Sök i Ratio Lex

EU-rätt · Direktiv · CELEX 32026L1021

Artikel 36 i direktiv (EU) 2026/1021

Ändringar av direktiv (EU) 2017/1371

Ur Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/1021 av den 29 april 2026 om bekämpande av korruption, om ersättande av rådets rambeslut 2003/568/RIF och konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i och om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371.

EU-rätten

Artikelns text

Direktiv (EU) 2017/1371 ska ändras på följande sätt:

1. I artikel 2.1 ska följande led läggas till:

”c)

tjänsteman på hög nivå: tjänsteman på hög nivå enligt definitionen i artikel 2.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/1021 (*1).

(*1) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/1021 av den 29 april 2026 om bekämpande av korruption, om ersättande av rådets rambeslut 2003/568/RIF och konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i och om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (EUT L, 2026/1021, 11.5.2026, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2026/1021/oj).”"

2. Artikel 4.2 ska ersättas med följande:

”2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att givande och tagande av muta inom den offentliga sektorn, om detta sker uppsåtligen, utgör brott.

a) I detta direktiv avses med tagande av muta inom den offentliga sektorn en handling utförd av en offentlig tjänsteman som, direkt eller genom en mellanhand, begär eller mottar någon form av förmån, för egen eller för tredje parts räkning, eller godtar ett löfte om en sådan förmån, i syfte att handla eller avstå från att handla i enlighet med sina förpliktelser eller i samband med sin tjänsteutövning på ett sätt som skadar eller sannolikt kommer att skada unionens finansiella intressen.

b) I detta direktiv avses med givande av muta inom den offentliga sektorn en handling utförd av en person som, direkt eller genom en mellanhand, utlovar, erbjuder eller ger någon form av förmån till en offentlig tjänsteman, för egen eller för tredje parts räkning, i syfte att få honom eller henne att handla eller avstå från att handla i enlighet med sina förpliktelser eller i samband med sin tjänsteutövning på ett sätt som skadar eller kan skada unionens finansiella intressen.”

3. Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artiklarna 3, 4.1 och 4.3 är belagda med ett maximistraff på minst fyra års fängelse, om dessa brott inbegriper betydande skada eller förmåner.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 4.2, om den handling som tjänstemannen ska utföra eller underlåta att utföra inte står i strid med tjänstemannens förpliktelser, är belagda med ett maximistraff på minst fyra års fängelse, om dessa brott inbegriper betydande skada eller förmåner.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de brott som avses i artikel 4.2, om den handling som tjänstemannen ska utföra eller underlåta att utföra står i strid med tjänstemannens förpliktelser, är belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse, om dessa brott inbegriper betydande skada eller förmåner.

Den skada eller förmån som härrör från de brott som avses i artiklarna 3.2 a, b och c och 4 ska presumeras vara betydande om skadan eller förmånen inbegriper mer än 100 000 EUR.

Den skada eller förmån som härrör från de brott som avses i artikel 3.2 d ska, om inte annat följer av artikel 2.2, alltid presumeras vara betydande.

Medlemsstaterna får även föreskriva ett maximistraff på minst fyra års fängelse under andra allvarliga omständigheter som fastställts i deras nationella rätt.”

b) Punkt 4 ska ersättas med följande:

”4. Om ett brott som avses i artikel 3.2 a, b eller c eller artikel 4.1 och 4.3 inbegriper skada som understiger 10 000 EUR eller en förmån som understiger 10 000 EUR får medlemsstaterna föreskriva andra påföljder än straffrättsliga påföljder.”

c) Följande punkt ska läggas till:

”6. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1–5 i denna artikel ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att fysiska personer som har begått de brott som avses i artiklarna 3, 4 och 5 i detta direktiv kan bli föremål för ytterligare straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder, vilka kan inbegripa de som avses i artikel 12.4 i direktiv (EU) 2026/1021”.

4. Artikel 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 8

Försvårande och förmildrande omständigheter

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det betraktas som en försvårande omständighet om ett brott som avses i artikel 3, 4 eller 5 i detta direktiv har begåtts inom ramen för en kriminell organisation enligt definitionen i rambeslut 2008/841/RIF.

Medlemsstaterna får vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en eller flera av de omständigheter som avses i artiklarna 15 och 16 i direktiv (EU) 2026/1021, i enlighet med relevanta bestämmelser i nationell rätt, kan ses som försvårande och förmildrande omständigheter, med avseende på de brott som avses i detta direktiv.”

5. Artikel 9 ska ersättas med följande:

”Artikel 9

Påföljder och sanktioner för juridiska personer

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person som hålls ansvarig enligt artikel 6 ska kunna bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder.

2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att påföljderna eller åtgärderna för juridiska personer som hålls ansvariga enligt artikel 6 i detta direktiv ska omfatta böter eller sanktionsavgifter, vars belopp ska stå i proportion till gärningens allvar och till den berörda juridiska personens individuella, ekonomiska och andra förhållanden, och får omfatta andra straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder som står i proportion till gärningens allvar, såsom de som avses i artikel 14.2 i direktiv (EU) 2026/1021.

I den mån juridiska personer hålls ansvariga enligt artikel 6.1 i det här direktivet för de brott som avses i artikel 4.2 och 4.3 i det här direktivet är artikel 14.3 i direktiv (EU) 2026/1021 tillämplig.”

6. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

a) Punkterna 2, 3 och 4 ska ersättas med följande:

”2. Medlemsstaterna ska i fråga om de brott som avses i artiklarna 3, 4.1 och 5 och som är belagda med ett maximistraff på minst fyra års fängelse, vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra utredning, åtal, rättegång och avgörande under en tidsperiod på minst fem år räknat från den tidpunkt då brottet begicks.

3. Genom undantag från punkt 2 får medlemsstaterna fastställa en preskriptionstid som är kortare än fem år, men inte kortare än tre år, förutsatt att preskriptionstiden kan avbrytas eller suspenderas i händelse av vissa handlingar.

4. Medlemsstaterna ska i fråga om de brott som avses i artikel 4.2 och 4.3 och som är belagda med ett maximistraff på minst fyra års fängelse, vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra utredning, åtal, rättegång och avgörande under en tidsperiod på minst åtta år räknat från den tidpunkt då brottet begicks.”

b) Följande punkter ska läggas till:

”5. Genom undantag från punkt 4 får medlemsstaterna fastställa en preskriptionstid som är kortare än åtta år, men inte kortare än fem år, förutsatt att preskriptionstiden kan avbrytas eller suspenderas i händelse av vissa handlingar.

6. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att föreskriva en preskriptionstid på minst fem år från dagen för den lagakraftvunna domen för ett brott som avses i artiklarna 3, 4.1 och 5 som möjliggör verkställighet av följande påföljder som utdömts till följd av den domen:

a) fängelsestraff på mer än ett år, eller alternativt,

b) fängelsestraff för ett brott som är belagt med ett maximistraff på minst fyra års fängelse.

7. Genom undantag från punkt 6 får medlemsstaterna fastställa en preskriptionstid som är kortare än fem år, men inte kortare än tre år, förutsatt att preskriptionstiden kan avbrytas eller suspenderas i händelse av vissa handlingar.

8. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att föreskriva en preskriptionstid på minst tio år från dagen för den lagakraftvunna domen för ett brott som avses i artikel 4.2 och 4.3 som möjliggör verkställighet av följande påföljder som utdömts till följd av den domen:

a) fängelsestraff på mer än ett år, eller alternativt,

b) fängelsestraff för ett brott som är belagt med ett maximistraff på minst fyra års fängelse.

9. Genom undantag från punkt 8 får medlemsstaterna fastställa en preskriptionstid som är kortare än tio år, men inte kortare än fem år, förutsatt att preskriptionstiden kan avbrytas eller suspenderas i händelse av vissa handlingar.”

Artikeln i rättsakten