 1/2 tid af planteringen; att vittnet ej heller då bemärkt någon eld i torfmossen; samt att vid den del af banan, der elden utbrutit, funnes skyddsbälten. Enligt hvad på ed afhörde synemän intygade, kunde den åstadkomna skadan uppskattas till 170 kr. Beträffande beskaffenheten af de å bolagets jernväg använda kol och gnistsläckare intygade Baningeniören Westerström: att vid trafiken å Landskrona—Helsingborgs jernväg skånska stenkol användts under nio år, de sju senaste åren uteslutande, utan att några egentliga olägenheter deraf uppstått och utan att vittnet funnit, att dessa kol lämpade sig mindre väl för användning vid jernvägstrafiken; att vittnet likväl iakttagit, att de skånska kolen lemnade betydligt mera gnistor och större gnistor än engelska kol af bästa beskaffenhet, och i allt fall mer än de engelska kolen af det slag, som nyttjades vid statens jernvägar; att detta förhållande gifvit vittnet anledning att konstruera gnistsläckare, som något afveke från de vid statsbanorna använda och hvilka vittnet ansåge bättre lämpade för de skånska kolen; att de af vittnet sålunda konstruerade gnistsläckare under en tid af fyra år användts vid Landskrona—Helsingborgs jernväg, men blifvit utbytta emot de för statsbanorna reglementerade, emedan jernvägsbolagets styrelse förmenat att, om andra gnistsläckare användes än de vanliga, bolaget skulle kunna få ersätta skada, som upp- s. 125 Sida 125 i årgången börjar här kommit genom antändning från lokomotiven; samt att under den tid, de af vittnet konstruerade gnistsläckare användts, antändning af park och byggnad mera sällan egt rum. Trafikchefen Sturtzenbecker: att vid Helsingborg—Hessleholms jernväg ända till senaste tiden begagnats skånska stenkol, men att. enär dessa befunnits afsöndra mera gnistor än de vid statens jernvägar använda bästa engelska kol, bolagets styrelse funnit sig föranlåten att anskaffa engelska kol för att användas vid banans drift; att under den tid vittnet varit anstäld såsom trafikchef vid Landskrona—Helsingborgs jernväg några år användts ett slag af vittnet Westerström uppfunna gnistsläckare af annan konstruktion än de, som begagnades å statsbanorne; samt att de Westerströmska gnistsläckarne, ehuru enligt vittnets mening mera än statsbanornas lämpade för de skånska stenkolen, hvilka äfven begagnades å samma jernväg, efter någon tid, af skäl vittnet Westerström uppgifvit, blifvit utbytta emot sådane, som nyttjades å statsbanorne. Lokomotivföraren Larsson: att under de sju år vittnet varit vid statens jernvägar anstäld dels såsom eldare och dels såsom lokomotivförare, hvilket upphörde för fem år sedan, hade såväl svenska som engelska kol användts till eldning å lokomotiv; att numera uteslutande engelska kol begagnades, emedan man funnit, att vid bruk af de svenska antändning genom gnistor å närliggande skogar och byggnader m. m. lättare skedde, än då engelska kol nyttjades; samt att jemväl vid Helsingborg—Hessleholms banan, der vittnet sedermera erhållit anställning, numera användes engelska kol såsom mindre eldfarliga, ehuru äfven de någon gång vid torr väderlek kunde antända, fastän i ringare grad än de svenska. Bolaget anmärkte emot Westerströms och Sturzenbeckers vittnesmål, att desamma icke kunde tillerkännas någon betydelse såsom ensidiga och partiska, enär de tydligen afsåge att nedsätta Billesholmskolen; samt mot Larssons, att uppgiften om användning vid statens jernvägar af svenska stenkol tarfvade någon jemkning, enär blott en enda gång å s. 126 Sida 126 i årgången börjar här statens jernvägar gjorts försök med svenska stenkol, och det å den stormigaste dag, som på några år hemsökt Skåne, en höstdag 1876, då försöket haft till följd antändning af hus i närheten af Eslöf på samma ställe, der gnistor från lokomotiv med engelska stenkol förut antändt. — Bolaget yrkade käromålets ogillande, enär det icke kunde anses bevisadt, att vid omstämda tillfälle brandskada inträffat genom eldgnistor från något bolagets lokomotiv, enär i allt fall, vid jernvägens befarande med lokomotiv, någon vårdslöshet icke kommit bolaget till last, och bolaget icke underlåtit vidtaga nödiga försigtighetsmått, samt enär tillbörlig utredning om skadan och dess värde saknades. Medelst utslag den 6 Maj 1878, jemte det ansvarsyrkandet lemnades utan vidare afseende, utlät sig här.r:n: att här.r:n ansåge det vara genom den i målet förebragta bevisning ådagalagdt, att den eld, som den 21 och 22 Juni 1877 förorsakat skada å den till Tornérhjelms egendom Gedsholmen hörande mark, uppkommit genom gnistor från lokomotiv, som fört tåg å bolagets jernväg; och emedan, enligt hvad bolaget medgifvit, å bolagets jernväg till lokomotivens eldande användes skånska stenkol, hvilka, enligt hvad af sakkunniga vittnen intygats, vid förbränning lemnade flera och större gnistor än de vid statens och andra jernvägar använda engelska kolen, utan att bolaget likväl, så vidt visadt vore, vidtagit några särskilda åtgärder till förekommande af den ökade fara för antändning, som genom användande af detta slags bränsle måste uppkomma; ty och då bolaget sålunda måste anses, genom underlåtenhet att iakttaga erforderlig försigtighet, hafva varit vållande till den Tornérhjelm tillskyndade skada, hvilken, enligt af nämndemännen Per Knutsson i Hjortshög och Johannes Andersson i Frillestad gjord uppskattning, mot hvars riktighet någon skälig anmärkning af bolaget icke blifvit framstäld, uppgått till 170 kr., pröfvade här.r:n rättvist ålägga bolaget att genast vid utmätningstvång till Tornérhjelm utgifva berörda 170 kr. Bolaget besvärade sig hos hofr:n öfver Skåne och Ble- s. 127 Sida 127 i årgången börjar här kinge med yrkande om befrielse från Tornérhjelms talan, under åberopande dels af hvad mot käromålet blifvit vid här.- r:n anmärkt och påstådt, dels ock en hofr:ns dom den 22 Mars 1878 i likartadt mål. Enligt utslag den 8 Juli 1878 fann hofr:n skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade delen af här.r:ns utslag. Bolaget fullföljde saken till Kongl. Maj:t: 1 fråga om de svenska stenkolens större eller mindre eldfarlighet i förhållande till ena eller andra slaget utländska stenkol saknades utredning af fullt sakkunniga och trovärdiga personer. Bolaget borde icke i någon händelse ersätta annan skada, än den verkligen inträffade och lagligen bevisade, hvarför bolaget fäste uppmärksamhet å haltlösheten af den bevisning, på grund hvaraf domstolarne tillerkänt Tornérhjelm ett af honom öfverdrifvet fordradt penningebelopp. För yrkandet om ogillande af käromålet åberopade bolaget de väl grundade skäl, hvarpå hofr:n enligt utslag den 22 Mars 1878 underkänt en med den förevarande liknande ersättningstalan; och hade den eldskada, som afsåges i hofr:ns berörda utslag, inträffat i Augusti 1876, vid hvilken tid, enligt företedt bevis från vederbörande trafikchef, vid Landskrona—Helsingborgs jernväg uteslutande användts prima stenkol från Vallåkra grufvor vid Billesholm. Tornérhjelm anmärkte, att uti det mål, som blifvit afgjordt genom hofr:ns utslag den 22 Mars 1878, hade bolaget icke tillvitats vårdslöst förfarande såsom orsak till brandskadan, utan hade Tornérhjelm i förevarande mål påstått, att skadan uppstått genom bolagets försummelse derutinnan, att bolaget icke vidtagit några åtgärder till förminskande af de svenska stenkolens eldfarlighet vid begagnandet å lokomotiv. Yrkade fastställelse. Målet föredrogs den 30 April 1879 inför H. D., hvars flesta ledamöter (just.råden frih. Leuhusen, Almqvist, Rabe och Hernmarck) funno skäl icke vara anfördt, som i hofr:ns utslag kunde verka ändring. Just.råden Wretman och von Segebaden förenade sig s. 128 Sida 128 i årgången börjar här om följande mening: Ehuru det kunde anses styrkt att omstämde eldskadan uppkommit genom gnistor från de vid ifrågavarande tillfällen förbigående lokomotiv; likväl och som icke visadt blifvit, att bolagets styrelse eller lokomotivföraren vid jernbanans befarande med lokomotiv låtit någon vårdslöshet komma sig till last eller att styrelsen underlåtit vidtaga de försigtighetsmått, som densamma ålegat för skyddande af andras egendom mot eldskada, samt styrelsen ej kunde åläggas att ansvara för de i följd af jernvägens begagnande inträffande olycksfall, dertill ifrågavarande skada måste hänföras, pröfvade just.råden rättvist att, med upphäfvande af hofr:ns utslag, svarandens i målet väckta talan ogilla. --- Källa: Naumanns tidskrift 1880, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.