Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Medina delivered on 16 April 2026

16 april 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk 68ea211b-397f-11f1-814f-01aa75ed71a1).
  • EUR-Lex har dokumentet som engelsk pdf: engelsk pdf.

Dokumentets text

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

LAILA MEDINA

föredraget den 16 april 2026(1)

Mål C‑879/24

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Danmark

” Fördragsbrott – Inrättande av en gemensam ram för erkännande av minimikrav på yrkeskvalifikationer för inlandssjöfart – Direktiv (EU) 2017/2397 och direktiv (EU) 2021/1233 – Artikel 39.3 och 39.4 – Skyldighet att sätta i kraft bestämmelser för att säkerställa överensstämmelse med dessa direktiv – Införlivande har inte skett och/eller kommissionen har inte underrättats om åtgärder för införlivande – Artikel 260.3 FEUF – Yrkande om åläggande att betala ett standardbelopp och ett dagligt vite ”

I. Inledning

1 Europeiska kommissionen har genom sin talan yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt i) artikel 39.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/2397 av den 12 december 2017 om erkännande av yrkeskvalifikationer för inlandssjöfart och om upphävande av rådets direktiv 91/672/EEG och 96/50/EG(2) och ii) artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/1233 av den 14 juli 2021 om ändring av direktiv (EU) 2017/2397 vad gäller övergångsbestämmelser för erkännande av bevis från tredjeland(3) genom att inte sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv, eller, i vart fall, genom att underlåta att underrätta kommissionen om detta.

2 Vidare har kommissionen yrkat att domstolen ska förplikta Konungariket Danmark att betala ett standardbelopp och ett dagligt vite från och med den dag då domen meddelas.

3 Förevarande talan om fördragsbrott företer två huvudaspekter. Den första aspekten gäller tolkningen av kriteriet i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 att sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig på en medlemsstats territorium, varigenom denna medlemsstat helt undantas från skyldigheten att införliva direktivet.

4 Den andra aspekten är av processuell karaktär och rör tolkningen av artikel 260.3 FEUF. I denna bestämmelse, som infördes genom Lissabonfördraget, föreskrivs en mekanism som gör det möjligt för kommissionen att väcka talan vid domstolen och begära att en medlemsstat åläggs att betala en ekonomisk sanktion från och med den dag då det i enlighet med artikel 258 FEUF först fastställs att den berörda medlemsstaten inte har uppfyllt sin skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv som antagits i enlighet med ett lagstiftningsförfarande.

5 Förevarande mål ger domstolen möjlighet att pröva huruvida det förfarande som föreskrivs i artikel 260.3 FEUF är tillämpligt i ett fall där unionslagstiftaren har antagit en målinriktad strategi för införlivande och den berörda medlemsstaten åberopar en specifik bestämmelse i det berörda direktivet som undantar medlemsstater från införlivandeskyldigheten när vissa kriterier är uppfyllda. Av de skäl som jag kommer att redogöra för i mitt förslag till avgörande anser jag att artikel 260.3 FEUF inte är tillämplig när det är själva förekomsten av en införlivandeskyldighet som kräver domstolens tolkning.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 2017/2397

6 I artikel 2 i direktiv 2017/2397, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 3:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 39.3 är detta direktiv inte heller tillämpligt på personer som framför farkoster i medlemsstater vars inre vattenvägar inte är förbundna med en annan medlemsstats farbara vattenvägnät och som endast

a) framför farkoster under ett begränsat antal resor av lokalt intresse där avståndet från avgångsplatsen aldrig är längre än tio kilometer, eller

b) framför farkoster på resor som är säsongsbundna.”

7 Artikel 39 i direktiv 2017/2397, med rubriken ”Införlivande”, har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 17 januari 2022. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

…

3. Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska en medlemsstat i vilken alla personer är undantagna enligt artikel 2.3 enbart vara skyldig att sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa överensstämmelse med artikel 10 vad gäller erkännande av kvalifikationsbevis och tjänstgöringsjournalen, med artikel 38 vad gäller erkännande av giltiga bevis samt med artikel 15. Sådana medlemsstater ska sätta dessa bestämmelser i kraft senast den 17 januari 2022.

Medlemsstaten får inte utfärda unionsbevis för kvalifikationer eller godkänna utbildningsprogram eller simulatorer förrän den har införlivat och genomfört övriga bestämmelser i detta direktiv och underrättat kommissionen om att den har gjort detta.

4. Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska en medlemsstat inte vara skyldig att införliva detta direktiv så länge som sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig på dess territorium.

En sådan medlemsstat får inte utfärda unionsbevis för kvalifikationer eller godkänna utbildningsprogram eller simulatorer förrän den har införlivat och genomfört bestämmelserna i detta direktiv och underrättat kommissionen om att den har gjort detta.”

B. Direktiv 2021/1233

8 Genom direktiv 2021/1233 ändrades direktiv 2017/2397 vad gäller övergångsbestämmelser för erkännande av bevis från tredjeland. Genom artikel 1 i direktiv 2021/1233 ändrades särskilt artikel 10.3 i direktiv 2017/2397 och en sjunde punkt lades till artikel 38 i sistnämnda direktiv.

9 I artikel 2.1 i direktiv 2021/1233 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 17 januari 2022. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

Undantaget i artikel 39.4 i direktiv [2017/2397] ska i tillämpliga delar gälla för det här direktivet.”

III. Det administrativa förfarandet och förfarandet vid domstolen

10 Den 24 mars 2022 skickade kommissionen en formell underrättelse till Konungariket Danmark där det gjordes gällande att denna medlemsstat inte hade uppfyllt sin skyldighet att underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att införliva de bestämmelser som anges i artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 och artikel 2.1 i direktiv 2021/1233, före utgången av tidsfristen för införlivande av dessa bestämmelser, nämligen den 17 januari 2022.

11 I sitt svar av den 25 maj 2022 anförde Konungariket Danmark att landet inte var skyldigt att införliva dessa båda direktiv med sin nationella lagstiftning. Därvid åberopade Konungariket Danmark artikel 39.4 i direktiv 2017/2397, som enligt dess uppfattning undantog landet från skyldigheten att införliva dessa båda direktiv.

12 Kommissionen ansåg att Konungariket Danmarks svar var otillfredsställande och höll därför flera möten med de danska myndigheterna. Dessa möten ledde dock inte till att kommissionen underrättades om några införlivandeåtgärder.

13 Den 28 september 2023 sände kommissionen motiverade yttranden till Konungariket Danmark där det angavs att de nödvändiga åtgärderna för att fullt ut införliva direktiv 2017/2397 och direktiv 2021/1233 inte hade vidtagits och Konungariket Danmark uppmanades att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa direktiv inom två månader från delgivningen av dessa motiverade yttranden.

14 Konungariket Danmark besvarade kommissionens motiverade yttranden den 28 november 2023. I sitt svar upprepade Konungariket Danmark i stora drag sitt svar på den formella underrättelsen och insisterade på att Konungariket Danmark enligt artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 var undantaget från skyldigheten att införliva detta direktiv, och att landet därför inte heller var skyldigt att införliva direktiv 2021/1233. Konungariket Danmark gjorde på nytt gällande att det inte fanns några inre vattenvägar i Konungariket Danmark.

15 Kommissionen anser att Konungariket Danmark inte har införlivat direktiv 2017/2397 på det begränsade sätt som anges i artikel 39.3 i det direktivet, inte har införlivat direktiv 2021/1233 och inte har underrättat kommissionen om de relevanta nationella införlivandeåtgärderna, och har därför väckt förevarande talan.

IV. Bedömning

16 Enligt artikel 1 i direktiv 2017/2397 fastställs i detta direktiv villkoren och förfarandena för utfärdande av bevis för de kvalifikationer som innehas av personer vilka arbetar med driften av en farkost som framförs på de inre vattenvägarna i unionen samt för erkännande av sådana kvalifikationer i medlemsstaterna. Såsom framgår av skäl 5 i direktiv 2017/2397 syftar detta direktiv till att underlätta rörligheten, säkerställa navigationssäkerheten och skyddet av människoliv och miljön genom att införa bestämmelser om unionsbevis för kvalifikationer och utfärdande av bevis för yrkeskvalifikationer.(4)

17 Enligt skäl 10 i direktiv 2017/2397 medges emellertid i detta direktiv vissa undantag från det tvingande kravet på fullständigt införlivande i de medlemsstater där de nationella inre vattenvägarna inte är förbundna med någon farbar inre vattenväg i en annan medlemsstat och för att minska kostnaderna. Enligt skäl 15 i nämnda direktiv medges undantag för de medlemsstater där inlandssjöfart är en sällan förekommande verksamhet som bara gagnar lokala eller säsongsbundna intressen i vattenvägar som saknar förbindelse med andra medlemsstater. Även om principen om erkännande av yrkesbevis enligt detta direktiv bör respekteras i dessa medlemsstater, bör den administrativa bördan vara proportionell. Såsom anges i det skälet är det därför motiverat att tillåta de berörda medlemsstaterna att införliva endast de minimibestämmelser som krävs för erkännande av yrkesbevis.

18 Det följer dessutom av skäl 16 i direktiv 2017/2397 att för vissa medlemsstater, i vilka sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig, skulle ett krav på införlivande av detta direktiv innebära en oproportionell administrativ börda.

19 Alla dessa överväganden återspeglas i den målinriktade strategi för införlivande(5) som fastställs i artikel 39 i direktiv 2017/2397. Kort sagt delas medlemsstaterna i denna artikel upp i tre införlivandegrupper, nämligen de medlemsstater som är skyldiga att införliva direktivet fullt ut (artikel 39.1 i direktiv 2017/2397), de medlemsstater som är skyldiga att införliva det i begränsad eller minimal utsträckning (artikel 39.2 och 39.3 i nämnda direktiv), och de medlemsstater som inte har någon skyldighet att införliva direktivet alls (artikel 39.4 däri). Undantagen från kravet på fullständigt införlivande grundar sig i huvudsak på att det saknas inre vattenvägar som är förbundna med en annan medlemsstats farbara vattennätverk (artikel 39.2 och 39.3 i direktiv 2017/2397) respektive att sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig (artikel 39.4 däri).

20 Mer specifikt föreskrivs i artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 ett mycket begränsat krav (eller minimikrav) på att införliva endast tre bestämmelser, nämligen artiklarna 10, 38 och 15 i nämnda direktiv. Detta undantag från fullständigt införlivande gäller de medlemsstater där alla personer är undantagna från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2.3 i direktivet. Undantaget omfattar personer som framför farkoster i medlemsstater vars inre vattenvägar inte är förbundna med en annan medlemsstats farbara vattennätverk och som endast framför farkoster under ett begränsat antal resor av lokalt intresse (där avståndet från avgångsplatsen aldrig är längre än tio kilometer) eller framför farkoster på resor som är säsongsbundna.

21 I artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 fastställs ett fullständigt undantag från kravet på införlivande, vilket gäller för en medlemsstat så länge som sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig på dess territorium.

22 Genom direktiv 2021/1233 ändrades direktiv 2017/2397 vad gäller övergångsbestämmelser för erkännande av bevis från tredjeland. Ändringen avsåg mer specifikt artikel 10.3 och artikel 38 i direktiv 2017/2397 (vilka båda omfattas av minimikravet på införlivande i enlighet med artikel 39.3 i nämnda direktiv). I artikel 2.1 i direktiv 2021/1233 föreskrivs att undantaget i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 i tillämpliga delar ska gälla för direktiv 2021/1233.

23 Efter dessa förklaringar kommer jag nu först att undersöka huruvida Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 258 FEUF och därefter huruvida artikel 260.3 FEUF är tillämplig under de omständigheter som föreligger i förevarande mål.

A. Överträdelse av artikel 258 FEUF

1. Parternas argument

24 Kommissionen har konstaterat att Konungariket Danmark är en av de medlemsstater som enligt artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 är skyldiga att införliva direktivet i begränsad utsträckning. I enlighet med artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 är Konungariket Danmark även skyldigt att införliva direktiv 2021/1233. I förevarande fall har Konungariket Danmark inte underrättat kommissionen om några åtgärder för att införliva dessa båda direktiv.

25 Enligt kommissionen är det, i motsats till vad Konungariket Danmark har hävdat, endast Republiken Cypern och Republiken Malta, vilka inte har några inre vattenvägar där sjöfart är möjlig, som är undantagna från införlivandeskyldigheten enligt artikel 39.4 i direktiv 2017/2397. Även om de danska inre vattenvägarna inte är förbundna med en annan medlemsstats farbara vattennätverk är transport på inre vattenvägar möjlig i Konungariket Danmark och bedrivs faktiskt, exempelvis i hamnarna i Aalborg, längs Gudenå och Odense Å samt i Köpenhamns hamn. Hamnen i Aalborg beskrivs som en ”inlandshamn”, medan hamnen i Odense beskrivs som en ”kanalhamn”. På Gudenå anordnar den största aktören säsongsbundna kryssningar. I Köpenhamns hamn erbjuder en aktör båtutflykter på kanalerna.

26 Kommissionen har anfört att eftersom villkoren i artikel 2.3 i direktiv 2017/2397 är uppfyllda såvitt avser vissa danska hamnar, kanaler och vattenvägar, så är Konungariket Danmark skyldigt att i enlighet med artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 införliva de båda direktiven i begränsad utsträckning.

27 Kommissionen har tillagt att Konungariket Danmarks hänvisning till andra dokument och rättsakter som berör avsaknaden av inre vattenvägar i Konungariket Danmark, såsom 1996 års karta över transeuropeiska transportnät (TEN-T)(6) eller direktiv (EU) 2016/1629,(7) inte kan tillmätas betydelse. TEN-T‑kartan indikerar endast att danska hamnar inte ingår i det transeuropeiska transportnätet. Direktiv 2016/1629 har ett annat tillämpningsområde än direktiv 2017/2397. Medan direktiv 2016/1629 avser de tekniska kraven för fartyg i inlandssjöfart, avser direktiv 2017/2397 yrkeskvalifikationer inom inlandssjöfarten.

28 Kommissionen har i alla händelser erinrat om att det följer av fast rättspraxis att den omständigheten att en viss verksamhet som avses i ett direktiv inte förekommer i en specifik medlemsstat inte kan befria denna medlemsstat från dess skyldighet att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att säkerställa ett korrekt införlivande av samtliga bestämmelser i detta direktiv.(8)

29 I sitt svaromål har Konungariket Danmark inledningsvis anfört att tvisten rör fastställandet av tillämpningsområdet för direktiven 2017/2397 och 2021/1233. Konungariket Danmark och kommissionen är fundamentalt oeniga om huruvida sjöfart på inre vattenvägar är ”tekniskt möjlig” i Konungariket Danmark i den mening som avses i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397. Frågan är därför inte om Konungariket Danmark vidtagit åtgärder i tid för att införliva de båda direktiven och underrättat kommissionen om dessa åtgärder, utan i stället om Konungariket Danmark alls är skyldigt att införliva dessa båda direktiv i sin nationella lagstiftning. Detta klargörande är väsentligt mot bakgrund av kommissionens yrkande enligt artikel 260.3 FEUF, då villkoren för tillämpning av denna artikel inte är uppfyllda.

30 För det första har Konungariket Danmark framhållit att det ankommer på kommissionen att bevisa att sjöfart på inre vattenvägar är tekniskt möjlig på dess territorium, vilket den inte har gjort.

31 För det andra har Konungariket Danmark hävdat att det framgår av förarbetena till direktiv 2017/2397 att Konungariket Danmark, Republiken Cypern och Republiken Malta uttryckligen var undantagna från direktivets tillämpningsområde fram till knappt tre veckor före den slutliga överenskommelsen mellan Europaparlamentet och rådet, vilket bekräftar Konungariket Danmarks ståndpunkt.

32 För det tredje har Konungariket Danmark gjort gällande att tillämpningsområdet för direktiven 2017/2397 och 2021/1233 bör förstås mot bakgrund av tillämpningsområdet för direktiv 2016/1629. I förteckningen över unionens inre vattenvägar i bilaga I till sistnämnda direktiv nämns inga danska inre vattenvägar. Dessutom undantas Konungariket Danmark enligt artikel 40 i direktiv 2016/1629 från detta direktivs tillämpningsområde.

33 För det fjärde har Konungariket Danmark påpekat att andra rättsliga instrument, såsom kartan över inre vattenvägar och hamnar i medlemsstaternas stomnät som finns intagen i bilaga I till förordning (EU) 2024/1679(9) och kartan över det europeiska nätet av vattenvägar och hamnar som var följden av den europeiska överenskommelsen om viktiga inre vattenvägarna av internationell betydelse (AGN),(10) bekräftar att det inte finns några inre vattenvägar på danskt territorium.

34 För det femte har Konungariket Danmark hävdat att vissa hamnar eller kanaler som kommissionen har hänvisat till är förbundna med havet och således inte kan betecknas som inre vattenvägar mot bakgrund av definitionen av inre vattenväg i artikel 3 led 1 i direktiv 2017/2397. Detta gäller för Limfjorden (Aalborgs hamn), Odensefjorden (Odense hamn) och kanalerna i Köpenhamn (Köpenhamns hamn). Andra sjöar och floder, såsom Silkerborgssjöarna, Gudenån och Odense Å, trafikeras, till skillnad från de stora flod- och kanalnät som direktiv 2017/2397 i första hand syftar till att reglera, av fritidsbåtar och småbåtar.

35 Slutligen har Konungariket Danmark anfört att gällande nationell lagstiftning säkerställer erkännande av yrkeskvalifikationer för personer som innehar ett bevis för inlandssjöfart.

36 I sin replik har kommissionen gjort gällande att det, med hänsyn till den bevisning som lagts fram med avseende på säsongsbunden sjöfart och sjöfart inom ett begränsat geografiskt område som omfattar ett begränsat antal resor av lokalt intresse där avståndet aldrig är längre än tio kilometer, ska anses styrkt att Konungariket Danmark omfattas av den begränsade införlivandeskyldigheten enligt artikel 39.3 i direktiv 2017/2397. Eftersom det är Konungariket Danmark som önskar åberopa undantaget i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397, åligger det denna medlemsstat att visa att den uppfyller de strikta villkoren för detta undantag, vilket Konungariket Danmark inte har gjort.

37 När det gäller bakgrunden till direktiv 2017/2397 har kommissionen anfört att parlamentet och rådet inte kom till någon tydlig slutsats om att Konungariket Danmark, Republiken Cypern och Republiken Malta skulle anses vara medlemsstater som var undantagna från tillämpningsområdet för det direktivet. I den text som slutligen antogs nämns inte dessa medlemsstater i artikel 39 i direktiv 2017/2397, vilket lämnar utrymme för tolkning av vad som är tekniskt möjligt i varje medlemsstat. Dessutom riktar sig direktivet enligt artikel 41 däri till alla medlemsstater.

38 Enligt kommissionen kan Konungariket Danmarks argument, som grundar sig på att denna medlemsstat är undantagen från tillämpningsområdet för direktiv 2016/1629, inte godtas. Det undantag som beviljats Konungariket Danmark i det direktivet gäller inte automatiskt för direktiv 2017/2397, som har ett annat tillämpningsområde, även om det finns synergier mellan de två rättsakterna. Det går inte heller att dra slutsatsen av skäl 27 i direktiv 2016/1629 och de andra rättsliga instrument som Konungariket Danmark har åberopat att det inte finns några inre vattenvägar i den medlemsstaten.

39 Detsamma gäller för de argument som Konungariket Danmark har lagt fram för att ifrågasätta att de exempel på hamnar, vattenvägar och sjöar som kommissionen har tillhandahållit kan klassificeras som inre vattenvägar. Den omständigheten att dessa vattenvägar är förbundna med havet, att de påverkas av havsförhållanden och att de inte ingår i ett större flodnät saknar betydelse för klassificeringen som inre vattenväg i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2017/2397. Kommissionen har även framhållit att flodmynningar, bukter och hamnar, i enlighet med artikel 50 om avgränsningen av inre vatten i Förenta nationernas havsrättskonvention (nedan kallad Unclos),(11) klassificeras som ”inre vatten”, vilket är ett begrepp som skiljer sig från begreppet ”territorialhav”.

40 I sin duplik har Konungariket Danmark för det första anfört att de undantag som föreskrivs i direktiv 2016/1629 bör påverka tillämpningen av de undantag som föreskrivs i direktiv 2017/2397. Båda direktiven reglerar samma havsområde. Begreppet inre vattenvägar bör därför tolkas på samma sätt för att undvika divergerande tolkningar. För det andra har Konungariket Danmark upprepat att de exempel på inre vattenvägar som kommissionen har lämnat inte räcker som bevis för att det existerar sådana vattenvägar i Konungariket Danmark. Hamnarna i Köpenhamn, Aalborg och Odense (som kommissionen har gett som exempel) är alla vattenvägar som är förbundna med havet och därför utsatta för maritima förhållanden såsom tidvatten och påverkan av havsvatten. Detta påverkas inte av den avgränsning som föreskrivs i artikel 50 i Unclos.

2. Bedömning

41 Enligt fast praxis från domstolen ska förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i kommissionens motiverade yttrande och senare förändringar kan inte beaktas av domstolen.(12)

42 Såsom framgår av Konungariket Danmarks svaromål och duplik i förevarande mål hade Konungariket Danmark vid utgången av den tidsfrist som fastställdes i de motiverade yttrandena av den 28 september 2023 inte antagit de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att uppfylla den begränsade införlivandeskyldigheten i artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 och artikel 2.1 i direktiv 2021/1233. Konungariket Danmark hade följaktligen inte heller underrättat kommissionen om dessa bestämmelser vid utgången av denna frist.(13)

43 Enligt Konungariket Danmark föreligger det emellertid ingen underlåtenhet att iaktta skyldigheten att införliva detta direktiv, eftersom sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig i medlemsstaten, vilket medför att undantaget från införlivandeskyldigheten i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 är tillämpligt.

44 För att avgöra huruvida Konungariket Danmark kan åberopa undantaget i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 är det nödvändigt att först fastställa räckvidden av detta undantag.

45 Begreppet inre vattenväg definieras i artikel 3 led 1 i direktiv 2017/2397 som ”en vattenväg som inte utgörs av hav och som är öppen för sjöfart med sådana farkoster som avses i artikel 2”.

46 Begreppet ”tekniskt möjlig” sjöfart på inre vattenvägar definieras inte i direktiv 2017/2397. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.(14) Även en sådan bestämmelses tillkomsthistoria kan ge upplysningar som kan vara relevanta för tolkningen av den.(15)

47 När det gäller ordalydelsen i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 avser begreppet ”tekniskt möjlig” sjöfart inre vattenvägar. Den tekniska möjligheten till sjöfart bestäms av huruvida de geografiska förhållandena och tekniska kraven (såsom de inre vattenvägarnas djup och farkosternas djupgående) möjliggör säker sjöfart.(16) Sjöfart på inre vattenvägar kan således anses vara tekniskt omöjlig antingen när det inte finns några inre vattenvägar i en medlemsstat eller när de inte lämpar sig för sjöfart.

48 När det gäller det sammanhang i vilket begreppet ”tekniskt möjlig” sjöfart på inre vattenvägar ingår, ska det framhållas att det utgör en del av ett undantag från skyldigheten att införliva direktiv 2017/2397. I egenskap av undantag från den allmänna införlivanderegeln ska det tolkas restriktivt.

49 Såsom redan har påpekats ovan fastställs i direktiv 2017/2397 en målinriktad strategi för införlivande som grundar sig på medlemsstaternas geografiska särdrag(17) för att ta hänsyn både till situationen i de medlemsstater där det inte förekommer någon gränsöverskridande verksamhet eller där inlandssjöfart är en sällan förekommande verksamhet som bara gagnar lokala eller säsongsbundna intressen och situationen i de medlemsstater där sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig.

50 Enligt skäl 15 i direktiv 2017/2397 bör införlivandeskyldigheten vara begränsad för de medlemsstater där inlandssjöfart en sällan förekommande verksamhet som bara gagnar lokala eller säsongsbundna intressen i vattenvägar som saknar förbindelse med andra medlemsstater för att säkerställa att den administrativa införlivandebördan är proportionell. Enligt skäl 16 bör medlemsstater där sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig inte åläggas den oproportionella bördan av att införliva direktivet.

51 Av det sammanhang som artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 ingår i följer att det inte räcker att det saknas inre vattenvägsförbindelser med andra medlemsstater eller saknas sjöfart på inre vattenvägar för att en medlemsstat helt ska undantas från införlivandeskyldighet. Samtidigt räcker det med ett minimum av sjöfartsverksamhet på inre vattenvägar för att den berörda medlemsstaten ska omfattas av det minimikrav på införlivande som föreskrivs i artikel 39.3 i direktiv 2017/2397.

52 När det gäller syftet med uttrycket ”tekniskt möjlig” och det mål som eftersträvas med den lagstiftning som det ingår i, ska det erinras om att direktiv 2017/2397 syftar till att harmonisera yrkeskvalifikationerna för besättningsmedlemmar som arbetar inom inlandssjöfarten i syfte att underlätta rörligheten och säkerställa navigationssäkerheten och skyddet av människoliv och miljön. Av skäl 16 i nämnda direktiv framgår att syftet med undantaget från införlivandeskyldigheten för de medlemsstater där sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig är att undvika att dessa medlemsstater åläggs en oproportionell administrativ börda. Detta mål att minska den administrativa bördan beaktas även såvitt avser de medlemsstater där inlandssjöfart är en sällan förekommande verksamhet som bara gagnar lokala eller säsongsbundna intressen.

53 Av detta följer att undantagen från skyldigheten att införliva direktiv 2017/2397 finns för att minska den administrativa bördan. För att målet att minska den administrativa bördan ska ges företräde framför målet med ett fullständig införlivande, vilket är att säkerställa rörlighet, säkerhet och skydd av människoliv och miljö, måste en medlemsstat kunna visa att sjöfartsverksamhet på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig. Om det förekommer ens ett minimum av sådan verksamhet (eller är tekniskt möjligt att bedriva sådan verksamhet) uppkommer ett minimikrav på att införliva direktivet och det fullständiga undantaget gäller inte.

54 Av förarbetena till direktiv 2017/2397 framgår att införlivandeskyldigheten var föremål för debatt före det slutliga antagandet. Kommissionens förslag till direktiv föreskrev endast en allmän skyldighet att införliva direktivet.(18) Vid den interinstitutionella trepartsdialogen mellan parlamentet, rådet och kommissionen den 7 juni 2017(19) föreslog parlamentet ett uttryckligt undantag från skyldigheten att införliva direktivet för Konungariket Danmark, Republiken Cypern och Republiken Malta ”så länge som inlandssjöfart inte är tekniskt möjlig på deras territorier”. I den text som slutligen antogs fanns dock ingen uttrycklig hänvisning till dessa tre medlemsstater.

55 I avsaknad av en nominativ hänvisning finns det, i motsats till vad Konungariket Danmark har hävdat, inga bevis för att sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig i den medlemsstaten. Det visar snarare att lagstiftaren inte kom till någon slutsats på denna punkt och, såsom kommissionen har gjort gällande, lämnade frågan om vad som är tekniskt möjligt öppen för tolkning.

56 I förevarande fall har kommissionen hävdat att sjöfart på inre vattenvägar är möjlig och faktiskt bedrivs, till exempel i Aalborgs hamn, på Gudenån och Odense Å samt i Köpenhamns hamn. Kommissionen har med hänvisning särskilt till Gudenån och Odense Å uppgett att säsongsbunden kryssningstrafik förekommer.

57 Konungariket Danmark har inte bestritt att det förekommer verksamhet på dessa vattenvägar, men har bestritt att de ska klassificeras som inre vattenvägar. Konungariket Danmark har hävdat att Aalborgs hamn, Odense Å och Köpenhamns hamn är förbundna med havet och utsatta för marina förhållanden såsom tidvatten och påverkan av havsvatten. De kan därför inte klassificeras som inre vattenvägar, eftersom begreppet inre vattenväg i artikel 3 led 1 i direktiv 2017/2397 definieras som en vattenväg ”som inte utgörs av hav”.

58 Jag kan inte godta den tolkning av begreppet inre vattenväg i direktiv 2017/2397 som Konungariket Danmark har föreslagit. Det ska påpekas att definitionen av inre vattenväg är särskilt vid inom ramen för det direktivet. Uttrycket ”som inte utgörs av hav” utesluter inte att en vattenväg som är förbunden med eller rinner ut i havet betecknas som en inre vattenväg inom ramen för det direktivet, förutsatt att den är öppen för sjöfart med farkoster som avses i artikel 2 i det direktivet.

59 Kommissionen har hävdat att denna tolkning får stöd i Unclos. Även om jag håller med om att en sådan tolkning finner stöd i avgränsningen av inre vatten från landhavet [territorialhavet] i Unclos,(20) bör det framhållas att direktiv 2017/2397 innehåller en självständig definition av begreppet ”inre vattenväg” i artikel 3.1. Denna definition räcker för en tolkning som innebär att en vattenväg som är förbunden med havet omfattas av tillämpningsområdet för begreppet inre vattenväg i den mening som avses i det direktivet.(21)

60 Konungariket Danmark har anfört att andra exempel, såsom Silkeborgssjöarna, Gudenån eller Odense Å, inte är farbara med den typ av fartyg som avses i artikel 2 i direktiv 2017/2397. Dessa sjöar och vattendrag används för småbåtar och säsongsbunden sjöfart och är inte förbundna med en annan medlemsstats farbara vattenvägnät, vilket skiljer dem från de stora flod- och kanalnät som direktivet i första hand syftar till att reglera.

61 I detta hänseende ska det erinras om den fasta rättspraxis enligt vilken den omständigheten att en viss verksamhet som avses i ett direktiv ännu inte förekommer i en medlemsstat inte kan befria denna stat från skyldigheten att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att säkerställa ett korrekt införlivande av samtliga bestämmelser i detta direktiv.(22) Det är endast om det är meningslöst att införliva ett direktiv av geografiska skäl som införlivandet blir onödigt.(23) Så är emellertid inte fallet när det gäller Konungariket Danmark. Tillämpligheten av direktiv 2017/2397 villkoras inte av att medlemsstaterna har ”stora flod- och kanalnät”, ett uttryck som faktiskt inte används i det direktivet. Den omständigheten att gränsöverskridande verksamhet saknas och att inlandssjöfart är en sällan förekommande verksamhet innebär inte att sjöfart på inre vattenvägar inte är tekniskt möjlig, vilket enligt artikel 39.4 i nämnda direktiv är den enda grunden för att undanta en medlemsstat från införlivandeskyldighet.

62 I stället sörjer direktiv 2017/2397, enligt artikel 39.3 däri, specifikt för de medlemsstater vars inre vattenvägar inte är förbundna med en annan medlemsstats farbara vattenvägnät och där sjöfarten endast är säsongsbunden. De exempel på vattenvägar som Konungariket Danmark har angett räcker inte för att visa att införlivandet av direktivet är meningslöst av geografiska skäl eller att sjöfart ”inte är tekniskt möjlig”. De visar snarare att inlandssjöfart är en sällan förekommande verksamhet, vilket motiverar ett minimikrav på införlivande enligt artikel 39.3 i det direktivet.

63 Konungariket Danmark har även hävdat att det följer av att Konungariket Danmark är undantaget från skyldigheten att införliva direktiv 2016/1629 att denna medlemsstat även ska vara undantagen från skyldigheten att införliva direktiv 2017/2397.

64 I direktiv 2016/1629 fastställs tekniska krav för fartyg i inlandssjöfart. I bilaga I till detta direktiv finns en förteckning över unionens inre vattenvägar, uppdelade geografiskt i zonerna 1, 2 och 3. Denna förteckning innehåller ingen hänvisning till danska inre vattenvägar. I artikel 40 i direktiv 2016/1629 undantas dessutom ett antal medlemsstater, däribland Konungariket Danmark, uttryckligen från införlivandeskyldighet.

65 Motiveringen till undantaget från skyldigheten att införliva direktiv 2016/1629 anges i skäl 27 i det direktivet. I detta skäl anges att ”i Danmark, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Cypern, Lettland, Malta, Portugal, Slovenien och Finland finns det inte några inre vattenvägar eller så används inlandssjöfart inte i någon betydande utsträckning”. Det vore därför ”en oproportionell och onödig skyldighet” för dessa medlemsstater att införliva och genomföra detta direktiv.

66 Jag medger att det finns likheter mellan direktiv 2016/1629 och direktiv 2017/2397 när det gäller tillämpningsområde och definitioner. I direktiv 2016/1629 görs dessutom en klassificering av unionens inre vattenvägar, vilken inte inbegriper Konungariket Danmark. Det skulle kunna hävdas att i avsaknad av en klassificering av inre vattenvägar i direktiv 2017/2397 skulle man kunna hänvisa till klassificeringen i direktiv 2016/1629.

67 Problemet med att tillämpa den klassificering av inre vattenvägar som fastställs i direktiv 2016/1629 på direktiv 2017/2397 är emellertid att denna klassificering, såsom framgår av artikel 4 i direktiv 2016/1629, gäller ”[i] detta direktiv” (det vill säga direktiv 2016/1629). Även om de geografiska förhållandena i en medlemsstat förblir desamma, kan unionslagstiftarens överväganden som ligger till grund för tillämpligheten av ett visst rättsligt instrument skilja sig åt. Till skillnad från vad som är fallet med direktiv 2016/1629 har lagstiftaren i direktiv 2017/2397 fastställt en målinriktad strategi för införlivande som grundar sig på andra överväganden än dem som låg till grund för förstnämnda direktiv.

68 Det följer därför inte av avsaknaden av klassificering av danska inre vattenvägar i direktiv 2016/1629 att det inte finns några inre vattenvägar i Konungariket Danmark. I motsats till vad Konungariket Danmark har anfört går det inte att dra någon annan slutsats av skäl 27 i sistnämnda direktiv. I det skälet anges två alternativa grunder för att undanta vissa medlemsstater från införlivandeskyldighet, nämligen antingen att ”det inte [finns] några inre vattenvägar eller … [att] inlandssjöfart inte [används] i någon betydande utsträckning”. Detta skäl stöder argumentet att inlandssjöfart i vissa medlemsstater kan vara tekniskt möjlig, men inte används i någon betydande utsträckning.

69 Det ska också påpekas att artikel 40 i direktiv 2016/1629, genom att uttryckligen undanta 11 medlemsstater, däribland Konungariket Danmark, från den krets av adressater som direktivet riktar sig till, befriar dessa medlemsstater från skyldigheten att införliva detta direktiv. Detta undantag kan dock inte automatiskt utvidgas till att omfatta direktiv 2017/2397, som inte uttryckligen utesluter någon medlemsstat från kretsen av adressater.

70 Enligt artikel 41 i direktiv 2017/2397 riktar sig nämligen det direktivet till medlemsstaterna, utan undantag.

71 Vidare är, såsom kommissionen har påpekat, föremålet för de två direktiven inte detsamma. I direktiv 2016/1629 fastställs de tekniska kraven för inlandssjöfart, medan det i direktiv 2017/2397 fastställs villkor och förfaranden för utfärdande av bevis för kvalifikationer som innehas av personer som arbetar med driften av en farkost som framförs på vattenvägarna i unionen och för erkännande av sådana kvalifikationer i medlemsstaterna.

72 De olika föremålen för de två direktiven visar att de överväganden som föranledde lagstiftaren att undanta vissa medlemsstater från skyldigheten att införliva direktiv 2016/1629, som rör tekniska krav, inte fick genomslag när det gällde skyldigheten att införliva direktiv 2017/2397, som rör ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer. Medan unionslagstiftaren ansåg att det skulle vara en oproportionell skyldighet för medlemsstater i vilka ”det inte [finns] några inre vattenvägar” eller i vilka ”inlandssjöfart inte [används] i någon betydande utsträckning” att införliva direktiv 2016/1629 om tekniska krav för fartyg, var andra överväganden relevanta när det gällde det ömsesidiga erkännande av yrkeskvalifikationer som regleras i direktiv 2017/2397, genom vilket en målinriktad strategi för införlivande inrättades.

73 Kommissionen medger att det finns ”synergier” mellan de två direktiven när det gäller den särskilda situationen för de medlemsstater där inlandssjöfarten inte är betydande och där det inte finns några inre vattenvägar som är förbundna med andra medlemsstater.

74 Den särskilda situationen för dessa medlemsstater är emellertid redan inbyggd i unionslagstiftarens erkännande av en begränsad införlivandeskyldighet enligt artikel 39.3 i direktiv 2017/2397.

75 Av i huvudsak samma skäl går det inte att dra någon annan slutsats av att det saknas en hänvisning till Konungariket Danmark på kartorna över det transeuropeiska transportnätet för sjöfart på inre vattenvägar.(24) Den omständigheten att danska vattenvägar inte ingår i det övergripande nätet och stomnätet för transporter på inre vattenvägar i den mening som avses i förordning 2024/1679 saknar betydelse för tillämpningsområdet för direktiv 2017/2397. Såsom redan framhållits innehåller direktiv 2017/2397 särskilda bestämmelser för medlemsstater som inte har vattenvägar som är förbundna med en annan medlemsstats vattenvägar och som inte ingår i ett stomnät.

76 Av vad som anförts ovan följer att Konungariket Danmark har en begränsad skyldighet att införliva direktiv 2017/2397 i enlighet med artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 och artikel 2 i direktiv 2021/1233.

77 Konungariket Danmark har följaktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser genom att inte, inom den tidsfrist som angavs i de motiverade yttrandena av den 28 september 2023, anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa bestämmelser, och, därmed, genom att inte underrätta kommissionen om detta.

B. Underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt artikel 260.3 FEUF

1. Tillämpningen av artikel 260.3 FEUF

a) Parternas argument

78 Enligt kommissionen är syftet med artikel 260.3 FEUF att utgöra ett incitament för medlemsstaterna att införliva direktiv som antagits i enlighet med ett lagstiftningsförfarande inom den tidsfrist som fastställts av unionslagstiftaren, så att unionslagstiftningen verkligen får avsedd verkan.

79 I förevarande fall antogs direktiv 2017/2397 i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 39.3 i det direktivet och enligt artikel 2.1 i direktiv 2021/1233 att senast den 17 januari 2022 sätta i kraft och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv och att genast underrätta kommissionen om detta. Förutsättningarna för tillämpning av artikel 260.3 FEUF är därför uppfyllda.

80 I sitt svaromål har Konungariket Danmark bestritt tillämpligheten av artikel 260.3 FEUF. Kärnan i förevarande mål är en meningsskiljaktighet i sak i fråga om huruvida inlandssjöfart är möjlig eller inte i Konungariket Danmark i den mening som avses i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397. Saken rör således inte huruvida Konungariket Danmark har antagit de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv och huruvida denna medlemsstat har underrättat kommissionen om detta, utan huruvida dessa direktiv är tillämpliga på Konungariket Danmark. Med hänsyn till att detta är föremålet för tvisten är artikel 260.3 FEUF inte tillämplig i förevarande mål.

81 Konungariket Danmark har gjort gällande att det följer av fast rättspraxis(25) att artikel 260.3 FEUF inte är tillämplig i mål som avser huruvida införlivandet har skett på ett felaktigt sätt, när den berörda medlemsstaten redan har underrättat kommissionen om detta införlivande. Tillämpningsområdet för artikel 260.3 FEUF omfattar därför inte mål där det krävs en tolkning av räckvidden av de relevanta bestämmelserna i ett direktiv för att slå fast huruvida det föreligger ett fördragsbrott eller inte.

82 Vidare underrättade Konungariket Danmark kommissionen, före utgången av tidsfristen för införlivande, närmare bestämt genom en skrivelse av den 19 augusti 2021 samt genom en anmälan i THEMIS-systemet, om att landet enligt artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 var undantaget från skyldigheten att införliva detta direktiv. Konungariket Danmark har därför uppfyllt sin skyldighet att ”underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv” enligt artikel 260.3 FEUF. Denna skyldighet ska nämligen ses mot bakgrund av den rättsakt som ska införlivas. Artikel 260.3 FEUF medför inte någon skyldighet för medlemsstaterna att genomföra ett införlivande som går utöver vad som krävs enligt den relevanta rättsakten.

83 Till stöd för sin ståndpunkt har Konungariket Danmark tillagt att det i artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 inte anges exakt vilka medlemsstater som är undantagna från införlivandeskyldighet. Kommissionens påstående att endast Republiken Cypern och Republiken Malta är undantagna från införlivandeskyldigheten bygger på en tolkning av den bestämmelsen.

84 Slutligen har Konungariket Danmark hävdat att om artikel 260.3 FEUF skulle vara tillämplig i förevarande fall, så skulle detta beröva landet möjligheten att inför domstolen försvara sin tolkning av artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 utan att riskera att bli föremål för ekonomiska sanktioner.

85 I sin replik har kommissionen gjort gällande att Konungariket Danmarks påstående att kärnan i detta mål är en ”meningsskiljaktighet i sak” i fråga om tillämpningsområdet för artikel 39.4 är felaktigt. Domstolen behöver inte bedöma innehållet i införlivandeåtgärderna, eftersom kommissionen inte har underrättats om dessa åtgärder.

86 Kommissionen har även bestritt Konungariket Danmarks påstående att landet har uppfyllt sin skyldighet att underrätta kommissionen. Underrättelsen till kommissionen om vidtagna införlivandeåtgärder kan inte avse ”vilka åtgärder som helst”, utan måste vara meningsfull.(26) Den dokumentation som Danmark lämnat in uppfyller inte denna standard.

b) Bedömning

87 Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 260.3 första stycket FEUF föreskrivs att om kommissionen för ett ärende vidare till domstolen i enlighet med artikel 258 FEUF därför att den anser att den berörda medlemsstaten inte har uppfyllt sin skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv som antagits i enlighet med ett lagstiftningsförfarande, får kommissionen, om den anser det lämpligt, ange det standardbelopp eller vite som denna medlemsstat ska betala och som kommissionen anser lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om domstolen fastställer underlåtenheten, kan den ålägga den berörda medlemsstaten att betala ett standardbelopp eller vite som inte är högre än det belopp som kommissionen har angett. Skyldigheten att betala får verkan den dag som anges i domstolens dom.

88 När det gäller räckvidden av artikel 260.3 FEUF har domstolen slagit fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att bestämmelsen dels måste göra det möjligt att garantera de befogenheter som kommissionen har i syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av unionsrätten och skydda rätten till försvar samt den processuella ställning som medlemsstaterna har enligt artikel 258 FEUF jämförd med artikel 260.2 FEUF, dels måste göra det möjligt för domstolen att utöva sin dömande verksamhet bestående i att inom ramen för ett enda förfarande kunna bedöma huruvida den berörda medlemsstaten har uppfyllt sina skyldigheter avseende underrättelse om införlivandeåtgärder rörande direktivet i fråga och, i förekommande fall, bedöma hur allvarligt det fastställda fördragsbrottet är och fastställa den ekonomiska sanktion som den anser mest lämplig med hänsyn till omständigheterna i fallet.(27)

89 Domstolen har i detta sammanhang tolkat uttrycket ”skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande” i artikel 260.3 FEUF på så sätt att det avser medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla tillräckligt klara och precisa uppgifter om åtgärder för införlivande av ett direktiv, varvid medlemsstaterna är skyldiga att för varje bestämmelse i direktivet ange den eller de bestämmelser som införlivar det.(28) Det ankommer emellertid inte på domstolen att i det domstolsförfarande som inletts enligt artikel 260.3 FEUF undersöka om de nationella åtgärder som kommissionen underrättats om säkerställer ett korrekt införlivande av bestämmelserna i det aktuella direktivet.(29)

90 Tillämpningsområdet för artikel 260.3 FEUF omfattar således inte endast situationer där en medlemsstat helt underlåter att uppfylla sin ”processuella” underrättelseskyldighet, utan även de fall då medlemsstaterna inte uppfyller den materiella skyldigheten att tillhandahålla kommissionen klara och precisa uppgifter om de åtgärder som vidtagits för att införliva varje bestämmelse i direktivet. Situationen när ett direktiv införlivats på ett felaktigt sätt är dock undantagen och ska hanteras inom ramen för det ordinarie förfarande som föreskrivs i artikel 258 FEUF.(30)

91 I förevarande mål är det ostridigt att Konungariket Danmark inte har underrättat kommissionen om några införlivandeåtgärder med avseende på artikel 39.3 i direktiv 2017/2397. Enligt kommissionens uppfattning är det uppenbart att artikel 260.3 FEUF är tillämplig. Enligt Konungariket Danmarks uppfattning är så inte fallet, eftersom denna medlemsstat enligt artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 inte var skyldig att införliva detta direktiv. Den 19 augusti 2021 – väl före utgången av tidsfristen för införlivande av det direktivet – underrättade nämligen Konungariket Danmark kommissionen om att landet i enlighet med sistnämnda bestämmelse ansåg sig vara undantaget från skyldigheten att införliva detta direktiv.(31)

92 Frågan är om detta kan anses utgöra en underlåtenhet att uppfylla ”skyldighet[en] att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv” i den mening som avses i artikel 260.3 FEUF.

93 För att besvara denna fråga är det nödvändigt att beakta den metod för införlivande av direktivet som är föremål för kommissionens talan och villkoren för undantag från skyldigheten att införliva direktivet. I direktiv 2017/2397 föreskrivs inte någon enhetlig införlivandeskyldighet för alla medlemsstater. Såsom redan har förklarats ovan(32) finns det en målinriktad strategi för införlivande, enligt vilken införlivandeskyldigheten till sin omfattning sträcker sig från ett fullständigt införlivande, över ett begränsat och minimalt införlivande till inget införlivande alls, i varje enskilt fall beroende på om vissa kriterier är uppfyllda.

94 Den målriktade strategi för införlivande som fastställs i detta direktiv befriar inte medlemsstaterna från skyldigheten att lämna klar och tydlig information till kommissionen.(33) Innehållet i denna information beror emellertid med nödvändighet på omfattningen av deras införlivandeskyldighet beroende på vilken bestämmelse som åberopas.

95 Min analys ovan av förekomsten av ett fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF visar att det inte är uppenbart hur omfattningen av den införlivandeskyldighet som föreskrivs i direktiv 2017/2397 ska fastställas. Detta kräver en tolkning av de villkor som fastställs i artikel 39.3 och 39.4 i direktiv 2017/2397. Medan tillämpningsområdet för artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 kan fastställas med hänvisning till artikel 2.3 i samma direktiv, krävs det en tolkning av det abstrakta kriteriet att sjöfart på inre vattenvägar ”inte är tekniskt möjlig” för att fastställa tillämpningsområdet för artikel 39.4 i samma direktiv.

96 Om domstolen delar min uppfattning att kommissionen har fullgjort sin bevisbörda för att artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 är tillämplig i förevarande mål, till skillnad från artikel 39.4 i samma direktiv, så innebär detta inte automatiskt att artikel 260.3 FEUF är tillämplig. Detta beror på att det i förevarande mål krävs att domstolen först fastställer räckvidden av de införlivandeskyldigheter som anges i det direktivet.

97 Frågan huruvida Konungariket Danmark med rätta kunde åberopa artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 till stöd för att det var befriat från införlivandeskyldighet rör i slutändan huruvida detta direktiv har införlivats på ett korrekt sätt, vilket enligt domstolens praxis(34) endast kan fastställas på grundval av artikel 258 FEUF, utan att överträdelsen leder till ett omedelbart åläggande av sanktioner enligt artikel 260.3 FEUF.

98 I samband med en sådan målinriktad strategi för införlivande, där ett fullständigt undantagande från införlivandeskyldighet grundar sig på abstrakta kriterier, är en medlemsstats underlåtenhet att införliva direktivet för att den anser sig uppfylla dessa kriterier inte enbart ett resultat av passivitet. Den är resultatet av den tolkning som medlemsstaten har gjort av undantagets räckvidd. Giltigheten av denna tolkning måste prövas av domstolen inom ramen för det ordinarie förfarandet enligt artikel 258 FEUF.

99 Situationen skulle ha varit en annan om de medlemsstater som omfattades av artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 uttryckligen nämndes vid namn. I så fall skulle det inte ha varit någon diskussion i sak om vilka medlemsstater som föll inom tillämpningsområdet för undantaget. Om den slutliga lagtexten hade namngivit enbart Republiken Cypern och Republiken Malta – de medlemsstater som enligt kommissionens uppfattning är de enda i vilka sjöfart på inre vattenvägar ”inte är tekniskt möjlig” – skulle det inte ha rått något tvivel om att Konungariket Danmark inte var undantaget från skyldigheten att införliva direktivet.

100 Detta var emellertid inte det val som lagstiftaren gjorde. Innebörden av artikel 39.4 i direktiv 2017/2397 i sin gällande lydelse utgör, såsom kommissionen har vidkänt i sin replik, ”föremål för en tolkning av vad som är tekniskt möjligt i varje medlemsstat” (min kursivering).

101 Det ska också erkännas att den omständigheten att Konungariket Danmark undantogs i tidigare skeden av lagstiftningsförfarandet bidrar till osäkerheten om undantagets räckvidd, som således kräver en tolkning.

102 I händelse av tvist om tolkningen av vart och ett av de införlivandealternativ som fastställs i det direktivet ankommer det på domstolen att avgöra vilket alternativ som är tillämpligt. Eftersom svaret på denna fråga är långt ifrån uppenbart, finns det behov av att få en första klargörande dom från domstolen inom ramen för ett förfarande enligt artikel 258 FEUF.(35) Det är först om den berörda medlemsstaten underlåter att följa denna dom, som det blir möjligt att ålägga sanktioner enligt artikel 260.2 FEUF.

103 Det skulle vara oförenligt med den bestämmelsens syfte att godta att artikel 260.3 FEUF är tillämplig i en sådan situation. Domstolen har slagit fast att syftet med den mekanism som föreskrivs i artikel 260.3 FEUF inte bara är att förmå medlemsstaterna att snarast upphöra med ett fördragsbrott som, i avsaknad av en sådan bestämmelse, skulle tendera att bestå, utan även att underlätta och påskynda förfarandet för åläggande av ekonomiska sanktioner med anledning av att skyldigheten att underrätta kommissionen om nationella åtgärder för införlivande av ett direktiv som antagits i enlighet med lagstiftningsförfarandet inte har iakttagits.(36)

104 Inom ramen för förevarande mål skulle det påskyndade förfarandet för att ålägga sanktioner inte tjäna syftet att förmå den berörda medlemsstaten att införliva direktivet och att underlätta och påskynda förfarandet. Detta syfte kan endast uppnås om det föreligger en klar och ostridig införlivandeskyldighet. Av de skäl som angetts ovan är så emellertid inte fallet i en situation där lagstiftaren helt har undantagit medlemsstaterna från införlivandeskyldighet när de uppfyller abstrakta kriterier som kräver tolkning.

105 Om domstolen finner att det föreligger ett fördragsbrott, ska den berörda medlemsstaten ges möjlighet att följa domstolens dom efter det att domstolen har uttalat sig om den korrekta tolkningen av införlivandeskyldighetens räckvidd. Detta gäller i än högre grad i samband med förevarande mål, där Konungariket Danmark före utgången av införlivandefristen framförde sin ståndpunkt att landet inte hade några inre vattenvägar inom sitt territorium och därför med stöd av artikel 39.4 direktiv 2017/2397 var befriad från skyldigheten att införliva detta direktiv.(37)

106 Det rättsliga sammanhang i vilket artikel 260.3 FEUF ingår, vilket hänför sig till det fördragsbrottsförfarande som avses i artikel 258 FEUF, stöder också den tolkning som jag föreslår. Det ska i detta hänseende understrykas att det förfarande som föreskrivs i artikel 258 FEUF ger medlemsstaterna möjlighet att bestrida den ståndpunkt som kommissionen intagit i ett visst fall när det gäller vilka åtgärder som gör det möjligt att säkerställa en korrekt införlivande av det berörda direktivet, utan att för den skull riskera att åläggas en ekonomisk påföljd. En sådan sanktionsåtgärd kan nämligen enligt artikel 260.2 FEUF endast åläggas om den berörda medlemsstaten inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att verkställa en första dom om att fördragsbrott föreligger.(38)

107 Med andra ord måste en medlemsstat ha möjlighet att lägga fram sin syn på omfattningen av införlivandeskyldigheten när denna har sin grund i kriterier som fastställts av lagstiftaren och att bestrida kommissionens avvikande ståndpunkt, utan att ha ett hot i form av omedelbart påförbara sanktioner hängande över sig. I annat fall skulle, såsom Konungariket Danmark har gjort gällande, det administrativa förfarandets ändamålsenliga verkan kunna äventyras.

108 Risken för ekonomiska sanktioner och även den tidpunkt från vilken sådana sanktioner kan åläggas utgör den stora skillnaden mellan en dom enligt artikel 258 FEUF och en dom enligt artikel 260.3 FEUF. I samband med artikel 258 FEUF kan, såsom har framhållits i den rättsliga doktrinen, ett standardbelopp åläggas först efter det att en andra dom enligt artikel 260.2 FEUF har meddelats, medan ett standardbelopp ”enligt artikel 260.3 FEUF kan … åläggas för perioden före avkunnandet av domstolens (första och enda) dom”.(39) Det skulle riskera att undergräva sanktionssystemets trovärdighet om en medlemsstat kunde åläggas sanktioner från dagen för den ”första och enda” domen för underlåtenhet att införliva ett direktiv med ett inbyggt undantag från införlivandeskyldigheten.

109 Slutligen vill jag påpeka att situationen i förevarande mål, i motsats till vad kommissionen har hävdat, skiljer sig från de fall där domstolen har fastställt en underlåtenhet att underrätta kommissionen om införlivandeåtgärder trots att den berörda medlemsstaten har bestritt införlivandeskyldighet på den grunden att vissa bestämmelser i de berörda direktiven saknat relevans.

110 Det är korrekt att det följer av domstolens praxis att en sådan bedömning som gjorts av en medlemsstat inte är tillräcklig för att befria medlemsstaten från dess skyldighet att anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa ett direktiv eller sin skyldighet att underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att införliva detta direktiv.(40)

111 Förevarande mål avser emellertid inte att en medlemsstat bestrider relevansen av bestämmelser i ett direktiv som den normalt är skyldig att införliva. Här rör det sig om ett direktiv med en specifik målinriktad strategi för införlivande där ett fullständigt undantag från införlivandeskyldigheten byggts in i en bestämmelse som kan tolkas på olika sätt.

112 Av alla dessa skäl anser jag att artikel 260.3 FEUF inte är tillämplig under de omständigheter som föreligger i förevarande mål med hänsyn till att det föreligger en materiell tvist om räckvidden av skyldigheten att införliva direktiv 2017/2397, och mer specifikt om tolkningen av det abstrakta kriterium som undantar en medlemsstat från införlivandeskyldigheten i enlighet med artikel 39.4 i det direktivet. Kommissionens yrkande grundat på artikel 260.3 FEUF kan därför inte bifallas.

2. De ekonomiska sanktionerna

a) Parternas argument

113 Kommissionen har yrkat att domstolen, efter att ha fastställt att Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att underrätta kommissionen om åtgärder för införlivande av direktiven 2017/2397 och 2021/1233, på grundval av artikel 260.3 FEUF ska ålägga denna medlemsstat att betala såväl ett standardbelopp som ett dagligt vite från och med den dag då domen meddelas.

114 Vid fastställandet av storleken på dessa ekonomiska sanktioner har kommissionen, i enlighet med dess meddelande 2023/C‑2/01 ”Ekonomiska sanktioner i överträdelseförfaranden”(41), grundat sig på överträdelsens svårighetsgrad, dess varaktighet och behovet av att säkerställa att sanktionen avskräcker från nya överträdelser.

115 Konungariket Danmark har bestritt påförandet av ekonomiska sanktioner, vilket enligt dess uppfattning skulle vara olämpligt med hänsyn till omständigheterna i förevarande mål. Landet bör ges möjlighet att vidta åtgärder för att följa domstolens dom för den händelse att talan skulle bifallas såvitt avser kommissionens första grund. Om domstolen emellertid skulle anse att en ekonomisk sanktion bör åläggas, är det endast ett dagligt vite som är lämpligt och som får verkan från och med ett senare datum än den dag då domen meddelas.

b) Bedömning

116 Jag ser inget behov av att ta ställning till den exakta beräkningen av de ekonomiska sanktionerna, eftersom jag anser att artikel 260.3 FEUF inte är tillämplig under de omständigheter som föreligger i förevarande mål. Jag vill emellertid framföra några kommentarer för det fall att domstolen inte delar min uppfattning.

117 Det bör påpekas att upphovsmännen till artikel 260.3 FEUF, för att uppnå det mål som eftersträvas med denna bestämmelse, föreskrev två typer av ekonomiska sanktioner, nämligen schablonbelopp och vite.

118 Det framgår av domstolens praxis att svaret på frågan om vilken av dessa två åtgärder som ska tillämpas beror på hur lämplig var och en av dem är för att uppnå det eftersträvade syftet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ett vitesföreläggande kan vara särskilt lämpligt för att förmå en medlemsstat att snarast upphöra med ett fördragsbrott som, i avsaknad av en sådan åtgärd, skulle tendera att bestå. Ett föreläggande att betala ett engångsbelopp grundar sig snarare på bedömningen av de konsekvenser den berörda medlemsstatens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter har för privata och offentliga intressen, särskilt när fördragsbrottet har pågått under en lång tid.(42)

119 Vad gäller frågan huruvida en ekonomisk sanktion bör åläggas i förevarande fall, ska det erinras om att det i varje mål ankommer på domstolen att – med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall som den har att pröva och med hänsyn till den grad av påtryckning och avskräckande effekt som anses nödvändig – besluta om lämpliga ekonomiska påföljder, bland annat för att förhindra att liknande överträdelser av unionsrätten upprepas.(43)

120 I förevarande fall beror Konungariket Danmarks underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter, av de skäl som jag utförligt har redogjort för i min analys ovan, på dess felaktiga tolkning av omfattningen av dess skyldighet att införliva direktiv 2017/2397. Denna fråga måste först avgöras av domstolen och den berörda medlemsstaten ska ges möjlighet att följa domstolens dom. Åläggandet av ekonomiska sanktioner skulle därför inte tjäna något avskräckande syfte för att förhindra att liknande överträdelser av unionsrätten upprepas i framtiden.

121 För det fall att domstolen skulle anse det lämpligt att ålägga en ekonomisk sanktion, skulle mitt förslag i andra hand vara att, i enlighet med vad Konungariket Danmark förespråkat, endast ålägga ett dagligt vite.

122 Vad gäller formerna för betalning av vitet, ankommer det enligt artikel 260.3 FEUF på domstolen att fastställa vid vilken tidpunkt betalningsskyldigheten börjar gälla.(44) Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande mål(45) förefaller det lämpligt att låta det dagliga vitet börja löpa från och med en dag som infaller efter det att domen har meddelats, vilken ska fastställas av domstolen,(46) fram till dess att Konungariket Danmark har fått det fastställda fördragsbrottet att upphöra.(47) Om startdatum för betalning av vitet sätts till ett datum efter det att domen har meddelats ges Konungariket Danmark möjlighet att uppnå överensstämmelse med domstolens tolkning av artikel 39.3 och 39.4 i direktiv 2017/2397.

V. Rättegångskostnader

123 Enligt artikel 138.3 i domstolens rättegångsregler ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom kommissionen och Konungariket Danmark, enligt mitt förslag till avgörande, har tappat målet på var sin punkt, ska vardera parten förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

VI. Förslag till avgörande

124 Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska

1) fastställa att Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 39.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/2397 av den 12 december 2017 om erkännande av yrkeskvalifikationer för inlandssjöfart och om upphävande av rådets direktiv 91/672/EEG och 96/50/EG och enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/1233 av den 14 juli 2021 om ändring av direktiv (EU) 2017/2397 vad gäller övergångsbestämmelser för erkännande av bevis från tredjeland genom att inte, inom den frist som anges i Europeiska kommissionens motiverade yttranden av den 28 september 2023, sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa dessa direktiv, eller, i vart fall, genom att inte underrätta Europeiska kommissionen om detta,

2) ogilla talan i övrigt, och

3) förplikta kommissionen och Konungariket Danmark att bära sina rättegångskostnader.

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 345, 2017, s. 53.

3 EUT L 274, 2021, s. 52.

4 Se, allmänt, Grimaldi, M., Inland waterway transport: the European legal framework, Routledge, Oxon/New York, 2023, s. 132–212.

5 Se skäl 43 i direktiv 2017/2397.

6 Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (EGT L 228, 1996, s. 1) (nedan kallad TEN-T-kartan).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 14 september 2016 om tekniska krav för fartyg i inlandssjöfart, om ändring av direktiv 2009/100/EG och om upphävande av direktiv 2006/87/EG (EUT L 252, 2016, s. 118).

8 Dom av den 14 juni 2007, kommissionen/Belgien (C‑422/05, EU:C:2007:342, punkt 59), och dom av den 14 januari 2010, kommissionen/Republiken Tjeckien (C‑343/08, EU:C:2010:14, punkterna 39–42).

9 Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 juni 2024 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1153 och (EU) nr 913/2010 och om upphävande av förordning (EU) nr 1315/2013 (EUT L, 2024/1679).

10 United Nations Treaty Series, vol. 2072, s. 313.

11 Undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982 (United Nations Treaty Series, vol. 1833, s. 3).

12 Dom av den 30 januari 2002, kommissionen/Grekland (C‑103/00, EU:C:2002:60, punkt 23), och dom av den 25 april 2024, kommissionen/Polen (Visselblåsardirektivet) (C‑147/23, EU:C:2024:346, punkt 28).

13 I den mån direktiv 2021/1233 ändrar bestämmelser som omfattas av en begränsad införlivandeskyldighet enligt artikel 39.3 i direktiv 2017/2397 kommer jag hädanefter, för att underlätta för läsaren, endast att hänvisa till sistnämnda direktiv i min analys.

14 Se dom av den 17 november 1983, Merck (292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), och dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2026:89, punkt 23).

15 Dom av den 11 november 2025, Danmark/parlamentet och rådet (Tillräckliga minimilöner) (C‑19/23, EU:C:2025:865, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

16 Se Jessen, H.”EU Law and Inland Waterway Transportation” i Jessen, H. och Werner, M.J (red.), EU Maritime Transport Law, Beck Hart Nomos, 2016, s. 54, och van Dorsser, C., ”Existing waterway infrastructures and future needs” i Wiegmans, B. och Konings, R (red.), Inland waterway transport – Challenges and prospects, Routledge, London, 2016, s. 99–124, på s. 99.

17 Se ovan punkt 19 i förevarande förslag till avgörande.

18 Se artikel 35 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer för inlandssjöfart och om upphävande av rådets direktiv 96/50/EG och rådets direktiv 91/672/EEG (COM(2016) 82 final).

19 Arbetsdokument från rådets generalsekretariat, Bryssel den 9 juni 2017.

20 I artikel 8.1 i Unclos anges att, med undantag för vad som stadgas i del IV i konventionen (som avser arkipelagstater), ”skall vatten innanför baslinjen för territorialhavet utgöra en del av statens inre vatten”. Det följer av denna bestämmelse att inre vatten är kustvatten som definieras som motsatsen till landhavet [territorialhavet]. Se Bangert, K., ”Internal Waters” i Max Planck Encyclopaedia of Public International Law, Oxford Public International Law, och Churchill, R.R. och Lowe, A.V., The Law of the Sea, 3:e uppl., Juris Publishing/Manchester University Press, Yonkers/Manchester, 1999, s. 60, där det förklaras att inre vatten är sådana vatten som ”ligger på landsidan av den baslinje från vilken territorialhavet och andra havszoner mäts”.

21 Detta utesluter inte en annan rättslig klassificering av den berörda medlemsstaten för andra ändamål än direktiv 2017/2397. Se Coelho, N.F. och Raakjaer, J. ”Governance of inland port classification: insights from the Limfjord in Denmark” WMU Journal of Maritime Affairs, vol. 25, 2025, s. 119.

22 Dom av den 14 januari 2010, kommissionen/Republiken Tjeckien (C‑343/08, EU:C:2010:14, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

23 Ibidem, punkt 42.

24 Se bilaga I till förordning (EU) 2024/1679.

25 Konungariket Danmark har hänvisat till domen av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 55).

26 Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkterna 51–54).

27 Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 58), och dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Irland (Bekämpning av penningtvätt) (C‑550/18, EU:C:2020:564, punkt 55).

28 Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 59), och dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Irland (Bekämpning av penningtvätt) (C‑550/18, EU:C:2020:564, punkt 56). Domstolen fann där att medlemsstaterna, för att uppfylla kravet på rättssäkerhet och säkerställa införlivandet av samtliga bestämmelser i detta direktiv inom hela det berörda territoriet, är skyldiga att för varje bestämmelse i direktivet ange den eller de nationella bestämmelser som säkerställer införlivandet av direktivet. När denna underrättelse har skett, i förekommande fall med hjälp av en jämförelsetabell, ankommer det på kommissionen att, för att kunna begära att den berörda medlemsstaten ska påföras en ekonomisk påföljd i enlighet med artikel 260.3 FEUF, fastställa att det är uppenbart att vissa införlivandeåtgärder inte har vidtagits eller inte omfattar hela den berörda medlemsstatens territorium.

29 Ibidem.

30 Se Prete, L., Infringement proceedings in EU Law, Kluwer Law International, Alphen aan den Rijn, 2017, s. 239–290; Prete, L. ”Infringement Procedures and Sanctions under Article 260 TFEU: Evolution, Limits and Future Prospects” i Montaldo, S., Costamagna, F. och Miglio, A (red.) EU Law Enforcement: The Evolution of Sanctioning Powers, Routledge, London, 2021, s. 71, på s. 75 och följande sidor.

31 Den aktuella skrivelsen från Konungariket Danmark till kommissionen ingår i handlingarna i målet vid domstolen.

32 Se ovan, punkt 19 i förevarande förslag till avgörande.

33 Detta framgår även av skäl 43 i direktiv 2017/2397.

34 Se ovan, punkt 90 i förevarande förslag till avgörande.

35 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:322, punkt 71).

36 Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 52), och dom av den 6 mars 2025, kommissionen/Republiken Tjeckien (Visselblåsardirektivet) (C‑152/23, EU:C:2025:147, punkt 78).

37 I sin skrivelse av den 19 augusti 2021 drog Konungariket Danmark, efter att ha hänvisat till artikel 39.4 i direktiv 2017/2397, följande slutsats: ”Vi anser därför att det inte är möjligt att underrätta kommissionen om de begärda uppgifterna, eftersom alla underrättelser som förtecknas i bilagan till skrivelsen avser verksamhet som rör inre vattenvägar och utbildning av personal som arbetar inom sjöfart på inre vattenvägar som inte finns i Danmark.”

38 Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 57).

39 Prete, L. och Smulders, B., ”The age of maturity of infringement proceedings”, Common Market Law Review, vol. 58, utgåva 2, 2021, s. 285–332, på s. 329. Se även Wendenburg, A., ”The one-stage infringement procedure (Article 260.3 FEUF) and the irrelevance of political crises in Member States in the recent case law of the CJEU”, Revista General de Derecho Europeo, vol. 54, 2021, på s. 3.

40 Dom av den 6 mars 2025, kommissionen/Republiken Tjeckien (Visselblåsardirektivet) (C‑152/23, EU:C:2025:147, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

41 EUT 2023 C 2, s. 1.

42 Dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Irland (Bekämpning av penningtvätt) (C‑550/18, EU:C:2020:564, punkt 76).

43 Se dom av den 16 juli 2020, kommissionen/Irland (Bekämpning av penningtvätt) (C‑550/18, EU:C:2020:564, punkt 78).

44 Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Bredbandsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 91).

45 Omständigheter mot bakgrund av vilka det bör anses att artikel 260.3 FEUF, av de skäl som jag redan har redogjort för ovan (punkt 87 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande), inte är tillämplig.

46 Med hänsyn till den begränsade införlivandeskyldigheten enligt artikel 39.3 i direktiv 2017/2397, vilken endast avser ett minimum av bestämmelser, bör det räcka med en frist på några månader från det att domen meddelas.

47 Ett löpande vite kan endast åläggas i den mån som fördragsbrottet fortfarande pågår den dag som anges i domstolens dom.