---
citation: Naumanns tidskrift 1880 s. 442
alt_citation: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1880 s. 442
court: Högsta domstolen
series: "https://ratiolex.se/naumann/"
type: REFERAT
date: 1879-11-04
url: "https://ratiolex.se/naumann/1880/s-442/"
source: Naumanns tidskrift 1880, tryckta bandet
source_organization: Ratio Lex
license: Allmän handling. Texten är domstolens egen och återges ord för ord.
---

# Naumanns tidskrift 1880 s. 442

Angående den i vår processrätt maktpåliggande fråga: huruvida enskild part får hos Kongl. Maj:t fullfölja talan öfver Hofrätts utslag om ansvar å domare för embetsfel. K. Förklar, d. 23 mars 1807, § 40.

---

Vid Norra Åsbo här.rätt yrkade v. här.höfdingen J. Bruzelius och landtbrukaren C. Wendt på Gustafsberg laga ansvar å Nils Larsson i Åstorp, Sven Rundberg i Finja och urmakaren M. Schelin från Hessleholm för det de skulle, Nils Larsson, efter det Wendt å exsekutiv auktion den 3 April 1871 inropat det från Nils Larsson i mät skrifna hemmanet $ mtl n:o 1 i Åstratorp, till Rundberg utgifvit ett för den 3 Februari 1870 dagtecknadt köpebref å berörda hemman och sålunda under falskt sken af köp afhändt sig egendomen för att hindra Wendt att göra sin rätt till densamma gällande, samt Schelin och Rundberg, af hvilka den förre författat den ifrågavarande handlingen och Rundberg med företeende deraf den 30 November 1871 vid här.rätten sökt och erhållit uppbud å hemmanet, varit i brottet delaktige; hvarförutom påståenden, bland andra, blifvit i målen framstälda dels af Wendt att omförmälda handling måtte förklaras ogiltig samt Nils Larsson, Rundberg och Schelin förpligtas att godtgöra Wendt för det han varit i saknad af

s. 443 Sida 443 i årgången börjar här

hemmanet, dels ock af Nils Larsson och Rundberg att Wendt mätte dömas till ansvar ej mindre för falskt åtal än äfven för det han skulle sökt genom mutor förmå i målet hörde vittnen att afgifva falsk utsago.

Genom här.r:ns utslag den 24 November 1873 afgjordes målet hufvudsakligen sålunda, att Nils Larsson, Rundberg och Schelin — om hvilkas häktande här.r:n redan genom beslut den 5 November 1873 förordnat — såsom öfvertygade att hafva gemensamt upprättat köpebrefvet den 3 Februari 1870, för att under falskt sken af köp om förutnämnde hemman hindra Wendt att göra sin rätt dertill gällande, dömdes, jemlikt 3 kap. 3 § samt 22 кар. 1, 2 och 22 §§ Strafflagen, att hvar för sig undergå straffarbete i ett år samt vara förlustige medborgerligt förtroende i 5 år, hvarjemte berörda köpebref förklarades ogiltigt samt Nils Larsson, Rundberg och Schelin, hvilkas i målet framstälda påståenden dels ogillades och dels lemnades utan afseende, förpligtades att till Wendt utgifva viss årlig skadeersättning för tiden från den 26 Mars 1872, till dess han af hemmanet komme i besittning.

Nils Larsson och Rundberg besvärade sig hos hofr:n öfver Skåne och Blekinge, som genom utslag den 23 Juni 1874 faststälde här.r:ns utslag, hvarefter Kongl. Maj:t, uppå samma parters besvär, enligt utslag den 25 Maj 1875, icke fann skäl göra annan ändring, än att det Nils Larsson, Rundberg och Schelin för bedrägligt förfarande ådömda straff, nedsattes för hvardera till straffarbete i sex månader samt förlust af medborgerligt förtroende i 2 år utöfver nämnda strafftid.

Uti en den 10 Mars 1874 till hofr:n inlemnad skrift framstälde härefter Nils Larsson, Rundberg och Schelin emot v. här.höfdingarne W. Wester, E. Ringius och P. Isberg åtskilliga anklagelser med hänseende till det sätt, hvarpå ordförandebefattningen under de särskilda ting, hvarvid målet handlagts, af dem utöfvats, samt yrkade att de måtte för hvad härutinnan låge dem till last dömas till ansvar enligt 25 кар. 1 och 2 §§ Strafflagen, hvarpå dels Rundberg och

s. 444 Sida 444 i årgången börjar här

Schelin uti skrift, som den 10 Oktober 1874 inlemnades till hofr:n, dels ock Rundberg ensam i en den 31 Januari 1876 ingifven skrift, med tilläggande af nya anklagelsepunkter, fullföljt sin ifrågavarande talan; varande sålunda i hufvudsak anmärkt:

emot Ringius:

i den af Nils Larsson, Rundberg och Schelin gemensamt undertecknade l:a anklagelseskriften:

l:o) att i här.r:ns protokoll för den 2 Juli 1873, i anledning af Schelins vid detta rättegångstillfälle gjorda anmärkning att af 2 särskilda under nästföregående ting till här.r:n inlemnade prestbevis angående hörda vittnet J. Richter i Hessleholm, endast det ena fått inflyta i då förda protokoll, antecknats, att det andra beviset fanns bland handlingarne i målet, hvarefter samma bevis blifvit i protokollet intaget — ehuru i verkligheten vid tillfället sålunda förelupit, att Ringius’ skrifbiträde, som blifvit sändt att uppsöka beviset, vid sin återkomst förklarade detsamma icke finnas bland handlingarne och Ringius i anledning häraf påstod, att detta andra prestbevis icke till rätten inkommit;

2:o) att Ringius i protokollet antecknat vittnens berättelser på ett otydligt och förvrängdt sätt samt till fordel för Bruzelius och Wendt;

i Rundbergs och Schelins skrift:

3:o) att ehuru Rundberg vid målets företagande till handläggning den 4 Juli 1872 genast framlemnade en af honom uttagen vittnesstämning å åtskilliga personer och bland dem Schelin, samt Bruzelius först derefter, för att hindra Schelins afhörande i egenskap af vittne, yrkade ansvar å honom för delaktighet i åtalade bedrägeriet, berörda stämning dock icke blifvit i protokollet omnämnd förr än efter det ansvarsyrkandet mot Schelin deri upptagits;

4:o) att anteckningen i nu omförmälda protokoll, att vittnet Eckman Richter i Hessleholm icke förmådde läsa skrift eller ens kände bokstäfverna samt sjelf medgaf att han icke kunde läsa, vore origtig; att vid rättegångstillfället

s. 445 Sida 445 i årgången börjar här

den 2 Juli 1873 till vittne åberopade Måns Gunnarsson i Perstorp, hvilken fått uppehålla sig i tingssalen under det åtta vittnen afgåfvo sina berättelser, det oaktadt och emot Rundbergs och Schelins bestridande blifvit såsom vittne i målet hörd;

6:0) att den i sistberörda protokoll förekommande anteckning, att vittnet J. Richter medgaf att han sökt af Wendt få låna 250 kr. för att kunna rymma samt förmälte sig hafva för detta ändamål anskaffat förutnämnda i samma protokoll intagna prestbevis, innefattade en förvrängning af Richters vittnesmål;

7:o) att uppgiften i detta protokoll, att vittnesberättelserna blifvit upprepade ur protokollet, och att vittnena erkänt deras rigtighet, vore sanningslös;

och i sistinkomna af Rundberg ensam undertecknade anklagelseskriften :

8:0) att E. Olssons i Svarfvareboden den 4 Juli 1872 aflagda vittnesmål origtigt återgifvits i protokollet, enär vittnet icke, såsom deri omförmäles, yttrade, att först »i fjol höstas» började uppstå tal derom, att Rundberg köpt hemmanet af Nils Larsson, utan i stället uppgaf att vittnet af sitt höstfolk hört berörda handel omtalas, hvilket, enligt Rundbergs förmenande, gåfve vittnesmålet en helt annan betydelse, enär deraf framginge, att rykte om handeln spridt sig redan under höhöstnadstiden; samt

9:o) att Ringius den 25 Juli 1872, då vittnet Ola Jönsson i Parstorp erkände, att han bevittnat ett af Rundberg till Nils Larsson den 3 Februari 1870 utgifvet skuldebref, hvarå Rundbergs namnteckning blifvit bestyrkt, jemväl af Tufve Tufvesson i Luhr, antingen uraktlåtit att fråga Ola Jönsson, huruvida samtidigt med honom Tufve Tufvesson bevittnade handlingen, eller ock — i händelse denna fråga blifvit framstäld — icke i protokollet antecknat det svar, som derå gafs; hvarförutom Rundberg lagt Ringius till last:

10:o) att då Rundbergs i protokollet för den 4 Juli 1872 intagna ansökning om stämning å Wendt och åtskilliga vittnen, hvilken ansökning Rundberg låtit å domareem-

s. 446 Sida 446 i årgången börjar här

betets kansli för erhållande af stämningsresolution aflemna, försedd med sådan, till Rundbergs ombud återstäldes, Wendts i resolutionen inskrifna namn befunnits hafva blifvit öfverstruket, så att stämningen kommit att afse endast de i ansökningen åberopade vittnen;

emot Wester:

i första anklagelseskriften:

ll:o) att Wester med fullt uppsåt i målet fört »oriktiga och slarfviga» protokoll, hvilket särskildt varit händelsen, då han i protokollet för den 27 November 1872 förmält att Schelin på fråga af Bruzelius om anledningen dertill att Schelin icke förut omnämnt en ifrågakommen köpeskillingsliqvid, förklarat sig icke förr hafva kommit att tänka derpå;

12:o) att i protokollet för den 12 Mars 1873, i anledning af Schelins yrkande att till vittnen åberopade Göran Mickelsson och hans hustru Gustafva Dahlqvist i Hessleholm icke måtte höras, innan de företett bevis om oklandrad frejd, faskeligen uppgifvits, att kronolänsmannen O. Resfeldt i ett företedt polisförhörsprotokoll vitsordat att Göran Mickelsson och Gustafva Dahlqvist voro välfrejdade;

13:o) att vid det vittnesförhör, som hölls den 12 Mars 1873, Wester, troligen för att komma i tillfälle att efter sitt samt Bruzelius’ och Wendts behag anteckna en del af vittnesintygen, ur tingssalen utvisat Nils Larsson, Rundberg och Schelin, samt, sedan de fått åter företräda, för dem endast delvis och ofullständigt uppläst vittnesberättelser, hvilket skedde först efter det vittnena aflägsnat sig, så att Nils Larsson, Rundberg och Schelin icke kunde få besvarade frågor,, som de velat till vittnena framställa;

14:o) att Wester ej mindre på otydligt, förvrängdt och ofullständigt sätt samt till fördel för Bruzelius och Wendt i protokollet upptagit hörde vittnens utsagor, hvaraf följt att de flesta af vittnena måst för berättelsernas förtydligande och rättande ånyo inställa sig vid här.r:n, samt, då

s. 447 Sida 447 i årgången börjar här

detta icke ledt till målet, sett sig tvungna att till hofr:n ingifva skriftliga intyg; än äfven

15:0) oaktadt vittnen derom framstält yrkande, vägrat dem att få höra sina berättelser uppläsas ur proto kollet, men likväl deri antecknat att sådant uppläsande egt rum;

af Rundberg och Schelin gemensamt:

16:o) att Wester försummat att anteckna: i protokollet för den 7 November 1872, att Rundberg och Schelin då låtit genom ombud till här.r:n inlemna diariiutdrag, utvisande att de hos hofr:n fört klagan deröfver, att målet blifvit uppskjutet, samt

17:o) i protokollet för den 27 November 1872, att Rundberg förklarade sig hafva meddelat Nils Larsson tillstånd att å ett i målet företedt kontrakt, hvarigenom en torplägenhet under ifrågavarande hemman upplåtits till Nils Wulkan och Botilla Larsdotter, göra ett derå befintligt, den 5 November 1870 dagtecknadt och af Nils Larsson underskrifvet tillägg;

18:o) att anteckningen i protokollet för den 27 November 1872, att Rundberg uppgifvit ett af honom till Nils Larsson utfärdadt skuldebref hafva lydt å 467 kr. och att Schelin förmält det i samma skuldebref förskrifna belopp hafva utgjort 4,000 kr., vore, hvad beloppen anginge, origtig;

19:o) att den i protokollet för den 12 Mars 1873 gjorda anteckning, att vittnet Göran Mickelssons vid tillfället lemnade uppgift angående inredningen af Schelins bostad under hösten år 1871 vunnit bekräftelse genom hvad J. Richter, derefter hörd, i detta ämne vittnat, vara osann, hvilket påstående Rundberg i sin den 31 Januari 1876 inlemnade skrift vidare utvecklat;

20:0) att uppgiften i sistberörda protokoll att vittnesberättelserna blifvit dikterade till protokollet och att vittnena erkänt desamma vara rätt uppfattade, jemväl vore sanningslös;

21:o) att Wester uraktlåtit att i detta protokoll intaga det ena af förut omförmälda till här.r:n inlemnade prestbevis angående J. Richter, hvilken anmärkning ånyo upp-

s. 448 Sida 448 i årgången börjar här

tagits i den af Rundberg sedermera ingifna anklagelseskrift; och af Rundberg särskildt:

22:o) att anteckningen af det vittnesmål, urmakaren J. Kjellström aflade den 12 Mars 1873, vore ofullständig, enär samma vittnesmål, utöfver hvad protokollet upptager, innefattade att Kjellström, med upplysning att han verkstält en i anledning af Göran Mickelssons vittnesberättelse företedd ritning öfver inredningen af Schelins hus, sådan den befanns år 1871, vitsordade denna ritnings rigtighet;

23:o) att det svar, Tufve Tufvesson i Luhr, då han den 12 Mars 1873 i egenskap af vittne hördes i målet, afgaf på framstäld fråga om orsaken dertill att han, som vid ett föregående förhör egentligen icke haft något att meddela, nu så väl erinrade sig det förhållande, hvarom hans vittnesintyg påkallats, blifvit i protokollet lindrigast sagdt vanstäldt, alldenstund Tufve Tufvesson icke, såsom deri finnes upptaget, blott förklarade, att han förra gången alldeles oförberedd blifvit kallad att vittna, men sedermera genom andra personers berättelser vunnit upplysning och till följd deraf erinrat sig saken, utan i stället fullständigt redogjorde för de omständigheter, genom hvilka hans minne upplifvats; samt

24:o) att Olof Petterssons i Astratorp samma dag afsagda vittnesmål oriktigt antecknats i protokollet, som innehåller, att Olof Pettersson förmält att Wendt gifvit löfte om ersättning, derest Olof Pettersson anskaffade någon upplysning i saken, men att han icke hört Wendt söka förmå någon att bära falskt vittnesbörd — under det att i verkligheten Olof Pettersson intygade, att Wendt erbjudit honom att afgiftsfritt bruka hvilka hemman under Gustafsborg, han ville välja, om han kunde vittna så, att Rundberg och hans medparter blefve fälde åt saken; och

emot Isberg:

uti första anklagelsepunkten, att han vid rättegångstillfället den 5 November 1873:

25:o) dels otillständigt vägrat att i protokollet upptaga

s. 449 Sida 449 i årgången börjar här

anmärkningar, som Nils Larsson, Rundberg och Schelin framstälde mot det vid nästföregående rättegångstillfälle förda protokoll, dels ock antecknat sådana anmärkningar på ett med sanningen icke öfverensstämmande sätt;

26:0) låtit vittnens berättelser förvrängda inflyta i protokollet, särskildt hvad anginge den, som afgifvits af Jonas Nilsson i Finja, hvilken återkallade allt hvad han förut vittnat i målet, ehuru protokollet gåfve ett annat förhållande vid handen;

27:o) lagt ordet i munnen på åtskilliga vittnen;

28:0) med vittnena Ola Jonasson och Anton Olsson i Öraholma anstält formlig ransakning, såsom om de varit tilltalade för brott, derunder framställande frågor, de der under hvilka omständigheter som helst icke kunnat med saken hafva gemenskap, och

29:o) utan ringaste skäl samt i trots af de bevis, Nils Larsson, Rundberg och Schelin förebragt om sin oskuld, förklarat dem skyldige att träda i häkte;

30:o) under målets handläggning den 24 November 1873, af det föreburna skäl, att Schelin icke biträdt åtalet emot Wendt för försök att tubba vittnen till afgifvande af falsk utsaga, vägrat att låta Schelin till vittnen framställa frågor i detta ämne;

31:o) genom här.r:ns slutliga utslag i målet, emot förekommen, för hvarje opartiskt och för rättvisan icke blundande öga fullständig bevisning om Nils Larssons, Rundbergs och Schelins oskuld i åtalade hänseendet, dömt dem till ett vanärande straff; men

32:o) underlåtit att i samma utslag meddela yttrande i anledning af Schelins emot Wendt i målet väckta rekonventionstalan;

och af Rundberg i dennes särskilda skrift:

33:o) att den vid antecknandet af Nils Thorssons i Kollinge den 5 November 1873 afgifna vittnesberättelse i protokollet gjorda uppgift att Nils Thorsson förmält, att vid ett omvittnadt tillfälle varit tal om en rättegång rörande skatte-

Naumann, Tidskr, för lagstiftn. etc. 17:de årg.

s. 450 Sida 450 i årgången börjar här

köp af ett hemman under Gustafsborg, vore ogrundad, helst Nils Thorsson tvärtom otvetydigt uttryckte att vid tillfället icke var fråga om någon rättegång af denna eller annan beskaffenhet; samt

34:o) att Carl Perssons i Mjölkalånga vittnesberättelse den 24 November 1873 blifvit på liknande sätt behandlad, enär Carl Persson, emot hvad protokollet gifver vid handen, förklarade, att vid berörda tillfälle samspråk icke egde rum rörande någon rättegång om skatteköp;

hvarförutan Rundberg, — hvilken jemte Schelin vid Norra Asbo här.rätt, efter särskilda stämningar till 1874 års vinterting, utfört åtal emot förbemälte i målet emot Nils Larsson, Rundberg och Schelin såsom vittne hörde Göran Mickelsson samt hustrun Johanna Persdotter från Finja socken, hvilka likaledes vittnat i berörde mål, för det de deri skulle burit falskt vittnesbörd — i ofvan anmärkta af Rundberg ensam undertecknade skrift angifvit Isberg och Wester att jemväl hafva såsom ordförande i här.r:n felaktigt förfarit, nämligen Isberg:

35:0) i behandlingen af åtalet emot Göran Mickelsson derutinnan, att, vid antecknande i protokollet för den 12 Mars 1874 af J. Richters i målet afgifna vittnesberättelse, uteslutits en af honom meddelad upplysning, som gaf stöd åt Rundbergs och Schelins påstående att Göran Mickelsson icke, såsom han i sitt vittnesmål uppgifvit, den 10 November 1871 vid besök i Schelins bostad varit inne i dennes skrifrum;

samt Wester ej mindre hvad detta åtal anginge, i det han

36:0) under åtalets handläggning den 4 November 1874 — sedan Göran Mickelsson i Rundbergs och Schelins frånvaro fått afgifva svaromål, hvilket han dittills undandragit sig — under förevändning att, då Göran Mickelsson aflemnat skriftligt yttrande, han icke vore skyldig att vidare möta, afslagit Rundbergs begäran, att Göran Mickelsson, hvilken ännu uppehöll sig vid tingsstaden, måtte blifva i Rundbergs närvaro ånyo hörd, samt

37:o) den 15 nästföljande December, emot Rundbergs

s. 451 Sida 451 i årgången börjar här

vid här nyss förut omförmälta rättegångstillfälle gjorda anhållan om uppskof för att få till Göran Mickelsson framställa frågor, företagit målet till afgörande och meddelat utslag, hvarigenom, utan afseende på förekommen bevisning, Rundberg och Schelin dömts till ansvar enligt 16 kap. 1 § 2 mom. Strafflagen;

än äfven, med hänsyn till åtalet mot J. Persdotter, derutinnan att Wester:

38:o) sedan Kongl. Maj:t medelst nådigt utslag den 12 Oktober 1874, med undanrödjande af här.r:ns den 23 Maj och hofr:ns den 3 Juli samma år meddelade utslag, genom hvilka J. Persdotter på grund af eget erkännande blifvit dömd för mened, visat målet åter till här.r:n, den 25 nästföljande November företagit ransakning med J. Persdotter, utan att Rundberg och Schelin blifvit dertill kallade, ehuru återförvisningen till en del grundats på J. Persdotters uppgift, att hon af dem blifvit förledd till sitt hos Kongl. Maj:t återkallade erkännande af åtalade förbrytelsen;

39:0) synbarligen undvikit att i protokollet rigtigt införa de å Rundbergs och Schelins sida i målet hörde vittnens berättelser i den mån de inneburit anledning till antagande att J. Persdotters först gjorda uppgift, att hon af Bruzelius blifvit förledd till mened, icke saknat grund eller innefattat bevis derom, att någon beröring emellan J. Persdotter samt Rundberg och Schelin icke egt rum under tiden emellan den dag, hon aflade sitt vittnesmål och den 21 Januari 1874, då hon i en till hofr:n stäld skrift erkände att detsamma vore falskt, eller att Rundberg och Schelin vid sistnämnda tillfälle icke sökt inverka på hennes fria vilja;

40:o) under åtalets handläggning den 5 Januari 1875 i här.r:ns namn, men utan att rådföra sig med dess öfrige ledamöter, afslagit Schelins framstälda yrkande att Bruzelius, hvilken förde åklagaretalan i saken, måtte åläggas att förete det rätta protokollet vid ett af honom i November 1873 med J. Persdotter anstäldt polisförhör, enär den i målet emot Nils Larsson, Rundberg och Schelin till här.r:n ingifna och jemväl i nu ifrågavarande åtal åberopade handling,

s. 452 Sida 452 i årgången börjar här

som utgifvits för berörda protokoll, af vissa skäl, för hvilka Rundberg i angifvelseskriften redogjort, förmenades vara understucken; samt

41:o) innan J. Persdotter återkallade sitt erkännande att hafva begått mened, vid sammankomst med henne utom rätten, förespeglat henne sådane fördelar af återtagandet af bekännelsen och den förklaring, hon afgifvit rörande anledningen till erkända brottet, att Wester med sin vunna erfarenhet af J. Persdotters tanklöshet och lättsinne måst hafva insett, att hon icke skulle kunna motstå frestelsen att genom nya osanningar samma fördelar ernå. —

Uti afgifna förklaringar bestredo Ringius, Wester och Isberg samtlige dem i angifvelseskrifterna gjorda tillvitelser att hafva obehörigen förfarit, under yrkande om ansvar för falsk angifvelse, hvarjemte särskildt anfördes:

af Ringius i fråga om punkten l:o), att han ansett Schelin hafva med sin anmärkning åsyftat att få ifrågavarande prestbevis intaget i protokollet och derföre, då Ringius sedermera vid dettas uppsättande bland de från förra tinget qvarliggande handlingarne, anträffade beviset, antecknade detsamma på sätt protokollet utvisar; samt

af Wester rörande punkten 12:o), att Schelins invändning emot Göran Mickelssons och hans hustrus hörande såsom vittnen ogillades på den grund, att kronolänsmannen Resfeldt, som vid polisförhör låtit bemälde makar berätta hvad de i saken hade sig bekant, i det vid förhöret förda protokoll icke gjort anmärkning emot deras frejd, samt det icke kunde antagas att, i händelse någon af dem saknat medborgerligt förtroende, Resfeldt skulle underlåtit, att derom meddela upplysning; men att Wester, då han, såsom ordförande i här.r:n, yttrade sig öfver invändningen, begagnade den i protokollet upptagna ordställning samt, ehuru han genast märkte uttryckets oegentlighet, icke ansåg sig böra återtaga eller ändra det sagda, utan lät detsamma inflyta i protokollet; och

angående punkten 15:0), att Wester ville påminna sig att, sedan förhandlingarne i målet den 12 Mars 1873 redan

s. 453 Sida 453 i årgången börjar här

voro afslutade, ett par af Schelins och hans medparters vittnen företrädde och fordrade att deras berättelser skulle uppläsas samt att Wester dertill gaf nekande svar.

Sedan Nils Larsson, Rundberg och Schelin, hvilka förmält sig vara beredde att, der sådant erfordrades, med vittnen ådagalägga anklagelsernas rigtighet, undandragit sig att begagna dem lemnadt tillfälle att uppgifva hvilka personer, de önskade få i egenskap af vittnen hörde och de omständigheter angående hvilka desse ansåges kunna meddela upplysning, begärde Rundberg slutligen dels i sin ofvananmärkta den 31 Januari 1876 till hofr:n inlemnade skrift, dels ock uti en den 14 Januari 1878 ingifven skrift förhör med åtskillige till namnen uppgifne vittnen, dock utan att närmare bestämma hvad han åsyftade att med hvarje särskildt vittne styrka.

Uti afgifvet slutpåstående androg advokatfiskalsembetet, som icke kunde vid de af Nils Larsson, Rundberg och Schelin emot Ringius, Wester och Isberg framstälde anmärkningar, hvilka i här ofvan intagna redogörelse för anklagelseskrifternes hufvudsakliga innehåll finnas antecknade under 1, 3, 5, 9, 10, 21, 23, 29, 30, 31, 32, 37, 38, 40 och 41, fasta något vidare afseende, hvarken funne någon omständighet vara ådagalagd, som berättigade att antaga det Westers uppgift, att kronolänsmannen Resfeldt i ett företedt polisförhörsprotokoll vitsordat vittnena Göran Mickelssons och Gustafva Dahlqvists frejd, härrört af annat än vårdslöshet, den der icke vore af beskaffenhet att böra föranleda ansvar, eller kunde anse Wester hafva gjort sig skyldig till felaktigt förfarande genom Nils Larssons, Rundbergs och Schelins aflägsnande från tingssalen under det vissa vittnen den 12 Mars 1873 afgåfvo sina intyg, eller derigenom, att Wester, enligt hvad han medgifvit, vid tillfälle, då målet emot Nils Larsson, Rundberg och Schelin icke var under handläggning vid här.r:n, vägrat att efterkomma deri hörde vittnens begäran om uppläsande af deras afgifna berättelser, eller förfallen till ansvar i följd af det redan vid här.r:n upplysta förhållande, att i ett meddeladt protokollsutdrag, i fråga om

s. 454 Sida 454 i årgången börjar här

uppgift af Schelin angående det belopp, hvarå ett visst skuldebref skulle hafva lydt, genom misskrifning kommit att inflyta 4,000 i stället för 400 kr.; på grund hvaraf och då hvad i öfrigt emot Ringius, Wester och Isberg blifvit anmärkt vore obestyrkt, advokatfiskalsembetet ansåge sig sakna befogenhet att i målet emot dem föra någon talan; hvaremot, då Nils Larsson, Rundberg och Schelin, på sätt ofvan omförmäles, i hofr:n tilltalat Ringius, Wester och Isberg för brott, hvarå kunnat följa ovärdighet att nyttjas i rikets tjenst, men bevisning om sådan brottslighet icke mot dem förekommit, advokatfiskalsembetet funne sig föranlåtet, yrka, att Nils Larsson, Rundberg och Schelin för hvad de härutinnan låtit komma sig till last dömdes till ansvar enligt 16 kap. 1 § 2 mom. Strafflagen.

Sedan uti häröfver afgifne förklaringar Nils Larsson och Rundberg ånyo framstält begäran om vittnesförhör, utlät sig hofr:n i utslag den 9 Juni 1879: att som flera af de utaf Schelin, Nils Larsson och Rundberg gjorda angifvelserna vore af beskaffenhet att vittnesförhör derom icke borde ega rum, funne hofr:n, då Nils Larsson och Rundberg underlåtit att närmare uppgifva de omständigheter, angående hvilka de af dem åberopade vittnen förmenades kunna meddela upplysning, Nils Larssons och Rundbergs begäran om vittnesförhör icke kunna bifallas, samt, vidkommande sjelfva saken, och dervid först Schelins, Nils Larssons och Rundbergs emot Wester, Ringius och Isberg gjorda angifvelser, att hofr:n funne det väl vara ådagalagdt, att Wester vid handläggningen den 12 Mars 1873 af målet emellan Bruzelius och Wendt, å ena, samt Schelin, Nils Larsson och Rundberg, å andra sidan, felaktigt låtit i protokollet inflyta, att Resfeldt i ett vid tillfället företedt polisförhörsprotokoll vitsordat att till vittnen åberopade Göran Mickelsson och Gustafva Dahlqvist voro välfrejdade; men som hvad sålunda emot Wester förekommit icke vore af beskaffenhet att kunna för honom medföra ansvar; samt öfriga emot såväl Wester som Ringius och Isberg gjorda angifvelser, på sätt advokatfiskalsembetet jemväl förmält, funnes dels obestyrkta, dels ock obefogade,

s. 455 Sida 455 i årgången börjar här

hofr:n, som lät bero vid advokatfiskalsembetets förklarande att anledning saknades att i målet föra talan emot Wester, Ringius och Isberg, lemnade hvad emot dem blifvit angifvet utan vidare afseende, hvaremot, beträffande den emot Schelin, Nils Larsson och Rundberg förda ansvarstalan, enär de i hofr:n angifvit Wester, Ringius och Isberg för brott, hvarå kunnat följa ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas, hofr:n pröfvade rättvist att, jemlikt 16 kap. 1 § 2 mom. Strafflagen, döma Schelin, Nils Larsson och Rundberg att för hvad dem sålunda till last kommit, hållas till fängelse hvardera i 6 månader.

Om detta utslag förenade sig hofrättsrådet Bergenstråhle samt assessorerne Nilsson och Torslow.

Assessoren Senell var i så måtto skiljaktig, att han ansåg det icke böra Nils Larsson och Rundberg förvägras att få höra uppgifna vittnen.

Nils Larsson och Rundberg anförde underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t, under anhållan om vittnesförhör för bestyrkande af angifvelsernas befogenhet, samt yrkade att Kongl. Maj:t måtte, med upphäfvande af ådömda straffet, bifalla deras i målet förda ansvarstalan.

Målet föredrogs den 4 November 1879 inför H. D., hvars fleste ledamöter (just.råden frih. Leuhusen, Rabe, Hernmarck, Wedberg och Ryding) funno klagandenas ändringssökande icke kunna i vidsträcktare mån till pröfning upptagas, än i fråga om det klagandena ådömda ansvar, hvarvid bemälda ledamöter, beträffande klagandenas anhållan om vittnesförhör, förklarade, att enär de omständigheter, till hvilkas bestyrkande förhöret påkallats, icke kunde på målets utgång inverka, samma anhållan ej förtjenade afseende, samt vidkommande sjelfva målet i den del, det till pröfning upptoges, ej funno skäl att i hofr:ns utslag göra ändring.

Just.rådet Naumann afgaf följande yttrande: »Jag kan ej annat än finna klagandenas besvär böra utan inskränkning till pröfning upptagas. Visserligen har äfven jag deltagit i beslut, hvarigenom H. D. i mål rörande yrkadt an-

s. 456 Sida 456 i årgången börjar här

svar å embetsman för en meddelad oriktig besvärshänvisning (och måhända äfven i annan sak) funnit omständigheterna i det särskilda målet dertill föranleda, att den enskilda partens klagan öfver hofrätts utslag icke borde i vidsträcktare mån till pröfning upptagas än i fråga om denna parts förda ersättningstalan. Men att upphöja ett sådant beslut till allmän regel, att deraf skapa en lag för hvilket åtal mot embetsman som helst, deri hofrätt dömt, skulle i många fall leda derhän, att det komme att bero af en hos hofr:n anstäld tjensteman, huruvida denna rätts utslag i dylika mål finge dragas under Kongl. Maj:ts pröfning eller icke. En sådan uppfattning, långt ifrån att medföra skydd för rättssäkerheten, skulle ingalunda öfverensstämma med grundsatserna i vår rättegångsordning, den skulle, hvad mera är, strida emot uttryckligt positivt lagbud, nämligen 40:de punkten i K. Förkl. den 23 Mars 1807, som stadgar, att om enskild part angifvit en domare hos hofrätt för embetsfel, är det sådan part obetaget, att i H. D. föra klagan öfver hofr:ns beslut, antingen hofr:n ansett partens anmälan mot domaren icke vara af den egenskap, att den sistnämnde bör derför ställas till ansvar, eller ock angifvaren förmenar att hofr:n eljest ej gjort å hans anmälan sådant afseende, som han ansett den förtjena.

I nu förevarande mål hafva klagandene hos hofr:n öfver Skåne och Blekinge gjort angifvelse emot tre särskilda domhafvande i Norra Åsbo härad för svåra embetsfel, och advokatfiskalen i hofr:n har fört talan i målet; men klagandenes i denna rättegång framstälda yrkande om vittnesförhör har blifvit af hofr:n afslaget dels derföre, att, såsom orden i utslaget lyda, »flera af de gjorda angifvelserna äro af beskaffenhet, att vittnesförhör derom icke bör ega rum», utan att hofr:n omnämnt hvilka bland angifvelserna voro att till denna kategori hänföra, dels derföre att klagandene antingen icke namngifvit de tillämnade vittnena eller ock icke närmare uppgifvit de omständigheter, angående hvilka de af dem åberopade vittnen förmenades kunna meddela upplysning, dervid likväl en af hofr:ns ledamöter reservations-

s. 457 Sida 457 i årgången börjar här

vis förklarat, att det icke borde klagandene förvägras att till ådagaläggande af angifvelsernas riktighet i de delar, advokatfiskalsembetet anmärkt vara obestyrkta, få i hofr:n höra uppgifna vittnen, derest de ojäfvige befunnos. Och har hofrätten i sjelfva saken lemnat utan afseende hvad mot domhafvanderne blifvit angifvet, men dömt klagandene hvardera till 6 månaders fängelse.

Inför Kongl. Maj:t hafva klagandene nu förnyat sin begäran om vittnesförhör till angifvelsernas bestyrkande, under uppgift af såväl personer som omständigheter, och denna deras begäran, hvilken jag finner vara grundad på vår rättegångsordnings allmänna medgifvande att käranden må sitt käromål lagligen bevisa samt väl stå tillsamman med hvad som är stadgadt i 6 § och i 13 § 3 punkten af 16 kapitlet Strafflagen, torde i detta mål icke kunna laglikmätigt afslås med den uppgift, att de blifvande vittnesberättelserne icke komme att inverka på sakens utgång, helst det ligger inom möjlighetens gräns, att vittnesbevisningen derigenom blefve i målet bragt i det skick, att ej mindre domhafvandernes åtgärder än äfven angifvelsernas beskaffenhet komme att framstå i en helt annan dager, än den, hvari hofr:n uppfattat dem, samt således kunde komma att verka ändring i samma rätts öfverklagade utslag så i ena som andra afseendet. Mitt votum blir alltså följande:

Då hofr:n lagligen icke bort förvägra klagandene att till ådagaläggande af angifvelsernas riktighet få i hofr:n höra uppgifna vittnen, derest de ojäfviga befinnas, pröfvar jag rättvist, med undanrödjande af hofr:ns öfverklagade utslag, visa målet åter till nämnde rätt, som har att detsamma ånyo till behandling företaga och dermed lagligen förfara.»

---

Källa: Naumanns tidskrift 1880, tryckta bandet — skannat och OCR-läst av Ratio Lex. Domstolsverkets öppna praxis börjar 1981 och har inte det här avgörandet. Kontrollera mot det tryckta bandet innan avgörandet åberopas.