Judgment of the General Court (Sixth Chamber, sitting with five Judges) 18 March 2026
18 mars 2026
Så kom texten hit
- Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
- Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk c2b5121d-22b4-11f1-8c3a-01aa75ed71a1).
- EUR-Lex har dokumentet som engelsk pdf: engelsk pdf.
Dokumentets text
Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen, som sammanträder med fem domare)
den 18 mars 2026 (*)
” Miljö – Århuskonventionen – Avslag på en begäran om intern omprövning – Artikel 10.1 i förordning (EG) nr 1367/2006 – Delegerad förordning (EU) 2021/2139 – Skogsförvaltning – Verksamhet som rör produktion av bränslen och bioenergi från skogsbiomassa – Taxonomi – Krav för tekniska granskningskriterier – Artikel 19 i förordning (EU) 2020/852 – Väsentliga bidrag till begränsningen av och anpassningen till klimatförändringar – Betydande skada för miljömål ”
I mål T‑575/22,
Robin Wood – Gewaltfreie Aktionsgemeinschaft für Natur und Umwelt eV, Hamburg (Tyskland), och andra sökande vars namn anges i bilagan,(1) företrädda av advokaterna C. Baldon och N. Braoudakis samt B Mitchell, barrister,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av G. von Rintelen, G. Gattinara, C. Auvret och B. De Meester, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen, som sammanträder med fem domare),
vid överläggningen sammansatt av ordföranden M.J. Costeira samt domarna M. Kancheva, U. Öberg, P. Zilgalvis och E. Tichy-Fisslberger (referent),
justitiesekreterare: handläggaren A. Marghelis,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 14 november 2024,
följande
Dom
1 Robin Wood – Gewaltfreie Aktionsgemeinschaft für Natur und Umwelt eV och de andra personer vars namn anges i bilagan, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut Ares(2022) 4939323 av den 6 juli 2022, genom vilket kommissionen avslog begäran om intern omprövning av kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/2139 av den 4 juni 2021 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 genom fastställande av tekniska granskningskriterier för att avgöra under vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av eller anpassningen till klimatförändringarna och för att avgöra om den ekonomiska verksamheten inte orsakar någon betydande skada för något av de andra miljömålen (EUT L 442, 2021, s. 1) (nedan kallad den delegerade förordningen), med avseende på vissa aspekter rörande de ekonomiska verksamheterna i sektorerna för skogsbruk och bioenergi (nedan kallat det angripna beslutet).
Bakgrund till tvisten
2 Europeiska kommissionen antog den delegerade förordningen den 4 juni 2021 med stöd av bland annat artiklarna 10.3 och 11.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 av den 18 juni 2020 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088 (EUT L 198, 2020, s. 13) (nedan kallad taxonomiförordningen).
3 Den 3 februari 2022 ingav sökandena, med stöd av artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (EUT L 264, 2006, s. 13), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1767 av den 6 oktober 2021 (EUT L 356, 2021, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen) en begäran om intern omprövning av den delegerade förordningen.
4 I sin begäran om intern omprövning gjorde sökandena i huvudsak gällande att en del av de tekniska granskningskriterier som fastställs i den delegerade förordningen om ekonomisk verksamhet med anknytning till skogsbruk (avsnitt 1 (med rubriken ”Skogsbruk”), punkt 1.3 (med rubriken ”Skogsförvaltning”), i bilagorna I och II till den delegerade förordningen) och viss verksamhet med anknytning till bioenergi (avsnitt 4, punkterna 4.7, 4.8, 4.13, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilaga II till den delegerade förordningen) var oförenliga med flera bestämmelser i taxonomiförordningen och med vissa krav i fördragen.
5 Den 6 juli 2022 antog kommissionen det angripna beslutet genom vilket begäran om intern omprövning avslogs. I detta beslut, till vilket en detaljerad bedömning av de skäl för omprövning som sökandena hade åberopat bifogades som bilagorna I och III, fann kommissionen att den delegerade förordningen var förenlig med unionsrätten.
Parternas yrkanden
6 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
7 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
8 Sökandena har anfört tolv grunder till stöd för sin talan.
9 Genom de sex första grunderna har sökandena bestritt att kommissionens svar i det angripna beslutet på den kritik sökandena formulerat i begäran om intern omprövning vad gäller frågan huruvida de tekniska granskningskriterier med anknytning till skogsförvaltningsverksamhet som avses i avsnitt 1 (med rubriken ”Skogsbruk”), punkt 1.3 (med rubriken ”Skogsförvaltning”) i bilaga I till den delegerade förordningen (se punkterna 35–244 nedan) är förenliga med olika bestämmelser i taxonomiförordningen är välgrundade.
10 Genom de sex andra grunderna har sökandena bestritt att kommissionens svar i det angripna beslutet på den kritik som framförts i begäran om intern omprövning vad gäller frågan huruvida de tekniska granskningskriterierna gällande skogsbioenergiverksamhet (särskilt biomassa) är förenliga med olika bestämmelser i taxonomiförordningen är välgrundade. Dessa verksamheter avses bland annat i avsnitt 4 (med rubriken ”Energi”), punkterna 4.7, 4.8, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilaga I till den delegerade förordningen (se punkterna 245–461 nedan).
Inledande överväganden om taxonomiförordningen och den delegerade förordningen
11 Enligt artikel 1.1 i taxonomiförordningen fastställer denna förordning kriterierna för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar i syfte att fastställa i vilken grad en investering är miljömässigt hållbar. Enligt skäl 3 i samma förordning utgör förordningen ett viktigt steg i riktning mot målet att uppnå en klimatneutral union senast 2050.
12 För detta ändamål inrättas genom taxonomiförordningen, såsom framgår av skälen 6 och 12 i förordningen, ett enhetligt klassificeringssystem för hållbara verksamheter (den så kallade taxonomin) för att på unionsnivå harmonisera kriterierna för att avgöra om en ekonomisk verksamhet är miljömässigt hållbar, vilket ger investerare och andra ekonomiska aktörer en gemensam förståelse av ekonomiska verksamheter som är miljömässigt hållbara.
13 I artikel 3 i taxonomiförordningen föreskrivs följande:
”I syfte att fastställa i vilken grad en investering är miljömässigt hållbar ska en ekonomisk verksamhet anses vara miljömässigt hållbar om den ekonomiska verksamheten
a) bidrar väsentligt till ett eller flera av miljömålen i artikel 9 i enlighet med artiklarna 10–16,
b) inte orsakar betydande skada för något av miljömålen i artikel 9 i enlighet med artikel 17,
…
d) överensstämmer med tekniska granskningskriterier som har fastställts av kommissionen i enlighet med artikel 10.3 [och] artikel 11.3 …”
14 De sex miljömål som räknas upp i artikel 9 i taxonomiförordningen är följande:
”a) Begränsning av klimatförändringar.
b) Anpassning till klimatförändringar.
c) Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser.
d) Omställning till en cirkulär ekonomi.
e) Förebyggande och begränsning av miljöföroreningar.
f) Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem.”
15 I artikel 4 i taxonomiförordningen föreskrivs att medlemsstaterna och unionen ska tillämpa kriterierna i artikel 3 för att fastställa huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar i samband med alla åtgärder som föreskriver krav på finansmarknadsaktörer eller emittenter med avseende på finansiella produkter eller företagsobligationer som tillhandahålls som miljömässigt hållbara.
16 I artikel 10.1 i taxonomiförordningen fastställs på vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsning av klimatförändringarna.
17 ”Begränsning av klimatförändringar” definieras i artikel 2.5 i taxonomiförordningen som ”arbetet med att hålla ökningen i den globala genomsnittstemperaturen långt under 2°C samt göra ansträngningar för att begränsa den till 1,5°C över förindustriell nivå, i enlighet med [Parisavtalet om klimatförändringar, som godkändes den 12 december 2015]”.
18 I artikel 10.2 i taxonomiförordningen anges villkoren för ekonomisk verksamhet för vilken det inte finns några tekniskt och ekonomiskt genomförbara koldioxidsnåla alternativ, det vill säga så kallade omställningsverksamheter, enligt artikel 19.1 h ii) i denna förordning.
19 I artikel 10.3 i taxonomiförordningen föreskrivs att kommissionen ska anta en delegerad akt i enlighet med artikel 23 i förordningen för att
”a) komplettera punkterna 1 och 2 i den här artikeln genom att fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra under vilka villkor en specifik ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsning av klimatförändringar, och
b) komplettera artikel 17 genom att för varje relevant miljömål fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet för vilken tekniska granskningskriterier har fastställts enligt led a i denna punkt orsakar betydande skada för ett eller flera av dessa mål.”
20 I artikel 11.1 i taxonomiförordningen föreskrivs att en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till anpassning till klimatförändringar om den verksamheten
”a) inbegriper anpassningslösningar som antingen väsentligt minskar risken för de negativa konsekvenserna av det nuvarande klimatet och det förväntade framtida klimatet för den ekonomiska verksamheten eller väsentligt minskar dessa negativa konsekvenser, utan att risken för negativa konsekvenser för människor, natur eller tillgångar ökar, eller
b) tillhandahåller anpassningslösningar som, utöver att uppfylla villkoren i artikel 16, bidrar väsentligt till att förebygga eller minska risken för de negativa konsekvenserna av det nuvarande klimatet och det förväntade framtida klimatet för människor, natur eller tillgångar utan att risken för negativa konsekvenser ökar för andra människor, natur eller tillgångar.”
21 I artikel 11.3 i taxonomiförordningen föreskrivs att kommissionen ska anta en delegerad akt i enlighet med artikel 23 i förordningen för att
”a) komplettera punkterna 1 och 2 i den här artikeln genom att fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra under vilka villkor en specifik ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till anpassning till klimatförändringar, och
b) komplettera artikel 17 genom att för varje relevant miljömål fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet för vilken tekniska granskningskriterier har fastställts enligt led a i denna punkt orsakar betydande skada för ett eller flera av dessa mål.”
22 Artikel 17.1 i taxonomiförordningen har följande lydelse:
”Vid tillämpningen av artikel 3 b ska en ekonomisk verksamhet, med beaktande av livscykeln för de produkter och tjänster som tillhandahålls av den ekonomiska verksamheten, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, anses orsaka betydande skada för
a) begränsning av klimatförändringar, om verksamheten leder till betydande växthusgasutsläpp,
b) anpassning till klimatförändringar, om verksamheten leder till att det nuvarande klimatet och det förväntade framtida klimatet får ökade negativa konsekvenser för själva verksamheten eller för andra människor, naturen eller tillgångar,
c) hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser, om verksamheten skadar
i) vattenförekomsters, inbegripet yt- och grundvatten, goda status eller goda ekologiska potential, eller
ii) marina vattens goda miljöstatus,
d) den cirkulära ekonomin, inbegripet förebyggande och materialåtervinning av avfall, om
i) verksamheten leder till betydande ineffektivitet vid användningen av material eller vid direkt eller indirekt användning av naturresurser såsom icke förnybara energikällor, råmaterial, vatten och mark i ett eller flera stadier av produkternas livscykel, inklusive vad gäller produkternas hållbarhet, reparerbarhet, uppgraderbarhet, återanvändbarhet eller möjligheten att materialåtervinna dessa,
ii) verksamheten leder till en betydande ökning av generering, förbränning eller bortskaffande av avfall, med undantag för förbränning av farligt avfall som inte kan materialåtervinnas, eller
iii) långsiktigt bortskaffande av avfall kan orsaka betydande och långvarig skada för miljön.
e) förebyggande och begränsning av miljöföroreningar, om verksamheten leder till en betydande ökning av utsläpp av föroreningar till luft, vatten eller mark jämfört med situationen innan verksamheten inleddes, eller
f) skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem, om verksamheten
i) medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft, eller
ii) skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter, inbegripet sådana som är av unionsintresse.”
23 I artikel 19.1 i taxonomiförordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterier som fastställts i enlighet med bland annat artiklarna 10.3 i samma förordning ska
”a) identifiera de mest relevanta potentiella bidragen till ett visst miljömål, samtidigt som de respekterar principen om teknikneutralitet, med hänsyn tagen till både de kortsiktiga och de långsiktiga konsekvenserna av en viss ekonomisk verksamhet,
b) specificera de minimikrav som måste uppfyllas för att undvika betydande skada för något av de relevanta miljömålen, med hänsyn tagen till både de kortsiktiga och de långsiktiga konsekvenserna av en viss ekonomisk verksamhet,
c) vara kvantitativa och innehålla tröskelvärden så långt det är möjligt, och annars vara kvalitativa,
d) om lämpligt, bygga på unionens märknings- och certifieringssystem, unionens metoder för att bedöma miljöavtryck och unionens statistiska klassifikationssystem, och ta hänsyn till all relevant befintlig unionslagstiftning,
e) i möjligaste mån använda sådana hållbarhetsindikatorer som anges i artikel 4.6 i förordning (EU) 2019/2088,
f) vara baserade på entydiga vetenskapliga bevis och den försiktighetsprincip som fastställs i artikel 191 [FEUF],
g) ta hänsyn till livscykeln, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, genom att beakta både den ekonomiska verksamhetens egen miljöpåverkan och miljöpåverkan av de produkter och tjänster som tillhandahålls genom den ekonomiska verksamheten, särskilt genom att beakta produkternas och tjänsternas framställning och användning och slutet av deras livscykel,
h) ta hänsyn till den ekonomiska verksamhetens art och omfattning, inbegripet
i) huruvida den är en möjliggörande verksamhet enligt artikel 16, eller
ii) huruvida den är en omställningsverksamhet enligt artikel 10.2,
i) ta hänsyn till de potentiella marknadseffekter som omställningen till en mer hållbar ekonomi medför, inbegripet risken för att vissa tillgångar blir strandade som en följd av en sådan omställning, liksom risken för att skapa inkonsekventa incitament för hållbara investeringar,
j) omfatta alla relevanta ekonomiska verksamheter inom en specifik sektor och säkerställa att de verksamheterna behandlas lika om de bidrar lika mycket till de miljömål som anges i artikel 9 i denna förordning, för att undvika en snedvridning av konkurrensen på marknaden, och
k) vara enkla att använda och fastställda på ett sätt som underlättar kontrollen av efterlevnaden av dem.
…”
24 Den delegerade förordningen antogs med stöd av bland annat artiklarna 10.3 och 11.3 i taxonomiförordningen.
25 I artikel 1 i den delegerade förordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna för att avgöra under vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsning av klimatförändringar och inte orsaka betydande skada för något av de andra miljömålen anges i bilaga I till denna delegerade förordning. I artikel 2 i förordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna för att avgöra under vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till anpassning till klimatförändringar och inte orsaka betydande skada för något av de andra miljömålen anges i bilaga II till samma delegerade förordning.
26 I bilagorna I och II till den delegerade förordningen preciseras tekniska granskningskriterier för varje ekonomisk verksamhet som omfattas av den delegerade förordningen, bland annat i punkt 1.3 vad gäller skogsförvaltning och i punkterna 4.7, 4.8, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 vad gäller skogsbioenergiverksamhet av olika slag (särskilt biomassa).
Inledande överväganden avseende begäran om intern omprövning och omfattningen av tribunalens prövning
27 Enligt artikel 10.1 i Århusförordningen har en icke-statlig organisation som uppfyller kriterierna i artikel 11 rätt att, genom en motiverad begäran, begära en intern omprövning av ett agerande av den unionsinstitution eller det unionsorgan som har vidtagit åtgärden med motiveringen att den strider mot miljölagstiftningen i den mening som avses i artikel 2.1 f i förordningen.
28 Det följer naturligt av systemet för intern omprövning att den som ansöker om omprövning ska ange konkreta och precisa grunder som kan ifrågasätta de bedömningar som det administrativa beslutet bygger på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 68). En sådan person som begär omprövning är således skyldig att ange de väsentliga faktiska omständigheter eller rättsliga argument som kan ligga till grund för rimliga, det vill säga väsentliga, tvivel beträffande den bedömning som unionsinstitutionen eller unionsorganet har gjort i den aktuella rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 69, och dom av den 6 oktober 2021, ClientEarth/kommissionen, C‑458/19 P, EU:C:2021:802, punkt 60).
29 Begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd avser följaktligen att få fastställt att den aktuella åtgärden är rättsstridig, enligt vad som påståtts, eller ogrundad. Sökanden får därefter, enligt artikel 12 i Århusförordningen, jämförd med artikel 10 i samma förordning, väcka talan vid unionsdomstolen om bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller tillämpningen av dem eller maktmissbruk mot det beslut genom vilket begäran om intern omprövning har avslagits (dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, EU:C:2019:719, punkt 38).
30 Omfattningen av domstolsprövningen av ett beslut om avslag på en begäran om intern omprövning skiljer sig i princip inte från omfattningen av domstolsprövningen av det förvaltningsbeslut som är föremål för nämnda begäran, om beslutet skulle överklagas till domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, TestBioTech m.fl./kommissionen, T‑177/13, ej publicerad, EU:T:2016:736, punkterna 76 och 81).
31 När en unionsinstitution har att göra komplicerade bedömningar, såsom de bedömningar som ligger till grund för utarbetandet av tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet är hållbar ur miljösynpunkt, har den enligt rättspraxis ett stort utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 53 och där angiven rättspraxis). I ett sådant fall får den prövning som unionsdomstolen ska göra av huruvida skälen till ett sådant beslut som det angripna beslutet är välgrundade inte föranleda unionsdomstolen att ersätta kommissionens bedömning med sin egen, utan ska syfta till att kontrollera att beslutet inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna, att det inte har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller att det förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
32 I detta avseende följer det av fast rättspraxis att unionsdomstolen inte bara ska pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 56 och där angiven rättspraxis). När en institution har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, är iakttagandet av processuella garantier av grundläggande betydelse. Dessa garantier omfattar den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (se dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
33 För att styrka att en institution har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av komplicerade faktiska omständigheter att detta kan motivera att den rättsakt som institutionen har antagit ogiltigförklaras, ska den bevisning som stöder ett sådant påstående vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i rättsakten i fråga förlorar sin trovärdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2018, Lubrizol France/rådet, C‑223/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:442, punkt 39, och dom av den 7 maj 2020, BTB Holding Investments och Duferco Participations Holding/kommissionen, C‑148/19 P, EU:C:2020:354, punkt 74).
34 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de grunder som sökandena har anfört ska prövas.
Den första grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik vad gäller de tekniska granskningskriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en skogsförvaltningsverksamhet bidrar väsentligt till att begränsa klimatförändringarna
35 Den första grunden, som avser ett påstått åsidosättande av artikel 10.1 i taxonomiförordningen och som enligt sökandena avser felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar, består av två delar.
Den första grundens första del: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning vad gäller bedömningarna i det angripna beslutet avseende användningen av ett referensvärde ”vid oförändrade förhållanden” inom ramen för de tekniska granskningskriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en skogsförvaltningsverksamhet bidrar väsentligt till att begränsa klimatförändringarna
36 Sökandena anser att kommissionens svar, i punkt 2.1 (sidorna 66–69) i bilaga III till det angripna beslutet, på den kritik som de framfört i sin begäran om intern omprövning avseende lagenligheten av att använda ett referensvärde ”vid oförändrade förhållanden” vid bedömningen av en skogsverksamhets väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringarna, är behäftat med felaktig rättstillämpning. Detta referensvärde nämns i punkt 2.1 a i punkt 2 (med rubriken ”Klimatnyttoanalys”) i punkt 1.3 (med rubriken ”Skogsförvaltning”) i bilaga I till den delegerade förordningen.
37 För det första framhöll kommissionen, i punkt 2.1 (sidorna 66–69) i bilaga III till det angripna beslutet, kravet på att upprätta en skogsbruksplan genom att förklara att huvudsyftet med kriterierna var att säkerställa att det inrättades en kontrollerad skogsbruksplan eller ett motsvarande instrument. Detta motsvarar den skogsbruksplan som avses i punkt 1 (med rubriken ”Skogsbruksplan eller motsvarande instrument”) i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen.
38 Kommissionen åsidosatte därigenom artikel 10.1 och 10.3 i taxonomiförordningen.
39 I synnerhet borde, enligt sökandena, slutsatsen dras att kommissionen genom sitt svar avsåg att förklara att skogsbruksverksamhet med nödvändighet bidrog positivt till begränsningen av klimatförändringarna. Detta är dock enligt sökandena felaktigt, eftersom skogsbruksverksamhet inte automatiskt kan anses bidra positivt till begränsningen av klimatförändringarna. Själva taxonomiförordningen bekräftar att dessa verksamheter inte nödvändigtvis bidrar positivt till begränsningen av klimatförändringarna.
40 Vidare likställde kommissionen enligt sökandena förekomsten av en skogsbruksplan med förekomsten av ett väsentligt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna.
41 Ett sådant svar är emellertid otillräckligt och ändrar inte på något sätt den omständigheten att varken de berörda tekniska granskningskriterierna eller någon annan bestämmelse i den delegerade förordningen uttryckligen kräver att kolsänkor i skogen ska bevaras och än mindre att dessa ska stärkas, för anpassning till Parisavtalets temperaturmål. Detta svar påverkar med andra ord inte den omständigheten att skyldigheten att låta en verksamhet omfattas av en skogsbruksplan, enligt sökandena, inte uppfyller kravet i artikel 10.1 i taxonomiförordningen, nämligen att verksamheten ska anpassas till klimatmålen i Parisavtalet.
42 För det andra åberopade kommissionen i det angripna beslutet även skyldigheten för den ekonomiska aktör som har en skogsbruksplan att se till att denna plan uppfyller de hållbarhetskriterier för skogsbiomassa som anges i artikel 29.7 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82) (nedan kallat RED II‑direktivet).
43 Detta svar från kommissionen strider mot artikel 10.1 f i taxonomiförordningen, enligt vilken kolsänkor i mark ska stärkas. De kriterier som anges i artikel 29.7 b i RED II‑direktivet syftar visserligen till att inrätta ett ”förvaltningssystem” för att ”säkerställa att kollager och kolsänkor i skogsområdet bibehålls eller förbättras på lång sikt”. Dessa kriterier innebär dock inte några krav på att stärka kollager och kolsänkor och än mindre på en nivå som är anpassad till den ökning av skogarnas koldioxidupptag som är nödvändig för att uppfylla Parisavtalets temperaturmål.
44 För det tredje angav kommissionen i det angripna beslutet att den, med hänsyn till den specifika geografiska variationen på området, inte hade kunnat anta ett fast kriterium för att fastställa huruvida en skogsbruksverksamhet bidrog väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna.
45 Detta svar bygger enligt sökandena på en felaktig rättstillämpning. Bedömningens komplexitet befriar inte kommissionen från att se till att den delegerade förordningen uppfyller de obligatoriska kraven för tekniska granskningskriterier som anges i taxonomiförordningen. I förevarande fall skulle det ha varit möjligt för kommissionen att tillämpa flera kriterier eller att uppställa ett krav på en mer än minimal förbättring i förhållande till läget vid oförändrade förhållanden.
46 För det fjärde utgör kommissionens svar en uppenbart oriktig bedömning, eftersom den inte tar hänsyn till att det finns strängare kriterier. Det var inte nödvändigt för kommissionen att anta en enda ”alleuropeisk tröskel”. Kommissionen hade däremot kunnat anta en rad specifika tröskelvärden grundade på geografiska variationer eller på ett strängare referensvärde. På så sätt skulle den ha kunnat kräva en mer än minimal förbättring i förhållande till detta referensvärde för att verksamheten skulle kunna anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna.
47 För det femte har sökandena gjort gällande att kommissionen inte var ”behörig att anta tekniska granskningskriterier som inte beaktade taxonomiförordningens tillämpningsområde”. I det angripna beslutet gjorde kommissionen sig skyldig till felaktig rättstillämpning ”genom att inte på ett korrekt sätt förstå räckvidden av kraven i [taxonomiförordningen] och/eller [sin] behörighet”. Kommissionen har dessutom enligt sökandena gjort sig skyldig till uppenbart oriktiga bedömningar genom att anse att det inte var möjligt att utforma tillräckligt stränga tröskelvärden.
48 Kommissionen har bestritt dessa argument.
49 Tribunalen påpekar inledningsvis att sökandena, inom ramen för den första grundens första del, har gjort gällande att kommissionens svar på de farhågor som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende den påstådda rättsstridigheten av punkt 2.1 a i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 (med rubriken ”Skogsförvaltning”) i bilaga I till den delegerade förordningen, är rättsstridigt.
50 I punkterna 37 och 38 i ansökan förefaller sökandena gå längre än det enda sammanhang som nämnda punkt 2.1 a ingår i, genom att även hänvisa till punkt 2.2 a i tabellen över tekniska granskningskriterier i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, med motiveringen att dessa bestämmelser avser samma parameter, det vill säga verksamhetens referensvärde ”vid oförändrade förhållanden”.
51 I den mån punkterna 37 och 38 i ansökan ska förstås så, att sökandena anser att det angripna beslutet är rättsstridigt vad gäller kommissionens svar i förhållande till punkt 2.2 a i tabellen över tekniska granskningskriterier i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, konstaterar tribunalen att sökandena i punkterna 113–142 i begäran om intern omprövning inte har anfört något konkret argument avseende denna bestämmelse. Deras argument inskränker sig till att bestrida lagenligheten av endast punkt 2.1 a i nämnda tabell, såsom framgår av punkterna 118 och 121 i begäran om intern omprövning. Inget av de argument som anförts till stöd för förevarande talan avseende denna bestämmelse kan således tas upp till sakprövning. En talan om ogiltigförklaring av ett beslut om en begäran om intern omprövning får nämligen inte baseras på nya grunder eller bevisning som inte framgår av begäran om omprövning. I annat fall skulle kravet på motivering av en sådan begäran, enligt artikel 10.1 i Århusförordningen, förlora sin ändamålsenliga verkan och syftet med det förfarande som inletts genom begäran ändras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 39, och dom av den 4 april 2019, ClientEarth/kommissionen, T‑108/17 P, EU:C:2019:215, punkt 55). Den som begär intern omprövning har rätt till att den behöriga institutionen tar ställning till de grunder som har anförts i begäran. Den som begär intern omprövning har däremot ingen rätt till att kommissionen ska ta ställning till frågor som inte har anförts på ett åtminstone rimligen igenkännbart sätt i begäran (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 april 2019, ClientEarth/kommissionen, T‑108/17, EU:C:2019:215, punkt 56). Sökandena har under alla omständigheter inte anfört något konkret argument avseende denna bestämmelse, vilket innebär att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del, vilken inte har styrkts, i den del den avser punkt 2.2 a i nämnda tabell.
52 I den mån sökandena genom de påståenden som nämns i punkterna 38–47 ovan, på ett sätt som kan tas upp till sakprövning, har bestritt lagenligheten av kommissionens svar på den kritik som framförts i begäran om intern omprövning angående punkt 2.1 a i tabellen över tekniska granskningskriterier i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, ska det påpekas att sökandena inte har anfört någon omständighet som gör det möjligt att dra slutsatsen att kommissionen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning. Vad särskilt gäller påståendet om en uppenbart oriktig bedömning, har sökandena inte lagt fram någon bevisning som medför att bedömningarna av de faktiska omständigheterna i det angripna beslutet förlorar sin trovärdighet. Inget av de påståenden i punkterna 38–47 ovan kan således godtas.
53 För det första kan tribunalen härvidlag inte godta argumentet att svaret i punkt 2.1 (sidorna 66–69) i bilaga III till det angripna beslutet vad gäller skogsbruksplanens inverkan strider mot det krav som föreskrivs i artikel 10.1 i taxonomiförordningen, enligt vilket den ekonomiska verksamheten ska anpassas till Parisavtalets syfte att begränsa temperaturökningen (se punkt 37 ovan).
54 Sökandena har fel när de anser att kommissionen genom sitt svar avsåg att förklara att skogsbruksverksamhet med nödvändighet bidrog positivt till begränsningen av klimatförändringarna (se punkt 39 ovan). Såsom framgår av artikel 10.1 f i taxonomiförordningen är det unionslagstiftaren som utgår från att stärkandet av kolsänkor i mark kan uppnås genom skogsbruksrelaterade åtgärder. Uttrycken ”genom att avskogning och skogsförstörelse undviks”, ”återställande av skogar” och ”beskogning” i denna bestämmelse vittnar om att skogsbruk enligt lagstiftaren kan bidra till målet att begränsa klimatförändringarna. Vidare har kommissionen inte, i någon del av det angripna beslutet, påstått att skogsförvaltningsverksamheten i sig, utan någon nyans och i vilket scenario som helst, bidrog väsentligt till att begränsa klimatförändringarna. Det framgår snarare av bedömningarna i punkt 2.1 (sidorna 66–69) i bilaga III till det angripna beslutet att det enligt kommissionen endast är skogsförvaltningsverksamhet som uppfyller de tekniska granskningskriterierna i den delegerade förordningen som kan betraktas som sådana.
55 Sökandenas argument om kommissionens påstått otillräckliga svar avseende förekomsten av en skogsbruksplan och inverkan av en sådan plan på en ekonomisk skogsverksamhets hållbarhet (punkt 2.1 i bilaga III (sidan 67) till det angripna beslutet) är inte heller övertygande.
56 När sökandena påstår att skyldigheten att låta en ekonomisk verksamhet omfattas av en skogsbruksplan, vilken kommissionen åberopade i det angripna beslutet, inte på något sätt ändrar den omständigheten att de berörda tekniska granskningskriterierna inte uttryckligen kräver ”förstärkning av kolsänkor i skogen för att anpassa sig till Parisavtalets temperaturmål”, gör de en felaktig tolkning inte bara av räckvidden av kommissionens svar, utan även av räckvidden av den bestämmelse som de påstår har åsidosatts, det vill säga artikel 10.1 f i taxonomiförordningen.
57 Genom att skriva ”förstärkning av kolsänkor i skogen för att anpassa sig till Parisavtalets temperaturmål”, som återfinns i punkt 43 i ansökan, har sökandena uppenbarligen hänvisat till orden ”Parisavtalets långsiktiga temperaturmål” som nämns i inledningen till artikel 10.1 i taxonomiförordningen.
58 Det framgår visserligen av artikel 10.1 f i taxonomiförordningen att en ekonomisk verksamhet kan anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar – vilket är ett av de nödvändiga villkoren för att den ska anses vara miljömässigt hållbar i den mening som avses i artikel 3 a i taxonomiförordningen – när den bland annat avser ”återställande av åkermark, gräsmark och våtmarker, beskogning och regenerativt jordbruk”. Det rör sig här om ekonomiska verksamheter som på ett positivt eller aktivt sätt syftar till att stärka kolsänkorna.
59 I motsats till vad sökandena har antytt genom det argument som nämns i punkt 41 ovan, innebär artikel 10.1 f i taxonomiförordningen emellertid inte att kommissionen är skyldig att utarbeta tekniska granskningskriterier som uteslutande avser verksamhet som är inriktad på att aktivt stärka kolsänkor. Tvärtom framgår det av denna bestämmelse att en ekonomisk verksamhet även erkänns som att den ”stärker kolsänkor i mark” och således är miljömässigt hållbar när den gör det möjligt att ”avskogning och skogsförstörelse undviks”. Med andra ord sker förstärkningen av kolsänkorna inte enbart genom åtgärder som syftar till att stärka kolsänkorna, såsom återställande av skogar och odlingsmark, utan även genom åtgärder som gör det möjligt att undvika avskogning och skogsförstörelse. På samma sätt framgår det av skäl 24 i taxonomiförordningen att en ekonomisk verksamhet (särskilt skogsförvaltning) anses eftersträva miljömålet att begränsa klimatförändringarna inte bara när den syftar till att väsentligt bidra till att stabilisera växthusgasutsläppen genom att öka upptaget av dessa, utan även när den gör det möjligt att undvika eller minska dessa utsläpp. Inom ramen för de argument som nämns i punkt 40 ovan har sökandena inte beaktat denna andra del av begreppet ”stärker” i artikel 10.1 f i taxonomiförordningen.
60 Skyldigheten att upprätta en skogsbruksplan i enlighet med de kriterier som anges i punkt 1.2 f i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, är med nödvändighet förenlig med begreppet ”förstärkning”, som anges i punkt 59 ovan. Ett krav enligt nämnda punkt 1.2 f på att skogsbruksplanen ska innehålla information om ”[å]tgärder som vidtagits för att bevara skogsekosystemens goda tillstånd” innebär ett krav på information om åtgärder för att ”[bland annat] undvika avskogning och skogsförstörelse”, vilket anges i artikel 10.1 f i taxonomiförordningen.
61 Eftersom kommissionens svar, som anges i punkt 2.1 (sidorna 66–69) i bilaga III till det angripna beslutet, avser punkt 1.2 f i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, är detta svar förenligt med de materiella kraven i artikel 10.1 f i taxonomiförordningen. Det framgår dessutom av detta svar att kommissionen fäster stor vikt vid skyldigheten avseende skogsbruksplanen, som föreskrivs i den delegerade förordningen, i synnerhet eftersom skogsbruksplanen, såsom kommissionen har påpekat i punkt 2.1 (sidan 67 andra stycket) i bilaga III till det angripna beslutet, ”för närvarande inte är ett krav för alla skogsbruksföretag utanför taxonomins ram”.
62 För det andra kan tribunalen inte godta argumentet att förklaringarna i det angripna beslutet avseende inverkan av skyldigheten att iaktta hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa i artikel 29.7 b i RED II‑direktivet strider mot artikel 10.1 f i taxonomiförordningen. Kommissionen hänvisar till detta direktiv i sin bedömning i det angripna beslutet (se punkt 43 ovan), liksom, bland annat, i skäl 32 och artikel 10.1 a i taxonomiförordningen. Vad särskilt gäller detta direktiv ska det erinras om att det framgår av artikel 1 i direktivet att det fastställer en gemensam ram för främjande av produktion av energi från förnybara energikällor, att det anger ett bindande unionsmål för den totala andelen energi från förnybara energikällor av unionens slutliga energianvändning (brutto) år 2030 och att det bland annat innehåller bestämmelser om ekonomiskt stöd till el från förnybara energikällor, om egenanvändning av sådan el och användning av energi från förnybara energikällor inom vissa sektorer. Det anges även att direktivet fastställer hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp, bland annat för biomassabränslen.
63 Sökandena har felaktigt gjort gällande att de tekniska granskningskriterier som avses i punkt 2.1 a i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen inte uppställer ”några krav på att stärka kollager och kolsänkor och än mindre på en nivå som är anpassad till den ökning av skogarnas koldioxidupptag som är nödvändig för att uppfylla Parisavtalets temperaturmål” (se punkt 43 ovan).
64 Det framgår av punkt 2.1 i bilaga II (sidan 67) till det angripna beslutet att hänvisningen till artikel 29.7 b i RED II‑direktivet ska läsas och tolkas tillsammans med den analys som ska göras av klimatfördelarna, vilken ska visa att nettobalansen av utsläpp och upptag av växthusgaser som genererats av verksamheten under en period på 30 år efter det att verksamheten inleddes är lägre än vid oförändrade förhållanden. Tribunalen konstaterar att syftet med denna analys, som framgår av punkterna 2.1 och 2.2 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, just är att ”säkerställa att kollager och kolsänkor i skogsområdet bibehålls eller förbättras på lång sikt”. Sökandena har inte förklarat varför kommissionens påstående om nämnda mål och kravet på att nettobalansen av utsläpp och upptag av växthusgaser som genererats av verksamheten ska vara lägre än vid oförändrade förhållanden inte skulle kunna leda till en ökning av skogarnas upptag av kol eller till en förstärkning av kollager och kolsänkor.
65 Såsom kommissionen förklarade i punkt 2.1 i bilaga II (s. 67) till det angripna beslutet är en av de unionsrättsakter som ska beaktas vid tillämpningen av de tekniska granskningskriterier som avses i punkt 2.1 a i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, den genomförandeakt om fastställande av operativa riktlinjer för energi från skogsbiomassa som antagits med stöd av artikel 29.8 i RED II‑direktivet. I förevarande fall rör det sig om kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/2448 av den 13 december 2022 om fastställande av operativ vägledning vad gäller det underlag som visar att de hållbarhetskriterier för skogsbiomassa som anges i artikel 29 i [RED II‑direktivet] (EUT L 320, 2022, s. 4) (nedan kallad förordningen om operativa riktlinjer).
66 När det gäller genomförandet av de riskbaserade hållbarhetskriterier för produktion av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från skogsbiomassa som avses i artikel 29.7 i RED II‑direktivet [se målet i artikel 1 i förordningen om operativa riktlinjer] föreskrivs i artikel 5 (med rubriken ”Bedömning av överensstämmelse med LULUCF-kriterierna på nationell nivå”) led ii att medlemsstaterna ska kräva att ekonomiska aktörer lämnar bevis på att det land eller den organisation för regional ekonomisk integration som skogsbiomassan härrör från är part i Parisavtalet och har nationell eller subnationell lagstiftning som är tillämplig på avverkningsområdet och som syftar till att bevara och stärka kollager och kolsänkor i skogar.
67 I artikel 6 i förordningen om operativa riktlinjer föreskrivs även att om det inte finns bevis för att kriterierna för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk uppfylls på nationell nivå ska medlemsstaterna kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller granskade uppgifter som bekräftar förekomsten och genomförandet av förvaltningssystem på nivån för ursprungsområde för att säkerställa att kollagren och kolsänkorna i skog bibehålls eller stärks på lång sikt.
68 Härav följer att, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, och, i synnerhet, deras förenklade tolkning av det angripna beslutet mot bakgrund av punkt 1.3 c i tabellen med tekniska granskningskriterierna med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” som finns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, artikel 29.7 i RED II‑direktivet och bestämmelserna i förordningen om operativa riktlinjer, särskilt artiklarna 5 och 6, kräver de tekniska granskningskriterierna som fastställs i punkt 2.1 a i tabellen med tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen i själva verket en förstärkning av kolsänkor i skogen. Sökandena har varken i ansökan eller i repliken tagit upp vilken inverkan förordningen om operativa riktlinjer har på tolkningen av de tekniska granskningskriterier som avses i punkt 2.1 a.
69 Vad gäller sökandenas påstående i punkt 31 i repliken att kriterierna i artikel 29.6 i RED II‑direktivet är otillräckliga, bör det påpekas att kommissionens hänvisning till denna bestämmelse i det angripna beslutet avser de kriterier som fastställs i förordningen om operativa riktlinjer, som antagits på grundval av artikel 29.8 i RED II‑direktivet. Alla bedömningar som gjorts i punkterna 65–68 ovan, som rör inverkan av förordningen om operativa riktlinjer på tolkningen av de tekniska granskningskriterier som avses i punkt 2.1 a i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringarna” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, är också giltiga när det gäller invändningen avseende artikel 29.6 i RED II‑direktivet.
70 För det tredje kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i det angripna beslutet redogjorde för skälen till att den inte hade kunnat anta ett fast kriterium för att fastställa huruvida en skogsbruksverksamhet bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna (se punkt 45 ovan).
71 Enligt artikel 19.1 c i taxonomiförordningen ska de tekniska granskningskriterier som fastställs i enlighet med artikel 10.3 i förordningen vara kvantitativa och innehålla tröskelvärden så långt det är möjligt, och annars vara kvalitativa. Av detta följer att kommissionen inte är skyldig att under alla omständigheter fastställa kvantitativa kriterier.
72 I den mån sökandena i förevarande fall har kritiserat kommissionen för att inte i tillräcklig utsträckning ha motiverat varför den inte fastställde något fast kriterium, ska det påpekas att sökandena har underlåtit att beakta kommissionens möjlighet att anta kvalitativa kriterier. De har inte heller tagit upp förklaringarna i punkt 2.1 i bilaga II (sidan 68) till det angripna beslutet. I kommissionens formulering i denna del av det angripna beslutet anges emellertid tydligt följande:
”Vid antagandet av de kriterier som anges i [punkt] 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen avseende väsentliga bidrag till målet att begränsa klimatförändringarna inom skogsbrukssektorn har kommissionen i sin bedömning tagit hänsyn till utvecklingen av den politiska ramen för [skogspolitiken], särskilt de pågående processerna till följd av strategin för biologisk mångfald och skogsstrategin, och förväntningarna på att framtida krav kan integreras i EU-taxonomikriterierna i ett senare skede. Med tanke på skogarnas mångfald i Europa och världen och mångfalden i skogsbruket riskerar en förteckning över fasta metoder att bli verkningslös i ett stort antal specifika skogsförhållanden. … Det allmänna målet är att kriterierna ska säkerställa kontrollen av en skogsbruksplan eller motsvarande plan och andra garantier för att uppnå ett väsentligt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna på kort och lång sikt. Detta tillvägagångssätt omfattade samma huvudparametrar, men skilde sig avsevärt från utvärderingen av [den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering], som fokuserade på användningen av metoder för hållbar skogsförvaltning. … Det bör också noteras att skogsbrukets potential att minska växthusgasutsläppen beror på det geografiska läget och de ytterligare faktorer som kännetecknar marken i fråga, såsom skogens typ och ålder samt typen av skogsbruk.”
73 Av detta följer att den omständigheten att man avstod från att fastställa ett fast kriterium inte var en följd av ett godtyckligt val från kommissionens sida, utan av den stora mångfalden av skogar i unionen och världen, vad gäller skogens typ och ålder, och typen av skogsbruk, samt den föränderliga karaktären hos metoderna och strategin för biologisk mångfald och skogsstrategin. Kommissionen har med de formuleringar som nämnts ovan i punkt 72 försökt göra gällande att det ur vetenskaplig synvinkel skulle ha varit omöjligt eller oacceptabelt att tilldela de begärda parametrarna ett fast värde. Det föreskrivs dessutom i artikel 19.1 k i taxonomiförordningen att de tekniska granskningskriterierna ska vara ”enkla att använda” och ”fastställda på ett sätt som underlättar kontrollen av efterlevnaden av dem”.
74 Sökandenas argument i punkt 48 i ansökan, som syftar till att kritisera kommissionen för att inte ha fastställt något fast kriterium, har inte heller styrkts. Sökandena har i synnerhet inte bestritt att det föreligger en stor mångfald av skogar i unionen och i världen, och de har inte heller förklarat på vilket sätt kommissionen, med hänsyn till skogarnas mångfald i unionen och i världen, den dynamik som följer av den föränderliga karaktären hos metoderna och strategin för biologisk mångfald och skogsstrategin, hade kunnat fastställa ett tröskelvärde eller en annan parameter som är mätbar eller kvantifierbar i fråga om yta, vikt eller volym för alla skogar som avses i den delegerade förordningen. I avsaknad av användbara uppgifter i detta avseende är sökandenas argument alltför vaga för att det ska vara möjligt att fastställa en felaktig rättstillämpning. Den är även alltför vag för att de uttalanden som kommissionen gjorde i det angripna beslutet om att det inte fastställts något fast kriterium i de tekniska granskningskriterierna i fråga ska förlora sin trovärdighet, vilket innebär att det inte kan anses föreligga någon uppenbart oriktig bedömning i detta avseende.
75 I punkt 127 i begäran om intern omprövning hade sökandena visserligen föreslagit att kommissionen skulle tillämpa ett fast ”ytterligare” kriterium på 0,375 ton CO2e/år fram till år 2030 när det gäller processer för koldioxidlagring för en ”individuell verksamhet”. Sökandena har emellertid inte bestritt kommissionens överväganden i punkt 2.1 i bilaga II (sidan 68) till det angripna beslutet, enligt vilka ”tillämpningen av ett fast kriterium på 0,375 ton CO2e/år fram till år 2030, som sökanden har föreslagit, skulle kunna utesluta förvaltningen av vissa typer av skogar, såsom urskogar och boreala skogar, från unionens taxonomi”.
76 Sökandena har således inte tagit upp detta konstaterande, vilket är liktydigt med att förklara att det tröskelvärde som föreslogs i begäran om omprövning uteslöt en stor del av de europeiska skogarna, nämligen urskogar och boreala skogar. Mot bakgrund av dessa omständigheter och mot bakgrund av övriga uppgifter i handlingarna i målet finner tribunalen att kommissionens uttalanden i punkt 2.1 i bilaga III till det angripna beslutet inte är behäftade med någon uppenbart oriktig bedömning, eftersom det fasta kriterium som sökandena har föreslagit inte kan påverka deras rimlighet, bland annat med hänsyn till samtliga relevanta parametrar som kännetecknar skogarna i unionen, såsom de angetts av kommissionen i den delegerade förordningen. Sökandena har inte heller visat att artikel 10.1 f i taxonomiförordningen har åsidosatts.
77 Slutligen har sökandena i punkt 49 i ansökan och i punkt 33 i repliken, inom ramen för en ”alternativ” argumentation, anfört att kommissionen inte hade behov av att anta en enda ”alleuropeisk tröskel”, utan att den hade kunnat anta ”en rad specifika tröskelvärden” grundade på geografiska variationer eller ett ”strängare referensvärde”, vilket således krävde en mer än minimal förbättring i förhållande till detta referensvärde för att verksamheten skulle kunna anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna.
78 Tribunalen kan inte godta denna argumentation. Enligt artikel 19.19 c i taxonomiförordningen krävs nämligen inte att kvantitativa kriterier fastställs under alla omständigheter och utan förbehåll. Kommissionen har på vissa villkor befogenhet att anta kvalitativa kriterier. Syftet med nämnda bestämmelse är således att ge kommissionen den handlingsfrihet som krävs för att göra ett lämpligt val i detta avseende.
79 För det fjärde kan tribunalen inte godta sökandenas argument, som nämns i punkt 46 ovan, att kommissionens svar på problemet med det fasta kriteriet utgör en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena har inte i ansökan lämnat några konkreta uppgifter som gör det möjligt för tribunalen att förstå vad de faktiska omständigheter som kommissionen påstås ha gjort en felaktig bedömning av i sitt svar består i. Vidare hänvisar tribunalen, vad gäller samma fråga, till övervägandena i punkterna 71–78 ovan.
80 För det femte kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att kommissionen inte var ”behörig att anta tekniska granskningskriterier som inte beaktade taxonomiförordningens tillämpningsområde” och att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning ”genom att inte förstå räckvidden av kraven [i taxonomiförordningen eller] [sin behörighet]” (se punkt 47 ovan).
81 Inledningsvis anser tribunalen att kommissionen inte överskred sin befogenhet enligt artikel 10.3 i taxonomiförordningen genom att anta den delegerade förordningen.
82 Enbart påståendet att kommissionen kunde ha åsidosatt de materiella kraven i taxonomiförordningen, särskilt de som anges i artikel 19 i förordningen, och således kunde ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktiga bedömningar, genom att inte förstå ”räckvidden av de materiella kraven”, räcker inte för att dra slutsatsen att kommissionen har missbedömt omfattningen av sin befogenhet enligt artikel 10.3 i taxonomiförordningen, jämförd med artikel 290 FEUF. Varje överträdelse av en relevant materiell bestämmelse, såsom de materiella kraven i taxonomiförordningen, utgör nämligen inte nödvändigtvis ett åsidosättande av omfattningen av den behörighet som ges i artikel 10.3 i taxonomiförordningen, jämförd med artikel 290 FEUF.
83 Dessutom har sökandena, förutom sitt allmänna påstående, som inte har styrkts, att kommissionen inte har ”förstått räckvidden av de materiella kraven” i taxonomiförordningen, inte angett vilka omständigheter som gör det möjligt att, på grundval av ett resonemang som är strikt begränsat till behörighetsproblematiken – såsom ett resonemang grundat på en eventuell oförenlighet med artikel 290 FEUF – och således utan att tillämpa de materiella kraven, konstatera att kommissionen åsidosatte taxonomiförordningen genom att anta den delegerade förordningen.
84 Vidare framgår det under alla omständigheter av det ovan anförda att sökandena inte har visat att kommissionen inte ”förstod” räckvidden av kraven i taxonomiförordningen när den antog den delegerade förordningen.
85 Slutligen, i den mån sökandena har hävdat att kommissionen ”gjort sig skyldig till uppenbart oriktiga bedömningar genom att anse att det inte var möjligt att utforma tillräckligt stränga tröskelvärden”, konstaterar tribunalen att detta argument, som saknar självständig rättslig betydelse, endast utgör en upprepning, i form av en sammanfattning, av de argument som redan nämnts i punkterna 36–46 ovan. Eftersom dessa argument inte har godtagits, kan de inte heller godtas som en upprepning.
86 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.
Den första grundens andra del: Det föreligger fel vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik enligt vilken de tekniska granskningskriterierna borde ha varit kvantitativa och inte grundade sig på entydiga vetenskapliga bevis och försiktighetsprincipen
87 Enligt sökandena utgör samtliga förklaringar som kommissionen lämnade i det angripna beslutet avseende deras kritik i begäran om intern omprövning, enligt vilka de tekniska granskningskriterier för skogsbruksverksamhet som föreskrivs i den delegerade förordningen strider mot taxonomiförordningen, eftersom de inte är kvantitativa och oförenliga med försiktighetsprincipen, ett åsidosättande av artikel 19.1 c och f i taxonomiförordningen.
88 Svaren i punkt 2.1 i bilaga III till det angripna beslutet är behäftade med felaktig rättstillämpning. Dessa svar visar dessutom att kommissionen gjorde en ”felaktig tolkning av sin behörighet” vad gäller den delegerade förordningen. Enligt sökandena hade kommissionen, när den antog den delegerade förordningen, tillgång till lättillgänglig vetenskaplig information som gjorde det möjligt att kvantifiera de nödvändiga utsläppsminskningarna från skogsbruksverksamhet. Slutligen kräver de tekniska granskningskriterier som avses i punkt 2.1 a i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen endast en minimal minskning i förhållande till referensvärdet för verksamheten vid oförändrade förhållanden. De är således oförenliga med försiktighetsprincipen. Kommissionen har i detta avseende nöjt sig med att påpeka att ett mer beskyddande synsätt (som omfattar ”strängare referensvärden”) skulle kunna användas i framtiden. Den omständigheten att det angripna beslutet även strider mot försiktighetsprincipen kan härledas ur redogörelsen för den åttonde grundens första del (punkterna 140–144 i ansökan).
89 Kommissionen har bestritt dessa argument.
90 Genom de argument som nämns i punkterna 87 och 88 ovan har sökandena inte anfört någon omständighet som gör det möjligt att dra slutsatsen att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning. Dessa argument kan således inte godtas.
91 Vad särskilt gäller förekomsten av felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktiga bedömningar i kommissionens svar avseende avsaknaden av kvantitativa tekniska granskningskriterier, hänvisar tribunalen först till resonemanget i punkterna 70–78 ovan.
92 I den mån sökandena har hävdat att kommissionen, vid antagandet av den delegerade förordningen, förfogade över vetenskapliga uppgifter som var lättillgängliga och som gjorde det möjligt att kvantifiera de utsläppsminskningar från skogsverksamhet ”som krävs”, konstaterar tribunalen att sökandena i ansökan inte har angett vilka vetenskapliga uppgifter det skulle kunna röra sig om. De har inte tillhandahållit några studier eller vetenskapliga utlåtanden som förklarar på vilket sätt och i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att kvantifiera utsläppsminskningarna från skogsbruket. Sökandenas argument kan följaktligen inte medföra att förklaringarna i punkt 2.1 i bilaga III (sidorna 66–69) till det angripna beslutet förlorar sin trovärdighet. Det kan således inte konstateras att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning i detta avseende. Samma slutsats gäller av samma skäl frågan om huruvida förklaringarna i punkt 2.1 i bilaga III (sidorna 66–69) till det angripna beslutet är behäftade med en felaktig rättstillämpning.
93 Påståendet att kommissionen gjorde en ”felaktig tolkning av sin behörighet”, vilket utgör en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning, kan, av samma skäl som de som anges i punkterna 81–84 ovan, inte heller godtas.
94 Slutligen kan sökandenas påstående att kommissionen har åsidosatt försiktighetsprincipen inte godtas.
95 Det ska i detta hänseende påpekas att sökandena visserligen, i punkt 54 i ansökan, har förklarat att de aktuella tekniska granskningskriterierna endast krävde en minimal minskning i förhållande till referensvärdet vid oförändrade förhållanden, vilket gjorde dem oförenliga med försiktighetsprincipen. I punkt 54 i ansökan har sökandena även gjort gällande att kommissionen bemötte detta argument genom att helt enkelt påpeka att ett mer beskyddande synsätt som omfattar ”strängare referensvärden” skulle kunna användas i framtiden. Enligt sökandena kan denna omständighet uppenbarligen inte ha någon inverkan på huruvida de tekniska granskningskriterierna ”uppfyller kraven i taxonomiförordningen”. De har därvid gjort gällande att kommissionens svar är oförenligt med taxonomiförordningen.
96 Det framgår emellertid inte klart vilket samband som enligt sökandena skulle kunna föreligga med försiktighetsprincipen. Denna princip, som bland annat avses i artikel 191.2 FEUF, innebär att när det råder vetenskaplig osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av risker för miljön måste institutionerna tillåtas vidta skyddsåtgärder utan att behöva vänta på att det fullt ut visas att riskerna faktiskt förekommer eller hur allvarliga de är för miljön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
97 Det framgår således av punkt 54 i ansökan att den invändning som ursprungligen framställdes och som avsåg åsidosättande av försiktighetsprincipen, såsom den definierats i punkt 96 ovan, har omformulerats av sökandena till ett argument som avser huruvida kommissionens svar är förenligt med taxonomiförordningen. Det ska emellertid påpekas att detta argument inte är underbyggt och att det således inte kan godtas, eftersom det varken kan visa att försiktighetsprincipen har åsidosatts eller att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning.
98 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del och således inte såvitt avser någon del av den första grunden.
Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik vad gäller undantaget från klimatnyttoanalys, som föreskrivs för skogsbruk med mindre än 13 hektar i kriterierna för väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar
99 Enligt sökandena är förklaringarna i punkt 2.2 i bilaga III (sidorna 69–71) till det angripna beslutet felaktiga och strider följaktligen mot artikel 10.1 f och artikel 19.1 f i taxonomiförordningen. De grundar sig dessutom på en felaktig tolkning av taxonomiförordningen och av kommissionens behörighet enligt artikel 10.3 a i denna förordning.
100 Den andra grunden består av tre delar.
Den andra grundens första del: Felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktig bedömning med avseende på artiklarna 10.1 f och 19.1 f i taxonomiförordningen vad gäller kommissionens svar att undantaget för bruk med mindre än 13 hektar enligt punkt 2.4 i bilaga I till den delegerade förordningen syftar till att ”begränsa den administrativa bördan för små skogsföretag och små skogsägare”
101 Som svar på den kritik som sökandebolagen hade framfört i begäran om intern omprövning, angav kommissionen att undantaget syftade till att ”begränsa den administrativa bördan för små skogsbruk och små skogsägare och därigenom uppmuntra dem att öka sitt bidrag till anpassningen till och begränsningen av klimatförändringarna” (punkt 2.2 i bilaga III (sidan 69) i det angripna beslutet).
102 Detta svar är dock enligt sökandena ”felaktigt och irrationellt” och således behäftat med ett rättsligt fel. Kommissionen har nämligen inte förklarat på vilket sätt undantaget skulle kunna uppmuntra skogsägare att öka sitt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna.
103 Svaret är enligt sökandena även behäftat med en uppenbart oriktig bedömning av följande skäl:
– För det första är åtgärden om undantag för bruk med mindre än 13 hektar inte en ”proportionerlig eller nödvändig åtgärd”, eftersom den inte föreskriver ett proportionerligt och förenklat förfarande för små bruk, utan endast en ”ansvarsfrihet”, det vill säga ett fullständigt undantag från skyldigheten att visa någon som helst fördel för klimatet. Dessutom kan en minskning av den administrativa bördan för småföretagare inte tjäna som motivering, eftersom efterlevnad av taxonomiförordningens kriterier för ekonomiskt hållbar verksamhet inte är en fråga om regelefterlevnad.
– För det andra skulle samma åtgärd kunna leda till missbruk, eftersom den skulle göra det möjligt för skogsbrukare att ”kringgå systemet” genom att registrera den skog de äger som en rad separata bruk som ligger strax under tröskelvärdet på 13 hektar.
– För det tredje är åtgärden för undantag för bruk med mindre än 13 hektar inte en miniminivå, eftersom det rör sig om den genomsnittliga storleken på skogsbruk i unionen. Ett undantag för alla bruk av denna storlek från det huvudsakliga kravet i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen är betydligt högre än ett rimligt minimitröskelvärde.
104 Kommissionen har bestritt sökandenas argument.
105 Sökandena anser att kommissionens bedömning i punkt 2.2 i bilaga III (sidan 69) till det angripna beslutet – enligt vilken undantaget för jordbruksföretag med mindre än 13 hektar, som föreskrivs i punkt 2.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, syftar till att ”begränsa den administrativa bördan för små skogsbruk och små skogsägare” – utgör en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning.
106 Tribunalen kan inte godta denna argumentation.
107 Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökandena inte har undersökt detta svar från kommissionen mot bakgrund av villkoren i artiklarna 10.1 f och 19.1 f i taxonomiförordningen. De har däremot gjort gällande att undantaget för arealer som understiger 13 hektar (se punkt 103 första strecksatsen ovan) är oproportionerligt och att det är möjligt att denna åtgärd ger upphov till missbruk (se punkt 103 andra strecksatsen ovan) och påstår att tröskeln på 13 hektar som nämns i punkt 2.4, som förekommer i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen (se punkt 103 tredje strecksatsen ovan) är irrationell.
108 Dessa argument kan inte godtas.
109 Sökandena har inte kopplat kommissionens svar i det angripna beslutet, vad gäller frågan om skogsbruk med mindre än 13 hektar, till frågan om förstärkning av ”kolsänkor i mark” (artikel 10.1 f i taxonomiförordningen), till kravet på ”entydiga vetenskapliga bevis” eller till försiktighetsprincipen (artikel 19.1 f i taxonomiförordningen). Det framgår således inte klart på vilket sätt kommissionens svar strider mot de materiella villkoren i artiklarna 10.1 f och 19.1 f i taxonomiförordningen.
110 Vidare har sökandena för det första gjort gällande att proportionalitetsprincipen har åsidosatts och härvidlag gjort gällande att undantaget avseende arealer som understiger 13 hektar inte är ”proportionerligt” (se punkt 103 första strecksatsen ovan). Denna princip, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, innebär att unionsinstitutionernas rättsakter ska vara ägnade att leda till att de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna uppnås och att de inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl., C‑547/14, EU:C:2016:325, punkt 165, och dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 142).
111 Sökandenas hänvisning till en åtgärd som syftar till att ålägga skogsbrukare som äger mindre än 13 hektar ett ”proportionerligt och förenklat förfarande för små företag” i stället för ett fullständigt undantag från skyldigheten att göra en klimatnyttoanalys (se punkt 103 första strecksatsen ovan) utgör inte en mindre ingripande åtgärd (se punkt 110 ovan). Ett sådant administrativt förfarande som sökandena föreslår (se punkt 103 ovan) förefaller i samtliga fall vara dyrare för dessa aktörer än det fullständiga undantaget från skyldigheten att göra en klimatnyttoanalys, såsom det föreskrivs av kommissionen i den delegerade förordningen. Kommissionens svar i det angripna beslutet på frågan om skogsbrukare med mindre än 13 hektar (se punkt 101 ovan) förefaller inte strida mot proportionalitetsprincipen.
112 För det andra har sökandena gjort gällande att undantaget för bruk med mindre än 13 hektar skulle kunna leda till missbruk, eftersom en sådan åtgärd skulle göra det möjligt för skogsbrukare att dela upp stora bruk i olika bruk på mindre än 13 hektar (se punkt 103 andra strecksatsen ovan).
113 Om det antas att detta påstående, som för övrigt är spekulativt och ostyrkt, kan avse kommissionens bedömning i det angripna beslutet (se punkt 101 ovan) ska det under alla omständigheter konstateras att en konstlad uppdelning, som således utgör missbruk, omfattas av medlemsstaternas område, som avses i artikel 21.1 sista meningen i taxonomiförordningen. Det fall av sådant missbruk som sökandena har nämnt rör hur medlemsstaterna fullgör de skyldigheter som föreskrivs i nämnda artikel 21, men kan inte påverka kommissionens bedömningar i det angripna beslutet, vilka hänför sig till abstrakta tekniska granskningskriterier.
114 För det tredje, vad gäller sökandenas påstående att undantaget för skogsbruk med mindre än 13 hektar inte avser en lägsta tröskel – eftersom värdet på 13 hektar motsvarar genomsnittsvärdet i unionen – eller, under alla omständigheter, en rimlig lägsta tröskel (se punkt 105 tredje strecksatsen ovan) ska det påpekas att den omständigheten att en areal på 13 hektar motsvarar genomsnittsvärdet i unionen inte utesluter att det rör sig om en lägsta tröskel. Sökandena har inte bestritt att det rör sig om ett genomsnittligt värde som erkänns i unionen och att detta värde varken har fastställts av kommissionen eller härrör från en godtycklig källa. Tröskelvärdet på 13 hektar är således inte irrationellt.
115 Den omständigheten att skogsbrukare med mindre än 13 hektar är undantagna från skyldigheten att göra en klimatnyttoanalys innebär inte att dessa företag skulle verka ”i ett konstlat rättsligt vakuum” som skulle göra det möjligt för dem att se sin ekonomiska verksamhet som miljömässigt hållbar utan att ett tekniskt granskningskriterium tillämpas på dem.
116 För att en ekonomisk verksamhet som bedrivs på en skogsareal på mindre än 13 hektar ska kunna betraktas som en miljömässigt hållbar investering enligt punkt 1.1 och 1.2 i tabellen över tekniska granskningskriterier för ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, krävs det tvärtom att verksamheten äger rum i ett område som omfattas av en skogsbruksplan, vilket är ett krav som för övrigt inte gäller för alla skogsbruksföretag, eftersom de som överstiger 13 hektar inte omfattas av detta krav. Sökandena har i ansökan kritiserat kommissionen för att endast ha beaktat den rådande rättsliga situationen (”status quo”) i stället för att utarbeta ”ambitiösa” tekniska granskningskriterier. Enligt punkt 1.3 i tabellen över de tekniska granskningskriterierna, med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, ska dock skogsbrukssystemens hållbarhet, såsom anges i planen, säkerställas genom det mest ambitiösa tillvägagångssättet bland dem som avses, bland annat genom att visa att hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa enligt artikel 29.6 i RED II‑direktivet och förordningen om operativa riktlinjer är uppfyllda. Sökandena har i sina argument inte beaktat dessa omständigheter, vilka emellertid reglerar undantaget för skogsbrukare med mindre än 13 hektar och åtminstone delvis förklarar skälet till detta undantag.
117 Talan kan således inte bifallas såvitt avser den andra grundens första del.
Den andra grundens andra del: Felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktig bedömning med avseende på artiklarna 10.1 f och 19.1 f i taxonomiförordningen vad gäller kommissionens svar att undantaget för skogsbruk med mindre än 13 hektar enligt punkt 2.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, är berättigad mot bakgrund av samtliga krav som ska beaktas av små skogsbrukare
118 Sökandena har angett att kommissionen i det angripna beslutet fann att ”med hänsyn till samtliga krav som små skogsbrukare ska uppfylla, från skogsbruksplanen till att visa att de är förenliga med hållbart skogsbruk, samtidigt som de ska säkerställa att mark med stora kollager inte förstörs och att kriterierna för principen om att ’inte orsaka betydande skada uppfylls, var det rimligt att anta att kriterierna för ett väsentligt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna var uppfyllda utan att det var nödvändigt att göra någon klimatnyttoanalys”.
119 Ingen av de faktorer som kommissionen räknar upp, nämligen skogsbruksplanen, påvisandet av att bruken är förenliga med hållbart skogsbruk och säkerställandet av att det inte förekommer någon försämring av mark med stora kollager och av att kriterierna för att inte orsaka betydande skada uppfylls, kan dock säkerställa att de undantagna skogsbruken bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna, så att artikel 10.1 och 10.3 i taxonomiförordningen beaktas. Kommissionens svar är visserligen detsamma som att slå fast att ett undantag avseende skyldigheten att visa att det föreligger ett väsentligt bidrag ändå på ett eller annat sätt ”kommer att säkerställa” ett väsentligt bidrag. Detta svar, som i huvudsak likställer skyldigheten att upprätthålla skogens produktionskapacitet med ett ”väsentligt bidrag” till begränsningen av klimatförändringarna, som det är fråga om inom ramen för den första grundens första del, är enligt sökandena emellertid också behäftat med felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar, av följande skäl:
– För det första är skyldigheten att upprätta en skogsbruksplan en rent administrativ åtgärd. Ingen av de uppgifter som en sådan plan ska innehålla (punkt 1.2 i tabellen över de tekniska granskningskriterierna med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen) hänvisar till en ”faktisk minskning av nettoutsläpp” i linje med de minskningar som krävs för att uppnå Parisavtalets temperaturmål. Därför finns det ingen tydlig skyldighet för skogsbruk som ligger strax under tröskelvärdet på 13 hektar att stärka kolsänkor i skogen till en nivå som är anpassad till de minskningar som krävs för att uppnå Parisavtalets temperaturmål.
– För det andra är den ”överensstämmelse [med] hållbart skogsbruk” som kommissionen har hänvisat till i sitt svar en hänvisning till de hållbarhetskriterier för skogsbioenergi som anges i artikel 29.6 i RED II‑direktivet. Detta krav är dock inte på något sätt förenligt med Parisavtalets temperaturmål.
– För det tredje innebär den omständigheten att principen om att ”inte orsaka betydande skada” är förenlig med de tekniska granskningskriterierna inte att det är möjligt att visa att artikel 10.1 i taxonomiförordningen har iakttagits. Det är inte tillräckligt att anta att den ekonomiska verksamheten i fråga kommer att bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna. Kommissionen var enligt artikel 10.3 a i taxonomiförordningen skyldig att anta tekniska granskningskriterier som är specifika för målet att begränsa klimatförändringarna och som på ett avgörande sätt avgör om en verksamhet uppnår detta mål.
120 Kommissionen har bestritt sökandenas argument.
121 När det gäller kommissionens svar i punkt 2.2 i bilaga III till det angripna beslutet, enligt vilket undantaget för skogsbruk med 13 hektar, som föreskrivs i punkt 2.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i bilaga I till den delegerade förordningen, är motiverat med hänsyn till samtliga krav som små skogsbrukare ska uppfylla, har sökandena inte visat att det föreligger en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning. De argument som nämns i punkt 119 ovan kan inte visa att kommissionen åsidosatte artikel 10.1 f eller artikel 19.1 f i taxonomiförordningen. De innebär inte att kommissionens bedömningar i det angripna beslutet förlorar sin trovärdighet, vilket innebär att det inte kan anses föreligga någon uppenbart oriktig bedömning.
122 För det första har sökandena visserligen helt riktigt gjort gällande att den skyldighet att lägga fram en skogsbruksplan som avses i punkt 1.2 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, avser antagandet av en administrativ rättsakt. De kan emellertid inte med framgång göra gällande att ”ingen av de uppgifter som en sådan plan ska innehålla”, i avsaknad av uppgifter om de ”nettoutsläpp” som ska undvikas, uppfyller ”skyldigheten att stärka kolsänkor i skogen till en nivå som är anpassad till de minskningar som krävs för att uppnå Parisavtalets temperaturmål” (se punkt 119 första strecksatsen ovan).
123 Sökandena tycks anse att kommissionen endast kan uppfylla ”skyldigheten att förstärka kolsänkor i skogen”, som bland annat nämns i artikel 10.1 f i taxonomiförordningen, genom att fastställa tekniska granskningskriterier som föreskriver en ”minskning av nettoutsläpp”. Enligt sökandena borde kommissionen i detta syfte ha föreskrivit parametrar som behandlar minskningen av utsläppen av CO2 i exakta siffror.
124 Såsom redan har påpekats inom ramen för den första grunden (se punkt 71 ovan), ska, enligt artikel 19.1 c i taxonomiförordningen, de tekniska granskningskriterierna ”vara kvantitativa och innehålla tröskelvärden så långt det är möjligt”, och annars vara kvalitativa. Att ett kriterium uttrycks i form av ett exakt siffervärde utgör således endast ett av de sätt som sådant tekniskt granskningskriterium som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kan utarbetas.
125 Förutom att insistera på att kommissionen måste fastställa ett kriterium som tar hänsyn till en ”minskning av nettoutsläpp”, har sökandena inte förklarat på vilket sätt det kvalitativa kriterium som kommissionen har valt skulle vara lägre än de krav i taxonomiförordningen som är knutna till ”skyldigheten att stärka kolsänkor i skogen”.
126 Sökandena har visserligen gjort gällande vad gäller skogsbruksplaner att ”ingen av de uppgifter som en … plan ska innehålla” uppfyller den ovannämnda ”skyldigheten att stärka kolsänkor i skogen till en nivå som är anpassad till de minskningar som krävs för att uppnå Parisavtalets temperaturmål”. Sökandena har emellertid inte beaktat vare sig hur en skogsbruksplan, som avses i de tekniska granskningskriterierna i punkterna 1.2 och 1.3 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, eller innehållet i denna plan, ska utarbetas.
127 Såsom det redan har erinrats om i punkt 115 ovan kommer skogsbrukare med mindre än 13 hektar inte att verka i ett rättsligt vakuum som befriar dem från skyldigheten att visa att deras verksamhet gör det möjligt att förstärka kolsänkor i skogen. Tvärtom ska, enligt punkt 1.3 c i tabellen över de tekniska granskningskriterierna, med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, skogsbrukssystemens hållbarhet, inbegripet skogsbruk med mindre än 13 hektar, säkerställas genom det mest ambitiösa tillvägagångssättet bland dem som avses, bland annat genom att visa att hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa enligt artikel 29.6 i RED II‑direktivet och förordningen om operativa riktlinjer är uppfyllda. Såsom har påpekats i punkterna 66 och 67 ovan föreskrivs det i förordningen om operativa riktlinjer att det ska lämnas information som bekräftar att det finns åtgärder som syftar till att säkerställa att nivåerna på kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förstärks på lång sikt.
128 För det andra är det visserligen riktigt, såsom sökandena har gjort gällande, att den ”överensstämmelse [med] hållbart skogsbruk” som kommissionen nämnde i sitt svar (se punkt 104 ovan) är en hänvisning till de hållbarhetskriterier för skogsbioenergi som anges i artikel 29.6 i RED II‑direktivet.
129 Sökandena har emellertid inte kunnat visa att det var felaktigt av kommissionen att i det angripna beslutet hänvisa till nämnda hållbarhetskriterier avseende skogsbioenergi.
130 Enligt artikel 19.1 d i taxonomiförordningen krävs att kommissionen, när den fastställer de tekniska granskningskriterierna, beaktar ”all relevant befintlig unionslagstiftning”. Denna skyldighet nämns även i skälen 43 och 44 i förordningen. När kommissionen gör en bedömning av de faktorer som ska ligga till grund för antagandet av de tekniska granskningskriterierna, ska den således beakta all relevant unionslagstiftning som är i kraft, såsom uttryckligen föreskrivs i nämnda artikel 19.1 d i den förordningen, och i enlighet med sitt uppdrag att övervaka tillämpningen av unionsrätten enligt artikel 17.1 FEU. I motsats till vad sökandena tycks göra gällande kan kommissionen således inte klandras för att ha beaktat gällande lagstiftning när den fastställde de tekniska granskningskriterierna och särskilt de hållbarhetskriterier som anges i RED II‑direktivet.
131 Även om det antas att kommissionen kan avvika från de hållbarhetskriterier för skogsbioenergi som anges i artikel 29.6 i RED II‑direktivet, konstaterar tribunalen att sökandena inte har visat att hållbarhetskriterierna avseende skogsbioenergi inte är ”anpassade” till ”Parisavtalets temperaturmål”.
132 I punkt 7 i ansökan har sökandena visserligen hänvisat till ett stort antal vetenskapliga rapporter enligt vilka de kriterier för att begränsa skogsbioenergins skadliga effekter på miljön som anges i RED II‑direktivet är ”otillräckliga för att skydda skogarna och klimatet”. Enligt sökandena ledde kommissionens konsekvensbedömning vid översynen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 2009, s. 16) till samma slutsats, vilket ledde till antagandet av RED II‑direktivet. Dessa uppgifter är dock inte underbyggda. Sökandena ingav nämnda konsekvensbedömning som bilaga A.8 till ansökan men det framgår inte klart i vilken del av denna bilaga de omständigheter som kan styrka att deras påståenden är välgrundade återfinns. Även om enbart påståendet att hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet är ”otillräckliga för att skydda skogarna och klimatet” i förekommande fall kan beaktas, kan det inte ensamt visa att dessa hållbarhetskriterier inte är ”anpassade” till ”Parisavtalets temperaturmål”.
133 För det tredje kan sökandena inte med framgång göra gällande att förenligheten med de tekniska granskningskriterierna enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” inte gör det möjligt att visa att artikel 10.1 i taxonomiförordningen har iakttagits, och inte heller att antagandet att den aktuella ekonomiska verksamheten bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna är otillräckligt (se punkt 119 ovan).
134 Sökandena har i detta avseende kritiserat kommissionen för en omständighet som inte på något sätt framgår av det angripna beslutet, varför deras argument saknar stöd i de faktiska omständigheterna. I punkt 2.2 (sidan 69) i bilaga III till det angripna beslutet hänvisade kommissionen nämligen inte alls till de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada”, vare sig för att visa att de tekniska granskningskriterierna i punkt 1.3 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar” i bilaga I till den delegerade förordningen är uppfyllda eller av andra skäl.
135 Talan ska följaktligen ogillas såvitt avser den andra grundens andra del.
Den andra grundens tredje del: Felaktig rättstillämpning genom att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av sin behörighet enligt artikel 10.3 a i taxonomiförordningen
136 Sökandena har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid den bedömning som det erinrats om i punkt 104 ovan. Detta fel beror på att ingen av de faktorer som ingår i den samling krav som små skogsbrukare måste uppfylla gör det möjligt att säkerställa att de undantagna skogsbruken bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna. Det framgår enligt sökandena av kommissionens bedömning av samtliga krav som små skogsbrukare ska uppfylla att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av sin behörighet enligt artikel 10.3 a i taxonomiförordningen. I taxonomiförordningen föreskrivs inte något undantag avseende miniminivå och kraven i artikel 10.1 och 10.3 a i förordningen kan inte på något sätt anses som sådana. Antagandet av ett undantag för bruk med mindre än 13 hektar omfattas således inte av kommissionens behörighet. Sökandena tog upp denna fråga i begäran om intern omprövning, men kommissionen prövade inte den i det angripna beslutet. Enligt sökandena ska det således ”antas att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller dess egen behörighet att anta undantag avseende miniminivå”.
137 Kommissionen har bestritt dessa argument.
138 När det gäller kommissionens svar i punkt 2.2 (sidan 69) i bilaga III till det angripna beslutet, har sökandena gjort gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning till följd av att den gjort en felaktig tolkning av omfattningen av sin behörighet enligt artikel 10.3 a i taxonomiförordningen. Antagandet av undantaget för bruk med mindre än 13 hektar omfattas nämligen inte av kommissionens behörighet, eftersom det i taxonomiförordningen inte föreskrivs något undantag avseende miniminivå. Denna fråga prövades inte i det angripna beslutet.
139 När sökandena åberopar den påstådda felaktiga rättstillämpning som nämns i punkt 138 ovan, följer de samma logik som den som utvecklats inom ramen för den första grunden, enligt vilken kommissionen har överskridit gränserna för sin behörighet genom att inte ha ”förstått … räckvidden av de materiella krav” som föreskrivs i taxonomiförordningen (se punkt 47 ovan).
140 Såsom redan påpekats i punkt 82 ovan utgör varje överträdelse av en relevant materiell bestämmelse, såsom de materiella kraven i taxonomiförordningen, inte nödvändigtvis ett åsidosättande av omfattningen av den behörighet som ges i artikel 10.3 i taxonomiförordningen, jämförd med artikel 290 FEUF. Förutom att åberopa ett påstått åsidosättande av materiella bestämmelser har sökandena inte på något sätt preciserat på vilket sätt kommissionen i förevarande fall skulle ha åsidosatt sin befogenhet att anta den delegerade förordningen, vilken avses i artikel 10.3 a i taxonomiförordningen.
141 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del och således inte såvitt avser någon del av den andra grunden.
Den tredje grunden: Kommissionens svar på sökandenas kritik avseende de tekniska granskningskriterierna för att avgöra huruvida en verksamhet orsakar betydande skada för anpassningen till klimatförändringarna är behäftad med fel
142 Enligt sökandena utgör kommissionens överväganden i punkt 2.3 (sidorna 71–73) i bilaga III till det angripna beslutet som svar på den kritik som framförts i begäran om intern omprövning avseende tillägg A till bilaga I till den delegerade förordningen, vilken enligt sökandena är rättsstridig, felaktig rättstillämpning. Kommissionens överväganden grundar sig på en felaktig tillämpning av artikel 17.1 b och artikel 19.1 b i taxonomiförordningen och dess behörighet enligt taxonomiförordningen samt, i andra hand, på en uppenbart oriktig bedömning.
143 I punkt 2.3 (sidorna 71–73) i bilaga III till det angripna beslutet anförde kommissionen följande:
”[K]riterierna behövde inte undanröja de betydande negativa effekterna av verksamheten för andra människor, naturen eller tillgångar, eftersom
– ett sådant krav skulle göra [de tekniska granskningskriterierna enligt principen om att ’inte orsaka betydande skada’] för anpassningen mer bindande än [dem] för betydande bidrag (som avses i artikel 11.1 a i taxonomiförordningen).
– målet skulle uppnås indirekt genom tillämpning av [tekniska granskningskriterier] för väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar eller genom antagande av en skogsbruksplan.”
144 Dessa svar är enligt sökandena felaktiga.
145 För det första anser sökandena att kommissionens hänvisning till artikel 11.1 i taxonomiförordningen (se punkt 143 första strecksatsen ovan) inte är övertygande. Denna bestämmelse kan inte ändra den tydliga innebörden av artikel 17.1 b i taxonomiförordningen. Enligt artikel 11.1 i taxonomiförordningen, som beskriver de villkor som gör det möjligt att dra slutsatsen att en ekonomisk verksamhet bidrar väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna, krävs nämligen att det visas att en betydande minskning har skett för två påverkanskategorier, nämligen påverkan på själva verksamheten (nedan kallad del a) (artikel 11.1 a i taxonomiförordningen) och inverkan på människor, natur eller tillgångar (nedan kallad del b) (artikel 11.1 b i taxonomiförordningen). Enligt denna bestämmelse kan ett positivt bidrag till anpassningen till klimatförändringarna uppnås genom att man tar itu med den ena eller den andra delen. Det rör sig här om två kategorier av effekter med motsvarande vikt, vilka för övrigt är ömsesidigt uteslutande, i den meningen att det räcker att uppfylla en av dem för att ge ett väsentligt bidrag till anpassningen till klimatförändringarna. Eftersom det krav som avser de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i artikel 17.1 b i taxonomiförordningen, som återger leden a och b i nämnda artikel 11.1 i nämnda förordning, har formulerats på ett negativt sätt, är det motiverat att anse att denna artikel kräver att båda typerna av skador, det vill säga såväl de skador som omfattas av led a som de som omfattas av led b i nämnda artikel 11, ska undvikas. Kommissionen var således skyldig att fastställa tekniska granskningskriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för de båda skadetyperna. Det förhåller sig inte på så sätt i förevarande fall. De tekniska granskningskriterierna för principen om att ”inte orsaka betydande skada” i samband med anpassningen till klimatförändringarna avser inte en av de delar av skadan för anpassning som anges i artikel 17.1 b i taxonomiförordningen, nämligen en ökning av det nuvarande klimatets inverkan på grund av den fortsatta verksamheten i sig. Kommissionens påstående (se punkt 143 första strecksatsen ovan), enligt vilken sökandenas tolkning av artikel 17.1 b i taxonomiförordningen gör den ”mer bindande” än artikel 11.1 a i nämnda förordning saknar relevans. Beroende på vilken verksamhet och inverkan som undersöks kan det vara mer betungande att visa att det inte föreligger någon skada än att påvisa ett positivt bidrag (exempelvis för verksamhet som till sin natur är skadlig). Argumentet att deras tolkning av nämnda artikel 17.1 b gör den ”mer bindande” än artikel 11.1 a i taxonomiförordningen kan i vart fall inte nödvändigtvis anses vara välgrundat.
146 För det andra, vad gäller den andra delen av kommissionens svar (se punkt 143 andra strecksatsen ovan) kräver taxonomiförordningen uttryckligen att det i den delegerade förordningen, för varje relevant miljömål, fastställs kriterier som gör det möjligt att fastställa huruvida en verksamhet orsakar betydande skada. Kommissionen ansåg emellertid att ”detta krav kunde uppfyllas genom de tekniska granskningskriterierna avseende väsentligt bidrag för ett annat miljömål, och i vart fall på grund av att de tekniska granskningskriterierna enligt principen om att inte orsaka betydande skada avseende anpassningen hänvisar till kriterierna för ’väsentligt bidrag’ till begränsningen”. Kommissionen har inte heller förklarat på vilket sätt kriterierna gällande begränsningen av klimatförändringar eller skogsbruksplanen gör det möjligt att utesluta verksamhet som skadar andra människor, naturen eller tillgångar, eller vilka bestämmelser som antas ha en sådan effekt. Slutligen prövade kommissionen inte sökandenas invändning att tillägg A till bilaga I till den delegerade förordningen tillåter de ekonomiska aktörerna att själva avgöra huruvida en klimatrisk ingår bland de ”viktigaste” riskerna.
147 Kommissionen har bestritt dessa argument.
148 De argument som anförts inom ramen för den tredje grunden, vilka nämns i punkterna 144–146 ovan, kan inte anses visa att övervägandena i avsnitt 2.3 i bilaga III till det angripna beslutet är behäftade med en uppenbart oriktig bedömning. Det ska preciseras att för att en institution ska kunna anses ha gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av komplicerade faktiska omständigheter som motiverar att denna rättsakt ogiltigförklaras krävs att sökandens bevisning är tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som anges i beslutet i fråga förlorar sin trovärdighet (se dom av den 11 december 2024, Carmeuse Holding/kommissionen, T‑554/22, ej publicerad, EU:T:2024:895, punkt 103 och där angiven rättspraxis). Genom sina argument har sökandena emellertid inte angett exakt vilka faktiska omständigheter i det angripna beslutet som kommissionen gjort en uppenbart felaktig bedömning av. Dessa ogrundade argument avseende en uppenbart oriktig bedömning kan således inte godtas.
149 De invändningar som nämns i punkterna 144–146 ovan gör det inte heller möjligt att konstatera att övervägandena i punkt 2.3 i bilaga III till det angripna beslutet strider mot artikel 17.1 b och artikel 19.1 b i taxonomiförordningen.
150 I detta avseende framgår det av punkt 2.3 i bilaga III till det angripna beslutet att artikel 11.1 och artikel 17.1 b i taxonomiförordningen ska tolkas systematiskt, det vill säga att den aktuella ekonomiska verksamheten, för det första, måste uppfylla de kriterier som fastställts för att visa att den bidrar väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna och, för det andra, säkerställa att den inte leder till att det nuvarande klimatet och det förväntade framtida klimatet får ökade negativa konsekvenser för själva verksamheten eller för andra människor, naturen eller tillgångar.
151 Sökandena har felaktigt gjort gällande att det angripna beslutet är rättsstridigt eftersom den delegerade förordningen inte fastställer något kriterium som kräver att en ekonomisk verksamhet inte bidrar till att öka de negativa effekterna av klimatet. I den delegerade förordningen, till vilken det hänvisas i det angripna beslutet, fastställdes tekniska granskningskriterier enligt den princip om att ”inte orsaka betydande skada” som avses i artikel 17.1 b i taxonomiförordningen. Det rör sig om kriterierna ”process-based” i tillägg A till bilaga I till den delegerade förordningen, vilka nämns på sidan 72 i det angripna beslutet.
152 Slutligen saknar sökandena fog för sitt påstående att de tekniska granskningskriterierna inte innehåller några krav vad gäller förebyggande av negativa konsekvenser för människor, natur eller tillgångar, såsom krävs enligt artikel 17.1 b i taxonomiförordningen. Såsom det erinras om på sidan 73 i det angripna beslutet, framgår det nämligen av tillägg A till bilaga I till den delegerade förordningen att kriterierna för principen om att ”inte orsaka betydande skada” kräver att ”[d]e anpassningslösningar som genomförs … inte negativt [påverkar] anpassningsåtgärderna eller motståndskraften mot fysiska klimatrisker hos andra människor, naturen, kulturarv, tillgångar eller annan ekonomisk verksamhet”.
153 Mot bakgrund av vad som anförts ovan, kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik av de kriterier som gör det möjligt att fastställa när en verksamhet inte orsakar någon betydande skada på övergången till en cirkulär ekonomi
154 Enligt sökandena strider kommissionens svar i punkt 2.4 (sidan 74) i det angripna beslutet på de tvivel som uttrycktes i begäran om intern omprövning vad gäller de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” avseende övergången till en cirkulär ekonomi, såsom de följer av punkt 4 i tabellen över kriterier enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, mot artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen. Det angripna beslutet innehåller härvidlag en uppenbart oriktig bedömning.
155 I deras lydelse i punkt 4 i tabellen med rubriken ”Orsakar inte betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen kräver de tekniska granskningskriterierna avseende övergången till en cirkulär ekonomi som finns där följande när det gäller skogsbruksverksamhet:
”Den skogsförändring som verksamheten orsakar i det område som berörs av verksamheten leder sannolikt inte till någon betydande minskning i den hållbara försörjningen av primär skogsbiomassa för tillverkning av träprodukter med långsiktig cirkularitetspotential. Detta kriterium kan uppvisas genom den klimatnyttoanalys som avses i punkt 2 [i denna tabell].”
156 Kommissionen svarade, i punkt 2.4 (sidan 74) i bilaga III till det angripna beslutet, att försörjningen av primär biomassa var nödvändig för att ersätta andra material med hög kolhalt.
157 Enligt sökandena är detta svar emellertid otillräckligt eller rentav irrationellt. Att hålla försörjningen på en konstant nivå skulle endast kunna leda till att råvarupriset hålls lågt jämfört med mer hållbara alternativ, såsom minskad förbrukning eller återanvändning av material. En bibehållen försörjning och därmed användning av ”primära råmaterial” tenderar att vidmakthålla en ineffektiv användning av dessa råvaror. Att upprätthålla försörjningen skulle således innebära att verksamheter som främjar bevarande genom att minska skörden utesluts, eftersom de skulle minska försörjningen av primär skogsbiomassa, vilket utgör en av aspekterna av den betydande skada för övergången till den cirkulära ekonomin som identifieras i artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen.
158 Vidare ansåg kommissionen, på sidan 75 i bilaga III till det angripna beslutet, att klimatnyttoanalysen innebär att kollagringskapaciteten för träprodukter inte ska försämras.
159 Denna ståndpunkt är emellertid felaktig. Klimatnyttoanalysen avser nämligen mängden kollager och kolsänkor i skogen. Den tar däremot inte hänsyn till trävaror. Därför kan klimatnyttoanalysen inte användas för att visa att en skogsverksamhet upprätthåller försörjningen av primär biomassa av en typ som är lämplig för användning i den cirkulära ekonomin.
160 Sökandena har gjort gällande att i den mån kommissionen inom ramen för förevarande tvist har försökt motivera sitt tillvägagångssätt med hänvisning till principen om kaskadanvändning av trä, finns denna princip inte med i den delegerade förordningen, vilket innebär att kommissionen varken har rätt att åberopa den eller att förvänta sig att den ska tillämpas. Denna princip ingår inte bland kraven i den aktuella lagstiftningen eller i någon annan lagstiftning.
161 Kommissionen har bestritt dessa argument.
162 Genom de argument som anges i punkterna 157 och 160 ovan har sökandena, under förevändning av att göra gällande en felaktig rättstillämpning, i själva verket gjort gällande att punkt 2.4 (sidorna 73 och 74) i det angripna beslutet innehåller en uppenbart oriktig bedömning vad gäller försörjning och användning av skogsbiomassa. Dessa argument grundar sig emellertid på otillräckliga antaganden och innebär således inte att kommissionens bedömningar av de faktiska, tekniska och komplicerade omständigheterna förlorar sin trovärdighet. Av denna anledning kan talan inte vinna bifall såvitt avser dessa argument, vilket framgår av följande överväganden.
163 Sökandena har för det första bestritt kommissionens svar i det angripna beslutet, enligt vilket försörjningen av primär biomassa var nödvändig för att ersätta andra material med hög kolhalt. De utgår därvid från antagandet att punkt 4 i tabellen över kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen kommer att leda till att skogsbiomassa fortsätter att användas, vilket kommer att leda till att priserna på andra råvaror hålls på en låg nivå. Enligt sökandena kommer detta att hindra utvecklingen av mer hållbara alternativ, såsom minskad förbrukning eller återanvändning av material. Slutligen innebär detta en ineffektiv användning av skogsbiomassa, vilket strider mot artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen (se punkt 157 ovan).
164 Dessa påståenden kan inte godtas.
165 Det är inte uppenbart att bibehållande av försörjningen av ett förnybart material, såsom skogsbiomassa som lämpar sig för tillverkning av träbaserade produkter med långsiktig potential för cirkularitet, är en åtgärd som leder till ineffektivitet i användningen av andra material eller naturresurser än skogsbiomassa eller i användningen av material med hög kolhalt, såsom de som nämns i kommissionens svar. Det är inte heller uppenbart att främjandet av fortsatt återvinningsbarhet för ett förnybart material som skogsbiomassa skulle leda till ineffektivitet i utvecklingen av lösningar för att minska förbrukningen eller för att återanvända vissa råvaror, som är mindre problematiska än skogsbiomassa.
166 Man bör skilja mellan främjande av användning av skogsbiomassa som lämpar sig för tillverkning av träbaserade produkter med långsiktig potential för cirkularitet och utveckling av strategier för att förhindra användning av vissa material eller naturresurser. Förväntad ineffektivitet inom ett av dessa områden leder inte nödvändigtvis till ineffektivitet i det andra. Det samband som sökandena har visat mellan främjandet av användningen av skogsbiomassa och eventuell ineffektivitet i fråga om minskad förbrukning eller i fråga om återanvändning av vissa råvaror är inte alls nödvändigt.
167 Det framgår i vart fall inte klart på vilka ekonomiska eller vetenskapliga omständigheter sökandena grundar sitt påstående att en bibehållen försörjning av skogsbiomassa – det vill säga dess användning som förnybart material – skulle kunna leda till att priset på vissa råvaror hålls lågt i förhållande till kostnaderna för lösningar som syftar till att minska förbrukningen eller till att återanvända andra primära material.
168 Sökandena har visserligen, för att ifrågasätta att det var välgrundat av kommissionen att åberopa ett tillvägagångssätt som syftade till att bibehålla användningen av primär biomassa som ersättning för andra material med hög kolhalt, angett att vissa av kommissionens undersökningar visade att den ersättningslösning som kommissionen hade övervägt hade en negativ inverkan på klimatet. Sökandena har särskilt hänvisat till ett utdrag ur meddelandet COM(2021) 572 final från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln ”Ny [skogsstrategi för Europeiska unionen] för 2030” av den 16 juli 2021, som de har bifogat ansökan som bilaga A.44, och angett att ”[e]nligt nyligen genomförda studier är det föga troligt att de eventuella ytterligare fördelar som härrör från avverkning av trävaruprodukter och ersättning av material på kort och medellång sikt, det vill säga fram till år 2050, kommer att kompensera nettominskningen av kolsänkor i skogen som hänger samman med den ökade avverkningsnivån”.
169 Det framgår emellertid inte av detta utdrag att en fortsatt försörjning av skogsbiomassa nödvändigtvis skulle leda till att priset på vissa råvaror låg på en låg nivå i förhållande till de kostnader som följer av lösningar som syftar till att minska förbrukningen av eller till att återanvända vissa primära material. Det framgår inte heller att användningen av primär biomassa gör det lättare att ersätta andra material med ”hög kolhalt”. Det citerade utdraget ur nämnda dokument ger snarare anledning att ifrågasätta påståendet att användningen av skogsbiomassa i sig skulle kunna kompensera minskningen av skogens kolsänkor. Sökandenas hänvisning till kommissionens meddelande, som det hänvisas till i punkt 168 ovan, innebär således inte att kommissionens svar, som syftar till upprätthållande av försörjningen av skogsbiomassa som ett alternativ som gör det möjligt att undvika användning av material med hög kolhalt, blir ogiltigt.
170 Även om det antas att bibehållandet av skogsbiomassa lämpar sig för tillverkning av trävaror med potential till långsiktig cirkularitet, såsom anges i punkt 4 i tabellen över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, faktiskt kan leda till ineffektivitet vid utvecklingen av lösningar för att minska förbrukningen eller för återanvändning av vissa råvaror, såsom sökandena har gjort gällande, är en sådan omständighet inte tillräcklig för att konstatera att det skett ett åsidosättande av artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen.
171 Det måste nämligen även visas att det föreligger en ”betydande” ineffektivitet, såsom framgår av artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen. Eftersom sökandena inte har lagt fram några uppgifter i detta avseende, kan det inte anses att bibehållandet av försörjningen av primär biomassa som ett alternativ som gör det möjligt att undvika användning av material med hög kolhalt utgör en ineffektivitet som kan anses vara ”betydande”. Det har med andra ord inte visats, såsom sökandena har föreslagit, att en ökning av möjligheten att återvinna ett förnybart material som skogsbiomassa nödvändigtvis medför en avsevärd ineffektivitet i användningen av material eller naturresurser, och än mindre i användningen av material med hög kolhalt.
172 För det andra har sökandena bestritt kommissionens svar att bedömningen av klimatfördelarna ”förutsätter att träprodukternas lagringskapacitet för koldioxid inte får försämras genom att det säkerställs att träet i fråga kommer från trä av hög kvalitet som lagrar koldioxid så länge som möjligt och som ersätter koldioxidintensiva material och energikällor”. Klimatnyttoanalysen kan inte användas för att visa att skogsverksamhet upprätthåller försörjningen av primär biomassa av en typ som är lämplig för användning i den cirkulära ekonomin, eftersom denna analys inte avser träbaserade produkter, utan endast nivån på kollager och kolsänkor i skogen (se punkt 159 ovan).
173 Dessa argument saknar helt grund.
174 Det är visserligen riktigt att artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen kräver att en ekonomisk verksamhet inte får leda till betydande ineffektivitet vid användningen av material eller vid direkt eller indirekt användning av naturresurser i ett eller flera stadier av produkternas livscykel, inklusive vad gäller produkternas hållbarhet, reparerbarhet, uppgraderbarhet, återanvändbarhet eller möjligheten att materialåtervinna dessa. De trävaror det är fråga om i sökandenas argumentation ingår bland de produktkategorier som avses i artikel 17.1 d i. Det är även riktigt att bedömningen av klimatfördelarna påverkar kollager och kolsänkor i skogen, såsom framgår av punkt 2.1 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, jämförd med artikel 29.7 b i RED II‑direktivet.
175 Det går emellertid inte att av dessa omständigheter dra slutsatsen att hänvisningen till analysen av klimatfördelarna i det angripna beslutet är otillräcklig och därför saknar relevans för träbaserade material, såsom sökandena har gjort gällande.
176 Såsom kommissionen påpekade i punkt 4 i bilaga III till det angripna beslutet är syftet med nämnda analys av klimatfördelarna att säkerställa att den aktuella åtgärden bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna genom att säkerställa eller stärka bevarandet av kollager och kolsänkor på lång sikt. Klimatnyttoanalysen är ett svar på den strategi som allmänt kallas principen om kaskadanvändning av trä. Enligt denna strategi är det absolut nödvändigt att använda råvaror som trä eller andra biomassor i på varandra följande steg så länge, ofta och effektivt som möjligt, och att återvinna energi först i slutet av produktens livscykel. Den klimatnyttoanalys som avses i kommissionens svar är således den faktor som tillsammans med andra parametrar gör det möjligt att aktivera programmet för kaskadanvändning av skogsbiomassa, som börjar med behandlingen av biomassa i skogen och slutförs till träbaserade produkter. Med andra ord har klimatnyttoanalysen åtminstone indirekt en inverkan på hur träbaserade material ska behandlas.
177 Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Den femte grunden: Huruvida kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sitt svar på sökandenas kritik avseende kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” inom ramen för begränsningen av klimatförändringarna
178 Enligt sökandena uppfyller inte de bedömningar som anges i punkt 2.5 (sidorna 74 och 75) i bilaga III till det angripna beslutet som svar på de farhågor som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” när det gäller begränsning av klimatförändringarna, vilka anges i punkt 1.3 i tabellen över dessa kriterier i punkt 1.3, med rubriken ”Skogsförvaltning”, i bilaga II till den delegerade förordningen, vare sig kraven i artikel 17.1 a eller dem i artikel 19.1 b i taxonomiförordningen.
179 För det första gjorde kommissionen, i punkt 2.5 (sidorna 74 och 75) i bilaga III till det angripna beslutet, gällande att de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” avseende begränsningen av klimatförändringarna i fråga är förenliga med artikel 19.1 b i taxonomiförordningen, eftersom det i dessa kriterier föreskrivs en skyldighet för aktörerna att ha en skogsbruksplan. Planen skulle tillämpa hållbarhetskriterierna för skog på alla skogsbruksåtgärder, såsom dessa anges i artikel 29.6 i RED II‑direktivet och i förordningen om operativa riktlinjer. Kommissionen har dessutom, för att motivera dessa tekniska granskningskriterier, hänvisat till kraven i artikel 29.7 b i RED II‑direktivet avseende förvaltningssystem, vilka syftar till att ”säkerställa att kollager och kolsänkor i skogsområdet bibehålls eller förbättras på lång sikt”. Slutligen har kommissionen beskrivit iakttagandet av artikel 29.7 b i RED II‑direktivet och förekomsten av en skogsbruksplan som ”hörnstenen i [kommissionens] tillvägagångssätt”.
180 Enligt sökandena är kommissionens förklaringar i punkt 179 felaktiga.
181 Kommissionens argument avseende kraven i artikel 29.6 i RED II‑direktivet (punkt 74 i svaromålet) är felaktiga. Nämnda artikel 29.6 säkerställer nämligen endast att en ”skogsföryngring sker på skördade arealer” (artikel 29.6 a ii) i RED II‑direktivet) och att ”skörden upprätthåller eller förbättrar skogens produktionskapacitet på lång sikt” (artikel 29.6 a v i RED II‑direktivet). Dessa krav påverkar inte bevarandet av kollager och kolsänkor i skogen. Således skulle till och med ett kalhygge kunna beskrivas som ett område som kan föryngras. Det är tänkbart att produktionskapaciteten ”på lång sikt” i ett kalhygge bibehålls om träden återhämtar sig vid en viss tidpunkt. Kommissionen har emellertid inte lämnat någon övertygande motivering till att tidsfristen för återvinning av kol som förlorats till följd av kalhuggning inte preciserats. Förordningen om operativa riktlinjer, som kommissionen har åberopat i sitt svaromål, är inte heller användbar i detta sammanhang, eftersom den inte kan uppställa strängare krav än primärrätten.
182 Att i det angripna beslutet grunda bedömningen på artikel 29.7 b i RED II‑direktivet, i vilken det hänvisas till behovet av att ”säkerställa att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt”, utgör enligt sökandena en felaktig rättstillämpning, eftersom de tekniska granskningskriterierna i fråga inte innehåller något krav på att aktörerna ska uppfylla de kriterier som föreskrivs i denna bestämmelse, utan endast hänvisar till artikel 29.6 i RED II‑direktivet och till den genomförandeakt som antagits med stöd av artikel 29.8 i det direktivet. Med hänsyn till att LULUCF-kriterierna enligt kommissionen utgör en del av ”hörnstenen i [kommissionens] strategi”, men att artikel 29.7 i nämnda direktiv inte alls nämns i de tekniska granskningskriterierna, ska det enligt sökandena konstateras att dessa kriterier uteslutande grundar sig på förekomsten av en skogsbruksplan. Detta innebär att en av de två beståndsdelar som utgör denna ”hörnsten” inte existerar och visar slutligen att kriterierna för principen att ”inte orsaka betydande skada” för begränsningen av klimatförändringarna inte i sig är tillräckliga för att uppnå det mål som anges i artikel 17.1 a i taxonomiförordningen. Dessutom förefaller kommissionen utgå från att alla skogsbrukare kommer att uppfylla kriterierna i artikel 29.7 i RED II‑direktivet, även om de tekniska granskningskriterierna inte kräver det och inte är tillämpliga på alla aktörer. Genom att inte uttryckligen ålägga de ekonomiska aktörerna att uppfylla hållbarhetskriterierna i artikel 29.7 b i RED II‑direktivet och genom att ge dessa aktörer frihet att bedöma om de vill följa denna bestämmelse – vilket i själva verket skulle kunna ske om de vill dra nytta av de fördelar som beskrivs i artikel 29.1 i RED II‑direktivet – har kommissionen enligt sökandena gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i sin tolkning av både artikel 17.1 a i taxonomiförordningen och artikel 19.1 b i denna förordning.
183 För det andra bemötte kommissionen sökandenas farhågor genom att hänvisa till punkt 1.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Orsakar inte betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga II till den delegerade förordningen, särskilt kravet på att verksamheten ”… inte [medför] förstöring av mark med stora kollager”. Såsom framgår av fotnoten till nämnda punkt 1.4 definieras emellertid ”mark med stora kollager” i RED II‑direktivet som vissa särskilda kategorier av mark. I detta sammanhang avser begreppet ”förstörelse” en övergripande nedgradering av mark från en kategori till en annan. Av detta följer att det krav som avses i punkt 1.4 inte är tillämpligt på all mark som är föremål för skogsbruksåtgärder och inte omfattar verksamheter som ger upphov till betydande utsläpp av växthusgaser utan att för den skull medföra en sådan nedgradering. Genom att grunda sin bedömning på nämnda punkt 1.4 har kommissionen således åsidosatt kraven i artikel 19.1 b i taxonomiförordningen.
184 Kommissionen har bestritt dessa argument.
185 De argument som anges i punkterna 179–183 ovan, genom vilka sökandena har gjort gällande att artikel 17.1 a och artikel 19.1 b i taxonomiförordningen har åsidosatts, kan inte godtas.
186 För det första är nämligen inget av de argument som sökandena har anfört för att ifrågasätta det angripna beslutet, i den mån kommissionen däri har framhållit en skyldighet för aktörerna att förfoga över en skogsbruksplan (se punkterna 179–182 ovan), övertygande.
187 Sökandena har inledningsvis gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning, genom att kommissionen, i motsats till artikel 17.1 b i taxonomiförordningen, där hänvisar till tekniska granskningskriterier som har samband med förekomsten av en skogsbruksplan, inbegripet genom en hänvisning till artikel 29.6 i RED II‑direktivet, vilka inte är ägnade att säkerställa ”bevarandet av kollager och kolsänkor i skogen” ”minst på nuvarande nivåer” (se punkt 181 ovan).
188 Sökandenas påstående att det enligt artikel 17.1 a i taxonomiförordningen krävs att kollager och kolsänkor bevaras åtminstone på sina nuvarande nivåer förefaller ha sitt ursprung i artikel 10.1 f i taxonomiförordningen, som emellertid syftar till att utarbeta kriterier för ett väsentligt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna. Bland villkoren i artikel 17.1 a i taxonomiförordningen finns emellertid inte villkoret att ”kolsänkor” i skogen ska bibehållas ”åtminstone på nuvarande nivåer”. Denna bestämmelse kräver inte uttryckligen att det införs tekniska granskningskriterier som syftar till att bibehålla ”åtminstone nuvarande nivå” av kolsänkor i skogen. Tvärtom krävs det enligt denna bestämmelse att en ekonomisk verksamhet inte orsakar ”betydande skada” för begränsningen av klimatförändringarna, vilket bland annat är fallet ”om verksamheten leder till betydande växthusgasutsläpp”. Denna bestämmelse upprepar inte villkoren i artikel 10.1 f i taxonomiförordningen. Syftet med artikel 17 i taxonomiförordningen är nämligen ett helt annat. Det framgår särskilt av skäl 34 i denna förordning att ”[s]yftet med [de bestämmelser i förordningen som rör avsaknad av betydande skada för de miljömål som anges i förordningen, det vill säga kriterierna för principen om att ’inte orsaka betydande skada’ i nämnda artikel 17] är att undvika att investeringar anses som miljömässigt hållbara i fall då de ekonomiska verksamheter som gynnas av investeringarna skadar miljön i en utsträckning som väger tyngre än deras bidrag till ett miljömål”. Detta miljömål kan vara det som är knutet till begränsningen av klimatförändringarna eller ett annat, såsom följer av artikel 3 b i taxonomiförordningen. Det kan inte krävas att en ekonomisk verksamhet inom skogsbruket ska göra det möjligt att undvika en skada på miljön som överstiger dess bidrag till ett av miljömålen.
189 När det gäller det fall sökandena har anfört, att en ekonomisk verksamhet som kan äventyra, eller till och med förstöra, kolsänkor, ska det påpekas att detta scenario redan regleras i artikel 17.1 a i taxonomiförordningen, mot bakgrund av vilken de aktuella tekniska granskningskriterierna ska tolkas och tillämpas. Även om avlägsnandet av befintliga kolsänkor i skogen inte i sig kan likställas med betydande utsläpp av växthusgaser, kommer förstörelsen av kolsänkor inte desto mindre att minska skogarnas förmåga att lagra CO2, som i sig är en växthusgas. Med andra ord leder en ekonomisk verksamhet som väsentligt skadar befintliga kolsänkor i skogen indirekt, men med nödvändighet, till betydande skada för målet att begränsa klimatförändringarna i den mening som avses i artikel 17.1 a i taxonomiförordningen. När sökandena i förevarande mål har framhållit att kommissionen inte har lämnat något svar som kan avhjälpa avsaknaden av ett uttryckligt omnämnande, i de aktuella tekniska granskningskriterierna eller i artikel 29.6 i RED II‑direktivet, av bibehållandet av kolsänkor ”åtminstone på nuvarande nivåer”, har de åberopat omständigheter som redan regleras i artikel 17 i taxonomiförordningen.
190 Av detta följer att de tekniska granskningskriterierna i fråga inte behövde innehålla en exakt angivelse av behovet av att förhindra att kolsänkor i skogen förstörs som ett krav enligt artikel 17.1 a i taxonomiförordningen.
191 Det saknas vidare grund för det argument som syftar till att visa att hänvisningen i det angripna beslutet till artikel 29.6 i RED II‑direktivet är olämplig eftersom kommissionen inte har lämnat någon övertygande motivering till att det saknas en precisering av ”tidsfristen för återvinning av kol som förlorats” till följd av kalhuggning, som emellertid är förenlig med nämnda artikel 29.6.
192 Varken artikel 17.1 a i taxonomiförordningen eller artikel 19.1 b i denna förordning kräver en sådan detaljnivå att den omfattar fastställandet av ”tidsfriste[r] för återvinning av kol som förlorats” till följd av kalhuggning. Scenariot med kalhuggning, som sökandena har gjort gällande, det vill säga den variant av katastrofala händelser som kan äventyra (bibehållandet av) kolsänkor, är motsatsen till vad som skulle kunna utgöra att en ”skogsföryngring sker på skördade arealer”, som avses i artikel 29.6 i RED II‑direktivet. Det sistnämnda scenariot är även oförenligt med skyldigheten att bibehålla eller förbättra skogens produktionskapacitet på lång sikt, vilken avses i artikel 29.6 i nämnda direktiv. Det scenario med kalhuggning som sökandena har åberopat ändrar således inte på något sätt lämpligheten av kommissionens hänvisning i det angripna beslutet till tillämpningen av artikel 29.6 i RED II‑direktivet. En direkt tillämpning av denna bestämmelse innebär att den kalhuggning som sökandena har avsett inom ramen för förevarande grund inte är en ekonomisk verksamhet som kan anses vara ”miljömässigt hållbar”.
193 Slutligen är argumentet att förordningen om operativa riktlinjer inte skulle vara till någon nytta i detta sammanhang eftersom denna rättsakt inte kan föreskriva strängare krav än den ”primära” lagstiftningen verkningslöst. Det kan nämligen konstateras att nyttan av denna förordning vid utarbetandet av de aktuella tekniska granskningskriterierna inte kan ifrågasättas enbart på grund av att det i förordningen inte uppställs strängare krav än dem som föreskrivs i andra rättsakter i unionens primär- eller sekundärrätt.
194 Vidare, även om kommissionen, såsom kommissionen själv har medgett (punkt 73 i svaromålet), i det angripna beslutet felaktigt hänvisade till artikel 29.7 b i RED II‑direktivet vad gäller kriteriet enligt principen att ”inte orsaka betydande skada”, trots att den delegerade förordningen hänvisar till denna bestämmelse inom ramen för klimatnyttoanalysen, och inte inom ramen för nämnda kriterium (se punkt 182 ovan), påverkar inte detta fel det angripna beslutets laglighet.
195 Det framgår nämligen av det angripna beslutet att kommissionens svar på sökandenas kritik inte i första hand grundar sig på artikel 29.7 b i RED II‑direktivet, utan på skyldigheten att ha en skogsbruksplan eller ett motsvarande instrument enligt artikel 29.6 i samma direktiv och förordningen om operativa riktlinjer. Det framgår emellertid av punkterna 187–193 ovan att de argument som sökandena har anfört mot de tekniska granskningskriterierna avseende förekomsten av en skogsbruksplan, inbegripet genom en hänvisning till artikel 29.6 i RED II‑direktivet, har underkänts.
196 Denna felaktiga hänvisning till artikel 29.7 b i RED II‑direktivet i det angripna beslutet kan således inte medföra att detta ska ogiltigförklaras.
197 För det andra kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att kommissionens förklaring i det angripna beslutet med kravet att verksamheten ”… inte [medför] förstöring av mark med stora kollager”, såsom föreskrivs i punkt 1.4 i tabellen över kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga II till den delegerade förordningen, var otillräcklig (se punkt 183 ovan).
198 Även om kommissionen hänvisade till den punkt 1.4 som nämns i punkt 197 ovan, hade denna förklaring nämligen inte någon självständig betydelse inom ramen för svaret på den kritik som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende den påstått rättsstridiga karaktären av de tekniska granskningskriterierna avseende principen att ”inte orsaka betydande skada” i syfte att begränsa klimatförändringarna. Det rör sig om en förklaring som är underordnad huvudargumentationen i punkt 2.5 (sidorna 74 och 75) i bilaga III till det angripna beslutet, vilken hänger samman med de ekonomiska aktörernas skyldighet att förfoga över en skogsbruksplan. Oavsett om denna underordnade förklaring är välgrundad eller inte ändrar den således inte på något sätt kommissionens bedömning av skyldigheten för de aktörer som önskar visa att deras ekonomiska verksamhet är miljömässigt hållbar att förfoga över en skogsbruksplan. Sökandenas argument är därför verkningslöst.
199 Det saknas under alla omständigheter fog för det argumentet. Sökandena hade visserligen fog för att anse att bestämmelsen om icke-förstöring som föreskrivs i punkt 1.4 i kriterierna enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” uttryckligen hänvisar till ”mark” som definieras mer i detalj i artikel 29.4 i RED II‑direktivet. Det är även sant att den senare bestämmelsen definierar ”mark med stora kollager” som specifika kategorier av mark. På samma sätt avser begreppet ”förstöring” i punkt 1.4 i kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada”, mot bakgrund av artikel 29.4 i RED II‑direktivet, förlust av status som ”mark med stora kollager”, vilket motsvarar en övergripande nedgradering av mark från en kategori till en annan.
200 Den omständigheten, något sökandena har beklagat, att kravet som avses i punkt 1.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier, med rubriken ”Orsakar inte betydande skada”, som finns i punkt 1.3 i bilaga II till den delegerade förordningen, dels inte är tillämpligt på all mark som är föremål för skogsbruksåtgärder, dels inte omfattar en verksamhet som ger upphov till betydande utsläpp av [växthusgaser] utan att för den skull medföra en sådan avveckling (se punkt 183 ovan), är emellertid inte tillräcklig för att visa att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning.
201 Tribunalen erinrar härvid om att enligt artikel 17.1 a i taxonomiförordningen ska en ekonomisk verksamhet anses orsaka betydande skada för begränsningen av klimatförändringarna ”om verksamheten leder till betydande växthusgasutsläpp”.
202 I de argument som nämns i punkt 183 ovan har sökandena emellertid underlåtit att exakt ange vilken typ av ekonomisk verksamhet som skulle kunna vara problematisk mot bakgrund av artikel 17.1 a i taxonomiförordningen, det vill säga som skulle kunna ”[ge] upphov till betydande utsläpp av växthusgaser utan att för den skull medföra en … nedgradering” av mark och som inte är förbjuden enligt artikel 29.4 i RED II‑direktivet.
203 Att ange detta var nödvändigt, eftersom de problematiska områden som definieras i artikel 29.4 i RED II‑direktivet omfattar en mycket stor del av de känsliga skogsområdena, det vill säga ”mark med stora kollager”. Denna del av skogen är således redan skyddad genom denna bestämmelse. Det ska i detta hänseende erinras om att de områden som definieras i artikel 29.4 i RED II‑direktivet inte bara omfattar våtmarker utan även kontinuerligt skogsklädda områden (artikel 29.4 b i RED II‑direktivet) och andra områden som omfattar mer än en hektar med träd som är högre än fem meter (artikel 29.4 c i RED II‑direktivet). Enligt handlingarna i målet är det inte uppenbart vilken ekonomisk verksamhet som skulle kunna falla utanför definitionen av ”mark med stora kollager” som avses i punkt 1.3 i bilaga II till den delegerade förordningen, jämförd med artikel 29.4 i RED II‑direktivet, men ändå ge upphov till utsläpp av växthusgaser i en omfattning som skulle motivera att denna ekonomiska verksamhet anses ge upphov till ”betydande” utsläpp och orsaka ”betydande skada” i den mening som avses i artikel 17.1 a i taxonomiförordningen.
204 Eftersom sökandena inte klart har angett vilken ekonomisk verksamhet, som bedrivs i ett annat område än dem vars nedgradering avses i artikel 29.4 i RED II‑direktivet, ger upphov till betydande utsläpp av växthusgaser och således faktiskt kan ge upphov till problem med avseende på villkoren i artikel 17.1 b i taxonomiförordningen, medför deras argument inte att kommissionens tillvägagångssätt, som består i att enbart fokusera på nedgraderingen av mark från en kategori till en annan, såsom föreskrivs i artikel 29.4 i RED II‑direktivet, förlorar sin trovärdighet. Sökandenas argument som nämns i punkt 183 ovan innebär således inte att kommissionens hänvisning i det angripna beslutet till punkt 1.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Orsakar inte betydande skada” i punkt 1.3 i bilaga II till den delegerade förordningen förlorar sin trovärdighet eller inte är välgrundat.
205 Slutligen kan inte heller de argument som nämns i punkterna 180–183 ovan anses visa att artikel 19.1 b i taxonomiförordningen har åsidosatts, eftersom sökandena i synnerhet inte har angett vilket samband som finns mellan dessa argument och de exakta materiella villkoren i denna bestämmelse. De har inte förklarat vilken inverkan och räckvidd deras invändningar har i förhållande till villkoren i artikel 19.1 b i taxonomiförordningen, genom att underbygga sina argument med relevant bevisning.
206 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden.
Den sjätte grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar i kommissionens svar på sökandenas kritik av de kriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en verksamhet inte medför betydande skada för skyddet och återställandet av den biologiska mångfalden och ekosystemen
207 Enligt sökandena strider kommissionens svar på punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet på frågorna i punkterna 201–227 i begäran om intern omprövning avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” avseende skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem, vilka anges i punkt 6 i tabellen i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen och i punkt 6 i tabellen i punkt 1.3, med rubriken ”Skogsförvaltning”, i bilaga II till den delegerade förordningen, mot artikel 17.1 f och artikel 19.1 a–c i taxonomiförordningen. Detta svar bygger på en felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning, och det framgår av svaret att kommissionen överskred sin befogenhet genom att anta den delegerade förordningen.
208 Det angripna beslutet innehåller ”brister i motiveringen”. Kommissionen svarade inte på ett adekvat sätt på kritiken i begäran om omprövning vad gäller punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet. Kommissionen har i det angripna beslutet nöjt sig med att erinra om bestämmelserna i de tekniska granskningskriterierna, vilka enligt kommissionen bemötte kritiken avseende de fyra specifika problemområden som sökandena hade identifierat.
209 I den mån kommissionen i det angripna beslutet bemötte den kritik som framförts, bortsåg den från att de tekniska granskningskriterierna endast krävde att aktörerna skulle lämna upplysningar, utan att kräva något konkret resultat. Sådana tekniska granskningskriterier kan inte anses utgöra ”minimikrav” för att undvika den skada som avses i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen. Nämnda tekniska granskningskriterier strider således mot artikel 19.1 b i samma förordning.
210 Punkt 6 i tabellen över kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen kräver visserligen ett konkret resultat, nämligen skyldigheten att undvika omställning av livsmiljöer som är särskilt känsliga för förlust av biologisk mångfald eller som har ett högt bevarandevärde. I detta sammanhang avser begreppet ”omställning” emellertid en övergripande nedgradering från en status till en lägre status. Även om detta kriterium kan förhindra en sådan katastrofal förändring skulle det inte förhindra att andra verksamheter, även om de är mindre skadliga, orsakar betydande skada på ekosystemens goda tillstånd och motståndskraft. När kommissionen i det angripna beslutet hänvisade till nämnda punkt 6 gjorde den sig således skyldig till felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning.
211 Kommissionen har i sitt svaromål betonat kravet på att verksamheten i skyddade eller utsedda områden ska vara förenlig med de bevarandemål som fastställts för dessa områden. Sökandena har medgett att denna omständighet ”i vissa fall” kan uppfylla kraven i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen. Detta är emellertid inte tillräckligt, eftersom bevarandemålen utgör en ”extern standard” och kravet i fråga endast avser de skyddade områdena.
212 Sökandena anser dessutom att de tekniska granskningskriterier som anges i punkt 6 i tabellen över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen inte uppfyller ett antal krav som anges i artikel 19.1 i taxonomiförordningen. Med hänsyn till att den information som begärs i en skogsbruksplan är mycket allmänt hållen, utgör enbart kravet på att denna information ska ingå inte ett kriterium som identifierar de mest relevanta potentiella bidragen till målet avseende biologisk mångfald (artikel 19.1 a i taxonomiförordningen), eller ett kriterium som anger minimikraven för att undvika att orsaka betydande skada (artikel 19.1 b i nämnda förordning), eller ens ett kvantitativt kriterium som anger tydliga tröskelvärden (artikel 19.1 c i samma förordning).
213 I det angripna beslutet nöjde sig kommissionen med att ”i de flesta fall” hänvisa just till de bestämmelser som sökandena hade kritiserat. När det gäller främmande arter bemötte det angripna beslutet således inte de farhågor som uttrycktes i begäran om intern omprövning. Kommissionen har visserligen grundat sin bedömning på bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (EUT L 317, 2014, s. 35). Denna förordning nämns emellertid inte i de tekniska granskningskriterierna. Den kan därför inte uppfylla taxonomiförordningens krav på antagande av ett lämpligt tekniskt granskningskriterium, den omfattar endast ”invasiva främmande arter”, som definieras i förordningen, och omfattar inte alla typer av främmande arter som används i skogsbruk men som ändå kan ha en negativ inverkan på målet om biologisk mångfald. När det gäller bekämpningsmedel anser sökandena att det allmänna kravet på att inkludera information om ”främjande av metoder som respekterar den biologiska mångfalden”, som kommissionen åberopade i det angripna beslutet, inte har den precision som krävs enligt artikel 19.1 i taxonomiförordningen. När det gäller pollinerare har inte heller det krav som kommissionen åberopat i det angripna beslutet om att inkludera väldigt allmänt hållna uppgifter som nämns i punkt 6 a, g och h i tabellen över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen den precision som krävs enligt artikel 19.1 i taxonomiförordningen.
214 Enligt sökandena ska således slutsatsen dras att kommissionen i beslutet gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av kraven i artikel 17.1 f och artikel 19.1 a, b och c i taxonomiförordningen eller gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att stödja sig på bestämmelser som var uppenbart olämpliga för att uppfylla dessa krav, eller att den överskred sin befogenhet genom att anta den delegerade förordningen.
215 Kommissionen har bestritt dessa argument.
216 Genom denna grund har sökandena inte visat att kommissionens svar i punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet är rättsstridigt på grund av ett åsidosättande av artikel 17.1 f och artikel 19.1 a–c i taxonomiförordningen. Samtliga argument som sökandena har anfört till stöd för den sjätte grunden ska underkännas, av följande skäl.
217 Sökandena har felaktigt påstått att kommissionen inte bemötte den invändning som framförts i begäran om intern omprövning, enligt vilken de tekniska granskningskriterier som anges i punkt 6 i tabellen över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen inte kräver att en miniminivå för skydd eller återställande faktiskt uppnås (se punkt 209 ovan). I punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet har kommissionen bemött denna kritik på ett kortfattat men fullständigt sätt. Detta svar omfattar all den kritik som framförts i begäran om intern omprövning. I denna del av det angripna beslutet hänvisade kommissionen uttryckligen till främmande arter, bekämpningsmedel och pollinerare som åberopats i begäran om intern omprövning.
218 Punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet innehåller inte heller någon felaktig rättstillämpning eller någon uppenbart oriktig bedömning. I denna del av det angripna beslutet påpekade kommissionen att sökandena hade bortsett från den omständigheten att de aktuella kriterierna enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” inbegrep skyldigheten att ”[i]ngen omställning sker av livsmiljöer som är särskilt känsliga för förlust av biologisk mångfald eller har högt bevarandevärde, eller av områden som avsatts för återställande av sådana livsmiljöer i enlighet med nationell lagstiftning”. Det framgår också av kommissionens svar att ”[p]rimärskogar och gamla skogar omfattas av hänvisningen till ’livsmiljöer som är särskilt känsliga för förlust av biologisk mångfald eller som har ett högt bevarandevärde’”.
219 Mot bakgrund av dessa överväganden från kommissionens sida har sökandena i förevarande mål gjort gällande att kommissionen har underlåtit att beakta den omständigheten att de tekniska granskningskriterierna inte krävde något ”påtagligt resultat” för att undvika den skada som avses i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen, vilket innebär att nämnda tekniska granskningskriterier strider mot artikel 19.1 b i samma förordning (se punkt 209 ovan). Detta påstående från sökandenas sida kan emellertid inte godtas. Kommissionens svar i det angripna beslutet gör det möjligt att förstå att de aktuella tekniska granskningskriterierna faktiskt kan leda till konkreta resultat och inte är begränsade till en informationsskyldighet.
220 I det andra kriteriet i punkt 6 i tabellen över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen föreskrivs en skyldighet enligt vilken ”[i]ngen omställning sker av livsmiljöer som är särskilt känsliga för förlust av biologisk mångfald”. Genom denna skyldighet, som uttryckligen nämns i det angripna beslutet, fastställs en skyddsnivå som är tillräckligt ”påtaglig” som medlemsstaterna ska uppnå.
221 Genom att det i punkt 6 anges att ”[i] områden som den nationella behöriga myndigheten har utsett för bevarande eller i skyddade livsmiljöer är verksamheten förenlig med bevarandemålen för dessa områden”, går det att utifrån det första kriteriet i nämnda punkt 6 fastställa en skyddsnivå eller ett återställande av livsmiljöer som ska uppnås. Denna formulering leder till ett resultat som är tillräckligt ”konkret”.
222 Det kan dessutom konstateras att kommissionens hänvisning till punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet, under förutsättning att skogsförvaltningen är förenlig med bevarandemålen för de skyddade områdena och att ”[i]ngen omställning sker av livsmiljöer som är särskilt känsliga”, inte strider mot ordalydelsen i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen.
223 Tvärtom innebär nämnda kriterium avseende principen om att ”inte orsaka betydande skada” – enligt vilken verksamheten ska vara förenlig med ”bevarandemålen” för de områden som utsetts genom kravet på att det inte får ske någon ”omvandling av livsmiljöer” – en konkretisering av skyldigheten för den ekonomiska aktör som vill att dess ekonomiska verksamhet ska erkännas som miljömässigt hållbar att se till att denna verksamhet inte ”skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter” i den mening som avses i artikel 17.1 f ii) i taxonomiförordningen. Skyldigheten att införa bestämmelser som syftar till att bevara och eventuellt stärka den biologiska mångfalden, vilka ska styrkas med den detaljerade information som avses i punkt 1.2 i) i tabellen med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen, konkretiserar på samma sätt skyldigheten för en ekonomisk aktör som vill att dess ekonomiska verksamhet ska anses vara hållbar att säkerställa att denna verksamhet inte ”medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft” i den mening som avses i artikel 17.1 f i) i taxonomiförordningen. Slutligen ska kommissionens hänvisning till dessa kriterier även betraktas som en åtgärd som svarar på begreppet minimikrav i den mening som avses i artikel 19.1 b i samma förordning.
224 I detta sammanhang har sökandena visserligen gjort gällande att kravet på att verksamheten, inom ”skyddade eller utsedda områden”, ska vara förenlig med de bevarandemål som fastställts för dessa områden inte uppfyller kraven i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen, eftersom tilltro till ”bevarandemål” utgör en ”extern standard” som inte är anpassad till nämnda förordning (se punkt 211 ovan).
225 Det argument som anförts i punkt 224 ovan kan emellertid inte godtas. För det första är det nämligen ”bevarandestatusen för livsmiljöer och arter”, såsom den fastställs i det aktuella bevarandesystemet, som ska användas som referenspunkt enligt artikel 17.1 f ii) i taxonomiförordningen. För det andra bekräftas, såsom kommissionen helt riktigt har gjort gällande, relevansen av hänvisningen till en sådan ”extern standard” av skäl 32 i taxonomiförordningen, enligt vilket begreppet ”hållbart skogsbruk” ska förstås så, att det beaktar ”metoder och användning av skogar och skogsbevuxen mark”. Såsom kommissionen helt riktigt har påpekat går detta krav dessutom utöver en ren garanti för att verksamheten inte ”medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft” eller ”skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter” (artikel 17.1 f ii) i taxonomiförordningen).
226 Klagandena anser att den ”omställning” av en livsmiljö som avses i nämnda punkt 6 i tabellen över kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.2 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen är likvärdig med en total nedgradering från en status till en lägre status, vilket får till följd att andra verksamheter, även om de är mindre skadliga, ändå kan orsaka betydande skada för ekosystemens goda tillstånd och motståndskraft (se punkt 210 ovan).
227 Detta argument kan inte godtas.
228 För det första är den premiss som denna argumentation vilar på under alla omständigheter spekulativ. Även om det antas att den ”omställning” som sökandena har hänvisat till skulle kunna likställas med en förändring av en allvarlighetsgrad som är jämförbar med en total nedgradering av skogen från en status till en lägre status, ska det påpekas att sökandena, såsom har påpekats i punkterna 199–204 ovan, har underlåtit att på ett konkret sätt precisera vilken ekonomisk verksamhet som faktiskt har samband med en sådan omställning och som, enligt punkt 100 i ansökan, ”även om den är mindre skadlig [än nämnda ’omställning’], ändå [skulle kunna] orsaka betydande skada för ekosystemens goda tillstånd och motståndskraft”. En sådan uppgift var nödvändig, eftersom förklaringarna i det angripna beslutet avseende omställningen av livsmiljöer inte i sig gör det möjligt att dra slutsatsen att det aktuella tekniska granskningskriteriet är oförenligt med artikel 17.1 f i taxonomiförordningen. Det saknas i detta avseende stöd för sökandenas argument.
229 För det andra har sökandena gjort en felaktig tolkning av ordet ”omställning”, som de har nämnt i punkt 100 i ansökan. Den aktuella ”omställningen” kan inte likställas med det extrema scenariot med en nedgradering av skogen från en status till en lägre status. Denna ”omställning” definieras närmare i punkt 6 f i tabellen över kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen. Enligt definitionen är syftet med detta begrepp ”[u]teslutande av omställning av ekosystem med stor biologisk mångfald till ekosystem med mindre biologisk mångfald”. Det går inte heller att enbart på grundval av sökandenas inlagor dra slutsatsen att denna definition i sig strider mot artikel 17.1 f i taxonomiförordningen.
230 I detta sammanhang har sökandena gjort gällande att kravet på att verksamheten, inom ”skyddade eller utsedda områden”, ska vara förenlig med de bevarandemål som fastställts för dessa områden inte uppfyller kraven i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen, eftersom detta krav endast avsåg skyddade områden (se punkt 211 ovan).
231 Detta argument kan inte godtas. Med undantag för det första av de kriterier som anges i punkt 6 i tabellen över kriterierna enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen, är alla andra kriterier även tillämpliga på områden utanför skyddade områden, vilket innebär att det fastställs tillräckliga krav för att undvika betydande skada. Så är fallet med det kriterium avseende avsaknad av omställning som anges i andra och tredje styckena i nämnda punkt 6.
232 Inget av de argument som anges i punkt 213 ovan föranleder någon annan bedömning än den som kommissionen gjorde i punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet.
233 När det gäller främmande arter ska följande påpekas.
234 Kommissionen hade rätt att i sitt svar stödja bedömningen på bestämmelserna i förordning nr 1143/2014, även om denna förordning som sådan inte nämns i de aktuella tekniska granskningskriterierna. Det saknas anledning att pröva vilken inverkan den omständigheten att denna förordning inte nämns i de tekniska granskningskriterierna har på kommissionens bedömning av nämnda kriterier i punkt 2.6 b i bilaga III till det angripna beslutet. Inom ramen för en talan mot ett beslut om avslag på en begäran om intern omprövning, kan endast de grunder som syftar till att visa att beslutet var rättsstridigt på grund av felaktig rättstillämpning eller oriktiga bedömningar prövas i sak. De grunder som avser den rättsakt som begäran om intern omprövning gällde kan däremot inte tas upp till sakprövning (dom av den 6 oktober 2021, ClientEarth/kommissionen, C‑458/19 P, EU:C:2021:802, punkt 49). Tribunalen kan följaktligen inte pröva huruvida dessa kriterier är lagenliga, utan endast lagenligheten av det angripna beslutet. Tribunalen konstaterar således att de argument som har åberopats mot denna del av det angripna beslutet inte kan godtas. Påståendet att förordning nr 1143/2014 endast avser ”invasiva främmande arter”, som definieras i förordningen, och inte omfattar ”alla typer av främmande arter som används i skogsbruk men som ändå kan ha en negativ inverkan på målet om biologisk mångfald” grundar sig på en missuppfattning av begreppen och parametrarna i förordning nr 1143/2014. Enligt artikel 4.1 i den förordningen har kommissionen befogenhet att genom genomförandeakter utarbeta en förteckning över ”invasiva främmande arter” av unionsbetydelse. Den senaste versionen av förteckningen finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/1203 av den 12 juli 2022 om ändring av genomförandeförordning (EU) 2016/1141 för att uppdatera förteckningen över invasiva främmande arter av unionsbetydelse (EUT L 186, 2022, s. 10). Förteckningen ska regelbundet uppdateras och ses över minst vart sjätte år, såsom framgår av artikel 4.2 i förordning nr 1143/2014.
235 Tillämpningen av begreppet ”invasiv främmande art” är emellertid i praktiken beroende av komplicerade vetenskapliga bedömningar. I motsats till vad sökandena tycks antyda är inte alla främmande arter som kommer till unionen eller alla arter som kommer från en region i unionen och som orsakar problem i en annan region i unionen ”invasiva främmande arter” i den mening som avses i förordning nr 1143/2014 och ska därför inte nödvändigtvis tas upp i unionsförteckningen. Så länge en lämplig vetenskaplig bedömning inte har gjorts är det omöjligt att med säkerhet fastställa om det rör sig om en invasiv främmande art. Det relevanta rättsliga sammanhanget för att fastställa denna typ av fall är i förevarande fall det som fastställs i förordning nr 1143/2014, och inte det angripna beslutet.
236 Vidare är det inte alls uteslutet att kommissionen med tiden kan komma att lägga till ”invasiva främmande arter” i unionsförteckningen. I ett sådant fall skulle avsaknaden av precisering i det angripna beslutet vad gäller ”typer av främmande arter som används i skogsbruk men som ändå kan ha en negativ inverkan på målet om biologisk mångfald” – vilket sökandena har beklagat – kunna lösas genom en anpassning av unionsförteckningen inom ramen för de förfaranden som avses i förordning nr 1143/2014.
237 Mot bakgrund av dessa omständigheter utgör kommissionens hänvisning i det angripna beslutet till unionsförteckningen en klar, tillräcklig och korrekt förklaring. Inom ramen för de tekniska granskningskriterierna var kommissionen inte skyldig att göra en uttrycklig hänvisning till unionsförteckningen, eftersom bestämmelserna i förordning nr 1143/2014 är direkt och omedelbart tillämpliga, utan att det krävs någon uttrycklig hänvisning till denna förordning och utan att de relevanta tekniska granskningskriterierna kan ändra förordningens verkningar.
238 När det gäller bekämpningsmedel anser sökandena att det allmänna kravet på att inkludera information om ”främjande av metoder som respekterar den biologiska mångfalden”, som kommissionen åberopade i det angripna beslutet, inte har den precision som krävs enligt artikel 19.1 i taxonomiförordningen (se punkt 213 ovan). Tribunalen erinrar om att kommissionen i punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet svarade på följande sätt:
”[Ö]veranvändning av bekämpningsmedel är inte förenligt med punkt 6 e i de kriterier [enligt principen om att inte orsaka betydande skada] som avses [i punkt] 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen om ’främjande av metoder som gynnar biologisk mångfald och förbättrar skogens naturliga processer’.”
239 Vad kommissionen avsåg att uttrycka genom dessa ord, och som sökandena har betecknat som en ”allmän förklaring”, är att den överdrivna användningen av bekämpningsmedel, såsom anges i begäran om intern omprövning, utgör ett scenario med en sådan allvarlighetsgrad att det är motsatsen till vad som framgår av punkt 6 e i tabellen över kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen.
240 Detta är emellertid ett tillräckligt svar, som inte är rättsstridigt, eftersom kommissionen i det avsnitt som citeras i punkt 238 ovan har erinrat om att enligt punkt 6 e i den tabell över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” som återfinns i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen, kan en ekonomisk verksamhet som möjliggör överdriven användning av bekämpningsmedel inte anses vara ”miljömässigt hållbar” i den mening som avses i artiklarna 1 och 3 i taxonomiförordningen. Den svårighet som sökandena har tagit upp med avseende på det allmänna kriteriet som föreskriver inkluderande av information om ”främjande av metoder som respekterar den biologiska mångfalden” regleras med andra ord redan i den delegerade förordningen, jämförd med taxonomiförordningen.
241 Vad slutligen gäller pollinerare angav kommissionen följande i punkt 2.6 (sidan 76) i bilaga III till det angripna beslutet:
”För det fjärde ingår pollinerare i punkt 6 a, g och h i de kriterier [enligt principen om att inte orsaka betydande skada] som avses i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen.”
242 Enligt sökandena har det krav som kommissionen åberopat i det angripna beslutet på att inkludera uppgifter som nämns i punkt 6 a, g och h i tabellen över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i punkt 1.3 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen långt ifrån den precision som krävs i artikel 19.1 i taxonomiförordningen (se punkt 213 ovan).
243 Detta argument har inte på något sätt styrkts, eftersom sökandena inte har angett vilken bestämmelse i artikel 19.1 i taxonomiförordningen som påstås strida mot det angripna beslutet.
244 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.
Den sjunde grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar när den i det angripna beslutet slog fast att de tekniska granskningskriterierna för begränsning avseende skogsbioenergiverksamhet är lämpliga för att avgöra huruvida en verksamhet bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna
245 Genom den sjunde grunden har sökandena i huvudsak gjort gällande att en rad bedömningar i punkt 3.2.1 i bilaga III till det angripna beslutet, vilka avser de farhågor som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende de påstått otillräckliga tekniska granskningskriterierna avseende begränsningen av klimatförändringarna för skogsbioenergiverksamhet, är behäftade med fel.
246 Den sjunde grunden består av två delar.
Den sjunde grundens första del: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar när den fann att kriterierna för ”minskning av utsläppen av växthusgaser” var lämpliga för att säkerställa att skogsbioenergiverksamhet bidrar till att begränsa klimatförändringarna
247 Kommissionen angav följande i punkt 3.2.1 b i bilaga III (sidan 81) till det angripna beslutet:
”Bestämmelserna om verksamheter med anknytning till bioenergi, såsom de definieras i den delegerade förordningen, bör tillämpas tillsammans med annan relevant unionslagstiftning. Biogena utsläpp bokförs av medlemsstaterna inom den övergripande ram som utgörs av skyldigheterna vad gäller deras nationella inventeringar enligt [förordning (EU) 2018/841] och åtaganden för 2030, medan utsläpp från leveranskedjan som uppstår i unionen (odling, transport osv.) bokförs i unionens [system för handel med utsläppsrätter] och i sektorerna [som omfattas av förordningen om] ansvarsfördelning. Utsläppen från bioenergi beaktas därför fullt ut.
De kriterier för minskade utsläpp av [växthusgaser] som anges i artikel 29.10 i [RED II‑direktivet] omfattar inte bioenergisektorer vars försörjningskedja är förknippade med betydande fossila utsläpp av [växthusgaser] (exempelvis långa transporter, stora utsläpp av fossila bränslen vid skörd eller bearbetning osv.). Tröskelvärdet på 80 procent främjar därför effektiviteten i hela försörjningskedjan för bioenergi. …”
248 För det första har kommissionen enligt sökandena gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom sitt argument att bokföringen av biogena utsläpp av skogsbioenergi inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 av den 30 maj 2018 om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 och beslut nr 529/2013/EU (EUT L 156, 2018, s. 1) (nedan kallad LULUCF-förordningen), kompenserar för att kriterierna för minskade utsläpp av växthusgaser inte har beaktats, eftersom det strider mot artikel 10.3 a i taxonomiförordningen. Kommissionen har nämligen inte rätt att hänvisa till andra bestämmelser som inte anges i RED II‑direktivet eller i den delegerade förordningen – i förevarande fall LULUCF-förordningen – för att uppfylla kraven i artikel 10.3 a i taxonomiförordningen.
249 För det andra utgör kommissionens argument enligt sökandena en uppenbart oriktig bedömning. Kommissionens tillvägagångssätt, som bygger på oförändrade förhållanden, såsom dem som ligger till grund för LULUCF-förordningen, är felaktigt. Enligt sökandena kan LULUCF-förordningen inte avhjälpa de påstådda bristerna i kriterierna för minskning av utsläppen av växthusgaser. Följande skäl är ägnade att ifrågasätta varje resonemang som grundar sig på argumentet om bokföring av biogena utsläpp i skogen enligt LULUCF-förordningen:
– för det första anser sökandena att det är felaktigt att, såsom kommissionen har antytt, anse att bokföringen av utsläpp inom ramen för LULUCF-förordningen utgör ett substitut för utsläppsminskningen och att klimatpåverkan av skogsbioenergiverksamhet på sätt och vis skulle mildras enbart på grund av denna bokföring av utsläppen.
– För det andra har kommissionen inte förklarat på vilket sätt utsläpp från avverkning och förbränning av skogsbiomassa ska anses ”kompenseras” inom ramen för LULUCF-förordningen, eftersom ”jämfört med grödor som växer under korta perioder ingår skogsbiomassan i en mycket längre kolcykel”. Att förbränna skog släpper nämligen snabbt ut CO2, men det skulle ta längre tid att låta skogarna växa tillbaka för att ”binda” en lika stor mängd CO2.
– För det tredje bokförs inte i LULUCF-förordningen alla koldioxidutsläpp från biomassa, eftersom den tillämpar en referensmetod som bygger på en prognos över mängden kolsänkor i skogen vilken baseras på historiska avverkningsnivåer och sedan endast bokför förändringar av kolsänkor i skogen i förhållande till detta riktmärke. Följaktligen föreligger det betydande utsläppsmängder som inte bokförs.
– För det fjärde är LULUCF-förordningen inte tillämplig på trä som importeras från länder utanför EU.
– För det femte sker de utsläpp som bokförs inom ramen för LULUCF-förordningen på statlig nivå och återspeglar variationer i kolsänkor i skog och på land som inträffar av vilken anledning som helst, och inte enbart på grund av skörden för biomassa. Denna förordning gör det således inte möjligt att avgöra i vilken mån skörden av biomassa i förekommande fall är ansvarig för överexploateringen.
250 Kommissionen har bestritt dessa argument.
251 De argument som nämns i punkterna 248 och 249 ovan saknar grund, vilket framgår av följande överväganden.
252 För det första har sökandena, genom de argument som nämns i punkt 248 ovan, inte visat att punkt 3.2.1 i bilaga III till det angripna beslutet utgör en felaktig rättstillämpning med avseende på ett åsidosättande av artikel 10.3 a i taxonomiförordningen.
253 Kommissionens bedömning att ”[b]estämmelserna om verksamheter med anknytning till bioenergi, såsom de definieras i den delegerade förordningen, bör tillämpas tillsammans med annan relevant unionslagstiftning” (punkt 3.2.1 b i bilaga III (s. 81) till det angripna beslutet) avser sökandenas kritik i begäran om intern omprövning av de tekniska granskningskriterier som föreskrivs i punkt 2 i tabellen med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkterna 4.8, 4.13, 4.20 och 4.24 i bilaga I till den delegerade förordningen, i vilken det hänvisas till bilaga VI till RED II‑direktivet. Denna bedömning är kopplad till den inledande meningen i punkt 3.2.1 b första stycket i bilaga III (s. 80) till det angripna beslutet, enligt vilken ”[k]riterierna för minskning av [växthusgaser] kräver att biomassakraftverk leder till minst 80 procents besparingar av [växthusgaser] jämfört med motsvarande produktion av fossil energi” och att ”[d]etta tröskelvärde bygger på de beräkningsmetoder som anges i bilaga VI till [RED II‑direktivet]”.
254 Dessa svar – som i likhet med de tekniska granskningskriterierna i fråga grundar sig på en hänvisning till bilaga VI till RED II‑direktivet – är förenliga med artikel 10.1 a i taxonomiförordningen.
255 I artikel 10.1 a i taxonomiförordningen föreskrivs att ”[e]n ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar om den verksamheten väsentligen bidrar till att stabilisera växthusgaskoncentrationerna … [genom att den] genererar, överför, lagrar, distribuerar eller använder förnybar energi i linje med [RED II‑direktivet]”.
256 Hänvisningen till RED II‑direktivet i artikel 10.1 a i taxonomiförordningen omfattar bland annat artikel 29.6 och 29.7 i detta direktiv. I artikel 29.6 i RED II‑direktivet föreskrivs ”hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet”. I artikel 29.7 i RED II‑direktivet hänvisas till ”LULUCF-kriterierna”. LULUCF-kriterierna är huvudsakligen kopplade till de parametrar som anges i LULUCF-förordningen, som i enlighet med artikel 1 i den förordningen fastställer medlemsstaternas åtaganden inom sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF), som bidrar till uppnåendet av målen i Parisavtalet. Det framgår av ordalydelsen i artikel 10.1 a i taxonomiförordningen att kommissionen, tvärtemot vad sökandena har gjort gällande, hade fog för att i sitt svar hänvisa till RED II‑direktivet. Kommissionen gjorde även rätt när den i sina svar hänvisade till LULUCF-förordningen. LULUCF-kriterierna i artikel 29.7 i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen är nära förbundna med varandra, eftersom redovisningen av utsläpp och upptag i samband med LULUCF-verksamhet görs på grundval av den förordningen. Syftet med LULUCF-förordningen är enligt dess artikel 1 att fastställa regler för bokföring av utsläpp och upptag från LULUCF-verksamhet och för kontroll av medlemsstaternas fullgörande av dessa åtaganden inom sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk som bidrar till uppnåendet av målen i Parisavtalet och unionens mål för minskning av växthusgasutsläppen för perioden 2021–2030.
257 Det ska även erinras om att enligt artikel 19.1 d i taxonomiförordningen krävs att kommissionen, när den fastställer de tekniska granskningskriterierna, beaktar ”all relevant befintlig unionslagstiftning”. Kommissionen kan således inte klandras för att i det angripna beslutet ha angett att den beaktade bestämmelserna i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen.
258 För det andra kan ingen av de invändningar som nämns i punkt 249 ovan anses innebära att de bedömningar som finns i det angripna beslutet enligt vilka ”[b]iogena utsläpp bokförs av medlemsstaterna inom den övergripande ram som utgörs av skyldigheterna vad gäller deras nationella inventeringar enligt ’LULUCF-förordningen’ och åtaganden för 2030, medan utsläpp från leveranskedjan som uppstår i unionen (odling, transport osv.) bokförs inom ramen för kriterierna för unionens tekniska granskningskriterier och för sektorerna [som omfattas av förordningen om] ansvarsfördelning” (se punkt 247 ovan) [punkt 3.2.1 b i bilaga III (sidan 81) i det angripna beslutet].
259 I denna förklaring beskrivs korrekt förhållandet mellan de bestämmelser som nämns i punkt 256 ovan. Det ska i detta hänseende erinras om att LULUCF-kriterierna i artikel 29.7 i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen är nära förbundna med varandra, eftersom redovisningen av utsläpp och upptag i samband med LULUCF-verksamhet görs på grundval av den förordningen.
260 För det första, i motsats till vad sökandena har påstått (se punkt 249 första strecksatsen ovan) har kommissionen inte uppgett eller underförstått angett att ”bokföring av biogena utsläpp i skogen enligt LULUCF-förordningen” skulle vara ett substitut för utsläppsminskningar och inte heller att klimatpåverkan av skogsverksamhet kopplad till bioenergi på sätt och vis skulle mildras enbart på grund av denna bokföring av utsläppen. Vad som framgår av det avsnitt i det angripna beslutet som sökandena har kritiserat är att användningen av skogsbiomassa bidrar till att minska utsläppen när vissa kriterier är uppfyllda. Denna uppfattning utgör för övrigt den premiss som ligger till grund för artikel 1 sista meningen i RED II‑direktivet. Det ska här preciseras att detta antagande har formulerats av lagstiftaren själv. Det påstående som nämns i punkt 249 första strecksatsen ovan grundar sig således på en felaktig tolkning av det angripna beslutet, vilket innebär att det inte kan godtas.
261 För det andra kan tribunalen inte godta argumentet att kommissionen inte skulle ha ”förklarat” hur utsläppen från skörd och förbränning av skogsbiomassa skulle ”kompenseras” inom ramen för LULUCF-förordningen, eftersom ”jämfört med grödor som växer under korta perioder ingår skogsbiomassan i en mycket längre kolcykel” (se punkt 249 andra strecksatsen ovan).
262 RED II‑direktivet utgår nämligen från att biomassa, som har blivit bränsle, kan kvalificeras som förnybar energi om villkoren i artikel 29.6 och 129.7 i direktivet är uppfyllda. Enligt artikel 10.1 a i taxonomiförordningen bidrar dessutom produktionen av förnybar energi i enlighet med RED II‑direktivet väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna. I den mån sökandena har för avsikt att bestrida att biomassa (från skog) kan anses vara verkligt förnybar energi, kan ingen anmärkning riktas mot kommissionen. Det rör sig om en förutsättning som lagstiftaren har infört och som kommissionen inte kan avvika från efter eget gottfinnande.
263 Kommissionen var inte heller skyldig att i det angripna beslutet – eller i den delegerade förordningen – ytterligare förklara på vilket sätt utsläpp från avverkning och förbränning av skogsbiomassa ”kompenseras” inom ramen för LULUCF-förordningen. Denna förklaring framgår av LULUCF-förordningen.
264 LULUCF-förordningen ålägger medlemsstaterna att bibehålla sina naturliga kolsänkor. Enligt artikel 4 i denna förordning är medlemsstaterna, för perioderna 2021–2025 och 2026–2030, skyldiga att se till att utsläppen inte överskrider upptagen, beräknade som summan av de totala utsläppen och de totala upptagen inom dess territorium i alla de markbokföringskategorier som avses i artikel 2, bokförda i enlighet med denna förordning. Eftersom det system för kompensation för utsläpp som avses med sökandenas argument följer av LULUCF-förordningen, kan kommissionen inte klandras för att i det angripna beslutet inte ha förklarat på vilket sätt utsläpp från avverkning och förbränning av skogsbiomassa ska kompenseras inom ramen för LULUCF-förordningen.
265 För det tredje har sökandena gjort gällande att LULUCF-förordningen inte bokför alla koldioxidutsläpp från biomassa, utan endast variationerna i skogens kolsänkor i förhållande till ett referensvärde som grundar sig på en prognos över kolsänkor i skogen som grundar sig på historiska avverkningsnivåer (se punkt 249 tredje strecksatsen ovan).
266 Detta argument kan inte visa att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning i det ovan i punkt 247 nämnda svaret. Visserligen bygger den mekanism för redovisning av utsläpp som föreskrivs i LULUCF-förordningen på en metod grundad på referensvärden som återspeglar en prognos över kolsänkor i skogen baserad på historiska avverkningsnivåer.
267 Om de relevanta tekniska utvärderingskriterierna hade överskridit de parametrar som anges i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen, bland annat genom att beakta utsläpp från förbränning av skogsbiomassa inom energisektorn, skulle detta, såsom kommissionen helt riktigt har gjort gällande, ha kunnat medföra en risk för dubbel bokföring av växthusgasutsläppen. Kommissionen kan således inte klandras för att, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, ha grundat sig på LULUCF-kriterierna.
268 För det fjärde påverkar inte den omständigheten att LULUCF-förordningen inte är tillämplig på trä som importeras från länder utanför unionen (se punkt 249 fjärde strecksatsen ovan) på något sätt huruvida kommissionens svar på punkt 3.2.1 b i bilaga III (sidan 81) till det angripna beslutet är välgrundat eller inte. Hållbarhetskriterierna i artikel 29.6 och 29.7 i RED II‑direktivet ska tillämpas på samma sätt på trä från unionen som på importerat trä. Det framgår nämligen av punkt 6 i denna artikel att kriterierna för hållbarhet och minskade växthusgasutsläpp för bränslen bland annat ska beakta huruvida det land där skogsbiomassan har brukats har lagstiftning på nationell eller subnationell nivå som är tillämplig i utvinningsområdet samt övervakningssystem. Enligt punkt 7 a i och ii) i nämnda artikel ska hänsyn även tas till huruvida land eller den regionala organisation för ekonomisk integration där skogsbiomassan har sitt ursprung är part i Parisavtalet om klimatförändringar och har lagstiftning som är tillämplig när det gäller utvinning för att bevara och stärka kollager och kolsänkor, och tillhandahåller bevis för att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget.
269 För det femte kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att de utsläpp som bokförs inom ramen för LULUCF-förordningen inte kan bokföras på ett målinriktat sätt, vilket får till följd att ramen för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte gör det möjligt att fastställa i vilken mån skörden av biomassa är ansvarig för en överexploatering.
270 Såsom framgår av punkt A e i bilaga IV till LULUCF-förordningen bygger referensnivån för skog i medlemsstaterna på antagandet att förhållandet mellan den fasta användningen och energianvändningen av skogsbiomassa, såsom det observerats under perioden 2000–2009, förblir oförändrat. Denna premiss, som säkerställer att ökningen av skörden för användning av bioenergi räknas som flöde i sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, är tillräckligt målinriktad.
271 Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den sjunde grundens första del.
Den sjunde grundens andra del: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den underkände sökandenas argument att hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet och LULUCF-kriterierna var otillräckliga för att bedöma skogsbrukets bidrag till begränsningen av klimatförändringarna
272 Sökandena har gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.2.1 a (sidan 80) i bilaga III till det angripna beslutet, angav att ”artikel 29.6 och 29.7 i RED II‑direktivet inte i sig [avsåg] en väsentlig begränsning av klimatförändringarna”, utan att ”[d]e [skulle] läsas tillsammans med de andra bestämmelserna i samma artikel 29, som säkerställer att bioenergi, när den används, ska leda till minskade växthusgasutsläpp”. Kommissionen ansåg även att tillämpningen av artikel 29.6 och 29.7 i RED II‑direktivet säkerställde att ”bidraget till begränsningen av klimatförändringarna inte [var] till skada för miljön, särskilt den biologiska mångfalden” och att ”bioenergirelaterade verksamheter [omfattades] av en rad kriterier, bland annat när det gäller bokföring och redovisning av utsläpp och upptag vad gäller sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ursprungslandet för biomassan”.
273 Detta resonemang är emellertid, enligt sökandena, felaktigt. För det första kunde kommissionen inte stödja sig på LULUCF-förordningen för att avhjälpa bristerna i kriterierna för minskade växthusgasutsläpp. För det andra är kommissionens resonemang ett cirkelresonemang. Kommissionen har nämligen medgett att hållbarhetskriterierna för sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i RED II‑direktivet ”inte i sig [avsåg] en väsentlig begränsning av klimatförändringarna”. Kommissionen har dock låtit förstå att bidraget från skogsbruk med anknytning till bioenergi till begränsningen av klimatförändringarna garanteras genom kriterierna för minskade växthusgasutsläpp.
274 Kommissionen har bestritt dessa argument.
275 Genom de argument som anges i punkt 273 ovan har sökandena inte visat att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning. De har inte lämnat några uppgifter som gör det möjligt för tribunalen att förstå vad de faktiska omständigheter består i som kommissionen uppenbart gjorde en felaktig bedömning av när den formulerade svaret i punkt 3.2.1 i bilaga III till det angripna beslutet.
276 I den mån de argument som nämns i punkt 273 ovan kan tolkas så, att de avser felaktig rättstillämpning vad gäller åsidosättande av artikel 10.1 a i taxonomiförordningen eller artikel 10.3 a i denna förordning, finner tribunalen att de inte heller kan godtas. Dessa argument är nämligen ogrundade, vilket framgår av följande överväganden.
277 Kommissionens bedömningar i punkt 3.2.1 a i bilaga III till det angripna beslutet, som bemöter de farhågor som sökandena gett uttryck för i punkterna 274–297 i sin begäran om intern omprövning, grundar sig i huvudsak på en hänvisning till att artikel 29.6 och 29.7 i RED II‑direktivet, jämförd med de andra bestämmelserna i samma direktiv, är ägnad att säkerställa målet att begränsa klimatförändringarna. Denna hänvisning, som kommissionen har gjort, framstår som relevant. Varken artikel 10.1 a i taxonomiförordningen eller artikel 10.3 a i samma förordning förbjuder kommissionen att göra skapandet av de tekniska granskningskriterier som avses i dessa bestämmelser avhängigt av en rad bestämmelser, såsom dem i RED II‑direktivet, särskilt artikel 29.6 och 29.7 i detta direktiv. Tvärtom, såsom framgår av punkt 254 ovan, uppmanar artikel 10.1 a i taxonomiförordningen kommissionen att beakta detta direktiv, uttryckligen och utan förbehåll.
278 Tribunalen kan inte heller godta sökandenas argument att kommissionens svar, som grundar sig på hållbarhetskriterierna och LULUCF-kriterierna i RED II‑direktivet i artikel 29.6 respektive 29.7 i direktivet, är otillräckligt.
279 Det framgår nämligen inte klart vad det fel består i som kommissionen påstås ha begått genom att hänvisa till hållbarhetskriterierna och LULUCF-kriterierna i RED II‑direktivet.
280 Slutligen kan sökandenas invändning att kommissionens resonemang är cirkulärt (se punkt 273 ovan) inte godtas. Kommissionen hade fog för att anse att hållbarhetskriterierna och kriterierna för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i RED II‑direktivet ”inte i sig [avsåg] en väsentlig begränsning av klimatförändringarna”. Uttrycket ”väsentlig begränsning av klimatförändringarna” förekommer inte som sådant i RED II‑direktivet.
281 Det framgår av skäl 2 i RED II‑direktivet att ”en ökad användning av energi från förnybara energikällor … är en viktig komponent i det åtgärdspaket som krävs för att minska växthusgasutsläppen och uppfylla unionens åtaganden inom ramen för Parisavtalet … samt unionens ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030, inklusive unionens bindande mål att till 2030 minska utsläppen med minst 40 % under 1990 års nivåer”. I RED II‑direktivet erkänns skogsbiomassans förmåga att fungera som förnybar energi när den uppfyller hållbarhetskriterierna i artikel 29.6 och 29.7 i samma direktiv. Med förbehåll för dessa kriterier är användningen av skogsbiomassa avsedd att möjliggöra en minskning av utsläppen av växthusgaser, vilket är ett val som lagstiftaren själv har gjort. Mot bakgrund av dessa omständigheter gjorde kommissionen en riktig bedömning när den i det angripna beslutet lät förstå att skogsbrukets bidrag till begränsningen av klimatförändringarna skulle garanteras genom de kriterier för minskade utsläpp av växthusgaser som avses i artikel 29.6 och 29.7 i RED II‑direktivet. Den har därvid begränsat sig till att upprepa ett antagande som lagstiftaren har gjort.
282 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grundens andra del. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den sjunde grunden.
Den åttonde grunden: Uppenbart oriktig bedömning när det gäller kommissionens svar på sökandenas kritik avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för skogsbioenergiverksamhet
283 Genom den åttonde grunden har sökandena i huvudsak gjort gällande att kommissionens svar i punkterna 3.1.1 och 3.1.2 i bilaga III (sidorna 77 och 78) till det angripna beslutet strider mot artikel 10.1 och 10.3 a, artikel 19.1 d och k i taxonomiförordningen samt försiktighetsprincipen. I dessa svar från kommissionen behandlades de farhågor som sökandena hade gett uttryck för i punkterna 230–260 i begäran om intern omprövning, enligt vilka de tekniska granskningskriterierna för begränsning av klimatförändringar avseende skogsbioenergiverksamhet inte uppfyllde skyldigheten att grunda sig på entydiga vetenskapliga bevis och försiktighetsprincipen, såsom krävs enligt artikel 19.1 f i taxonomiförordningen.
284 Den åttonde grunden består av tre delar.
Den åttonde grundens första del: Felaktig tolkning av försiktighetsprincipen
285 Sökandena har gjort gällande att kommissionen, för att bemöta deras argument avseende skyldigheten att grunda bedömningen på entydiga vetenskapliga bevis (punkterna 231–251 i begäran om intern omprövning) och försiktighetsprincipen (punkterna 252–260 i begäran om intern omprövning), i samband med punkt 3.1.2 (sidan 78) i bilaga III till det angripna beslutet, hänvisade till punkt 1 (sidan 22) i bilaga II till detta beslut. Kommissionen förklarade där att försiktighetsprincipen gav den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av dess befogenheter, varför den hade befogenhet att justera det väsentliga miljöresultatet för en viss ekonomisk verksamhet som fastställts genom de tekniska granskningskriterierna.
286 Denna tolkning förvanskar emellertid enligt sökandena räckvidden av försiktighetsprincipen, vars syfte snarare är att fastställa gränser för unionsinstitutionernas utrymme för skönsmässig bedömning. Dessa myndigheter har enligt försiktighetsprincipen inte ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning när de vidtar åtgärder när det föreligger potentiella risker för folkhälsan, säkerheten och miljön. En institution kan endast anses följa försiktighetsprincipen om den iakttar tre specifika steg, nämligen identifiering av de negativa effekterna, riskbedömning och hantering av dessa, för att slutligen kunna vidta lämpliga åtgärder. Dessutom kräver försiktighetsprincipen att kommissionen utvärderar ”bästa möjliga vetenskapliga rön på området” och ger miljöskyddet företräde framför andra intressen. Kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förvränga försiktighetsprincipen och genom att stödja sig på denna rättsprincip för att hävda att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för den att ”justera” nivån på det ”väsentliga bidraget” – trots att detta begrepp redan definieras i artikel 10.1 a och 10.3 a i taxonomiförordningen.
287 Kommissionen har bestritt dessa argument.
288 Tribunalen påpekar att enligt artikel 19.1 f i taxonomiförordningen ska de tekniska granskningskriterierna vara baserade på entydiga vetenskapliga bevis och på den försiktighetsprincip som fastställs i artikel 191 FEUF.
289 De argument som anges i punkt 286 ovan kan inte visa att kommissionen har åsidosatt försiktighetsprincipen, vilket innebär att de inte kan godtas. I motsats till vad sökandena har gjort gällande gör varken bedömningarna i punkt 3.1.2 i bilaga III till det angripna beslutet eller bedömningarna i punkt 1 (sidan 22) i bilaga II till nämnda beslut det möjligt att konstatera att kommissionen har åsidosatt räckvidden av nämnda princip.
290 Genom att i punkt 3.1.2 (sidan 78) i bilaga III till det angripna beslutet erinra om att försiktighetsprincipen ”förut[satte] en situation av osäkerhet”, hänvisade kommissionen nämligen i huvudsak till unionsdomstolens praxis, enligt vilken försiktighetsprincipen, som bland annat avses i artikel 191.2 FEUF, innebär att när det råder vetenskaplig osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av risker för miljön måste institutionerna tillåtas vidta skyddsåtgärder utan att behöva vänta på att det fullt ut visas att riskerna faktiskt förekommer eller hur allvarliga de är för miljön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
291 I punkt 3.1.2 i bilaga III till det angripna beslutet hänvisade kommissionen även till rättspraxis när den nämnde fastställandet av den risknivå som ska anses godtagbar och de behöriga institutionernas uppgift att fastställa den kritiska gränsen för sannolikheten för skadliga effekter på miljön samt omfattningen av dessa potentiella effekter som enligt deras uppfattning inte längre är godtagbara för samhället. Kommissionen angav i detta avseende att det följer av fast rättspraxis att det ankommer på de institutioner som har tilldelats befogenhet att göra politiska val för ett samhälle att med beaktande av tillämpliga bestämmelser fastställa den skyddsnivå de anser är lämplig för samhället. Det är dessa institutioner som sedan ska bestämma den kritiska gränsen för sannolikheten för att det uppstår skadliga verkningar för folkhälsan, säkerheten och miljön, och för omfattningen av dessa potentiella verkningar, som de inte anser är godtagbara för samhället, och vilken, om den överskrids, gör det nödvändigt att vidta förebyggande åtgärder för att skydda folkhälsan, säkerheten och miljön trots att det råder vetenskaplig osäkerhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
292 När kommissionen slutligen, i punkt 1 (sidan 22) i bilaga II till det angripna beslutet, angav att ”[e]n samtidig och kumulativ tillämpning av samtliga dessa krav [förutsatte] att [den] [hade] rätt att justera det väsentliga miljöresultatet av en viss ekonomisk verksamhet … mot bakgrund av bland annat de entydiga vetenskapliga bevis som finns tillgängliga, överensstämmelsen med specifik unionslagstiftning samt de tekniska och kommersiella möjligheterna”, avser dessa uttalanden i huvudsak rättspraxis enligt vilken ”fastställandet av den risknivå som anses vara godtagbar beror på den behöriga myndighetens bedömning av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall”. Tribunalen preciserade i detta avseende att denna myndighet bland annat kunde beakta hur allvarlig risken är för folkhälsan, säkerheten och miljön, inklusive de potentiella skadliga verkningarnas omfattning, frågan huruvida dessa skador är beständiga, om de går att reparera eller om de har fördröjda effekter och i vilken utsträckning risken framstår som mer eller mindre konkret med hänsyn till den vetenskapliga kunskap som finns att tillgå (se dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
293 Kommissionens överväganden i punkt 3.1.2 (sidan 78) i bilaga III till det angripna beslutet och i punkt 1 (sidan 22) i bilaga II till det angripna beslutet innebär inte alls att innehållet i försiktighetsprincipen förvanskas, utan består i en erinran om unionsdomstolens tolkning av nämnda princip. Det kan således inte anses föreligga någon felaktig rättstillämpning i detta avseende.
294 Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser den första delen av den åttonde grunden.
Den åttonde grundens andra del: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att lägga oproportionerligt stor vikt vid kravet på politisk koherens i artikel 19.1 d i taxonomiförordningen
295 Sökandena har, i punkterna 244–249 i sin begäran om intern omprövning, gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fann att målet att uppnå koherens vägde tyngre än behovet av att grunda den delegerade förordningen på entydiga vetenskapliga bevis. Kommissionen svarade i punkt 3.1.1 (sidan 77) i bilaga III till det angripna beslutet – i vilken det hänvisas till punkt 2.1 b i (sidan 29) i bilaga II till detta beslut – att den enligt skäl 40 i taxonomiförordningen hade rätt att ge artikel 19.1 d i denna förordning en ”viss vikt” för att ”säkerställa att den delegerade akten överensstämmer med unionens övriga gällande rättsakter”. Det framgår dessutom av bilaga II (sidorna 34, 35, 37–39 och 41) och av bilaga III (sidorna 80, 81, 84 och 85) till det angripna beslutet att kommissionen utgick från premissen att den hade rätt att göra gällande kravet på politisk koherens framför andra krav och till och med grunda sig på kriterierna i RED II‑direktivet i stället för att fastställa tekniska granskningskriterier för begränsning för skogsbioenergiverksamhet.
296 Enligt sökandena har kommissionen således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Artikel 19.1 d i taxonomiförordningen ger nämligen inte kommissionen rätt att begränsa sig till att återge texten i den gällande lagstiftningen för att definiera de tekniska granskningskriterierna, när detta tillvägagångssätt leder till ett resultat som strider mot kraven i taxonomiförordningen, särskilt artikel 10.1 och 10.3 i denna förordning. Ordalydelsen i artikel 19.1 i taxonomiförordningen visar också att kommissionen inte kan fästa oproportionerligt stor vikt vid en konsekvent politik i förhållande till vetenskapliga och miljömässiga överväganden. Medan det i artikel 19.1 f i nämnda förordning anges att de tekniska granskningskriterierna ska ”vara baserade” på entydiga vetenskapliga bevis och försiktighetsprincipen, anges det i artikel 19.1 d i samma förordning endast att de tekniska granskningskriterierna ”om lämpligt” ska ”ta hänsyn” till relevant unionsrätt. Med tanke på syftet med en effektiv taxonomi skulle det vara inkonsekvent att åberopa principen om politisk koherens på ett omotiverat sätt och att i första hand förlita sig på befintlig lagstiftning när själva syftet med taxonomiförordningen är att gå längre än dessa skyldigheter. Artikel 10.1 a i taxonomiförordningen tillåter inte heller kommissionen att anta att verksamheter som är förenliga med RED II‑direktivet bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna. Enligt artikel 10.3 i taxonomiförordningen är syftet med den delegerade förordningen att komplettera de tekniska granskningskriterierna. Denna formulering är emellertid mycket strängare än kravet i artikel 10.1 a i taxonomiförordningen, där det anges att verksamhet som rör förnybar energi ska bedrivas ”i linje med” RED II‑direktivet. Hänvisningen till RED II‑direktivet borde ha tolkats restriktivt för att inte undergräva det huvudsakliga miljöskyddssyftet med taxonomiförordningen. Förteckningen över möjligheter i artikel 10.1 a-i i taxonomiförordningen kan endast anses fastställa ett strikt minimum och gör det inte i något fall möjligt att säkerställa den skyddsnivå som krävs enligt denna förordning.
297 Kommissionen har bestritt dessa argument.
298 Genom de invändningar som nämns i punkt 296 ovan har sökandena i huvudsak gjort gällande att kommissionen, i svaret i punkt 2.1 b i (sidan 29) i bilaga II till det angripna beslutet, till vilken det hänvisas i punkt 3.1.1 (sidan 77) i bilaga III till detta beslut, tillmätte kraven på ”politisk koherens” i artikel 19.1 d i taxonomiförordningen alltför stor betydelse, jämfört med kravet på att de tekniska granskningskriterierna ska grundas på ”entydiga vetenskapliga bevis”, såsom avses i artikel 19.1 f i nämnda förordning. Detta svar är behäftat med en felaktig rättstillämpning, eftersom det strider mot artikel 10.1 och 10.3 samt artikel 19.1 d och f i taxonomiförordningen.
299 Tribunalen kan inte godta denna argumentation. Kommissionens tolkning av samtliga bestämmelser som nämns i punkt 298 ovan förefaller nämligen vara förenlig med de krav som uppställs i taxonomiförordningen. I motsats till vad sökandena har gjort gällande ska kommissionen, när den analyserar de ”entydiga vetenskapliga bevis” som avses i artikel 19.1 f i taxonomiförordningen, försäkra sig om att antagandet av dessa tekniska granskningskriterier är förenligt med unionsrätten och ”all relevant befintlig unionslagstiftning”, som avses i artikel 19.1 d i samma förordning. Med hänsyn till kommissionens uppgift att övervaka tillämpningen av unionsrätten, som föreskrivs i artikel 17.1 tredje meningen FEU, är kommissionen skyldig att beakta unionsrätten genom att analysera relevanta fakta och vetenskapliga rön. Det är på detta sätt som kommissionens åberopande i punkt 2.1 b i (sidan 29) i bilaga II till det angripna beslutet av dess rätt att ge ”en viss vikt” åt kraven på ”en konsekvent politik”, vilka enligt kommissionen avses i artikel 19.1 d i nämnda förordning, ska förstås.
300 Kommissionen hade således rätt att, inom ramen för nämnda punkt 2.1 b i) (sidan 29) i bilaga II till det angripna beslutet, hänvisa till behovet av att säkerställa att de tekniska granskningskriterier som fastställs i den delegerade förordningen är förenliga med bestämmelserna i RED II‑direktivet, såsom anges i skäl 30 i den delegerade förordningen och LULUCF-förordningen. Själva artikel 10.1 a i taxonomiförordningen hänvisar till RED II‑direktivet. Det är således lagstiftaren som har valt att tillmäta RED II‑direktivet en särskild betydelse. Försiktighetsprincipen, vars åsidosättande sökandena har gjort gällande, kräver inte heller ett annat tillvägagångssätt med avseende på RED II‑direktivet.
301 Sökandena har slutligen kritiserat kommissionen för att ha förlitat sig på hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet, dock utan att gå längre än de kriterier som anges i direktivet. Såsom kommissionen har gjort gällande i punkt 3.1.1 (sidan 35) i bilaga II till det angripna beslutet är emellertid de tekniska granskningskriterierna för verksamhet med anknytning till bioenergi delvis strängare än dem som föreskrivs i RED II‑direktivet. Ett exempel på detta är att medan artikel 29.10 i RED II‑direktivet kräver en minskning av växthusgasutsläppen med 70 procent fram till den 31 december 2025, föreskriver de tekniska granskningskriterier som anges i punkt 2 i punkt 4.8 om produktion av el genom bioenergi i bilaga I till den delegerade förordningen en minskning med minst 80 procent jämfört med den metod för att beräkna minskningen av växthusgasutsläppen och de fossila referensbränslen som anges i bilaga VI till RED II‑direktivet. Det tröskelvärde på 20 megawatt som fastställs i artikel 29.1 i RED II‑direktivet är inte heller tillämpligt inom ramen för de tekniska granskningskriterierna.
302 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den åttonde grundens andra del.
Den åttonde grundens tredje del: Felaktig tolkning av artikel 19.1 k i taxonomiförordningen
303 Sökandena har angett att kommissionen, i olika delar av det angripna beslutet, bland annat i bilaga II (sidorna 22, 23, 28 och 30) till detta beslut, bland annat grundade sin bedömning på begreppet ”användbarhet” för att antyda att artikel 19.1 k i taxonomiförordningen ska tolkas så, att ”så många marknadsaktörer som möjligt” kan uppfylla villkoren i de tekniska begränsningskriterier avseende begränsning som fastställts för skogsbioenergiverksamhet.
304 Genom att göra detta blandade kommissionen ihop de tekniska granskningarnas ”användbarhet” med deras ”tillämplighet”, eftersom det senare inte återfinns bland de krav som räknas upp i artikel 19.1 i taxonomiförordningen eller i den förordningens mål. Enligt artikel 19.1 k i taxonomiförordningen och skäl 47 i denna kräver visserligen kriteriet ”användbarhet” att de tekniska granskningskriterierna utformas så tydligt som möjligt för att säkerställa att företagen lätt förstår och tillämpar dem. Kommissionen har emellertid utvidgat kravet på ”användbarhet” så till den grad att det är möjligt att dra slutsatsen att det skulle ha tömt taxonomiförordningen på sitt innehåll. Kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tolka artikel 19.1 k i taxonomiförordningen så, att den kräver att de tekniska granskningskriterierna avseende bioenergirelaterad skogsverksamhet ska utformas på ett sådant sätt att de blir tillämpliga så att så många ekonomiska verksamheter som möjligt kan uppfylla kriterierna.
305 Kommissionen har bestritt dessa argument.
306 Genom de argument som anges i punkt 303 ovan har sökandena gjort gällande att kommissionen, i sitt svar i punkt 1 (sidorna 22 och 23), punkt 2.1 a ii (sidan 28) och punkt 2.1 b ii (sidan 30) i bilaga II till det angripna beslutet, lät förstå att artikel 19.1 k i taxonomiförordningen skulle tolkas på så sätt att den gjorde det möjligt för ”så många marknadsaktörer som möjligt” att uppfylla villkoren i de tekniska granskningskriterier för begränsning som fastställts för skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi. Dessa argument saknar grund.
307 Kommissionen har nämligen inte i någon del av det angripna beslutet, inbegripet dess bilagor, påstått att dess tolkning av artikel 19 i taxonomiförordningen skulle göra det möjligt för ”så många marknadsaktörer som möjligt” att uppfylla villkoren i de tekniska begränsningskriterier som fastställts i de tekniska granskningskriterier för begränsning som fastställts för skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi.
308 Vad kommissionen påpekade i punkt 1 (sidorna 22 och 23), i punkt 2.1 a ii (sidan 28) och i punkt 2.1 b ii (sidan 30) i bilaga II till det angripna beslutet, var att det var lämpligt att anta ett enhetligt synsätt vid tolkningen av artikel 19 i taxonomiförordningen, vilken skulle beakta samtliga punkter i denna bestämmelse. Kommissionen har identifierat ett ”behov av att balansera de olika kraven i artikel 19.1 i förordningen”, vilka återspeglas i andra bestämmelser i denna förordning, såsom artikel 20.2. Kommissionen angav även att den hade ”befogenhet” att, inom ramen för de tekniska granskningskriterierna, ”kalibrera” omfattningen av en viss ekonomisk verksamhets betydande bidrag till klimatförändringarna tillsammans med andra parametrar för att säkerställa ”överensstämmelse” med unionslagstiftningen.
309 Kommissionen angav visserligen även följande i punkt 2.1 (sidan 23) i bilaga II till det angripna beslutet:
”[E]n tolkning av artikel 19.1 i taxonomiförordningen som grundar sig på en alltför restriktiv tolkning av artikel 19.1 f i [denna] förordning skulle på ett otillbörligt sätt begränsa [dess] tillämpningsområde … till ett begränsat antal verksamheter och [därmed] äventyra det övergripande syftet med taxonomiförordningen som en användbar mekanism [för] att styra de finansiella flödena mot en övergång från hela [unionens] ekonomi till hållbarhet. Nästan ingen ekonomisk verksamhet skulle omfattas av taxonomiförordningen om [de tekniska granskningskriterierna] uteslutande skulle baseras på de försiktigaste vetenskapliga antagandena, utan hänsyn till övriga krav i artikel 19.1 i taxonomiförordningen, särskilt de som rör användbarhet och överensstämmelse med annan EU-politik som eftersträvar hållbarhetsmål.”
310 Varken dessa bedömningar eller de andra överväganden som ligger till grund för det angripna beslutet kan emellertid tolkas på det sätt som sökandena har anfört, det vill säga att kommissionen valde att tolka artikel 19.1 i taxonomiförordningen på ett sådant sätt att ”så många marknadsaktörer som möjligt” kan uppfylla villkoren i de tekniska granskningskriterier som fastställts för skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi. Dessa överväganden gör det på sin höjd möjligt att förstå att kommissionen anser att artikel 19.1 i nämnda förordning inte ska tolkas alltför restriktivt utan att vederbörlig hänsyn tas till alla dess parametrar, eftersom det övergripande syftet med förordningen annars skulle undergrävas. Sökandenas argument gör det således inte möjligt att fastställa att kommissionen skulle ha utvidgat begreppet ”enkla” i artikel 19.1 k i taxonomiförordningen.
311 Av dessa skäl kan de argument som anges i punkt 303 ovan inte godtas.
312 Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund och därmed inte heller såvitt avser den åttonde grunden.
Den nionde grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar på grund av underlåtenhet att beakta relevanta entydiga vetenskapliga bevis och åsidosättande av försiktighetsprincipen
313 Genom den nionde grunden har sökandena gjort gällande att kommissionens överväganden i punkt 3.1.1 (sidan 77) och i punkt 3.1.2 (sidorna 78 och 79) i bilaga III till det angripna beslutet, enligt vilka de tekniska granskningskriterierna för begränsning av klimatförändringar avseende skogsbioenergiverksamhet grundar sig på entydiga vetenskapliga bevis och försiktighetsprincipen, utgör en uppenbart oriktig bedömning.
314 Kommissionen hävdade i punkt 1 (sidan 21) i bilaga II till det angripna beslutet, jämförd med punkt 3.1.1 (sidan 77) i bilaga III till samma beslut, att uttrycket ”entydiga vetenskapliga bevis” avsåg ”omständigheter som inte ger upphov till tvivel”. Kommissionen hävdade även i punkt 3.1.1 i avsnitt 3 (sidan 77) i bilaga III till det angripna beslutet att den hade ”tagit så stor hänsyn som möjligt till tillgängliga vetenskapliga uppgifter vid utarbetandet av hållbarhetskriterierna avseende begränsning av betydande miljörisker i [RED II‑direktivet]”.
315 Detta svar innehåller uppenbart oriktiga bedömningar och strider således mot artikel 19.1 f i taxonomiförordningen.
316 För det första har kommissionen nämligen inte anfört något argument till stöd för att den delegerade förordningen grundade sig på vetenskapliga bevis.
317 För det andra medgav kommissionen, genom att i punkt 1 i bilaga II (sidan 23) till det angripna beslutet, jämförd med punkt 3.1.1 i bilaga III till det angripna beslutet (sidan 77), ange att ”[n]ästan ingen ekonomisk verksamhet skulle omfattas av taxonomiförordningen om [de tekniska granskningskriterierna] uteslutande skulle baseras på de försiktigaste vetenskapliga antagandena, utan hänsyn till övriga krav i artikel 19.1 i taxonomiförordningen”, att de tekniska granskningskriterierna hade motiverats av andra än vetenskapliga överväganden.
318 För det tredje medgav kommissionen, i punkt 2.1 b ii (sidan 30) i bilaga II till det angripna beslutet, att den delegerade förordningen avvek från rekommendationerna i rapporten från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering i syfte att begränsa utbudet av råvaror som kan komma i fråga ”för att tillämpa det alternativ som anpassar nivån på det väsentliga bidrag som anges i de tekniska granskningskriterierna till den högsta graden av användbarhet för dessa kriterier och för överensstämmelse med [RED II‑direktivet]”. På denna punkt har kommissionen inte ens försökt hävda att de val som gjordes i den delegerade förordningen stöddes av vetenskapliga bevis. Det är således fel att påstå, såsom kommissionen gjorde i det angripna beslutet, att den ”i största möjliga utsträckning” beaktade de vetenskapliga bevisen.
319 Vidare angav sökandena i begäran om intern omprövning att kommissionen inte hade tillämpat försiktighetsprincipen när den hade fastställt de tekniska granskningskriterierna för skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi. De många vetenskapliga varningarna om den skada som avverkning och förbränning av skogsbiomassa orsakar för klimatet och den biologiska mångfalden borde ha föranlett kommissionen att undanta bioenergirelaterad skogsverksamhet från den delegerade förordningen eller att fastställa mycket strängare kriterier för att minska miljöriskerna.
320 I det angripna beslutet nöjde sig kommissionen med att åberopa försiktighetsprincipen för att göra gällande att den förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid ”justeringen” av de tekniska granskningskriterierna.
321 Kommissionens svar på dessa farhågor, som uttrycktes i begäran om intern omprövning, är felaktigt, eftersom det strider mot artikel 19.1 f i taxonomiförordningen. Kommissionen förklarade nämligen inte på vilket sätt den hade iakttagit denna princip. Genom att åberopa den ”kompromiss” som den påstod sig ha gjort mellan de olika kraven i de olika punkterna i artikel 19.1 i taxonomiförordningen, har kommissionen avsiktligt missförstått det vetenskapliga läget och gett företräde åt ekonomiska och politiska överväganden i stället för att säkerställa en hög miljöskyddsnivå, såsom framgår av punkt 3.1.1 i bilaga III (sidan 77) till det angripna beslutet.
322 Kommissionen har bestritt dessa argument.
323 Tribunalen konstaterar att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den nionde grunden, vilket framgår av följande skäl.
324 För det första kan sökandena inte vinna framgång med sina argument avseende kommissionens påstådda underlåtenhet att på ett adekvat sätt bemöta den påstådda avsaknaden av entydiga vetenskapliga bevis till stöd för den delegerade förordningen (se punkterna 316–318 ovan).
325 Inledningsvis saknar sökandenas argument att kommissionen ”inte anfört något argument till stöd för att den delegerade förordningen grundade sig på vetenskapliga bevis” stöd i de faktiska omständigheterna (se punkt 316 ovan). I punkt 3.1.1 i bilaga II till det angripna beslutet (sidan 33), det vill säga den del av det angripna beslutet till vilken det hänvisas i punkt 3.1.2 i bilaga III (sidan 78), förklarade kommissionen uttryckligen att den hade ”tagit så stor hänsyn som möjligt till tillgängliga vetenskapliga uppgifter vid utarbetandet av hållbarhetskriterierna avseende begränsning av betydande miljörisker [som avses] i [RED II‑direktivet]”. Denna förklaring återges i huvudsak i den sista meningen i punkt 3.1.1 i nämnda bilaga III.
326 Vidare kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att kommissionens påstående, som nämns i punkt 317 ovan, är likvärdigt med att förklara att de tekniska granskningskriterierna motiverades av andra än vetenskapliga överväganden.
327 Det framgår av artikel 19.1 i taxonomiförordningen att vetenskapliga överväganden – som betecknas som ”vetenskapliga bevis” i artikel 19.1 f i nämnda förordning – inte är de enda som ska beaktas vid antagandet av de tekniska granskningskriterierna. Enbart den omständigheten att kommissionen har grundat sig på andra faktorer än dessa ”vetenskapliga bevis” gör det inte möjligt att dra slutsatsen att artikel 19 i taxonomiförordningen, särskilt punkt 1 f i denna, har åsidosatts.
328 I den mån sökandena har för avsikt att göra gällande att kommissionen endast har låtit sig styras av icke-vetenskapliga överväganden, ska det påpekas att ett sådant argument grundar sig på en felaktig tolkning av det angripna beslutet. Genom det påstående som nämns i punkt 317 ovan har kommissionen nämligen framhållit två olika omständigheter. Kommissionen lät förstå att den verkligen hade beaktat de vetenskapliga uppgifter som den ansåg vara avgörande, vilket närmare bestämt framgår av punkt 3.1.1 i bilaga III till detta beslut (se punkt 325 ovan). Därefter förklarade kommissionen att den ansåg sig kunna göra en avvägning mellan resultaten av analysen av dessa faktorer och de andra parametrar som avses i artikel 19.1 i taxonomiförordningen. Ingen av dessa bedömningar kan tolkas så, att kommissionen har låtit sig styras uteslutande av andra överväganden än vetenskapliga.
329 Slutligen grundar sig det argument som nämns i punkt 318 ovan på antagandet att kommissionen i det angripna beslutet inte lämnade några exakta uppgifter om att entydiga vetenskapliga bevis hade beaktats vid antagandet av de aktuella tekniska granskningskriterierna. Såsom framgår av punkterna 325–326 ovan är detta antagande emellertid felaktigt.
330 Kommissionen angav visserligen i punkt 2.1 b ii) (sidan 30) i bilaga II till det angripna beslutet att den kunde ha ”[f]öljt rekommendationen från [den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering] och begränsat utbudet av råvaror som är lämpliga för avancerade biobränslen enligt bilaga IX del A till direktiv RED II, [d]etta skulle ha gett företräde åt kravet på miljöambitioner, men skulle ha kunnat äventyra kraven på överensstämmelse med unionslagstiftningen, lika konkurrensvillkor och användbarhet för de ekonomiska aktörerna”. Härav följer emellertid att kommissionen valde den lösning som gjorde det möjligt att på ett så harmoniskt sätt som möjligt kombinera de olika parametrar som följer av artikel 19.1 i taxonomiförordningen, och inte, såsom sökandena har gjort gällande, att den inte ens försökte hävda att de val som gjordes i den delegerade förordningen stöddes av vetenskapliga bevis, eller att det var fel att, såsom kommissionen gjorde i det angripna beslutet, påstå att den ”i största möjliga utsträckning” beaktade de vetenskapliga bevisen (se punkt 318 ovan).
331 För det andra har sökandena inte visat att kommissionens svar på de farhågor som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende ett påstått åsidosättande av försiktighetsprincipen är behäftat med ett fel på grund av att det strider mot artikel 19.1 f i taxonomiförordningen.
332 Påståendet att kommissionen inte förklarade hur den beaktade denna princip (se punkt 321 ovan) har inte stöd i de faktiska omständigheterna. Bedömningarna i punkt 3.1.2 i bilaga III (sidorna 78 och 79) till det angripna beslutet avser nämligen just tillämpningen av försiktighetsprincipen, vilket bland annat framgår av själva rubriken till detta avsnitt och av den uttryckliga hänvisningen till punkt 81 i domen av den 6 maj 2021, Bayer CropScience och Bayer/kommissionen (C‑499/18 P, EU:C:2021:367).
333 Uttalandet att kommissionen skulle ha gjort en ”kompromiss” mellan de olika kraven i artikel 19.1 i taxonomiförordningen kan inte heller, såsom sökandena har gjort, tolkas så, att kommissionen ”avsiktligt” felbedömde den vetenskapliga situationen och gav företräde åt ekonomiska och politiska överväganden i stället för att säkerställa en hög miljöskyddsnivå (se punkt 321 ovan). Tvärtom påpekade kommissionen i punkt 3.1.2 i bilaga II till det angripna beslutet (sidan 79) att ”i en situation som kännetecknas av brister i uppgifterna och en livlig vetenskaplig debatt om dess tolkning och av utvecklingstendenser på marknaden (efterfrågan, priser, externa chocker) utgör övertygande vetenskapliga belägg en dynamisk referens, precis som RED II‑direktivet i sig”. I motsats till vad sökandena har gjort gällande kan kommissionens bedömning inte tolkas så, att den grundar sig på en tillämpning av ekonomiska parametrar ”oberoende av den vetenskapliga utvecklingsnivån eller beaktandet av en hög miljöskyddsnivå”.
334 Mot bakgrund av vad som anförts ovan, kan talan inte vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.
Den tionde grunden: Uppenbart oriktig bedömning i kommissionens svar på sökandenas kritik avseende kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för skogsbioenergiverksamhet, vad gäller förebyggande och begränsning av föroreningar samt skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem
335 Genom den tionde grunden har sökandena gjort gällande att vissa av de svar som kommissionen lämnade i punkt 3.3.2 i bilaga III till det angripna beslutet avseende de farhågor som uttrycktes i deras begäran om intern omprövning avseende kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för skogsbioenergiverksamhet vad gäller ”förebyggande och begränsning av föroreningar” och ”skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem”, i den mening som avses i artikel 9 e och f i taxonomiförordningen, strider mot artikel 10.3 b respektive artikel 17.1 e och f i taxonomiförordningen.
336 Den tionde grunden består av tre delar.
Den tionde grundens första del: Kommissionens svar på kritiken avseende avsaknaden av lämpliga kriterier för att förhindra betydande skador på den biologiska mångfalden och ekosystemen är otillräckligt
337 Enligt sökandena är kommissionens svar i punkt 3.3.2 i) (sidan 89) i bilaga III till det angripna beslutet, i vilket det hänvisas till punkt 3.1.3 (sidorna 47–49) i bilaga II till samma beslut och som avser de farhågor som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” avseende ”skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem”, i den mening som avses i artikel 9 f i taxonomiförordningen, behäftat med uppenbart oriktiga bedömningar och strider således mot artikel 17.1 f i taxonomiförordningen.
338 I nämnda punkt 3.3.2 i (sidan 89) i bilaga III till det angripna beslutet hänvisade kommissionen bland annat till punkt 3.1.3 (sidorna 47–49) i bilaga II till samma beslut. Sökanden har dessutom hävdat att utformningen av de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” avseende den biologiska mångfalden har valts för att säkerställa att de är lätta att använda, bland annat utanför unionen. Kommissionen hänvisade även till rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114) (nedan kallat livsmiljödirektivet) och till hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet. Kommissionen hänvisade också till sitt förslag till översyn av RED II‑direktivet, som skulle innehålla ”strängare regler för försörjning av skogsbiomassa när det gäller områden med stor biologisk mångfald”. Kommissionen erinrade slutligen om skäl 31 i den delegerade förordningen, enligt vilket kriterierna för verksamhet med anknytning till bioenergi bör ses över för att ta hänsyn till utvecklingen av den offentliga politiken, såsom översynen av RED II‑direktivet. Kommissionen har dessutom förklarat att den kommer att undersöka alla ytterligare relevanta vetenskapliga bevis för att ta hänsyn till resultaten av varje pågående eller framtida översyn av politiken, såsom översynen av RED II‑direktivet.
339 Dessa svar är enligt sökandena behäftade med uppenbart oriktiga bedömningar, av följande skäl.
340 För det första har kommissionen, i den mån den åberopat Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1) (nedan kallat MKB-direktivet), inte beaktat att skogsbruket ofta inte uppfyller kriterierna för en bedömning enligt detta direktiv. Artikel 4.2 i MKB-direktivet är nämligen endast tillämplig på ett begränsat område av projekt, nämligen de som anges i bilaga II till detta direktiv. De enda projekt i bilaga II som kan vara relevanta är ”[n]yplantering av skog och avskogning i syfte att ändra markanvändningen” (punkt 1 d i bilaga II till MKB-direktivet), men i de flesta fall leder inte skogsbruk för produktion av biomassa till ändrad markanvändning, vilket innebär att de skyddsåtgärder som föreskrivs i MKB-direktivet i allmänhet inte är tillämpliga på skogsbruk för produktion av biomassa. Kommissionen har inte ens angett varför dessa kriterier skulle kunna vara tillräckliga för att säkerställa att skogsbioenergiverksamhet inte orsakar betydande skada för den biologiska mångfalden eller ekosystemen. Den omständigheten att det i dessa kriterier hänvisas till ”likvärdig tillämplig nationell lagstiftning eller internationella standarder” räcker inte för att lösa problemet med att vissa tredjeländer har lagar som ger ett svagt skydd och tillämpar miljöskyddsbestämmelserna på ett bristfälligt sätt. Vad slutligen gäller kommissionens bedömning av livsmiljödirektivet har sökandena hävdat att skogsbruket inte uppfyller de kriterier som motiverar en bedömning enligt detta direktiv. De har i detta avseende hänvisat till sina påståenden inom ramen för begäran om omprövning, i förhållande till de tekniska granskningskriterier som anges i den delegerade förordningen.
341 För det andra är hänvisningen till hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet ”verkningslös”, eftersom dessa kriterier i fråga om biologisk mångfald endast kräver att det finns lagstiftning eller ”förvaltningssystem” för ursprungsområdet för skogsråvara som säkerställer att skogsbruket sker ”för att bevara markkvaliteten och den biologiska mångfalden i syfte att minimera de negativa effekterna”. Dessa kriterier fastställer emellertid inte någon tröskel och utesluter inte utnyttjande som, såsom kalhuggning, orsakar betydande skada för den biologiska mångfalden.
342 För det tredje saknar det relevans att åberopa den framtida översynen av RED II‑direktivet för att motivera bristerna i de tekniska granskningskriterierna som rör principen att ”inte orsaka betydande skada”. Det faktum att kriterierna i RED II‑direktivet kan komma att ändras senare kan inte befria institutionerna från skyldigheten att se till att kriterierna uppfyller kraven i taxonomiförordningen vid tidpunkten för offentliggörandet av den delegerade förordningen.
343 Kommissionen har bestritt dessa argument.
344 Talan kan inte vinna bifall såvitt avser den tionde grundens första del, vilket framgår av följande skäl.
345 Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen föreskrivs att en ekonomisk verksamhet, med beaktande av livscykeln för de produkter och tjänster som tillhandahålls av den ekonomiska verksamheten, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, ska anses orsaka betydande skada för biologisk mångfald och ekosystem, när den ”i) medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft” eller ”ii) skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter, inbegripet sådana som är av unionsintresse”.
346 Såsom framgår av punkt 193 i ansökan har sökandena gjort gällande att de tekniska granskningskriterierna avseende principen att ”inte orsaka betydande skada”, i motsats till vad kommissionen fann i det angripna beslutet, inte är ägnade att säkerställa att den aktuella ekonomiska verksamheten inte ska betraktas som en verksamhet som ”medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft” (artikel 17.1 f i) i taxonomiförordningen) eller som ”skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter, inbegripet sådana som är av unionsintresse” (artikel 17.1 f ii) i taxonomiförordningen).
347 Dessa argument innehåller emellertid inte någon förklaring som gör det möjligt att förstå på vilket sätt någon av punkterna i nämnda artikel 17.1 har åsidosatts och kan således inte styrka att kommissionens svar i punkt 3.3.2 i (sidan 89) i bilaga III till det angripna beslutet strider mot artikel 17.1 i taxonomiförordningen. Dessa argument innebär inte att kommissionens bedömning i det angripna beslutet förlorar sin trovärdighet, vilket framgår av följande omständigheter.
348 För det första saknas det anledning att pröva ”effektiviteten”, i fråga om anpassningen till Parisavtalets temperaturmål, av de olika mekanismer och förfaranden för bedömning som finns i de olika bestämmelserna i livsmiljödirektivet och MKB-direktivet, vilka kommissionen har hänvisat till i det angripna beslutet.
349 Frågan om livsmiljödirektivets och MKB-direktivets ”effektivitet” när det gäller anpassningen till Parisavtalets temperaturmål, som ligger till grund för sökandenas argumentation, omfattas av Europeiska unionens råds och Europaparlamentets lagstiftningsbefogenheter. Bestämmelserna i dessa direktiv utgör den relevanta rättsliga ramen i detta skede av unionsrättens utveckling, en ram som kommissionen inte kan undandra sig. Den omständigheten att kommissionen i sitt svar hänvisade till nämnda direktiv kan således inte utgöra en felaktig rättstillämpning.
350 Det har under alla omständigheter inte visats att bedömningarna i tredje och fjärde styckena i punkt 3.1.3 (sidan 48) i bilaga II till det angripna beslutet, vilka avser den miljöskyddsmekanism som föreskrivs i artikel 4.2 i MKB-direktivet och i punkt 1 d i bilaga II till nämnda direktiv, eller den bedömning som föreskrivs i artikel 6.3 i livsmiljödirektivet, är behäftade med de brister som sökandena har åberopat.
351 När det gäller de frågor som tas upp i MKB-direktivet kan det, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, inte anses vara ”föga sannolikt” att skörd av skogsbiomassa som sker för produktion av skogsbiomassa omfattas av bilaga II till MKB-direktivet eller att de enda ”projekt” som potentiellt är relevanta inom ramen för MKB-direktivet är ”[n]yplantering av skog och avskogning i syfte att ändra markanvändningen”, som nämns i punkt 1 d i bilaga II till MKB-direktivet. Såsom sökandena har påpekat innebär ändring av markanvändningen en förändring av hur marken används.
352 Skörd av skogsbiomassa som utgör ett projekt för omstrukturering av fastighetsbildningen på landsbygden kan nämligen även omfattas av punkt 1 a i bilaga II till MKB-direktivet.
353 Klagandenas tolkning av punkt 1 d i bilaga II till MKB-direktivet är inte förenlig med domstolens vida tolkning av tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Det följer av punkterna 32–38 i domen av den 7 augusti 2018, Prenninger m.fl. (C‑329/17, EU:C:2018:640), att skapandet av en ledningsgata för byggande av och drift av en luftkraftledning omfattas av tillämpningsområdet för punkt 1 d i bilaga II till MKB-direktivet. En tillämpning, i tillämpliga delar, av de lärdomar som kan dras av den domen i förevarande mål gör det möjligt att dra slutsatsen att all verksamhet avseende skörd av skogsbiomassa som utförs i syfte att ge marken i fråga en ”ny markanvändning” omfattas av punkt 1 d i bilaga II till MKB-direktivet och följaktligen medför en skyldighet att bedöma dess miljöpåverkan i enlighet med artikel 4.1 i MKB-direktivet.
354 När det gäller sökandenas argument att kommissionens svar är felaktigt, eftersom livsmiljödirektivet är olämpligt, eftersom skogsavverkning inte omfattas av de krav som motiverar en bedömning enligt detta direktiv, gör tribunalen följande bedömning.
355 Det saknas stöd för argumentet att kravet i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen är otillräckligt för anläggningar och verksamheter som ligger inom eller nära områden som är känsliga såvitt avser den biologiska mångfalden. Såsom kommissionen påpekade i det angripna beslutet säkerställer kraven i artikel 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet, till vilka det hänvisas i fotnot 3 i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen, att det godkända skogsbruket inte på ett betydande sätt påverkar ett områdes integritet, inte ens genom att vidta begränsande åtgärder och kompensationsåtgärder. Även om kriteriet ”inte orsaka betydande skada”, som anges i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen, inte förbjuder skogsbruk i Natura 2000-områden – lika lite som livsmiljödirektivet – kräver det ändå att ”en lämplig bedömning, i förekommande fall, utförts och baserat på slutsatserna i denna … de nödvändiga riskbegränsande åtgärderna [genomförs]”. Medlemsstaterna ska således vidta skyddsåtgärder för livsmiljöer i skogen, inbegripet sådana som ligger utanför Natura 2000-områden. De faktiska omständigheter som sökandena har åberopat för att styrka påståendet att bestämmelserna i livsmiljödirektivet, och följaktligen de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i fråga, det vill säga avverkningen i Polen och Estland ”utan att någon miljökonsekvensbedömning har genomförts”, visar visserligen på extrema och oroande situationer. Dessa särskilda omständigheter kan emellertid inte påverka vare sig syftet med eller effektiviteten hos bestämmelserna i livsmiljödirektivet eller, följaktligen, huruvida kommissionens uttalanden på sidan 48 i bilaga II till det angripna beslutet är välgrundade.
356 Sökandena har även bestritt kommissionens bedömning i punkt 3.1.3 fjärde stycket (sidan 48) i bilaga II till det angripna beslutet, enligt vilken ”[f]ormuleringen av de allmänna kriterierna [för det tekniska granskningskriteriet enligt principen att inte orsaka betydande skada] i fråga om skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem, såsom de anges i tillägg D till bilaga I till den delegerade förordningen, har även utvidgats avsiktligt till att omfatta verksamheter som inte omfattas av den lämpliga bedömning som krävs enligt livsmiljödirektivet, eller [i fråga om] den miljökonsekvensbedömning som krävs enligt [MKB-direktivet], utan omfattas av motsvarande lagbestämmelser. Detta förklarar uttrycket ’med likvärdig tillämplig nationell lagstiftning eller internationella standarder’ i fotnot 3 i tillägg D till bilaga I till den delegerade förordningen”.
357 Även om kommissionens hänvisning till ”tillämplig nationell lagstiftning eller likvärdiga internationella standarder” (se även fotnot 3 i tillägg D i bilagorna I och II i den delegerade förordningen) enligt sökandena inte kan lösa problemet med ”lagar som ger ett svagt skydd” i vissa länder som ”tillämpar miljöskyddsbestämmelserna på ett bristfälligt sätt”, kan inte ett sådant argument påverka lagenligheten av kommissionens svar. Denna grund kan således inte godtas, eftersom den saknar stöd.
358 Härav följer att den hänvisning som kommissionen gjorde i det angripna beslutet (punkt 3.1.3 i bilaga II) till fotnot 3 i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen inte är begränsad till att beakta ekonomiska verksamheter i tredjeländer med viss miljölagstiftning. En läsning av fotnot 3 visar att kommissionen endast avsåg tredjeländer som har en lagstiftning som är ”likvärdig” med unionslagstiftningen när det gäller de bedömningar som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s. 7) och livsmiljödirektivet.
359 Ordet ”likvärdig”, som förekommer i sökandenas argument, avseende fotnot 3 i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen och som avser såväl lagstiftningen i tredjeländer som de nämnda internationella normerna, syftar just till att utesluta att en ekonomisk verksamhet kan anses vara förenlig med de tekniska granskningskriterierna för principen om att ”inte orsaka betydande skada” när bedömningen av den relevanta ekonomiska verksamheten har gjorts med tillämpning av ”lagar som ger ett svagt skydd” eller när en sådan verksamhet har bedömts genom att man ”tillämpar miljöskyddsbestämmelserna på ett bristfälligt sätt”. Det framgår av fotnot nr 3 i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen, som nämns i det angripna beslutet, att en ekonomisk verksamhet som inte har kunnat bedömas enligt lagstiftningen i ett tredjeland på en nivå som liknar unionslagstiftningen (”likvärdig”) strider mot nämnda tillägg D. Detta gör det möjligt att utesluta att denna verksamhet kan betecknas som ”miljömässigt hållbar” i den mening som avses i artiklarna 1 och 3 i taxonomiförordningen.
360 Med hänsyn till dessa omständigheter utgör problemet med tredjeländer med en otillräcklig miljöskyddsnivå således inte en situation som det angripna beslutet inte har bemött på ett adekvat sätt.
361 För det andra saknas stöd för argumenten att hänvisningen till hållbarhetskriterierna i RED II‑direktivet är ”verkningslös”, eftersom de kriterier som anges i tillägg D till bilagorna I och II till den delegerade förordningen inte fastställer ”någon tröskel” och inte utesluter ”utnyttjande som, såsom kalhuggning, orsakar betydande skada för den biologiska mångfalden”.
362 Exemplet med kalhuggning är, som sökandena har åberopat, en realitet i skogsekonomin som är föremål för olika definitioner i de olika staternas lagstiftningar, och detta beroende på olika tröskelvärden, såsom framgår av artikel 29.6 a iv och 29.6 b iv i RED II‑direktivet. En sådan variation i definitionerna av tröskelvärdena för kalhuggning gäller även för unionens medlemsstater. I stället för att systematiskt betraktas som problematisk, såsom sökandena har antytt, är kalhuggning beroende på omständigheterna ibland förbjuden, ibland acceptabel praxis, eller till och med tillåten på vissa villkor, enligt medlemsstaternas lagstiftning. Kalhuggning är således tvetydigt, eftersom dess inverkan på miljön inte alltid är negativ. Det kan således inte, såsom sökandena har gjort, anses att all kalhuggning nödvändigtvis omfattas av begreppet verksamhet som ”medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft” (artikel 17.1 f i) i taxonomiförordningen) eller av begreppet verksamhet som ”skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter, inbegripet sådana som är av unionsintresse” (artikel 17.1 f ii) i taxonomiförordningen).
363 Det framgår inte klart, även om sökandena avsåg att endast rikta in sig på potentiellt skadlig kalhuggning – med undantag för kalhuggning till nytta för skogen –, vilken ”alleuropeisk tröskel”, det vill säga enhetlig tröskel, som kommissionen hade kunnat fastställa i de tekniska granskningskriterierna för att på ett adekvat sätt bemöta denna problematik. En sådan harmonisering skulle följaktligen ha enhetliggjort de tillämpliga nationella tröskelvärdena på området. Det ska emellertid påpekas att en sådan åtgärd inte hade kunnat vidtas utan att riskera att undergräva såväl den rättsliga grunden för taxonomiförordningen, det vill säga artikel 114 FEUF, som subsidiaritetsprincipen i artikel 5.3 FEU. Kalhuggning är nämligen en praxis för vilken unionens medlemsstater har fastställt sina egna kvantitativa tröskelvärden – bland annat uttryckta i hektar – utöver vilka denna metod är förbjuden. Dessa kvantitativa tröskelvärden skiljer sig åt på grund av nationella eller lokala geografiska variationer och de arter som berörs. Sökandena har inte vid något tillfälle underrättat kommissionen eller tribunalen om på vilket sätt de nationella tröskelvärdena skulle ha kunnat standardiseras, utan att kommissionen därigenom skulle ha åsidosatt subsidiaritetsprincipen.
364 För det tredje finns det inte grund för argumenten att det saknar relevans att åberopa den framtida översynen av RED II‑direktivet för att motivera ”bristerna” i de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada”.
365 För det första har sökandena inte visat att det föreligger en ”lucka” i nämnda tekniska granskningskriterier eller preciserat vilken konkret omständighet som skulle saknas. För det andra förefaller kommissionens hänvisning till den kommande översynen av RED II‑direktivet vara relevant. I samband med detta meddelade kommissionen att den var tillgänglig – eller erkände rentav att den hade en skyldighet – gällande anpassningen av de tekniska granskningskriterierna i fråga för att ta hänsyn till framtida ändringar av RED II‑direktivet mot bakgrund av den vetenskapliga utvecklingen eller den unionslagstiftning som reglerar och styr antagandet av de tekniska granskningskriterierna. Det kan inte anses att kommissionen inte hade rätt att i det angripna beslutet ange att den var beredd att ändra de aktuella tekniska granskningskriterierna i syfte att svara mot den vetenskapliga utvecklingen eller ändringar i unionslagstiftningen. Kommissionens skyldighet att regelbundet se över de tekniska granskningskriterier som avses i artikel 19.1 i taxonomiförordningen föreskrivs uttryckligen i artikel 19.5 första stycket i taxonomiförordningen.
366 Mot bakgrund av dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tionde grundens första del.
Den tionde grundens andra del: Kommissionens svar på kritiken avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i syfte att förebygga och begränsa föroreningar är behäftad med fel
367 Enligt sökandena strider kommissionens svar i punkt 3.3.2 ii (sidorna 89 och 90) i bilaga III till det angripna beslutet mot artikel 17.1 e i taxonomiförordningen.
368 Kommissionen har inte, i punkt 3.3.1 ii) i bilaga III (sidorna 89 och 90) till det angripna beslutet, anfört något strukturerat argument som vederlägger deras kritik att de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” avseende förebyggande och kontroll av föroreningar inte är lämpliga för att avgöra huruvida de verksamheter som är förknippade med skogsbioenergi ”leder till en betydande ökning av utsläpp av föroreningar till luft, vatten eller mark jämfört med situationen innan verksamheten inleddes”, enligt artikel 17.1 e i taxonomiförordningen. I denna del av det angripna beslutet nöjde sig kommissionen med att ange att de hade gjort en felaktig tolkning av begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i artikel 3.10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 2010, s. 17) (nedan kallat industriutsläppsdirektivet) och att tillämpningen av ”bästa tillgängliga teknik” ”[gav] de bästa resultaten i fråga om miljöeffektivitet och -ändamålsenlighet”.
369 Kommissionen har inte lämnat något svar avseende avsaknaden av kvantitativa krav vad gäller omfattningen av minskningen av utsläppen i de områden som överskrider gränsvärdena för föroreningar.
370 Vad slutligen beträffar den förorening som är förknippad med tillverkningen av träpellets, har kommissionen nöjt sig med att hävda att ”[t]rots en fördjupad granskning [visade det sig] vara svårt att generellt integrera livscykelöverväganden i kriterierna på grund av att det saknas användbara och jämförbara uppgifter (se dokumentet ’Taxonomy [Regulation’s] Impact Assessment’)”.
371 Kommissionen har bestritt dessa argument.
372 Talan kan av följande skäl inte vinna bifall såvitt avser den tionde grundens andra del.
373 Det ska erinras om att enligt artikel 17.1 e i taxonomiförordningen ska en ekonomisk verksamhet, med beaktande av livscykeln för de produkter och tjänster som tillhandahålls av den ekonomiska verksamheten, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, anses orsaka betydande skada för förebyggande och begränsning av miljöföroreningar, om den leder till ”en betydande ökning av utsläpp av föroreningar till luft, vatten eller mark jämfört med situationen innan verksamheten inleddes”.
374 Inget av de argument som nämns i punkt 368 ovan visar att det föreligger en felaktig rättstillämpning på grund av ett åsidosättande av villkoren i artikel 17.1 e i taxonomiförordningen. Dessa argument innebär inte heller att kommissionens bedömningar i punkt 3.3.2 ii (sidorna 89 och 90) i bilaga III till det angripna beslutet förlorar sin trovärdighet.
375 För det första kan sökandena nämligen inte vinna framgång med sitt argument att kommissionen inte lämnade ett strukturerat svar för att vederlägga de invändningar som framförts i begäran om intern omprövning, utan endast kritiserade dem för att ha tolkat begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i artikel 3.10 i direktivet om industriutsläpp på ett felaktigt sätt.
376 Sökandena har inte närmare angett på vilket sätt det skulle strida mot artikel 17.1 e i taxonomiförordningen att kommissionen grundade sitt svar på begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i artikel 3.10 i industriutsläppsdirektivet. I synnerhet är det inte möjligt att i dessa argument urskilja faktiska eller rättsliga omständigheter som konkret kan hänföras till begreppet ”betydande ökning av utsläpp av föroreningar” eller till kategorierna ”luft”, ”vatten” och ”mark” som avses i artikel 17.1 e i taxonomiförordningen.
377 Kommissionens svar i punkt 3.3.2 ii (sidorna 89 och 90) i bilaga III till det angripna beslutet är dessutom relativt omfattande. Den gör det möjligt att förstå varför kommissionen har gjort begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i artikel 3.10 i industriutsläppsdirektivet till en av de grundläggande parametrarna inom ramen för de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i fråga om förebyggande och kontroll av föroreningar, som det hänvisas till i punkt 5 i den tabell över kriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” som återfinns i punkterna 4.7, 4.8, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen.
378 Enligt kommissionen var det motiverat att sätta begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i centrum för dessa kriterier, eftersom det rörde sig om ett kriterium som var optimalt på området. Kommissionen använder visserligen inte detta ord i det angripna beslutet. Det framgår emellertid av den sista meningen i första stycket på sidan 90 i det angripna beslutet, enligt vilken ”tillämpningen av bästa tillgängliga teknik [gav] de bästa resultaten i fråga om miljöeffektivitet och -ändamålsenlighet”, att den underförstått grundar sitt tillvägagångssätt på strävan efter denna optimering. Det framgår således att kommissionen var väl medveten om att detta optimala val återspeglar ett tillvägagångssätt som lagstiftaren har krävt.
379 Sökandena har inte genom sina argument förklarat varför kommissionen borde ha avvikit från kriteriet ”bästa tillgängliga teknik” såsom det förekommer i artikel 3.10 i industriutsläppsdirektivet. Sökandenas argumentation i detta avseende är oklar och ofullständig. Den har inte förklarat varför användningen av ”bästa tillgängliga teknik”, det vill säga det optimala på området, skulle vara olämplig för att uppfylla kraven i artikel 17.1 e i taxonomiförordningen eller för att uppnå de ”bästa resultaten i fråga om miljöeffektivitet och -ändamålsenlighet” som kommissionen har tagit upp i sitt svar.
380 För det andra kan sökandena inte heller vinna framgång med sitt argument att kommissionen inte bemötte invändningen att det inte fanns några krav på omfattningen av minskningen av utsläppen i ”de områden som överskrider gränsvärdena för föroreningar” (se punkt 369 ovan).
381 Detta argument är endast begripligt mot bakgrund av de invändningar som sökandena har framfört i begäran om intern omprövning avseende anläggningar i zoner som inte uppfyller ”gränsvärdena” för luftkvalitet i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/50/EG av den 21 maj 2008 om luftkvalitet och renare luft i Europa (EUT L 152, 2008, s. 1). Argumentet att kommissionen inte lämnade något svar avseende avsaknaden av krav i de ”områden som överskrider gränsvärdena för föroreningar” kan endast tas upp till sakprövning inom ramen för förevarande talan i den mån det har framställts i begäran om intern omprövning. Detta argument kan emellertid tas upp till sakprövning med hänsyn till vad som framgår av punkt 366 i begäran. Sökandena hade där kritiserat avsaknaden av krav för ”områden som överskrider gränsvärdena för föroreningar”, och detta inte generellt, utan för att framhålla att det inte fanns något ”kvantitativt tröskelvärde” vad gäller omfattningen av minskningen av utsläppen.
382 Det är riktigt att kommissionen, i punkt 3.3.2 ii) (sidorna 89 och 90) i bilaga III till det angripna beslutet, inte uttryckligen hänvisade till ordalydelsen i artikel 19.1 c i taxonomiförordningen eller angav om den hade kunnat finna kvantitativa tröskelvärden för omfattningen av minskningen av utsläppen i de områden som överskred gränserna för föroreningar och om den hade varit tvungen att begränsa sig till att föreskriva kvalitativa kriterier. Enligt artikel 19.1 k i taxonomiförordningen ska de tekniska granskningskriterier som fastställts i enlighet med artiklarna 10.3 och 11.3 i denna förordning, och detta inbegripet de kriterier som avses i artikel 17 i samma förordning, ”vara kvantitativa och innehålla tröskelvärden så långt det är möjligt, och annars vara kvalitativa”.
383 Sökandena kan emellertid inte med framgång göra gällande att kommissionen inte lämnade något svar vad gäller avsaknaden av krav för ”områden som överskred gränserna för föroreningar” i punkt 3.3.2 ii (sidorna 89 och 90) i bilaga III till det angripna beslutet. I punkt 1.3 (sidan 65) i bilaga III till det angripna beslutet tillbakavisade kommissionen nämligen alla argument avseende avsaknaden av kvantitativa kriterier genom att uttryckligen hänvisa till artikel 19.1 c i taxonomiförordningen. Även om punkt 1.3 (sidan 65) i bilaga III till det angripna beslutet mer allmänt avser den kritik som sökandena har framfört, i avsnitt IV.B i begäran om intern omprövning (punkt 108 i nämnda begäran), avseende förekomsten av ”maktmissbruk” på grund av att de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” inte innehöll några kvantitativa tröskelvärden, framgår det av denna del av det angripna beslutet att kommissionen ansåg att ”kriteriernas kvalitativa karaktär är en följd av att det saknas uppmätta referenser eller godtagna åtgärder för att fastställa kvantitativa urvalskriterier för anpassning i detta skede och av den relativa avsaknaden av kvantitativa anpassningsmål som fastställts på nationell, sektoriell eller subnationell nivå”. Kommissionens svar på kritiken om ett eventuellt ”maktmissbruk” omfattar således även problemet med avsaknaden av kvantitativa kriterier, vilket sökandena har åberopat inom ramen för den tionde grundens andra del.
384 För det tredje saknas grund för argumentet att kommissionen, vad gäller den förorening som är förknippad med tillverkningen av träpellets, har ”nöjt sig” med att hävda att ”[t]rots en fördjupad granskning [visade det sig] vara svårt att generellt integrera livscykelöverväganden i kriterierna på grund av att det saknas användbara och jämförbara uppgifter” (se punkt 370 ovan).
385 Eftersom det inte hänvisas till de särskilda materiella villkoren i artikel 17.1 f i taxonomiförordningen, vilka nämns i punkt 345 ovan, har detta argument inte styrkts. Sambandet mellan detta argument och fallet att en aktör som vill visa att dess verksamhet är miljömässigt hållbar måste undvika att det ska anses att den ”i) medför betydande skada för ekosystems goda tillstånd och motståndskraft” eller ”ii) skadar bevarandestatusen för livsmiljöer och arter, inbegripet sådana som är av unionsintresse” framgår inte alls på ett uppenbart sätt.
386 Tribunalen konstaterar vidare att kommissionen i sitt svar i punkt 3.3.2 ii (sidorna 89 och 90) i bilaga III till det angripna beslutet inte ”nöjde sig” med det påstående som anges i punkterna 368 och 384 ovan. När det däremot gäller problemet med den förorening som är förknippad med damm från tillverkning av träpellets, har kommissionen bifogat det citerade avsnittet en parentes som uttryckligen hänvisar till handlingen med rubriken ”Taxonomy [Regulation’s] Impact Assessment”, som den dessutom har citerat i fotnot XXV i det angripna beslutet och vars fullständiga titel har följande lydelse: ”Commission Staff Working Document ’Impact Assessment’, accompanying the document ’Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on the establishment of a framework to facilitate sustainable investment’, SWD(2018) 264 final, [av den] 24.5.2018”.
387 Såsom framgår av punkt 1.2 i bilaga I till det angripna beslutet, som avser samtliga enheter som har begärt intern omprövning av den delegerade förordningen, däribland sökandena, anser kommissionen att det finns grund för påståendet att ”de allmänna och specifika målen med den delegerade förordningen överensstämmer med taxonomiförordningens mål, vilka har förklarats i detalj i [dokumentet med rubriken ’Taxonomy [Regulation’s] Impact Assessment’]”. Långt ifrån att begränsa sig till detta uttalande fortsatte kommissionen sitt resonemang avseende lämpligheten av de tekniska granskningskriterierna för principen om att ”inte orsaka betydande skada” mot bakgrund av taxonomiförordningen, genom att redogöra för rättsliga och vetenskapliga omständigheter på sidorna 10–12 i bilaga I till det angripna beslutet.
388 Sökandena ifrågasätter inte den betydelse som parentesen som åtföljer det citat som anges i punkt 370 ovan, och som uttryckligen hänvisar till ett dokument som benämns ”Taxonomy [Regulation’s] Impact Assessment”, har för riktigheten av kommissionens bedömningar (se punkt 386 ovan). De har inte heller visat att det finns något samband mellan det argument som nämns i punkt 370 ovan och kommissionens allmänna bedömning i punkt 1.2 i bilaga I till det angripna beslutet. Sökandena har med andra ord inte beaktat det vidare – och mer omfattande – sammanhang i vilket uttalandet i fråga ingår, vilket gjorde det möjligt för kommissionen att göra ett sådant uttalande.
389 Genom att inte sätta in det avsnitt som citeras i punkt 370 ovan i sammanhanget av de omständigheter som kommissionen anfört i samband med den allmänna bedömningen i punkt 1.2 i bilaga I till det angripna beslutet eller i handlingen med rubriken ”Taxonomy [Regulation’s] Impact Assessment”, har sökandena underlåtit att föra fram några uppgifter som kan medföra att kommissionens bedömning att ”[t]rots en fördjupad granskning [visade det sig] vara svårt att generellt integrera livscykelöverväganden i kriterierna på grund av att det saknas användbara och jämförbara uppgifter” inte blir trovärdig.
390 Sökandenas invändning härvidlag kan följaktligen inte godtas och det kan inte heller någon annan del av den tionde grundens andra del.
Den tionde grundens tredje del: Felaktigheter avseende de tekniska granskningskriterier som gäller principen att ”inte orsaka betydande skada” inom ramen för den cirkulära ekonomin
391 Enligt sökandena strider kommissionens svar i punkt 3.3.2 (sidan 88) i bilaga III till det angripna beslutet, i vilken det hänvisas till punkt 3.1.2 b (sidorna 44–46) i bilaga II till samma beslut, när det gäller de betänkligheter som uttrycktes i begäran om intern omprövning avseende den totala avsaknaden av tekniska granskningskriterier avseende principen om att ”inte orsaka betydande skada” avseende den cirkulära ekonomin i fråga om skogsbioenergiverksamhet, mot artikel 10.3 b i taxonomiförordningen.
392 I punkt 3.3.2 (sidan 88) i bilaga III till det angripna beslutet – i vilken det hänvisas till punkt 3.1.2 b (sidan 44) i bilaga II till det angripna beslutet – bemötte kommissionen dessa farhågor genom att förklara att förhållandet mellan kaskadprincipen och biomassa var ”mycket komplext” och att ”det finns inte fanns tillräckliga vetenskapliga uppgifter utifrån vilka det var möjligt att utforma lämpliga kriterier”. Kommissionen har även grundat sin bedömning på hänvisningarna till den cirkulära ekonomin i RED II‑direktivet och på kommissionens förslag till översyn av detta direktiv, som syftar till att avskräcka medlemsstaterna från att ge incitament till energiproduktion genom förbränning av sågtimmer, fanértimmer, stubbar och rötter.
393 För det första bekräftar detta svar, enligt sökandena, att skogsbioenergiverksamhet skadar den cirkulära ekonomin och att avsaknaden av tekniska granskningskriterier enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” avseende den cirkulära ekonomin strider mot artikel 10.3 b i taxonomiförordningen, jämförd med artikel 17.1 d i) i taxonomiförordningen.
394 För det andra har sökandena, som svar på de överväganden som kommissionen har gjort i sitt svaromål, enligt vilka dess behörighet att utarbeta tekniska granskningskriterier ska tolkas mot bakgrund av dess befogenhet att anta ett tillvägagångssätt ”i etapper” och att ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts, såsom krävs enligt artikel 19.5 i taxonomiförordningen, gjort gällande att kommissionen, när den antar en sådan administrativ rättsakt såsom en delegerad förordning, måste iaktta den lagstiftningsakt som ger den befogenhet att anta denna administrativa rättsakt av det skälet att den har befogenhet att senare ändra den. I förevarande fall fanns det emellertid bevis för att verksamhet med anknytning till bioenergi kunde skada den cirkulära ekonomin och att det var nödvändigt och möjligt att fastställa tekniska granskningskriterier enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” avseende den cirkulära ekonomin.
395 Kommissionen har bestritt dessa argument.
396 Tribunalen konstaterar att de argument som redovisats i punkterna 393 och 394 ovan saknar grund. Sökandena har inte lyckats visa att kommissionens svar i punkt 3.3.2 i bilaga III (sidan 88) till det angripna beslutet, jämförd med punkt 3.1.2 b (sidan 44) i bilaga II till detta beslut, är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning eller att detta svar strider mot artikel 10.3 b i taxonomiförordningen, jämförd med artikel 17.1 d i) i samma förordning.
397 Enligt artikel 10.3 b i taxonomiförordningen ska kommissionen anta en delegerad förordning för att ”komplettera artikel 17 genom att för varje relevant miljömål fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet för vilken tekniska granskningskriterier har fastställts … orsakar betydande skada för ett eller flera av dessa mål”. Enligt artikel 17.1 d i taxonomiförordningen anses en ekonomisk verksamhet orsaka betydande skada på den cirkulära ekonomin när den ”leder till betydande ineffektivitet vid användningen av material eller vid direkt eller indirekt användning av naturresurser såsom icke förnybara energikällor, råmaterial, vatten och mark i ett eller flera stadier av produkternas livscykel, inklusive vad gäller produkternas hållbarhet, reparerbarhet, uppgraderbarhet, återanvändbarhet eller möjligheten att materialåtervinna dessa”.
398 Sökandena har för det första gjort gällande att kommissionen har ”bekräftat” att skogsbioenergiverksamhet skadar den cirkulära ekonomin och att avsaknaden av tekniska granskningskriterier enligt principen om att ”inte orsaka betydande skada” avseende den cirkulära ekonomin strider mot artiklarna 10 och 17 i taxonomiförordningen (se punkt 393 ovan). Detta påstående grundar sig huvudsakligen på sökandenas bestridande av påståendet i det angripna beslutet att kommissionen, vid tidpunkten för antagandet av nämnda beslut, inte hade tillgång till tillräckliga vetenskapliga uppgifter för att fastställa de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” avseende den cirkulära ekonomin (se även punkt 392 ovan).
399 I förevarande fall är det sökandena som har bevisbördan för att det föreligger vetenskapliga bevis som kan ligga till grund för antagandet av de tekniska granskningskriterier som sökandena anser saknas. De måste därför, inom ramen för förevarande talan, ifrågasätta den slutsats som kommissionen dragit därav, genom att tillhandahålla uppgifter som kan medföra att kommissionens bedömning förlorar sin trovärdighet.
400 Det framgår av punkt 3.1.2 b i bilaga II (sidan 44) till det angripna beslutet att den icke-statliga organisation som hade framfört liknande, eller till och med identiska, farhågor som sökandena vid tidpunkten för begäran om intern omprövning avseende problematiken kring principen om kaskadanvändning av biomassa hade åberopat vissa ”TEG recommendations” (rekommendationer från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering) till stöd för sin invändning. Bilagorna till ansökan innehåller visserligen en rapport med rubriken ”Technical Expert Group on sustainable finance”, vilken förefaller motsvara de ovannämnda ”TEG recommendations”, vilka kommissionen vid flera tillfällen har hänvisat till i bilagorna till det angripna beslutet och som ingetts till tribunalen som bilaga A.42 till ansökan till stöd för de påståenden som framförts inom ramen för den andra grunden. Denna handling skulle i viss mån ha kunnat ligga till grund för denna del av den tionde grunden.
401 Även om det inte ankommer på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som kan utgöra grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (dom av den 15 december 2016, TestBioTech m.fl./kommissionen, T‑177/13, ej publicerad, EU:T:2016:736, punkt 141), konstaterar tribunalen att rapporten ”Technical Expert Group on sustainable finance” inte innehåller någon omständighet som kan ifrågasätta kommissionens svar att ”det inte fanns tillräckliga vetenskapliga uppgifter utifrån vilka det var möjligt att utforma lämpliga kriterier” med avseende på den cirkulära ekonomin. Såsom sökandena har gjort gällande inom ramen för den nionde grunden är bevisvärdet av denna rapport lågt i förhållande till problematiken kring den cirkulära ekonomin. I punkt 166 i ansökan anges särskilt följande:
”När kommissionen utarbetade de tekniska granskningskriterierna för begränsning avseende skogsbioenergiverksamhet bekräftade den också formellt att den stödde sig på rapporten från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering. Denna har emellertid inte gjort någon verklig insamling av vetenskapliga uppgifter och det kan därför inte anses att dess rapporter uppfyller kravet på ’entydiga vetenskapliga bevis’. I den enda ’analys’ som görs i slutrapporten från [den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering] anges att användningen av bioenergi ’om den inte genomförs på ett korrekt sätt, kanske inte har någon positiv nettoeffekt eller rentav har en negativ inverkan’ på begränsningen av klimatförändringarna. I rapporten från [den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering] sägs dock ingenting om hur bioenergi ska användas på ett ’korrekt’ sätt.”
402 Under dessa förhållanden kan de omständigheter som sökandena har anfört inte leda till slutsatsen att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning vad gäller de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada för den cirkulära ekonomin”.
403 För det andra, och i motsats till vad sökandena har påstått, utgör den huvudsakliga underliggande faktorn i kommissionens svar på de argument som nämns i punkt 394 ovan, som återfinns i punkt 3.1.2 b (sidorna 44–46) i bilaga II till det angripna beslutet, till vilken det hänvisas i punkt 3.3.2 (sidan 88) i bilaga III till detta beslut – inte en hänvisning av kommissionen till dess befogenhet att därefter ändra den delegerade förordningen.
404 Såsom framgår av den sista meningen i sista stycket på sidan 44 i bilaga II till det angripna beslutet, avser kommissionens huvudargument avseende dess befogenhet att ändra den delegerade förordningen den omständigheten att den, vid tidpunkten för antagandet av den delegerade förordningen eller det angripna beslutet, inte hade tillräckligt med vetenskapliga uppgifter för att säkerställa ett korrekt genomförande av principen om kaskadanvändning. Kommissionen tillkännagav härigenom att den var beredd att revidera den delegerade förordningen när andra unionsrättsliga bestämmelser, såsom bestämmelserna i RED II‑direktivet, kunde ändras mot bakgrund av ”ytterligare” vetenskapliga bevis, såsom framgår av den sista meningen i andra stycket på sidan 46 i bilaga II till det angripna beslutet. Det framgår av sista stycket på sidan 45 i det angripna beslutet att den framtida översynen av RED II‑direktivet uttryckligen kommer att avse principen om kaskadanvändning och dess inverkan på det lämpliga sättet att hantera biomassaproblematiken för att minimera de otillbörliga snedvridningseffekterna på marknaden för råvaror för biomassa och de negativa effekterna på den biologiska mångfalden.
405 Sammantaget gör övervägandena på sidorna 44–46 i det angripna beslutet, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, det inte möjligt att konstatera att kommissionen avsåg att motivera lagenligheten av den delegerade förordningen genom att hänvisa till möjligheten till en framtida översyn av RED II‑direktivet. Av detta följer däremot att kommissionen avsåg att använda sig av sin behörighet för att utarbeta tekniska granskningskriterier på grundval av ett synsätt som grundar sig på utvecklingen av vetenskap och erfarenhet på området. Kommissionens aktuella uttalanden gör det möjligt att förstå att den, åtminstone vid antagandet av den delegerade förordningen eller det angripna beslutet, föredrog att avstå från att anta något specifikt kriterium och att den endast använde sig av ett tillvägagångssätt ”i etapper”.
406 Detta tillvägagångssätt i etapper som kommissionen redogjorde för i det angripna beslutet följer även av skäl 31 i den delegerade förordningen, enligt vilket de tekniska granskningskriterierna för bioenergirelaterad verksamhet bör ses över, kompletteras och vid behov revideras för att ta hänsyn till de senaste uppgifterna och beakta relevant unionslagstiftning, särskilt RED II‑direktivet och framtida omarbetningar av detta.
407 Ett sådant synsätt är förenligt med unionsdomstolens praxis. Det framgår således av punkt 91 i domen av den 17 oktober 2013, Schaible (C‑101/12, EU:C:2013:661), att unionslagstiftaren, när denne ska omstrukturera eller skapa ett ”komplext system”, får tillämpa ett tillvägagångssätt ”i etapper” och göra detta på grundval av vunna erfarenheter, under förutsättning att valet grundar sig på kriterier som är objektiva och lämpliga i förhållande till de mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. Detta synsätt är i princip tillämpligt inte bara på lagstiftaren, utan även på kommissionen när den antar delegerade akter på området, eftersom sammanhanget för de tekniska granskningskriterierna i sådana rättsakter hänför sig till ett ekonomiskt område som kännetecknas av en hög grad av teknisk komplexitet och som således förtjänar att betecknas som ”komplext” i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.
408 Såsom kommissionen har angett i punkt 3.1.2 b i bilaga II (s. 44) till det angripna beslutet, utan att motsägas av sökandena på denna punkt, är sambandet mellan kaskadanvändning och biomassa mycket komplext. Eftersom kommissionen, enligt sina egna uttalanden, inte förfogade över tillräckliga vetenskapliga bevis på grundval av vilka den hade kunnat anta lämpliga tekniska granskningskriterier avseende den cirkulära ekonomin och eftersom uppgifterna i handlingarna i målet vid tribunalen inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att dessa uttalanden var rättsstridiga, finner tribunalen att kommissionen hade rätt att avstå från att anta ett särskilt tekniskt granskningskriterium med anknytning till den cirkulära ekonomin och att begränsa sig till att tillämpa ett tillvägagångssätt ”etapp för etapp”.
409 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tionde grundens tredje del och därmed inte såvitt avser någon del av den tionde grunden.
Den elfte grunden: Felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik av de tekniska granskningskriterierna för anpassning till klimatförändringarna
410 Genom den elfte grundens första del har sökandena gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av artikel 11.1 och artikel 11.3 a i taxonomiförordningen, vilket utgör en felaktig rättstillämpning.
411 Genom den elfte grundens andra del har sökandena i huvudsak gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att förklara att de tekniska granskningskriterierna för anpassning uppfyllde de villkor som anges i taxonomiförordningen med avseende på skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi, dock utan att förklara på vilket sätt dessa kriterier kunde säkerställa att skogsbioenergiverksamhet bidrog väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna.
412 I punkt 1.2 i bilaga III (sidorna 64 och 65) till det angripna beslutet angav kommissionen, som svar på de aktuella argumenten i begäran om intern omprövning, vilket tillvägagångssätt den hade valt för att fastställa de tekniska granskningskriterierna för anpassning. Den utgår från principen att ”alla sektorer och verksamheter i ekonomin förväntas kunna bidra väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna” och att ”det inte [hade] varit möjligt att inkludera hela ekonomin i samband med anpassningen till klimatförändringarna i den delegerade akten med tanke på tidsfristerna för antagandet av den akten”. Samtidigt som kommissionen angav att de tekniska granskningskriterierna för anpassning var ”enhetliga” och ”grundade sig på förfaranden”, hävdade den dessutom att ”kriteriernas i huvudsak kvalitativa karaktär [var] en följd av att det i detta skede inte finns några uppmätta referensvärden eller vedertagna parametrar för att fastställa kvantitativa testkriterier för justering och av den relativa avsaknaden av kvantitativa mål för justering på nationell, sektoriell eller regional nivå”.
413 Enligt sökandena grundar sig kommissionens resonemang, som sammanfattats i punkt 412 ovan, på en felaktig tolkning från kommissionens sida av kraven i artikel 11.1 och 11.3 a i taxonomiförordningen.
414 För det första gäller kommissionens antagande i det angripna beslutet att ”alla verksamheter kan bidra till anpassningen till klimatförändringarna” (se punkt 412 ovan) skulle innebära att varje verksamhet som anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar enligt bilaga I till den delegerade förordningen också skulle anses bidra väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna enligt bilaga II till den delegerade förordningen. Ett sådant synsätt gör det emellertid onödigt att fastställa tekniska kriterier för anpassning som krävs enligt artikel 11.3 a i taxonomiförordningen och strider således mot förordningens syfte.
415 För det andra kräver de tekniska granskningskriterierna i bilaga II till den delegerade förordningen endast en minskning av de ”viktigaste” klimatriskerna i samband med verksamheten. Denna begränsning strider mot artikel 11.1 i taxonomiförordningen, som inte innehåller någon sådan precisering. Kommissionen har dessutom gjort det möjligt för de ekonomiska aktörerna att fritt avgöra huruvida en klimatrisk är en av de ”viktigaste” riskerna, vilket också är felaktigt.
416 För det tredje följer alla de tekniska granskningskriterierna för anpassning till klimatförändringarna av skyldigheten att göra en ”klimatrisk- och sårbarhetsanalys”, enligt vilken anpassningslösningar ska antas. ”Klimatrisk- och sårbarhetsanalysen” motsvarar emellertid endast ”första delen av meningen i artikel 11.1 a [i taxonomiförordningen]”, eftersom den enligt den delegerade förordningen endast ska identifiera risker ”som är av betydelse för verksamheten”. Tillvägagångssättet i den delegerade förordningen innebär emellertid att man bortser från den andra hälften av artikel 11.1 a i taxonomiförordningen, som avser de risker som uppstår till följd av anpassningslösningar och som kan påverka befolkningen, naturen eller tillgångarna. Dessa anpassningskriterier avser således huvudsakligen skyddet av verksamheten mot de naturrisker som ökar till följd av klimatförändringarna, men tar inte tillräcklig hänsyn till riskerna för befolkningen och naturen.
417 Slutligen har sökandena inom ramen för den elfte grundens andra del gjort gällande att beslutet är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning. I detta avseende hävdar de att beslutet inte innehåller något argument som förklarar på vilket sätt de tekniska granskningskriterierna för anpassning kan säkerställa att bioenergirelaterad skogsverksamhet bidrar väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna.
418 Kommissionen har bestritt dessa argument.
419 Talan kan av följande skäl inte vinna bifall såvitt avser den elfte grundens första del.
420 När det gäller räckvidden av den elfte grundens första del har sökandena, i punkt 218 i ansökan, nämnt de invändningar som de framfört i punkterna 333–337 i begäran om intern omprövning. Ansökan innehåller emellertid inte något argument avseende kommissionens svar i punkt 3.3.1 i bilaga III (sidan 88) till det angripna beslutet, jämförd med punkt 2.3 i bilaga III (sidorna 71–73) till nämnda beslut. Härav följer att kommissionens svar på invändningarna i punkterna 333–337 i begäran om intern omprövning inte har bestritts. Det är således endast kommissionens svar i punkt 1.2 i bilaga III (sidorna 63–65) till det angripna beslutet som är föremål för den elfte grunden. Denna tolkning av förevarande grund bekräftas av fotnot 51 (sidan 27) i repliken, av vilken det framgår att den elfte grunden endast avser svaret i punkt 1.2 i bilaga III (sidorna 63–65) till det angripna beslutet.
421 Inget av de argument som nämns i punkterna 413–417 ovan kan heller visa att det angripna beslutet är behäftat med en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart oriktig bedömning.
422 För det första kan talan inte vinna bifall såvitt avser invändningen att kommissionens synsätt, enligt vilket ”alla verksamheter kan bidra till anpassningen till klimatförändringarna” (se punkt 414 ovan), är ”nästan överflödigt” och gör det onödigt att fastställa tekniska granskningskriterier för anpassning som krävs enligt artikel 11.3 a i taxonomiförordningen.
423 Det är riktigt att kommissionen i det angripna beslutet angav att ”alla sektorer och verksamheter i ekonomin” kunde bidra väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna. Den åsidosatte dock inte syftet med artikel 11.3 a i taxonomiförordningen genom att göra detta. Denna förklaring från kommissionen, som är likvärdig med att anse att ingen ekonomisk aktör utesluts från kretsen av aktörer som kan bidra till anpassningen till klimatförändringarna, är förenlig med målet om en utveckling mot låga växthusgasutsläpp och klimattålighet, som anges i skäl 3 i taxonomiförordningen. Denna utveckling gäller för alla ekonomiska sektorer.
424 Sökandena har vidare kritiserat kommissionen för att den fann i huvudsak att ”varje verksamhet som anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar enligt bilaga I till den delegerade förordningen [automatiskt] [borde] anses bidra väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna enligt bilaga II till denna akt” (se punkt 414 ovan), vilket gör det ”onödigt” att fastställa de tekniska granskningskriterier för anpassning som krävs enligt artikel 11.3 a i taxonomiförordningen.
425 I detta sammanhang kan det inte konstateras att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
426 Sökandenas påstående, som nämnts ovan i punkt 414, grundar sig på en teoretisk tolkning av kommissionens svar. Enligt sökandena innebär kommissionens uttalande att det blir ”onödigt” att tillämpa kriterierna kopplade till anpassning till klimatförändringar i bilaga II till den delegerade förordningen på en ekonomisk verksamhet, eftersom denna verksamhet redan uppfyller kraven på begränsning av klimatförändringar enligt bilaga I till den delegerade förordningen. Kommissionens svar kan emellertid inte tolkas så, att erkännandet av en ekonomisk verksamhet som ”miljömässigt hållbar”, i enlighet med de tekniska granskningskriterierna i bilaga I till den delegerade förordningen, leder till att denna verksamhet automatiskt svarar mot den kategori av kriterier som anges i bilaga II till denna förordning. En sådan automatik kan inte godtas, om inte annat än på grund av att de tekniska granskningskriterierna i bilagorna I och II till den delegerade förordningen skiljer sig åt, vilket framgår av en jämförelse mellan de aktuella bestämmelserna, det vill säga punkterna 4.7, 4.8, 4.13, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilagorna I och II till den delegerade förordningen, avseende skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi.
427 Slutligen har sökandena inte bestritt att de kriterier som anges i bilagorna I och II till den delegerade förordningen avser samma ekonomiska verksamhet, eftersom ”det inte [hade] varit möjligt att inkludera hela ekonomin i samband med anpassningen till klimatförändringarna i den delegerade akten med tanke på tidsfristerna för antagandet av den akten” (se punkt 412 ovan).
428 Sökandena har inte bestritt att vissa ekonomiska verksamheter som avses i bilaga I till den delegerade förordningen kan omfattas av tillämpningsområdet för bilaga II till denna förordning.
429 Det är, såsom påpekats i punkt 407 ovan, tillåtet för kommissionen, när den ska skapa regler som ingår i ett komplext ekonomiskt system, att välja ett tillvägagångssätt i etapper och att ta hänsyn till de erfarenheter som vunnits, under förutsättning att dess val grundas på kriterier som är objektiva och lämpliga i förhållande till de mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. I förevarande fall hade kommissionen, såsom har påpekats i punkt 408 ovan, rätt att arbeta steg för steg vad gäller de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för den cirkulära ekonomin. Så är fallet med de tekniska granskningskriterierna för anpassning till klimatförändringarna.
430 För det andra ska sökandenas argument avseende minskningen av de ”viktigaste” klimatriskerna (se punkt 415 ovan) avvisas. Argumentet togs nämligen inte upp i punkterna 106 och 107 eller i punkterna 333–337 i begäran om intern omprövning. Sökandena avser vidare vissa tekniska granskningskriterier som anges i den delegerade förordningen i sig, men inte i det angripna beslutet.
431 Detta argument är under alla omständigheter helt ogrundat. Enligt sökandena är ”fokus” på lösningarna ”som väsentligt minskar de mest betydande fysiska klimatriskerna” inte tillräckligt för att göra de tekniska granskningskriterierna i punkterna 4.7, 4.8, 4.13, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilaga II till den delegerade förordningen förenliga med artikel 11.1 och 11.3 i taxonomiförordningen.
432 Förutom den omständigheten att sökandena inte har bestritt denna påstådda brist med avseende på de materiella villkoren i artikel 11.1 och 11.3 i taxonomiförordningen, har de emellertid inte förklarat varför lösningarna ”som väsentligt minskar de mest betydande fysiska klimatriskerna” (punkt 1 i tabellen med tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentligt bidrag till anpassning till klimatförändringar” i punkterna 4.7, 4.8, 4.13, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilaga II till den delegerade förordningen) inte bidrar väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna, såsom krävs enligt artikel 11.1 i taxonomiförordningen.
433 För det tredje kan sökandenas argument som nämns i punkt 416 ovan inte godtas. I motsats till vad sökandena har gjort gällande har det inte visats att de tekniska granskningskriterierna för anpassning till klimatförändringar åsidosätter skyldigheten enligt artikel 11.1 a i taxonomiförordningen att undersöka och identifiera de risker som följer av anpassningslösningar som kan påverka människor, naturen eller tillgångar. Sökandena har inte angett några exakta omständigheter som kan vederlägga kommissionens påstående i svaromålet att de tekniska granskningskriterierna inte ska läsas isolerat, utan mot bakgrund av de andra kriterierna, vilket innebär att dessa kriterier tillsammans säkerställer ett väsentligt bidrag till anpassningen till klimatförändringarna, såsom krävs enligt artikel 11.1 a i taxonomiförordningen. Sökandenas argument är selektiva och tar inte hänsyn till samtliga parametrar i nämnda tekniska granskningskriterier.
434 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den elfte grundens andra del. Sökandenas påstående att kommissionen i det angripna beslutet inte angav ”något argument som förklarar på vilket sätt de tekniska granskningskriterierna för anpassning kan säkerställa att bioenergirelaterad skogsverksamhet bidrar väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna” innebär inte att kommissionens bedömningar i punkt 1.2 (sidorna 63–65) i bilaga III till det angripna beslutet förlorar sin trovärdighet.
435 Sökandena har ifrågasatt huruvida de aktuella tekniska granskningskriterierna är lämpliga för att säkerställa att skogsbioenergiverksamhet bidrar väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna. Det ska emellertid särskilt påpekas att de parametrar som anges i punkterna a–e i tabellerna över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentligt bidrag till anpassning till klimatförändringar” och som återfinns i punkt 4.7 i bilaga II till den delegerade förordningen gör det möjligt att fastställa under vilka omständigheter, av vilka skäl och på vilket sätt de föreslagna anpassningslösningarna för skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi – och därmed dessa ekonomiska verksamheter i sig – kan bidra väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna. Mot bakgrund av detta sammanhang som sökandena kände till var kommissionen inte skyldig att lämna en sådan förklaring i det angripna beslutet. Även om det antas att sökandena anser att de omständigheter som anges i punkterna 4.7, 4.8, 4.13, 4.19, 4.20, 4.23 och 4.24 i bilaga II till den delegerade förordningen inte heller gör det möjligt att förklara på vilket sätt de föreslagna anpassningslösningarna för skogsbruksverksamhet med anknytning till bioenergi – och följaktligen dessa ekonomiska verksamheter i sig – kan bidra väsentligt till anpassningen till klimatförändringarna, kan en sådan kritik under alla omständigheter inte med framgång åberopas i förevarande mål, eftersom den borde ha framförts till kommissionen i begäran om intern omprövning.
436 Av det ovan anförda följer att de argument som anges i punkterna 413–417 ovan inte kan godtas och att talan således inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den elfte grunden.
Den tolfte grunden: Felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vid tillämpningen av Parisavtalet och UNFCCC
437 Genom den tolfte grunden har sökandena bestritt det angripna beslutet i den del kommissionen underkände deras argument i begäran om intern omprövning att den delegerade förordningen strider mot artikel 2 i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och artikel 2.1 i Parisavtalet.
438 Det var fel av kommissionen att, i punkt 4.3 i bilaga III (sidorna 94–96) till det angripna beslutet, dels bestrida sökandenas argument att de tekniska granskningskriterierna var olämpliga mot bakgrund av Parisavtalet, dels hävda att ”Parisavtalets och UNFCCC:s art och allmänna logik under alla omständigheter [var] sådana att de inte [kunde] pröva den delegerade förordningens giltighet mot bakgrund av dessa folkrättsliga instrument”.
439 Kommissionen har bestritt dessa argument.
440 Talan kan inte vinna bifall på den tolfte grunden.
441 Eftersom samtliga argument som sökandena har anfört till stöd för förevarande grund vilar på premissen att UNFCCC, särskilt artikel 2 däri, och Parisavtalet, särskilt dess artikel 2.1, kan åberopas av sökandena, såväl i samband med deras begäran om intern omprövning i syfte att få fastställt att den delegerade förordningen är rättsstridig som i samband med bestridandet av det angripna beslutets lagenlighet inom ramen för förevarande talan, ska tribunalen först pröva huruvida dessa bestämmelser, såsom sökandena har gjort gällande, har en sådan direkt effekt.
442 Det ska erinras om att enligt artikel 216.2 FEUF är unionens institutioner bundna av avtal som ingåtts av unionen, och dessa avtal har följaktligen företräde framför de rättsakter som antas av dessa institutioner (se dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
443 Vid bedömningen av vilka verkningar som bestämmelser i ett avtal som ingåtts mellan unionen och tredjeländer har i unionens rättsordning måste dock de aktuella bestämmelsernas internationella ursprung beaktas. Enligt folkrättsliga principer står det de unionsinstitutioner som är behöriga att förhandla om och ingå ett sådant avtal fritt att med dessa länder komma överens om de verkningar som avtalets bestämmelser ska ha i de avtalsslutande parternas interna rättsordningar. Om denna fråga inte uttryckligen har reglerats i avtalet ankommer det på de behöriga domstolarna att avgöra frågan på samma sätt som den har att avgöra varje annan tolkningsfråga i samband med tillämpningen av avtalet inom unionen. Domstolen ska härvid bland annat grunda sig på avtalets anda, systematik och lydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
444 Det följer av fast rättspraxis att bestämmelserna i ett internationellt avtal, i vilken unionen är part, endast kan åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt, eller en invändning om rättsstridighet som riktas mot en sådan rättsakt, om avtalets beskaffenhet och systematik inte utgör hinder för detta, och dessa bestämmelser, till sitt innehåll, framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa (se dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Det är således endast när dessa två villkor är kumulativt uppfyllda som sådana bestämmelser kan åberopas vid unionsdomstolen som kriterium för att bedöma en unionsrättsakts lagenlighet (dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal, C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkt 37).
445 I motsats till vad sökandena har gjort gällande gäller dessa villkor för att bestämmelser i ett internationellt avtal som unionen har ingått ska kunna åberopas inte bara om nämnda bestämmelser åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt, utan även inom ramen för en begäran om intern omprövning enligt artikel 10.1 i Århusförordningen. Det framgår nämligen av skälen 19 och 21 i Århusförordningen att förfarandet för intern omprövning enligt denna förordning syftar till att ”säkerställa adekvata och effektiva rättsmedel, inbegripet rättsmedlen vid Europeiska [unionens] domstol enligt de relevanta bestämmelserna i [fördraget]” och att möjligheten att väcka talan vid Europeiska unionens domstol i enlighet med relevanta bestämmelser i fördraget inleds när en begäran om intern omprövning inte har lett till något resultat. En begäran om intern omprövning enligt artikel 10.1 i Århusförordningen utgör således ett föregående steg i förfarandet, vilket i förekommande fall kan ligga till grund för en senare talan vid unionsdomstolen enligt artikel 12 i nämnda förordning. Såsom det har erinrats om i punkt 30 ovan skiljer sig dessutom omfattningen av domstolsprövningen av ett beslut om avslag på en begäran om intern omprövning inte från omfattningen av domstolsprövningen av det förvaltningsbeslut som var föremål för nämnda begäran om denna rättsakt skulle överklagas till domstol. Under dessa omständigheter finns det inget som motiverar att samma villkor för åberopande av bestämmelser i ett internationellt avtal som unionen har ingått inte ska tillämpas på en begäran om intern omprövning med stöd av artikel 10.1 i Århusförordningen som vid en talan som väckts vid unionsdomstolen.
446 Vad i förevarande fall gäller artikel 2.1 i Parisavtalet, ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att denna bestämmelse, med hänsyn till sitt innehåll, inte framstår som ovillkorlig och tillräckligt precis för att kunna åberopas direkt för att bestrida lagenligheten av en av unionens sekundärrättsakter (dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkterna 1037–1040). Detsamma gäller för artikel 2 i UNFCCC. Det ska nämligen påpekas att det i denna bestämmelse endast fastställs mål och allmänna regler, utan att det för den skull fastställs någon exakt åtgärd eller, i vart fall, någon specifik parameter som gör det möjligt att säkerställa att dessa mål uppnås.
447 Eftersom ett av de villkor som anges i punkt 444 inte är uppfyllt, följer härav, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, att dessa bestämmelser i UNFCCC och Parisavtalet inte har direkt effekt och således i princip inte kan åberopas av sökandena för att, inom ramen för förevarande talan, ifrågasätta lagenligheten av det angripna beslutet eller, i samband med begäran om intern omprövning, den delegerade förordningen.
448 Såsom sökandena helt riktigt har anfört har domstolen emellertid medgett att för det fall unionen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse vilken den åtagit sig inom ramen för avtal som ingåtts inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO) (nedan kallade WTO-avtalen) eller när den aktuella unionsrättsakten uttryckligen hänvisar till vissa specifika bestämmelser i dessa avtal, ankommer det på domstolen att pröva huruvida unionsrättsakten i fråga och rättsakter som antagits för att genomföra denna unionsrättsakt är lagenliga i förhållande till bestämmelser i dessa avtal (se dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 56 och där angiven rättspraxis). Domstolen har dock klargjort att dessa undantag endast motiverades av den särskilda beskaffenheten hos de avtal som gav upphov till dem (dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 57, och dom av den 13 januari 2015, rådet och kommissionen/Stichting Natuur en Milieu och Pesticide Action Network Europe, C‑404/12 P och C‑405/12 P, EU:C:2015:5, punkt 49).
449 När det gäller detta första undantag har domstolen redan slagit fast att det, för att det ska anses styrkt att unionslagstiftaren hade för avsikt att i unionsrätten genomföra en särskild förpliktelse som unionen åtagit sig inom ramen för WTO-avtalen, inte räckte att det av skälen i den aktuella unionsrättsakten allmänt framgår att unionen hade antagit rättsakten med beaktande av unionens internationella förpliktelser. Det var tvärtom nödvändigt att det av den angripna särskilda bestämmelsen i unionsrätten kunde fastställas att den avser att i unionsrätten genomföra en särskild förpliktelse som följer av WTO-avtalen (se dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
450 I förevarande fall kan det konstateras att sökandena inte har identifierat någon särskild bestämmelse i den delegerade förordningen – vars lagenlighet de har bestritt inom ramen för begäran om intern omprövning – som specifikt syftar till att i unionens rättsordning genomföra en särskild skyldighet som följer av artikel 2 i UNFCCC eller artikel 2.1 i Parisavtalet.
451 Såsom framgår av punkt 446 ovan fastställer dessa bestämmelser i UNFCCC och Parisavtalet endast mål och allmänna regler, utan att för den skull definiera någon exakt åtgärd. I den mån det i artikel 3.3 i UNFCCC anges att det ”[p]arterna bör vidta förebyggande åtgärder för att förutse, förhindra eller minimera orsakerna till klimatförändring och motverka dess skadliga effekter” och med beaktande av att det i artikel 2.1 c i Parisavtalet föreskrivs att avtalet syftar till att ”stärka de globala åtgärderna mot hotet från klimatförändringen i samband med en hållbar utveckling och insatser för att utrota fattigdom, i synnerhet genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling” måste det konstateras att UNFCCC och Parisavtalet ger parterna, däribland unionen, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa hur de ska genomföras.
452 Även om det i UNFCCC fastställs mål för att förebygga och begränsa orsakerna till klimatförändringarna och även om det i Parisavtalet anges mål för att stimulera finansiella flöden till en utveckling med låga växthusgasutsläpp och klimattålig utveckling, hänvisas det inte i något av dessa avtal till en ”taxonomi” för vissa ekonomiska verksamheter, såsom de som avses i taxonomiförordningen eller de som nämns i den delegerade förordningen.
453 Mot bakgrund av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som UNFCCC och Parisavtalet ger vid fastställandet av de exakta villkoren för deras genomförande, kan det inte anses att kommissionen, genom att anta den delegerade förordningen, avsåg att fullgöra de särskilda skyldigheter som följer av artikel 2 i UNFCCC eller artikel 2.1 i Parisavtalet (se, analogt, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkterna 59 och 60, och dom av den 13 januari 2015, rådet och kommissionen/Stichting Natuur en Milieu och Pesticide Action Network Europe, C‑404/12 P och C‑405/12 P, EU:C:2015:5, punkterna 51 och 52).
454 Vad gäller det andra undantaget framgår det av rättspraxis att detta förutsätter att den unionsbestämmelse som påstås vara oförenlig med ett internationellt avtal som unionen är bunden av direkt och uttryckligen hänvisar till precisa bestämmelser i det aktuella internationella avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 58, och dom av den 13 januari 2015, rådet och kommissionen/Stichting Natuur en Milieu och Pesticide Action Network Europe, C‑404/12 P och C‑405/12 P, EU:C:2015:5, punkt 50).
455 I likhet med vad som har påpekats i punkt 450 ovan konstaterar tribunalen att sökandena varken i begäran om intern omprövning eller inom ramen för förevarande talan har identifierat någon specifik unionsrättslig bestämmelse som de bestrider, nämligen en särskild bestämmelse i den delegerade förordningen som direkt och uttryckligen hänvisar till artikel 2 i UNFCCC eller artikel 2.1 i Parisavtalet.
456 Det ska dessutom påpekas att inte heller taxonomiförordningen hänvisar till UNFCCC. På samma sätt nämns Parisavtalet visserligen flera gånger i förordningen (se skälen 3, 11 och 24, artikel 2.5 och artikel 10.1 i nämnda förordning) men det är endast skäl 3 som innehåller en uttrycklig hänvisning till en precis bestämmelse i avtalet, nämligen artikel 2.1 c i nämnda avtal. Nämnda skäl ingår emellertid inte i taxonomiförordningens artikeldel och är följaktligen inte bindande i sig. Under alla omständigheter är det inte detta skäl som sökandena anser strida mot en viss bestämmelse i det aktuella internationella avtalet.
457 Härav följer att inget av de två undantag som anges i punkt 448 ovan är tillämpligt i förevarande fall.
458 I den mån sökandena har hänvisat till rättspraxis enligt vilken den omständigheten att detta avtal innehåller bestämmelser som saknar direkt effekt, i den meningen att dessa bestämmelser inte ger upphov till rättigheter som enskilda direkt kan åberopa vid domstol, inte utgör ett hinder för domstolens prövning av huruvida unionen har iakttagit de skyldigheter som åligger unionen i egenskap av part i ett internationellt avtal, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den gjorde gällande att det domstolsavgörande som sökandena har åberopat i detta avseende (dom av den 9 oktober 2001, Nederländerna/parlamentet och rådet, C‑377/98, EU:C:2001:523, punkt 54) har förblivit en isolerad företeelse (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i de förenade målen rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2014:310, punkt 67) och inte följdes av senare rättspraxis från unionsdomstolen. Trots en uttrycklig uppmaning att följa det (förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i de förenade målen rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2014:310, punkt 10), bekräftade unionsdomstolen snarare, bland annat genom de domar som anges i punkterna 442–444 ovan, den fasta rättspraxis som det hänvisas till ovan i dessa punkter, av vilken det i förevarande fall följer att sökandena varken kan åberopa artikel 2 i UNFCCC eller artikel 2.1 i Parisavtalet, vare sig inom ramen för förevarande talan eller i samband med sin begäran om intern omprövning av den delegerade förordningen.
459 Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att lagenligheten av den delegerade förordningen inte kunde prövas mot bakgrund av dessa folkrättsliga bestämmelser.
460 Tribunalen konstaterar under alla omständigheter att den tolfte grunden bygger på antagandet att kommissionens svar på den kritik som sökandena framfört i begäran om intern omprövning är felaktigt i förhållande till de tekniska granskningskriterier för begränsning avseende skogsbioenergiverksamhet som avses i den sjunde grundens första del. Såsom redan har påpekats ovan har sökandena genom sina argument inom ramen för den sjunde grundens första del inte visat att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktiga bedömningar i sitt svar på den kritik som de framfört i begäran om intern omprövning med avseende på de tekniska granskningskriterierna gällande begränsning avseende skogsbioenergiverksamhet.
461 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tolfte grunden. Talan ska således ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
462 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen, som sammanträder med fem domare),
följande:
1) Talan ogillas.
2) Robin Wood – Gewaltfreie Aktionsgemeinschaft für Natur und Umwelt eV och övriga sökande vars namn anges i bilagan ska ersätta rättegångskostnaderna.
Costeira
Kancheva
Öberg
Zilgalvis
Tichy-Fisslberger
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 mars 2026.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvisten
Parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Inledande överväganden om taxonomiförordningen och den delegerade förordningen
Inledande överväganden avseende begäran om intern omprövning och omfattningen av tribunalens prövning
Den första grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik vad gäller de tekniska granskningskriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en skogsförvaltningsverksamhet bidrar väsentligt till att begränsa klimatförändringarna
Den första grundens första del: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning vad gäller bedömningarna i det angripna beslutet avseende användningen av ett referensvärde ”vid oförändrade förhållanden” inom ramen för de tekniska granskningskriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en skogsförvaltningsverksamhet bidrar väsentligt till att begränsa klimatförändringarna
Den första grundens andra del: Det föreligger fel vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik enligt vilken de tekniska granskningskriterierna borde ha varit kvantitativa och inte grundade sig på entydiga vetenskapliga bevis och försiktighetsprincipen
Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktig bedömning vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik vad gäller undantaget från klimatnyttoanalys, som föreskrivs för skogsbruk med mindre än 13 hektar i kriterierna för väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar
Den andra grundens första del: Felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktig bedömning med avseende på artiklarna 10.1 f och 19.1 f i taxonomiförordningen vad gäller kommissionens svar att undantaget för bruk med mindre än 13 hektar enligt punkt 2.4 i bilaga I till den delegerade förordningen syftar till att ”begränsa den administrativa bördan för små skogsföretag och små skogsägare”
Den andra grundens andra del: Felaktig rättstillämpning eller uppenbart oriktig bedömning med avseende på artiklarna 10.1 f och 19.1 f i taxonomiförordningen vad gäller kommissionens svar att undantaget för skogsbruk med mindre än 13 hektar enligt punkt 2.4 i tabellen över tekniska granskningskriterier med rubriken ”Väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringar”, som återfinns i punkt 1.3 i bilaga I till den delegerade förordningen, är berättigad mot bakgrund av samtliga krav som ska beaktas av små skogsbrukare
Den andra grundens tredje del: Felaktig rättstillämpning genom att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av sin behörighet enligt artikel 10.3 a i taxonomiförordningen
Den tredje grunden: Kommissionens svar på sökandenas kritik avseende de tekniska granskningskriterierna för att avgöra huruvida en verksamhet orsakar betydande skada för anpassningen till klimatförändringarna är behäftad med fel
Den fjärde grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik av de kriterier som gör det möjligt att fastställa när en verksamhet inte orsakar någon betydande skada på övergången till en cirkulär ekonomi
Den femte grunden: Huruvida kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sitt svar på sökandenas kritik avseende kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” inom ramen för begränsningen av klimatförändringarna
Den sjätte grunden: Felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar i kommissionens svar på sökandenas kritik av de kriterier som gör det möjligt att avgöra huruvida en verksamhet inte medför betydande skada för skyddet och återställandet av den biologiska mångfalden och ekosystemen
Den sjunde grunden: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar när den i det angripna beslutet slog fast att de tekniska granskningskriterierna för begränsning avseende skogsbioenergiverksamhet är lämpliga för att avgöra huruvida en verksamhet bidrar väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna
Den sjunde grundens första del: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar när den fann att kriterierna för ”minskning av utsläppen av växthusgaser” var lämpliga för att säkerställa att skogsbioenergiverksamhet bidrar till att begränsa klimatförändringarna
Den sjunde grundens andra del: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den underkände sökandenas argument att hållbarhetskriterierna i RED IIdirektivet och LULUCF-kriterierna var otillräckliga för att bedöma skogsbrukets bidrag till begränsningen av klimatförändringarna
Den åttonde grunden: Uppenbart oriktig bedömning när det gäller kommissionens svar på sökandenas kritik avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för skogsbioenergiverksamhet
Den åttonde grundens första del: Felaktig tolkning av försiktighetsprincipen
Den åttonde grundens andra del: Kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att lägga oproportionerligt stor vikt vid kravet på politisk koherens i artikel 19.1 d i taxonomiförordningen
Den åttonde grundens tredje del: Felaktig tolkning av artikel 19.1 k i taxonomiförordningen
Den nionde grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar på grund av underlåtenhet att beakta relevanta entydiga vetenskapliga bevis och åsidosättande av försiktighetsprincipen
Den tionde grunden: Uppenbart oriktig bedömning i kommissionens svar på sökandenas kritik avseende kriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” för skogsbioenergiverksamhet, vad gäller förebyggande och begränsning av föroreningar samt skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem
Den tionde grundens första del: Kommissionens svar på kritiken avseende avsaknaden av lämpliga kriterier för att förhindra betydande skador på den biologiska mångfalden och ekosystemen är otillräckligt
Den tionde grundens andra del: Kommissionens svar på kritiken avseende de tekniska granskningskriterierna enligt principen att ”inte orsaka betydande skada” i syfte att förebygga och begränsa föroreningar är behäftad med fel
Den tionde grundens tredje del: Felaktigheter avseende de tekniska granskningskriterier som gäller principen att ”inte orsaka betydande skada” inom ramen för den cirkulära ekonomin
Den elfte grunden: Felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vad gäller kommissionens svar på sökandenas kritik av de tekniska granskningskriterierna för anpassning till klimatförändringarna
Den tolfte grunden: Felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vid tillämpningen av Parisavtalet och UNFCCC
Rättegångskostnader
Bilaga – Sökandena
* Rättegångsspråk: engelska.
1 Förteckningen över de övriga sökandena har endast bifogats den version som delgetts parterna.