--- citation: Naumanns tidskrift 1880 s. 34 alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1880 s. 34 court: Högsta domstolen series: "https://ratiolex.se/naumann/" type: REFERAT date: 1879-03-18 keywords: - Se vidare url: "https://ratiolex.se/naumann/1880/s-34/" source: Naumanns tidskrift 1880, tryckta bandet source_organization: Ratio Lex license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord. --- # Naumanns tidskrift 1880 s. 34 Om ersättning for skada à fartyg till följd af försummelse vid bogsering. Sjölagen §§ 49 och 172. --- Efter träffad muntlig öfverenskommelse engagerade sjökaptenen L. A. Mattsson, såsom befälhafvare å ångfartyget Alexandra, bogserångfartyget »F. H. Kockum», hvars hufvudredare var löjtnanten H. Ramsten, att den 7 Februari 1877 bogsera Alexandra från vestra sidan af Malmö inre hamn till vestra sidan af den yttre, vid hvilken bogsering F. H. Kockum, som dervid fördes af kaptenen Unonius, åstadkom åtskilliga skador å Alexandra. s. 35 Sida 35 i årgången börjar här Med anledning häraf uttog Mattsson stämning â Ramsten med yrkande om åläggande för Malmö bogseraktiebolag att ersätta den sålunda förorsakade skadan med 687 kr. 78 öre jemte ränta. Sedan Mattsson den 9 Februari genom notarius publicus anmält protest, och besigtning följande dag egt rum, ingaf Mattsson den 13 i samma månad till rådst.r:n en skrift, som skulle innehålla sjöförklaring, deraf inhemtades, att han icke vid olyckstillfället fört befälet å Alexandra, utan att detta förts af styrmannen Ortman; att innan bogseringen börjats Unonius blifvit tillsagd att städse hålla sig på babordsbog, hvilken tillsägelse han förklarat sig skola efterkomma; att det oaktadt och ehuru Unonius ytterligare uppmanats att hålla sig på nämnda bog, Unonius styrt F. H. Kockum mer och mer styrbord hän, så att, då Alexandra passerat vågbrytaren emellan yttre och inre hamnen och skolat svänga babordhän, F. H. Kockum ännu befunnits ungefär 4 streck på Alexandras styrbordsbog; att Ortman då ytterligare uppmanat Unonius att komma öfver till babordssida för att svänga Alexandra babord hän och derigenom undvika törnande emot östra kajen, hvilket endast undvikits derigenom att Alexandra låtit sitt ankare falla; att uppmaningen till Unonius upprepats af matrosen Andersson; att F. H. Kockum straxt derefter med stor hastighet kommit nära nog rätt tvärs babord öfver för Alexandra, hvarvid bogserlinan, som var fästad vid Alexandras styrbordssida, sträcktes; att F. H. Kockum, hvars maskin emellertid stoppats, omedelbart derpå med stark fart kommit akter öfver, hvarför befälet å Alexandra flere gånger tillropat Unonius att gå framåt; att F. H. Kockum icke dessmindre kommit ännu akterligare öfver och med tilltagande fart tornat emot Alexandras sida; samt att, då ifrågavarande aftal om bogsering träffats, Unonius icke gjort någon reservation emot möjligen skeende skador. Ramsten förmenade, att Mattson haft sig bekant, det bogserbåtar i allmänhet plägade reservera sig emot uppkommande skador, enär bog serångbåtsbolagen i annat fall omöjligen kunde existera; och inlemnade Ramsten, för att s. 36 Sida 36 i årgången börjar här styrka att Mattsson haft sig detta förhållande bekant, en af Mattsson genom Ortman den 24 Januari 1877 utfärdad förbindelse att till Malmö bogseraktiebolag erlägga betalning för vatten från F. H. Kockum levereradt till Alexandra, å hvilken förbindelse var tryckt följande: »Obs. bolaget ikläder sig ej något ansvar för skada vid bogsering.» Mattsson, som ansåg hvad Ramsten anfört icke förtjena något afseende, bestred att något förbehåll gjorts vid aftalets ingående. Hvad Ramsten i detta afseende anfört och åberopat kunde så mycket mindre tillmätas någon verkan i denna sak, som fråga vore om skadas förorsakande genom grof vårdslöshet från Unonii sida. Ramsten anmärkte, att vid alla bogseringar det ålåge det bogserade fartygets befälhafvare att vidtaga sådana åtgärder, som vore erforderliga för att hans fartyg icke skulle tillskyndas skada; att denna skyldighet icke af Ortman iakttagits, enär han ej, fastän han förmärkt Alexandras starka fart, då fartyget sträfvat på östra hamnpiren, låtit ankaret gå eller kastat loss bogserlinan; att ett så stort skrof, som Alexandra, hvilket egde en betydlig inertia sedan detsamma blifvit satt i fart, icke hastigt kunnat stoppas eller svängas af en så obetydlig båt som F. H. Kockum; att, i stället för att fälla ankaret eller kasta loss bogserlinan, Ortman beordrat Unonius att sakta farten och bogsera babord hän; att Unonius med anledning häraf saktat och stoppat ett ögonblick, men omedelbart derefter kommenderat framåt för att efter anmaning gira babord hän; att Alexandra emellertid under tiden gått framåt och förbi Kockum, som då låg i vinkelrät direktion mot Alexandra, hvilkens betydligt större volym dragit för öfver på bogsertåget, hvarvid F. H. Kockums bredsida erbjudit motstånd i vattnet, hvarigenom F. H. Kockum tvungits gå akter öfver, intilldess densamma med aktern stött emot Alexandras sida; att i samma ögonblick sammanstötningen inträffade motståndet af bogserlinan till den grad ökats, att densamma söndersprungit; att hastigheten, hvarmed F. H. Kockums akter stött till Alexandra, varit uteslutande beroende på Alexandras fart och den deraf s. 37 Sida 37 i årgången börjar här följande kraft å bogserlinan; samt att maskinkraften ä bogserångaren varit af försvinnande litenhet i jemförelse med Alexandras verkan å bogsertåget, hvilken verkat derhän, att F. H. Kockum tvungits akteröfver. Besigtningsmännen anmärkte bland de ä babordssidan af Alexandra åstadkomna skador en, som enligt deras åsigt, icke kunnat ske med mindre någon annan ångbåt med stark fart törnat emot Alexandra; och då F. H. Kockum under backning törnat emot Alexandra, måste denna manöver hafva verkstälts med full maskin. Sedan Mattsson låtit på ed afhöra tre af besättningen, hvilka intygade riktigheten af hvad han i sjöförklaringen andragit, med tillägg, att sammanstötningen, enligt deras åsigt, föranledts genom felaktig manövrering från F. H. Kockum, åberopades af Mattsson ytterligare tre vittnen, hvilka berättade : Ett vittne: att, sedan F. H. Kockum bogserat Alexandra förbi vågbrytaren, manövreringen å bogserångaren varit sådan, att densamma, i stället för att gå framåt, kommit på sidan om och med aktern stött till Alexandra; samt att innan sammanstötningen inträffat, befälhafvaren å F. H. Kockum från Alexandra tillropats att kommendera »framåt». Ett vittne: att vittnet, som vid ifrågavarande tillfälle befunnit sig ombord å sitt förande fartyg Orion, iakttagit, att F. H. Kockum till en början hållit sig rätt framom Alexandra, intilldess densamma uppnått vågbrytaren, då befälhafvaren å Alexandra ropat till befälhafvaren å bogserångaren att gå babord hän och sakta farten; att den sistnämnde visserligen åtlydt uppmaningen, men straxt derpå stoppat maskinen, hvilket haft till påföljd, att Alexandra kommit med fören styrbord om F. H. Kockums akter, hvarvid bogserlinan styfvats upp och dragit F. H. Kockum med aktern emot Alexandras babordssida; att under tiden F. H. Kockums maskin åter börjat arbeta, ehuru vittnet icke kunnat urskilja om fartygets rörelse varit framåt eller om maskinen gått back; att vittnet emellertid iakttagit, att propellervattnet gått emot fören, hvilket antydde, att maskinen s. 38 Sida 38 i årgången börjar här verkat back; att, innan sammanstötningen egt rum, F. H. Kockums maskin åter saktats, så att vittnet antoge, det densamma kommenderats stopp; att straxt före sammanstötningen från F. H. Kockum kommenderats »framåt», hvarvid nämnda fartyg jemväl kommit i gång i sådan riktning samtidigt med det dess akter törnat emot Alexandra; att vittnet, att döma efter skadans beskaffenhet, antoge, att rörelsen hos bogserångarens maskin straxt före sammanstötningen varit back; samt att vittnet förmenade, att om Unonius efterkommit Ortmans kommando, sammanstötningen helt säkert icke inträffat. Ramsten yttrade i anledning af detta vittnesmål, att sistnämnda vittnes uppgift angående anledningen till sammanstötningen vore fullt riktig, samt att det vore ett helt naturligt fenomen, att propellervattnet syntes gå för öfver, då F. H. Kockum till följd af Alexandras påverkan gått akteröfver. Deremot ansåg Ramsten vittnets antagande, att F. H. Kockums maskin gått back, icke förtjena något afseende, då skadan kunnat blifva densamma antingen nämnda fartyg af egen kraft eller påverkad af ett annat föremål dragits emot detta; och ansåge Ramsten vittnets förmodan, det skadan icke skulle inträffat, om F. H. Kockum gått framåt, vara grundadt på det oriktiga antagandet, att bogserångarens maskin gått back. Ett vittne: att innan bogseringen börjats vittnet hört Ortman uppmana befälhafvaren å F. H. Kockum att gå sakta; att F. H. Kockum hållit sig å styrbords bog om Alexandra ända till dess förstnämnda fartyg kommit framom vågbrytaren; att, sedan F. И. Kockum kommit förbi vågbrytaren, fartyget gått babord hän, hvilken rörelse, enligt vittnets åsigt, företagits för tidigt; att, då F. H. Kockum passerat vågbrytaren, Unonius kommenderat stopp, hvarvid farten saktats, men att Alexandra emellertid genom sin förut erhållna fart dragit F. H. Kockum till sig; att ehuruväl Ortman tillropat Unonius att gå framåt, F. H. Kockums maskin ändock förblifvit stopp och icke kommit i gång förrän samtidigt med sammanstötningen; att från det ögonblick Ortman kommen- s. 39 Sida 39 i årgången börjar här derat »gä framåt» det varit tillräckligt god tid för Unonius att efterkomma tillsägelsen innan sammanstötningen inträffade, och att, om ordern efterkommits, olyckshändelsen, enligt vittnets förmenande, icke egt rum; att vittnet vore fullt öfvertygadt derom, att felaktig manövrering från F. H. Kockums sida vållat sammanstötningen; samt att vid olyckans inträffande F. H. Kockums maskin icke gått back. Ramsten, som bestred allt afseende å vittnenas yttrande beträffande anledningen till sammanstötningen, lät såsom vittnen afhöra: Maskinisten på F. H. Kockum, hvilken berättade: att F. H. Kockum till en början gått med half maskin, men att densamma sedermera än mer saktats och slutligen alldeles stoppats; att, sedan maskinen varit stopp omkring 1/2 minut och ett ögonblick innan sammanstötningen inträffat, maskinen kommenderats framåt; att F. H. Kockum så omedelbart efter sammanstötningen kommit i rörelse framåt, att vittnet icke förr hunnit släppa ratten, med hvilken vittnet utfört ordern, än vittnet af stöten kastats åt sidan. Eldaren å Kockum: att före sammanstötningen och efter det »stopp» kommenderats, maskinen å F. H. Kockum varit stilla; att, sedan, enligt livad vittnet förmodade, 1/2 minut efter ordern »stopp» förflutit, kommenderats sakta framåt, efter hvad vittnet antoge omkring en minut före sammanstötningen; samt att då olyckan inträffade maskinen varit i gång sakta framåt. En matros å F. H. Kockum: att vittnet, som vid tillfallet befunnit sig i en båt vid Alexandras babordssida för att föra dess trossar i land, icke iakttagit de kommandoord, som utdelats; att manövreringen lyckats väl ända till dess fartyget kommit förbi ett från vestra hamnarmen utskjutande brohufvud, då F. H. Kockum, som skolat bogsera Alexandra åt vestra sidan, af sistnämnda fartygs fart dragits inpå och sammanstött med Alexandra; samt att, om bogserlinan å Alexandra, såsom rätteligen bort ske, kastats loss, olyckan, enligt vittnets förmenande, undvikits. Mattsson ansåg sistnämnda vittnesmål icke på saken s. 40 Sida 40 i årgången börjar här inverka, dä vittnet icke hört de kommandoord, som obestridligt utdelats. Ramsten anförde: Af bevisningen framginge, att från Alexandras sida icke vidtagits de åtgärder, som kunnat förhindra omstämda skada. Hamnlots hade nämligen icke funnits ombord, ej heller hade ankaret fälts' eller bogsertåget kastats. Unonius hade icke uppfattat eller i brådskan ens kunnat uppfatta alla kommandoord från Alexandra eller ställa sig dem till efterrättelse annorlunda än han gjort, i det han nämligen efter order gått babord hän och stoppat för att sakta farten samt jemväl sökt gå framåt. Mattsson lade Unionus till last, att han icke följt Alexandras order före och vid bogseringen att gå sakta, och vidare att hafva, då han slutligen gått babord hän, stoppat och icke efterkommit ordern att gå framåt. Rådst.r:n yttrade i utslag den 31 December 1877: att, genom hvad i saken förekommit, det vore ådagalagdt att, då F. H. Kockum under verkställande af förutnämnda bogsering på tillsägelse från Alexandra ändrat kurs och från detta fartygs styrbordsbog, der bogsertåget var fästadt, gått öfver till dess babordssida samt dervid tagit en alltför tvär riktning, jemte det F. H. Kockum, efter att hafva kommit i sålunda förändradt läge till Alexandra, af någon anledning stoppat maskinen, F. H. Kockum, vid det att Alexandra alltjemt dref framåt med den temligen starka fart, detta sednare fartyg under bogseringen erhållit, och derigenom med sin bog förorsakade en stark spänning å bogsertåget, blifvit genom detta, som var fastgjordt midskepps å bogserångaren, dragen med aktern inpå Alexandra och törnat emot dess babordsbog; men emedan F. H. Kockums befälhafvare, då hans berörda förfarande ej kunde anses hafva varit af sådan beskaffenhet, att han skäligen bort hafva kunnat genast förutse och bedöma den verkan, som deraf uppstått, förty icke heller kunde anses hafva genom vårdslöshet eller uppenbart felaktig manövrering varit vållande till den inträffade skadan, helst denna otvifvelaktigt kunnat förekommas, derest, såsom påtagligen bort ske, bogsertåget kastats loss från Alexandra; s. 41 Sida 41 i årgången börjar här alltså och med stöd af grunderna i Sjölagens 172 § frikändes Ramsten, såsom hufvudredare för F. H. Kockum, från Mattssons anspråk på skadestånd. Mattsson vädjade till hofr:n öfver Skåne och Blekinge: I dom den 14 Juni 1878 yttrade hofr:n, att hofr:n funne den i saken förebragta bevisning angående förloppet vid ifrågavarande bogsering vara af beskaffenhet, att befälhafvaren å F. H. Kockum på grund deraf kunde anses hafva, genom försummelse att efterkomma befälhafvarens å Alexandra honom gifna föreskrifter, varit vållande dertill, att F. H. Kockum stött samman med Alexandra och förorsakat den skada derå, för hvilken Mattsson genom stämningen i saken fordrat ersättning; och som, enligt 49 och 172 §§ Sjölagen, F. H. Kockums redare ålåge att ansvara för godtgörande af berörda skada, men Mattson, emot Ramstens bestridande, icke styrkt, att kostnaderne för botande af samma skada uppgått till högre belopp, än Ramsten medgifvit, eller 608 kr. 78 öre, blefve, med ändring af rådst.r:ns utslag, Mattssons talan sålunda bifallen, att Ramsten, såsom hufvudredare för F. H. Kockum, förpligtades att till Mattsson, såsom befälhafvare å Alexandra, utgifva nämnda belopp 608 kr. 78 öre jemte 5 procent ränta derå från stämningsdagen till dess betalning skedde. Ramsten fullföljde saken till Kongl. Maj:t och anmärkte, att Mattsson vid aftalets ingående ovilkorligen afvetat, att bolaget icke iklädde sig någon slags risk vid bogseringar, hvarifrån något undantag icke i detta fall skett. Dessutom hade de af Ramsten åberopade vittnen, hvilka varit bättre i tillfälle att iakttaga alla omständigheter, intygat, att Alexandra dragit F. H. Kockum till sig. Yrkade fastställelse af rådst.r:ns utslag. Mattsson åberopade den bevisning, som åstadkommits derom, att befälhafvaren å F. H. Kockum underlåtit att följa gifna kommandon. Otroligt vore att F. H. Kockum, som hade 30 hästkrafter, icke skulle kunnat emotstå den fayt Alexandra innehade, om nämligen bogserångaren, enligt 01 der, gått framåt. Anmärkningen att Alexandra bort i god s. 42 Sida 42 i årgången börjar här tid kasta ankar eller lossa bogserlinan förtjenade icke afseende, enär det icke varit att förutse, det befälhafvaren å F. H. Kockum skulle underlåta att följa gifna order. Vidtagandet af anmärkta åtgärderne i det trånga farvattnet emellan vågbrytaren och östra kajarmen skulle otvifvelaktigt ledt derhän, att Alexandra, vid att svänga upp för ankaret, skulle törnat emot kajen eller något af de derinvid liggande fartyg, eller vid lossandet af bogserlinan redlöst drifvit deremot. I öfrigt bestredes påståendet att bogserbåtar icke skulle vara ansvarige för skada, åstadkommen vid bogseringar. N. Rev. (rev.sekr. von Bahr samt t. f. rev.sekr:ne Cöster, föredragande, och von Krusenstjerna) hemställde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom. Vid sakens föredragande den 28 Februari 1879 inför II. D. ansågo just.råden Naumann och Huss att yttrande borde från marinförvaltningen infordras, hvaremot H. D:s öfrige ledamöter (just.råden Södergren, von Hofsten och Lindhagen) förklarade sig beredde att i målet huvudsakligen sig yttra. Då saken således i befintligt skick till afgörande företogs, pröfvade H. D:s flesta ledamöter (just.råden Södergren, von Hofsten och Lindhagen) rättvist att, med ändring af hofr:ns dom, fastställa rådst.r:ns utslag. Just-råden Naumann och Huss biföllo det underdåniga betänkandet. Kongl. Maj:ts dom utgafs den 18 Mars 1879. --- Källa: Naumanns tidskrift 1880, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.