Sök i Ratio Lex

Judgment of the Court (Grand Chamber) 16 July 2026

16 juli 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk 3b0b18c4-80fd-11f1-bf5e-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 16 juli 2026 (*)

” Begäran om förhandsavgörande – Bekämpande av terrorism – Artikel 83.1 FEUF – Direktiv (EU) 2017/541 – Artikel 3 – Terroristbrott – Artikel 4 – Brott med anknytning till en terroristgrupp – Artikel 15.1 – Skyldighet att föreskriva effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder – Ändamålsenlig verkan – Rättssäkerhetsprincipen – Principerna om likabehandling och icke-diskriminering – Unionsrättens företräde – Principen om lojalt samarbete – Nationell amnestilag som medför ansvarsfrihet – Gärningar som begåtts utan att gärningspersonen därigenom uppsåtligen orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter ”

I mål C‑666/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) genom beslut av den 5 september 2024, som inkom till EU-domstolen den 26 september 2024, i brottmålet mot

EGB,

EGC,

GTA,

SPG,

QCR.

ACB,

JRS,

RJDL,

FJG,

XBLL,

DBA.

CBE,

ytterligare deltagare i rättegången:

Ministerio Fiscal,

Associació Catalana de Víctimes d’Organitzacions Terroristes (ACVOT),

Asociación de Víctimas del Terrorismo (AVT),

Asociación Dignidad y Justicia,

Asociación Española de la Guardia Civil (AEGC),

Asociación Unificada de la Guardia Civil (AUGC),

Partido político VOX,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz (referent), avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, C. Lycourgos, M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, N. Piçarra, A. Kumin, M. Gavalec, S. Gervasoni, N. Fenger och R. Frendo,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 juli 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– EGB, genom E. Pous Calvet, abogada,

– EGC och GTA, genom J. Busquets Plaza, abogado,

– QCR, genom C. Perdiguero Garreta, abogado,

– JRS, genom X. Monge Profitós, abogado,

– FJG, genom A. Morales Hernández-San Juan, procurador, och C. Martínez Mirón, abogado,

– RJDL, genom A. Checa, abogado,

– XBLL, genom M. Vinyets Pages, abogada,

– DBA och CBE, genom D.-C. Herchhoren Alcolea och B.A. Matamoros Alexandrova, abogados,

– Ministerio Fiscal, genom M. Durántez Gil, fiscal,

– Associació Catalana de Víctimes d’Organitzacions Terroristes (ACVOT), Asociación de Víctimas del Terrorismo (AVT), l’Asociación Dignidad y Justicia, Asociación Española de la Guardia Civil (AEGC), Asociación Unificada de la Guardia Civil (AUGC) och Partido político VOX, genom J.I. Fuster-Fabra Toapanta och J.M. Fuster-Fabra Torrellas, abogados,

– Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom C. Urraca Caviedes och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 13 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser, för det första, tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 2017, s. 6), för det andra, tolkningen av artikel 4.2 och 4.3 FEU samt av artiklarna 20.2 och 21.1 FEUF, för det tredje, tolkningen av artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och, för det fjärde, tolkningen av principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet och unionsrättens företräde.

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot tolv personer (EGB, EGC, SPG, QCR, GTA, ACB, JRS, RJDL, FJG, XBLL, DBA och CBE) som åtalats för terroristbrott i samband med den katalanska självständighetsrörelsen.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 Artikel 83.1 FEUF har följande lydelse:

”Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd] får genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.

Detta gäller följande områden av brottslighet: terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet.

Med hänsyn till brottslighetens utveckling får rådet anta ett beslut där andra områden av brottslighet anges som uppfyller de kriterier som avses i denna punkt. Rådet ska besluta med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande.”

Direktiv 2017/541

4 I skälen 32, 35 och 39 i direktiv 2017/541 anges följande:

”(32) Medlemsstaterna bör fortsätta sina ansträngningar för att förebygga och motverka radikalisering som leder till terrorism genom samordning, genom att utbyta information om och erfarenheter av nationella strategier för förebyggande och genom att genomföra eller, i förekommande fall, uppdatera nationella strategier för förebyggande med beaktande av sina egna behov, mål och förmågor med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. …

…

(35) Detta direktiv respekterar de principer som erkänns i artikel 2 [FEU] och grundläggande rättigheter och friheter, och iakttar de principer som erkänns särskilt i stadgan, inbegripet de som anges i avdelningarna II, III, V och VI …. Det här direktivet måste genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer samt med beaktande av [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)], av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och av andra skyldigheter på området för mänskliga rättigheter enligt internationell rätt.

…

(39) Genomförandet av straffrättsliga åtgärder som antagits enligt detta direktiv bör stå i proportion till brottets art och omständigheter, med respekt för de legitima mål som eftersträvas och deras nödvändighet i ett demokratiskt samhälle, och bör utesluta varje form av godtycke, rasism eller diskriminering.”

5 I artikel 1 (”Syfte”) i direktiv 2017/541 föreskrivs följande:

”Detta direktiv fastställer minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området för terroristbrott, brott med anknytning till en terroristgrupp och brott med anknytning till terroristverksamhet samt åtgärder för skydd av, och stöd och hjälp till, offer för terrorism.”

6 Artikel 3 (”Terroristbrott”) i direktiv 2017/541 har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar, vilka till följd av sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation, definieras som terroristbrott i enlighet med brottsbeskrivningarna i nationell rätt när de begås i något av de syften som anges i punkt 2:

a) Angrepp mot en persons liv som kan leda till döden.

b) Allvarliga angrepp på en persons fysiska integritet.

c) Människorov eller tagande av gisslan.

d) Förorsakande av omfattande förstörelse av en statlig eller annan offentlig anläggning, ett transportsystem, infrastruktur, inbegripet informationssystem, en fast plattform belägen på kontinentalsockeln, en offentlig plats eller privat egendom, som sannolikt utsätter människoliv för fara eller förorsakar betydande ekonomiska förluster.

e) Kapning av luftfartyg, fartyg eller andra allmänna transportmedel eller godstransportmedel.

f) Tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av sprängämnen eller vapen, inbegripet kemiska, biologiska, radiologiska eller nukleära vapen, samt forskning om och utveckling av kemiska, biologiska, radiologiska eller nukleära vapen.

…

2. De syften som avses i punkt 1 är följande:

a) Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning.

b) Otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling.

c) Allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation.”

7 I artikel 4 (”Brott med anknytning till en terroristgrupp”) i direktiv 2017/541 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande gärningar, om de begås uppsåtligen, är straffbara:

a) Att leda en terroristgrupp.

b) Att delta i en terroristgrupps verksamhet, inbegripet att förse den med information eller materiella resurser eller att bidra med någon form av finansiering av dess verksamhet, med vetskap om att sådant deltagande kommer att bidra till terroristgruppens brottsliga verksamhet.”

8 Artikel 13 (”Anknytning till terroristbrott”) i direktiv 2017/541 har följande lydelse:

”För att en gärning som avses i artikel 4 eller i avdelning III ska vara straffbar ska det inte vara nödvändigt att ett terroristbrott faktiskt har begåtts och det ska inte heller vara nödvändigt, vad gäller de brott som avses i artiklarna 5–10 och 12, att fastställa en koppling till något annat specifikt brott som anges i detta direktiv.”

9 I artikel 14 (”Medhjälp, anstiftan och försök”) i direktiv 2017/541 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att medhjälp till något av de brott som avses i artiklarna 3–8, 11 och 12 är straffbart.

2. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anstiftan till något av de brott som avses i artiklarna 3–12 är straffbart.

3. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att försök att begå något av de brott som avses i artiklarna 3, 6, 7, 9.1, 9.2 a, 11 och 12, med undantag för innehav enligt artikel 3.1 f och det brott som avses i artikel 3.1 j, är straffbart.”

10 I artikel 15 (”Påföljder för fysiska personer”) i direktiv 2017/541 föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de brott som avses i artiklarna 3–12 och 14 beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder som kan medföra överlämnande eller utlämning.”

Spansk rätt

Strafflagen

11 Artikel 346 i Ley Orgánica 10/1995 del Código Penal (lag 10/1995, strafflagen) av den 23 november 1995 (BOE nr 281 av den 24 november 1995, s. 33987), i dess lydelse enligt Ley Orgánica 1/2019 por la que se modifica la ley orgánica 10/1995, de 23 de noviembre, del Código Penal, para trasponer Directivas de la Unión Europea en los ámbitos financiero y de terrorismo, y abordar cuestiones de índole internacional (lag 1/2019 om ändring av lag 10/1995 av den 23 november 1995, strafflagen, för att införliva Europeiska unionens direktiv på det finansiella området och terrorismområdet och för att reglera vissa internationella frågor) av den 20 februari 2019 (BOE nr 45 av den 21 februari 2019, s. 16698) (nedan kallad strafflagen), har följande lydelse:

”1. Den som genom att framkalla explosioner eller genom att använda andra medel med liknande förstörelsekraft orsakar förstörelse på flygplatser, hamnar, stationer, byggnader, offentliga lokaler, lager där det finns brandfarliga eller explosiva ämnen, kommunikationsmedel eller allmänna transportmedel eller får fartyg att sjunka eller stranda, orsakar översvämning, explosion i en gruva eller en industrianläggning, bryter upp rälsen på ett järnvägsspår, uppsåtligt ändrar de signaler som används i trafiken för transportmedlens säkerhet, spränger en bro, förstör en allmän väg, skadar oljeledningar, allvarligt stör någon form av kommunikation eller kommunikationsmedel, stör eller avbryter tillförseln av vatten, elektricitet, kolväten eller andra viktiga naturresurser, döms till fängelse i lägst tio och högst tjugo år, om skadan oundvikligen innebär fara för människors liv eller säkerhet.

2. Föreligger inte en sådan fara döms personen till fängelse i lägst fyra och högst åtta år.

3. Har det utöver faran uppkommit skada på människors liv, fysiska integritet eller hälsa, ska gärningarna bestraffas var och en för sig med det straff som motsvarar det begångna brottet.”

12 Artikel 572 i strafflagen har följande lydelse:

”1. Den som främjar, bildar, organiserar eller leder en terroristorganisation eller terroristgrupp döms till fängelse i lägst åtta och högst femton år och fråntas rätten att inneha offentliga uppdrag och ämbeten under strafftiden.

2. Den som deltar aktivt i en sådan organisation eller grupp, eller ingår i den, döms till fängelse i lägst sex och högst tolv år och fråntas rätten att inneha offentliga uppdrag och ämbeten under strafftiden.”

13 Artikel 573 i strafflagen har följande lydelse:

”1. Med terroristbrott avses allvarlig brottslighet i form av i denna lag angivna brott mot liv eller fysisk integritet, brott mot frihet och frid, brott mot psykisk integritet, brott mot sexuellt självbestämmande och sexuell integritet, brott mot egendom, brott mot naturresurser eller miljön och brott mot folkhälsan, samt allvarlig katastrofriskskapande brottslighet, mordbrand, urkundsförfalskning, majestätsbrott, brott som innebär förgripelse mot en myndighetsföreträdare eller en offentlig tjänsteman i samband med tjänsteutövning och vapenbrott (innehav av, handel med och förvaring av vapen, ammunition eller sprängämnen). Härmed avses även kapning av luftfartyg och fartyg eller andra allmänna transportmedel eller godstransportmedel. För straffansvar för terroristbrott krävs att gärningspersonen haft någon av följande avsikter med gärningen:

1) Att omstörta den konstitutionella ordningen, eller förhindra eller allvarligt destabilisera de politiska institutionernas eller statens sociala eller ekonomiska strukturs funktion, eller tvinga den offentliga makten att utföra eller avstå från att utföra en handling.

2) Att allvarligt störa den allmänna ordningen.

3) Att allvarligt destabilisera en internationell organisations funktion.

4) Att framkalla ett tillstånd av skräck hos befolkningen eller en del av denna.

…

3. Övriga brott som anges i detta kapitel ska också anses utgöra terroristbrott.”

14 I artikel 574.1 i strafflagen föreskrivs följande:

”Till fängelse i lägst åtta och högst femton år döms den som begår följande gärningar: förvar av vapen eller ammunition, innehav eller förvar av explosiva, lättantändliga, brandfarliga eller kvävande ämnen eller anordningar eller deras beståndsdelar samt tillverkning av, handel med, transport eller leverans i någon form av sådana ämnen eller anordningar, varmed även avses själva anbringandet eller användningen av sådana ämnen eller lämpliga medel eller anordningar. För straffansvar krävs att gärningspersonen haft någon av de i artikel 573.1 angivna avsikterna med gärningen.”

LOA

15 I ingressen till Ley Orgánica 1/2024 de amnistía para la normalización institucional, política y social en Cataluña (lag 1/2024 om lag om amnesti för institutionell, politisk och social normalisering i Katalonien) av den 10 juni 2024 (BOE nr 141 av den 11 juni 2024, s. 67764) (nedan kallad LOA) anges följande:

”I

Amnesti är, oavsett form, ett rättsinstitut som syftar till att bestämmelser som gäller utan några begränsningar inte ska tillämpas i fall där handlingar som utgör brott – eller handlingar som medför någon annan typ av ansvar – har begåtts under särskilda omständigheter.

Möjligheten att bevilja amnesti är inskriven i rättssystemet som ett lämpligt medel att i en rättsstat hantera exceptionella politiska omständigheter. Denna möjlighet tillgodoser ett allmänt intresse i form av behovet att övervinna och dämpa djupt rotade politiska och sociala konflikter, i syfte att förbättra den samhälleliga samlevnaden och se till att olika politiska åsikter vävs samman till en helhet.

Det rör sig således om ett rättsinstitut som ger uttryck för ett politiskt beslut genom en lag som antagits av den folkvalda församlingen. Det ger därmed även uttryck för den roll som Cortes Generales (det spanska parlamentet) har enligt konstitutionen, nämligen att vara det organ som har till uppgift att företräda folksuveräniteten med stöd av de befogenheter det har givits och att fritt styra folkviljan genom att utöva sin lagstiftningsmakt enligt därför gällande förfaranden.

…

Ur ett unionsrättsligt perspektiv är införande av amnesti fullt erkänt. …

EU-domstolen har således i sin [dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) (C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339)], inte endast erkänt möjligheten till amnesti, utan även uttalat att amnesti har till syfte att de gärningar som den avser ska förlora sin brottsliga karaktär, vilket får till följd att lagföring inte längre ska ske för brottet och att verkställighet av en fällande dom, om en sådan redan har meddelats, inte längre får ske. En amnesti innebär således i princip att den utdömda påföljden inte längre kan verkställas. I ett senare avgörande, [dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Återkallande av en amnesti) (C‑203/20, EU:C:2021:1016)], har EU-domstolen uttalat att unionsrätten inte utgör hinder för en reglering som innebär möjlighet att besluta om avskrivning av brottmål och avbrytande av straffverkställighet på grundval av domstolsavgöranden som meddelats med stöd av en amnesti som införts genom ett lagstiftningsförfarande.

På samma sätt har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna [(nedan kallad Europadomstolen)] erkänt amnestins politiska giltighet och lämplighet, men har samtidigt påpekat att amnesti inte kan gälla vid allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, eftersom det då rör sig om sådana gärningar som staterna inte får underlåta att lagföra och bestraffa (se bland annat [Europadomstolen, 27 maj 2014, Marguš mot Kroatien, CE:ECHR:2014:0527JUD000445510]).

Även Europarådet och Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (vanligen kallad Venedigkommissionen) har uttryckligen bekräftat giltigheten av amnesti och liknande åtgärder och deras förenlighet med domstolsavgöranden. Detta framgår både av rekommendation CM/Rec 7 (2010) 12 [från Europarådets ministerkommitté] och av [Venedigkommissionens] yttrande nr 710/2012 (CDL-AD (2013) 009) [(nedan kallat yttrande nr 710/2012)], vilket antogs vid plenarsammanträdet den 8–9 mars 2013.

…

V

…

Vidare gäller att en med hänsyn till allmänintresset antagen särskild undantagslag av nu aktuellt slag, som innebär att gällande bestämmelser inte ska tillämpas på händelser som inträffat under särskilda omständigheter, måste vara utformad på ett sådant sätt att den får till följd att en domstol som vid tidpunkten för antagandet av denna lag handlägger ett mål som omfattas av lagens tillämpningsområde omedelbart upphäver rättighetsinskränkande åtgärder som det kan ha beslutats om i det aktuella målet, även om målet eventuellt vilandeförklaras. Ett beslut om att begränsa en persons möjligheter att utöva sina fri- och rättigheter måste nämligen alltid uppfylla de krav som fastslås i [Europakonventionen], i [stadgan] och i [Constitución española (den spanska konstitutionen)], detta för att säkerställa att fri- och rättighetsinskränkningar vilar på en solid rättslig grund.

…

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Det som lagen syftar till att uppnå är rättssäkerhet, respekt för legalitetsprincipen och ett regelverk för opartiskt skydd av de grundläggande rättigheterna, med beaktande av Venedigkommissionens rekommendationer i [yttrande nr 710/2012]. I dessa rekommendationer betonas vikten av att upprätthålla en tydlig åtskillnad mellan den lagstiftande och den dömande makten vid genomförandet av en amnesti, i syfte att säkerställa att domstolarnas oberoende tillgodoses och att de demokratiska principerna uppfylls.

VI

…

I avdelning I regleras de objektiva rekvisiten för amnestin. Regleringen är utformad så, att den först beskriver vilka handlingar som omfattas av amnestin, det vill säga handlingar som utgör brott eller medför administrativt ansvar eller bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel och som begåtts inom ramen för självständighetsprocessen i Katalonien samt på ett eller annat sätt har samband med de sedermera såsom grundlagsstridiga befunna folkomröstningarna om självständighet (den rådgivande folkomröstningen den 9 november 2014 och den bindande folkomröstningen den 1 oktober 2017). Här anges även under vilken period de aktuella handlingarna ska ha begåtts för att kunna omfattas av amnestin, det vill säga perioden 1 november 2011–13 november 2023.

Därefter anges vilka brottsliga gärningar som under inga omständigheter kan omfattas av amnestin, i enlighet med principen om att en amnesti aldrig kan eller bör omfatta alla slags gärningar eller brott.

Det synsätt som ligger till grund för lagen är under alla förhållanden abstrakt, i det att det inte innefattar någon bedömning av huruvida det finns gärningar som kan omfattas av något av de i lagen angivna undantagen från amnesti. Ett sådant synsätt är oundgängligt och ligger i linje med vad [Venedigkommissionen] uttalat i [yttrande nr 710/2012] av den 11 mars 2013, vilket antogs vid dess 94:e plenarsammanträde. Det ankommer således på lagstiftaren att fastställa kriterierna för att komma i åtnjutande av amnesti och på domstolarna att identifiera vilka personer som rent konkret omfattas av det av lagstiftaren angivna tillämpningsområdet för amnestin.

Att vissa undantag från amnesti bestäms på ett abstrakt sätt är härvidlag en nödvändig förutsättning för att lagen ska vara helt förenlig med internationella normer om gärningar som aldrig kan komma i fråga för amnesti. Dessa normer har utvecklats genom praxis från internationella domstolar, däribland Europadomstolen, och ger uttryck för grundläggande folkrättsliga och europarättsliga principer om mänskliga rättigheter.

Den nu aktuella amnestilagen har således utformats i enlighet med [Konungariket Spaniens] europarättsliga och folkrättsliga åtaganden på området för mänskliga rättigheter samt utifrån de riktlinjer som dragits upp i internationella fördrag – såsom den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och [Europakonventionen] – och av internationella organisationer. Lagen innehåller särskilt angivna undantag från amnesti, eftersom detta är avgörande för att uppfylla de krav som följer av internationella normer och relevant rättspraxis, i synnerhet när det gäller allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta ligger i linje med Europadomstolens uttalanden i mål som till exempel Marguš mot Kroatien. Handlingar som utgör allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna är därför undantagna från lagens tillämpningsområde, i enlighet med Europarådets principer om straffrihet för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vidare har hänsyn tagits till rekommendationerna från FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott (UNODC) på så sätt att det i lagen görs åtskillnad mellan allvarliga brott och andra gärningar som, även om de inte uppfyller vissa formella kriterier, inte nödvändigtvis är undantagna från amnestin.

Detta synsätt ger uttryck för ett åtagande om att skydda de grundläggande rättigheterna, i det att det förenar amnestin med respekten för de mänskliga rättigheterna och Konungariket Spaniens internationella åtaganden.

Det anförda kan exemplifieras med den i lagen intagna hänvisningen till de gärningar som anges i artikel 3 i [direktiv 2017/541] eller i artikel 3 i [Europakonventionen], vilken stadgar ett förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Gärningar av detta slag får aldrig komma i fråga för amnesti. Det ska dock påpekas att inte all förnedrande behandling omfattas av nämnda förbud. För detta krävs inte bara att den aktuella handlingen är olaglig, utan även att den är av en viss allvarlighetsgrad. Av Europadomstolens praxis framgår nämligen att en förutsättning för att en handling ska anses vara förnedrande i den mening som avses i artikel 3 i [Europakonventionen] är att den kroppsskada eller det lidande som brottsoffret utsätts för är av en viss omfattning eller i vart fall kan bryta ned offret psykiskt eller fysiskt. Lagstiftaren har valt att införa en restriktiv ordning för undantag från straffansvar vid tillämpningen av förevarande lag. Skälet för detta är att vissa gärningar kan förväxlas med andra brott, vilket kan vara fallet med vissa gärningar som omfattas av bok II, avdelning XXII, kapitel VII i strafflagen.

I enlighet med Venedigkommissionens riktlinjer har de handlingar som kan komma i fråga för amnesti definierats på ett precist och utförligt sätt, för att säkerställa att principerna om rättssäkerhet och allas likhet inför lagen tillgodoses. Det är helt centralt att nämnda gärningar definieras på ett precist sätt, särskilt när det gäller förskingring av allmänna medel, och detta gör det möjligt att tydligt skilja mellan handlingar som kan komma i fråga för amnesti från korruptionshandlingar, för vilka det inte kan bli aktuellt med amnesti.

…”

16 I artikel 1 (”Objektiva rekvisit för amnestin”) LOA föreskrivs följande:

”1. Amnestin omfattar följande handlingar som medför straffansvar, administrativt ansvar eller bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel och som begåtts i samband med de folkomröstningar som hölls i Katalonien den 9 november 2014 och den 1 oktober 2017 samt för förberedelse till eller konsekvenserna av sådana handlingar, förutsatt att de begåtts mellan den 1 november 2011 och den 13 november 2023. Amnestin omfattar även följande handlingar som begåtts mellan dessa datum i samband med den så kallade katalanska självständighetsprocessen, även om de inte haft något samband med nämnda folkomröstningar eller har begåtts efter det att de hölls:

a) Handlingar som begåtts i syfte att kräva, främja eller uppnå Kataloniens utbrytning eller självständighet samt handlingar som har bidragit till att uppnå dessa syften.

…

f) Handlingar som begåtts i syfte att främja, få till stånd eller underlätta någon av i föregående led i denna punkt angivna handlingar som medför straffansvar, administrativt ansvar eller bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel samt alla andra handlingar som har materiellt samband med sådana handlingar.

2. Handlingar som medför straffansvar, administrativt ansvar eller bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel och som omfattas av amnesti enligt punkt 1 i denna artikel ska omfattas av amnesti redan på förberedelsestadiet och oavsett form av gärningsmannaskap eller medgärningsmannaskap.

…”

17 I artikel 2 (”Handlingar som är undantagna från amnesti”) LOA föreskrivs följande:

”Under alla omständigheter är följande handlingar undantagna från den amnesti som föreskrivs i artikel 1:

a) Uppsåtliga handlingar mot person som lett till döden, missfall eller fosterskada, förlust eller försvagande av ett organ eller en kroppsdel, förlust eller försvagande av ett sinne, impotens, sterilitet eller allvarlig missbildning.

b) Handlingar som utgör tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 3 i [Europakonventionen], med undantag för behandling som inte överstiger en lägsta allvarlighetsgrad i det att den inte är ägnad att förödmjuka eller förnedra en person eller kränka dennes mänskliga värdighet, eller orsaka rädsla, ångest eller känsla av hjälplöshet på ett sätt som kan bryta ned personens psykiska eller fysiska motståndskraft.

c) Handlingar som genom sitt syfte kan betecknas som terrorism enligt [direktiv 2017/541] och varigenom gärningspersonen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, i synnerhet de som omfattas av artiklarna 2 och 3 i [Europakonventionen] och av internationell humanitär rätt.

…”

18 Artikel 9 (”Behörighet att besluta om amnesti”) LOA har följande lydelse:

”1. Behörighet att besluta om amnesti för handlingar som utgör brott tillkommer de domstolar som avses i artikel 11 i denna lag, antingen på begäran av en part eller av Ministerio Fiscal [Åklagarmyndigheten, Spanien] eller på eget initiativ. Under alla omständigheter ska den behöriga domstolen, innan den fattar ett sådant beslut, höra parterna och Ministerio Fiscal [Åklagarmyndigheten].

2. Behörighet att besluta om amnesti för handlingar som utgör administrativa överträdelser eller överträdelser som medför bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel tillkommer de organ som är behöriga att inleda, handlägga eller fatta beslut i ärenden rörande sådana handlingar, beroende på i vilket skede handläggningen av dessa befinner sig. Det behöriga organet ska, innan den fattar ett sådant beslut, höra den berörda personen.

3. För att en viss handling som medför straffrättsligt, administrativt eller bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel ska anses ha blivit föremål för amnesti krävs att amnestin har beviljats genom ett lagakraftvunnet beslut från en behörig domstol eller ett behörigt organ, i enlighet med bestämmelserna i denna lag.”

19 I artikel 10 (”Förtursförklaring eller skyndsam handläggning”) LOA föreskrivs följande:

”Det ankommer på i denna lag angivna domstolar eller administrativa organ eller revisionsorgan att vid handläggning av ett mål eller ärende – eventuellt efter beslut om förtursförklaring eller skyndsam handläggning – besluta om amnesti i enlighet med denna lag, oavsett i vilket skede handläggningen av det aktuella målet eller ärendet befinner sig.

Beslut om amnesti ska fattas inom högst två månader. Ett sådant beslut påverkar inte eventuella senare överklaganden, som inte har suspensiv verkan.”

20 I artikel 11 (”Beslut om amnesti vid handläggning av brottmål”) LOA föreskrivs följande i punkt 1:

”En domstol som handlägger ett brottmål får besluta om amnesti när som helst under målets handläggning.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

21 Den 23 november 2023 ingav Ministerio Fiscal (Åklagarmyndigheten, Spanien) en preliminär stämningsansökan vid Juzgado Central de Instrucción no 6 de la Audiencia Nacional (Central förundersökningsdomstol nr 6, som är underställd Centrala specialdomstolen, Spanien), genom vilken åtal väcktes mot tolv personer, nämligen EGB, EGC, SPG, QCR, GTA, ACB, JRS, RJDL, FJG, XBLL, DBA och CBE. Åtalet avsåg gärningar bestående i deltagande i en terroristorganisation och innehav, förvar och tillverkning av brandfarliga eller explosiva ämnen eller anordningar eller deras beståndsdelar i terroristssyfte samt ett fall av försök till skadegörelse för terroristssyfte.

22 I målet väcktes även enskilt åtal av ett antal spanska organisationer, närmare bestämt av sammanslutningarna Associació Catalana de Víctimes d’Organitzacions terrorister (ACVOT), Asociación de Víctimas del Terrorismo (AVT), Asociación Dignidad y Justicia, Asociación Española de la Guardia Civil (AEGC), Asociación Unificada de la Guardia Civil (AUGC), och av det politiska partiet Partido político VOX.

23 När förundersökningen hade avslutats inleddes brottmålsrättegången vid Sala de lo Penal, Sección Tercera, de la Audiencia Nacional (tredje brottmålsavdelningen vid Centrala specialdomstolen, Spanien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.

24 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis anfört följande. Både åklagarmyndigheten och de organisationer som väckt enskilt åtal har i sina respektive stämningsansökningar gjort gällande bland annat att de tilltalade gjort inköp av sprängämnesprekursorer, att de innehaft handböcker för tillverkning av explosiva och brandfarliga anordningar, att de deltagit i gemensamma möten och varit närvarande i ett hemligt laboratorium där en brandfarlig anordning ska ha tillverkats samt att de utbytt information med varandra via en elektronisk meddelandetjänst. De aktuella gärningarna, som begicks mellan oktober 2017 och november 2019, omfattas av artiklarna 346 och 571–574 i strafflagen samt av artiklarna 3, 4 och 13–15 i direktiv 2017/541.

25 I nämnda stämningsansökningar görs dock inte gällande att de tilltalade genom dessa gärningar uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, i den mening som avses i artikel 2 c LOA.

26 Efter det att LOA trätt i kraft den 11 juni 2024 ingav de tilltalade, med stöd av denna lag, en ansökan om amnesti, vilken nu ska prövas av den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen hyser dock tvivel om huruvida det strider mot unionsrätten att bevilja sådan amnesti och detta av nedan angivna skäl.

27 För det första omfattas de aktuella gärningarna av begreppet ”deltagande i en terroristgrupps verksamhet” i den mening som avses i direktiv 2017/541, och ska därför, enligt detta direktiv, beläggas med effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder. Om LOA tillämpades skulle det dock inte vara möjligt att lagföra och bestraffa nämnda gärningar, och detta skulle medföra ansvarsfrihet för de tilltalade.

28 För det andra innebär artikel 13 i direktiv 2017/541 att varje deltagare i en terroristorganisation är straffrättsligt ansvarig även om något terroristbrott faktiskt inte har begåtts. LOA får anses innebära att lagen generellt inte är tillämplig på de terroristbrott som anges i direktivet. I lagen uppställs dock en ytterligare – i direktivet ej angiven – förutsättning för den aktuella gärningens straffbarhet, nämligen att gärningspersonen därigenom uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

29 För det tredje grundar sig artikel 2 c LOA på antagandet att vissa terroristgärningar allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna och inte kan komma i fråga för amnesti, medan andra terroristgärningar inte leder till sådana kränkningar och därmed kan komma i fråga för amnesti. Någon sådan distinktion görs dock inte i direktiv 2017/541.

30 För det fjärde anges i artikel 2 c LOA, vars lydelse är oklar, inte på ett klart och otvetydigt sätt hur allvarligt ett brott måste vara för att inte anses kunna komma i fråga för amnesti, vilket strider mot rättssäkerhetsprincipen.

31 För det femte krävs enligt direktiv 2017/541 att de brott som är aktuella i det nationella målet beläggs med effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder. Om LOA tillämpades skulle detta dock medföra ansvarsfrihet för de personer som i nämnda mål står åtalade för att ha begått sådana brott.

32 För det sjätte har unionen utövat sina befogenheter genom att anta direktiv 2017/541, vars bestämmelser den nationella lagstiftaren är skyldig att iaktta. Om så inte sker, utgör detta ett åsidosättande av principen om unionsrättens företräde.

33 För det sjunde kan konstateras att tillämpningsområdet för LOA är begränsat till vissa handlingar som begåtts mellan den 1 november 2011 och den 13 november 2023 i samband med den katalanska självständighetsrörelsen. Fråga uppkommer därmed i det nationella målet huruvida denna tidsmässiga begränsning av lagens tillämpningsområde kan anses utgöra en unionsrättsstridig diskriminering av personer som begått liknande handlingar under samma tidsperiod, men under andra omständigheter, utan att det finns något skäl av allmänintresse som motiverar en sådan diskriminerande behandling.

34 För det åttonde uppkommer frågan huruvida den nu aktuella amnestin, såsom den är utformad i LOA, är förenlig med rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionens territorium och med medlemsstaternas mest centrala uppgift, nämligen att säkerställa statens territoriella integritet.

35 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska [direktiv 2017/541] tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken innebär att personer som aktivt deltar i en terroristgrupps verksamhet beviljas ansvarsfrihet och därmed inte kan lagföras och, i förekommande fall, bestraffas för denna gärning?

2) Ska [direktiv 2017/541] tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken innebär att personer som aktivt deltar i en terroristgrupps verksamhet beviljas ansvarsfrihet och därmed inte kan lagföras och, i förekommande fall, bestraffas för denna gärning samt att det för gärningens straffbarhet inte endast krävs att de berörda personerna deltagit i en terroristgrupp, utan även att de därigenom uppsåtligen faktiskt har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter?

3) Ska [direktiv 2017/541] tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], i vilken det, vad avser i direktivet angivna terroristbrott och brott med anknytning till en terroristgrupp, görs åtskillnad utifrån huruvida gärningspersonen genom den aktuella gärningen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, varvid denna åtskillnad innebär att personer som begått vissa av dessa terroristbrott eller brott med anknytning till terroristgrupper kan komma att fritas från ansvar för den aktuella gärningen?

4) Ska den unionsrättsliga rättssäkerhetsprincipen, som slagits fast i EU-domstolens praxis, tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], i vilken det uppställs som förutsättning för ansvarsfrihet genom amnesti för personer som anklagas för att ha begått gärningar som omfattas av tillämpningsområdet för [direktiv 2017/541] att de därigenom uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, i synnerhet de som omfattas av artiklarna 2 och 3 i [Europakonventionen], och av internationell humanitär rätt, utan att det närmare anges vilka gärningar som utgör sådana kränkningar eller vilken allvarlighetsgrad som måste överskridas för att amnesti ska vara uteslutet? Alternativt, utgör de unionsrättsliga principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet hinder för en bestämmelse, såsom den i artikel 1 [LOA], vilken innehåller en otydlig avgränsning – vad gäller både de objektiva och de subjektiva rekvisiten – av möjligheten att utkräva straffansvar?

5) Ska [direktiv 2017/541] tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken innebär att personer som tillverkar, innehar, förvärvar, transporterar, tillhandahåller eller använder sprängämnen för terroriständamål beviljas ansvarsfrihet och därmed inte kan lagföras eller, i förekommande fall, bestraffas för dessa gärningar?

6) Ska [direktiv 2017/541] tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken innehåller bestämmelser om ansvarsfrihet och därmed innebär att det blir omöjligt att lagföra och, i förekommande fall, bestraffa personer som i terroristsyfte har påbörjat genomförandet av våldshandlingar genom att fastställa mål som ska bli föremål för omfattande förstörelseattacker på grund av att de är representativa för motståndet mot terroristgruppens ideologi och genom att övervaka eller avfotografera de allmänna platser som ska förstöras (särskilt åklagarmyndighetens, de nationella polisstyrkornas och de regionala institutionernas lokaler, eller polisfordon), detta i syfte att säkerställa att den av terroristgruppen planerade våldsamma attacken genomförs enligt plan så att den åsyftade förstörelsen kan åstadkommas?

7) Ska principen om unionsrättens företräde, som slagits fast i EU-domstolens praxis, och principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken, genom amnesti, fritar personer från ansvar för gärningar som omfattas av [direktiv 2017/541]?

8) Ska artiklarna 20 och 21 i [stadgan] tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken, genom amnesti, fritar personer från ansvar för i Spanien begångna brottsliga gärningar som omfattas av [direktiv 2017/541] på grundval av de ideologiska motiven bakom de aktuella gärningarna?

9) Ska artikel 4.2 FEU samt artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom [LOA], vilken, genom amnesti, fritar personer från ansvar för terroristbrott, på den grunden att de aktuella gärningarna har begåtts i syfte att få till stånd en utbrytning av en del av medlemsstatens nationella territorium?”

Prövning av begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet

36 Generaladvokaten föredrog sitt förslag till avgörande i förevarande mål den 13 november 2025. Den 27 november 2025 inkom en handling till EU-domstolens kansli genom vilken det politiska parti och de sammanslutningar som nämns i punkt 22 ovan begärde att det muntliga förfarandet skulle återupptas.

37 Till stöd för sin begäran anförde de att generaladvokaten i sitt förslag prövat en fråga som avhandlats vid den muntliga förhandlingen, nämligen frågan om vilka skäl som föranlett den spanska lagstiftaren att anta LOA. Detta är dock inte en fråga som den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att ta ställning till, och det ankommer därmed inte på EU-domstolen att bedöma denna fråga.

38 EU-domstolen gör följande bedömning när det gäller nämnda begäran. Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får EU-domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om den anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.

39 Så är inte fallet här.

40 Generaladvokatens förslag till avgörande i förevarande mål kan nämligen inte anses utgöra en ny omständighet i den mening som avses i artikel 83 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2026, VIRUS m.fl., C‑131/24, EU:C:2026:109, EU:C:2026:109, punkt 33).

41 Vidare ska påpekas att varken stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolens stadga) eller rättegångsreglerna innehåller någon möjlighet för de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 26 februari 2026, VIRUS m.fl., C‑131/24, EU:C:2026:109, EU:C:2026:109, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

42 Av artikel 252 andra stycket FEUF framgår dessutom att generaladvokaternas uppgift är att vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt domstolens stadga kräver att ett sådant förslag läggs fram. Det rör sig således inte om ett yttrande riktat till domarna eller parterna som härrör från en myndighet utanför EU-domstolen, utan om en enskild, motiverad och offentligt formulerad ståndpunkt från en av domstolens egna ledamöter. Under dessa omständigheter kan generaladvokatens förslag till avgörande inte avhandlas av parterna. EU-domstolen är inte bunden vare sig av förslaget till avgörande eller av den motivering som generaladvokaten lagt till grund för detta. Den omständigheten att en av de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som han eller hon har prövat i detta, kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 26 februari 2026, VIRUS m.fl., C‑131/24, EU:C:2026:109, EU:C:2026:109, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

43 Dessutom anser EU-domstolen, med beaktande av samtliga uppgifter som den förfogar över, att den har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet för att kunna pröva förevarande begäran om förhandsavgörande.

44 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att förordna om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.

Prövning av tolkningsfrågorna

Upptagande till prövning

45 EGC, GTA och åklagarmyndigheten har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning, eftersom de saknar betydelse för utgången i det nationella målet. Enligt deras uppfattning är tolkningsfrågorna hypotetiska, eftersom det av artikel 2 c LOA framgår att denna lag inte är tillämplig på handlingar som genom sitt syfte kan anses utgöra terrorism enligt direktiv 2017/541 och genom vilka gärningspersonen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

46 Den spanska regeringen har för sin del gjort gällande att den fjärde tolkningsfrågan är hypotetisk med hänsyn till att det i det nationella målet inte är fråga om att någon genom brott uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

47 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Inom ramen för det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor som avser tolkningen av unionsrätten ska presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 2 december 2025, Stichting Right to Consumer Justice och Stichting App Stores Claims, C‑34/24, EU:C:2025:936, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

48 Vad gäller det nu aktuella fallet framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt de åtta första tolkningsfrågorna för att få klarhet i huruvida de förutsättningar som uppställs i LOA för att lagen inte ska vara tillämplig på brott som omfattas av direktiv 2017/541 och för att amnesti ska kunna beviljas är förenliga med nämnda direktiv och med andra bestämmelser och principer i unionsrätten. Skälet till att den hänskjutande domstolen hyser tvivel i detta avseende är att den anser att de brott som är aktuella i det nationella målet faller in under begreppet ”deltagande i en terroristgrupps verksamhet” i direktivets mening och trots detta i princip omfattas av amnesti enligt LOA. Av detta följer att ett svar på den hänskjutande domstolens frågor är nödvändigt för att den ska kunna avgöra det nationella målet.

49 Vad däremot gäller den nionde frågan kan det konstateras att den hänskjutande domstolen har ställt denna för att EU-domstolen ska klargöra tolkningen av artikel 4.2 FEU samt av artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF.

50 Den hänskjutande domstolen vill därigenom få klarhet i huruvida dessa fördragsbestämmelser utgör hinder för en lagstiftning av LOA:s slag, i det att den innebär att personer som lagförts för gärningar som begåtts i syfte att få till stånd en utbrytning av en del av den berörda medlemsstatens nationella territorium skulle kunna fritas från ansvar för dessa gärningar. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att LOA medför en risk för upprepning och allmängiltiggörande av sådana gärningar, vilket skulle undergräva medlemsstaternas territoriella integritet och unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig.

51 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den. I ett sådant förfarande måste det således mellan det berörda målet och de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning begärts föreligga ett sådant samband att tolkningen tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 45 och 48, och dom av den 18 december 2025, Tenergie (Ansökan om eftergift av importtullar), C‑259/24, EU:C:2025:1013, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

52 I förevarande fall är det uppenbart att frågan huruvida en amnesti generellt sett kan skada en medlemsstats territoriella integritet eller unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet – i den mening som avses i artikel 4.2 FEU respektive i artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF – inte har något samband med saken i det nationella målet.

53 Det mål som den hänskjutande domstolen har att pröva är nämligen ett brottmål mot personer som åtalats för gärningar som kan omfattas av tillämpningsområdet för LOA. Den begärda tolkningen får därmed anses tillgodose ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela.

54 Av det anförda följer att de åtta första frågorna kan tas upp till prövning, medan den nionde frågan ska avvisas.

Prövning i sak

55 Den hänskjutande domstolen har ställt de åtta första frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 2017/541, jämfört med principerna om unionsrättens företräde och lojalt samarbete, rättssäkerhet, likabehandling och icke-diskriminering, ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för en nationell amnestilag som medför ansvarsfrihet för alla personer som, under en begränsad period och i samband med en rörelse som eftersträvar självständighet för en del av en medlemsstats nationella territorium, har begått gärningar som omfattas av detta direktiv utan att därigenom uppsåtligen ha orsakat allvarliga människorättskränkningar av i amnestilagen ej närmare angiven art och allvarlighetsgrad.

56 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Den hänskjutande domstolens frågor rör LOA. I artikel 2 c i denna lag anges att den däri föreskrivna amnestin inte omfattar gärningar som genom sitt syfte kan anses utgöra terrorism enligt direktiv 2017/541 och genom vilka gärningspersonen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, i synnerhet de som omfattas av artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen och av internationell humanitär rätt.

57 Av detta framgår att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att en gärning ska vara undantagen från amnesti enligt artikel 2 c LOA. Det första villkoret är att gärningen genom sitt syfte kan anses utgöra terrorism enligt direktiv 2017/541 och det andra villkoret är att gärningspersonen genom den aktuella gärningen inte uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är främst mot bakgrund av dessa villkor som den hänskjutande domstolens frågor ska besvaras.

58 I detta avseende ska följande påpekas. Visserligen ligger det inom medlemsstaternas befogenhet att införa och återkalla amnesti (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Återkallande av en amnesti), C‑203/20, EU:C:2021:1016, punkt 40). Medlemsstaterna är dock skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2024, Procura della Repubblica presso il Tribunale di Bolzano, C‑178/22, EU:C:2024:371, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

59 Vad gäller direktiv 2017/541 framgår det av dess artikel 1 att det däri – i enlighet med artikel 83.1 FEUF – föreskrivs minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området för terroristbrott, brott med anknytning till en terroristgrupp och brott med anknytning till terroristverksamhet samt åtgärder för skydd av, och stöd och hjälp till, offer för terrorism.

60 Vidare framgår att medlemsstaterna i artiklarna 3, 4, 13, 14 och 15 i direktivet åläggs vissa skyldigheter. För det första ska de kriminalisera en rad gärningar som begås i terroristsyfte som terroristbrott. För det andra ska de straffbelägga brott med anknytning till en terroristgrupp eller terroristverksamhet, vilket även omfattar medhjälp, anstiftan och försök till sådana brott. För det tredje ska de föreskriva effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder som ska vara strängare än de som föreskrivs i nationell rätt för sådana brott i avsaknad av terroristsyfte.

61 Enligt artikel 288 tredje stycket FEUF ska ett direktiv vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat med avseende på det resultat som ska uppnås, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Även om medlemsstaterna enligt denna bestämmelse själva kan välja form och tillvägagångssätt för att säkerställa ett direktivs genomförande, inverkar denna frihet dock inte på skyldigheten för varje medlemsstat till vilken direktivet är riktat att inom ramen för sin nationella rättsordning vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att direktivet får full verkan i överensstämmelse med det syfte som det eftersträvar (dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Belgien (Direktiv 2016/1164 – Dubbelbeskattning), C‑524/23, EU:C:2026:111, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

62 Det är utrett att Konungariket Spanien har uppfyllt nyss nämnda skyldighet vad gäller direktiv 2017/541, vilket i vederbörlig ordning har införlivats med spansk rätt före utgången av införlivandefristen. Den hänskjutande domstolen har dock påpekat att det skulle kunna vara oförenligt med direktivets bestämmelser att en medlemsstat, genom att anta en amnestilag, avstår från att tillämpa de påföljder som föreskrivs i den lag genom vilken nämnda direktiv har införlivats.

63 Det ska i detta avseende påpekas att direktiv 2017/541 inte innehåller någon särskild bestämmelse som rör nationella lagstiftningsmekanismer för ansvarsfrihet, såsom amnesti, och att direktivet således inte uttryckligen reglerar denna typ av lagstiftningsmekanismer.

64 Mot bakgrund av hur amnestireglerna i LOA är utformade kan samtidigt konstateras att tillämpningen av dessa regler får till följd att det i Spanien inte längre blir möjligt att lagföra gärningar som kan anses utgöra terrorism och som omfattas av lagens tillämpningsområde, i förevarande fall gärningar som begåtts mellan den 1 november 2011 och den 13 november 2023 i det specifika sammanhang som utgörs av den katalanska självständighetsrörelsen.

65 En amnestilag av LOA:s slag får anses direkt påverka genomförandet av direktiv 2017/541 i den mån den medför en begränsning av bland annat tillämpningen av de påföljder som föreskrivs i artikel 15 i direktivet.

66 EU-domstolen finner dock, i likhet med vad generaladvokaten i huvudsak har anfört i punkt 76 i sitt förslag till avgörande, att antagandet av en amnestilag i princip omfattas av den befogenhet som varje medlemsstat har att avstå från att lagföra vissa bestämda gärningar, även om de utgör allvarliga brott, bland annat om syftet är att uppnå ett mål om nationell försoning eller att försöka nå en politisk kompromiss. Amnesti som beviljas i ett sådant sammanhang kan då uppfattas som en åtgärd som kan bidra till att dämpa en större politisk eller social konflikt.

67 Med hänsyn till att en amnestilag har denna specifika egenskap finner EU-domstolen att avsaknaden i direktiv 2017/541 av en uttrycklig bestämmelse om denna särskilda lagstiftningsmekanism för ansvarsfrihet får förstås så, att de i direktivet, i enlighet med dess artikel 1, föreskrivna minimireglerna om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området för terroristbrott, brott med anknytning till en terroristgrupp och brott med anknytning till terroristverksamhet i princip inte utgör hinder för att medlemsstaterna använder amnestiinstitutet inom direktivets tillämpningsområde.

68 Vad gäller det nu aktuella fallet kan det noteras att Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien), i sin dom 137/2025 av den 26 juni 2025 (BOE nr 183, av den 31 juli 2025, s. 103781 (ES:TC:2025:137)), har slagit fast att LOA i princip är grundlagsenlig. Detta efter att ha konstaterat att den amnesti som införts genom LOA syftar till att minska de institutionella och politiska spänningar som uppstått till följd av Kataloniens strävan efter självständighet och till att underlätta en möjlig utveckling mot försoning.

69 Här ska dock erinras om vad som anförts ovan i punkt 65 ovan, nämligen att en amnestilag av LOA:s slag medför en begränsning av tillämpningen av de påföljder som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2017/541. Detta föranleder, inledningsvis, en prövning av om en sådan lag är ägnad att äventyra direktivets ändamålsenliga verkan.

70 Så skulle vara fallet om lagen skulle skapa tvivel om att direktivet genomförs på ett effektivt sätt i den berörda medlemsstaten.

71 EU-domstolen konstaterar dock att LOA:s tillämpningsområde är begränsat på så sätt att det endast är vissa brott som begåtts i det särskilda sammanhang som utgörs av den katalanska självständighetsrörelsen som i efterhand kan undantas från lagföring. Detta ligger i linje med det specifika mål som avses i punkt 68 ovan.

72 Det framgår därvid av artikel 2 c LOA att amnestin inte omfattar gärningar genom vilka gärningspersonen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, i synnerhet de som omfattas av artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen och av internationell humanitär rätt.

73 Detta innebär, med hänsyn till de kumulativa villkor som anges i artikel 2 c LOA, att lagen medger att terroristgärningar genom vilka gärningspersonen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter lagförs och bestraffas, även om de aktuella gärningarna begåtts i samband med den katalanska självständighetsrörelsen.

74 Vidare framgår av ingressen till LOA och av artiklarna 9–11 i lagen att det i enlighet med principen om domstolarnas oberoende ankommer på behörig domstol att identifiera de specifika gärningar som enligt artikel 2 c i lagen är undantagna från amnestin.

75 Vid sådana förhållanden finner EU-domstolen att den ändamålsenliga verkan av direktiv 2017/541 inte riskerar att äventyras av den ansvarsfrihet som föreskrivs i en amnestilag av LOA:s slag, vilken antagits i syfte att minska institutionella och politiska spänningar samt att underlätta en möjlig utveckling mot försoning och vars specifika angivna innehåll ligger i linje med sådana syften.

76 EU-domstolen övergår nu till frågan om en sådan amnestilag är förenlig med de övriga principer som den hänskjutande domstolen har hänvisat till. Det första som ska prövas är om den i artiklarna 1 och 2 c LOA angivna definitionen av terroristbrott som kan komma i fråga för amnesti uppfyller de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen. I detta avseende ska det påpekas att rättssäkerhetsprincipen kräver dels att rättsregler ska vara klara och precisa, dels att enskilda kan förutse hur dessa rättsregler kommer att tillämpas, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser. Detta innebär att den aktuella regleringen måste göra det möjligt för de som berörs av den att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som den ålägger dem. Rättssäkerhetsprincipen kräver även att de berörda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl., C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 36 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 januari 2026, AK Dlhopolec m.fl., C‑590/24, EU:C:2026:41, punkt 73).

77 Enligt ingressen till LOA är syftet med lagen att ”uppnå rättssäkerhet, respekt för legalitetsprincipen och ett regelverk för opartiskt skydd av de grundläggande rättigheterna”. För att åstadkomma detta ”har de handlingar som kan komma i fråga för amnesti definierats på ett precist och utförligt sätt, för att säkerställa att principerna om rättssäkerhet och allas likhet inför lagen”.

78 Av ingressen framgår vidare att LOA bygger på ”en tydlig åtskillnad mellan den lagstiftande och den dömande makten vid genomförandet av amnestin”. Amnestin innebär inte att bestämmelserna i strafflagen upphör att vara tillämpliga eller att de berörda personerna automatiskt (ex lege) fritas från ansvar, utan att de aktuella gärningarna – det vill säga de som omfattas av det i artikel 1 LOA angivna tillämpningsområdet för amnestin – inte längre kan lagföras. Frågan om amnesti, och därmed huruvida sådant hinder för lagföring föreligger, ska prövas av domstol, vilket kan ske när som helst under det aktuella brottmålets handläggning.

79 Tillämpningsområdet för amnestin fastställs i LOA således – som det heter i ingressen – på ett objektivt och abstrakt sätt. Detta gäller både för fastställandet av vilka gärningar som kan komma i fråga för amnesti, förutsatt att de materiella och tidsmässiga förutsättningarna i artikel 1 LOA är uppfyllda, och för fastställandet i artikel 2 LOA av vilka gärningar som är undantagna från amnestin. Det ankommer uteslutande på de behöriga domstolarna att tolka och tillämpa bestämmelserna om vad som omfattas av (artikel 1) respektive faller utanför (bland annat artikel 2 c) tillämpningsområdet för LOA.

80 I detta sammanhang framgår av rättspraxis att det inte kan anses vara oförenligt med rättssäkerhetsprincipen att tillämpa en lagstiftningsteknik som består i att – snarare än att ange uttömmande förteckningar – använda abstrakta formuleringar eller allmänna kategorier, förutsatt att tolkningen av dessa är tillräckligt förutsebar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 165 och 167) och dom av den 22 januari 2026, AK Dlhopolec m.fl., C‑590/24, EU:C:2026:41, punkterna 75 och 76).

81 Vad gäller artikel 1 LOA kan följande konstateras. Bestämmelsen innehåller en beskrivning av handlingar som medför straffansvar, administrativt ansvar eller bokföringsmässigt ansvar avseende allmänna medel och som begåtts i samband med den katalanska självständighetsrörelsen och anger under vilken tidsperiod dessa handlingar ska ha begåtts för att kunna komma i fråga för amnesti, det vill säga mellan den 1 november 2011 och den 13 november 2023. I artikel 1 LOA fastställs således tillämpningsområdet för lagen på ett objektivt sätt, och denna utformning av bestämmelsen förefaller inte innehålla några delar som är ägnade att medföra tolkningssvårigheter för de behöriga domstolarna eller förutsebarhetssvårigheter för enskilda.

82 Av artikel 2 c LOA framgår – såsom angetts ovan i punkt 73 – att amnestin inte omfattar gärningar som genom sitt syfte kan anses utgöra terrorism enligt direktiv 2017/541 och genom vilka gärningspersonen uppsåtligen har orsakat allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, särskilt de som omfattas av artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen och av internationell humanitär rätt. Denna grund för uteslutning från amnesti hänvisar till straffrättsliga begrepp, såsom uppsåt, kausalitet och en människorättskränknings allvarlighetsgrad. Dessa begrepp kan inte anses ge upphov till tillämpningssvårigheter för de behöriga domstolarna vid en prövning av om en viss gärning ska undantas från amnestin.

83 Vid sådana förhållanden finner EU-domstolen att det sätt på vilket artikel 2 c LOA är utformad – det vill säga att de gärningar som är undantagna från amnestin fastställs på ett abstrakt sätt samt framför allt att den närmare arten av samtliga dessa gärningar inte anges i detalj och att det inte heller fastställs någon lägsta allvarlighetsgrad som de måste nå upp till – får anses vara förenligt med de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen, så länge som det är möjligt för de behöriga domstolarna att, mot bakgrund av direktiv 2017/541, fastställa vilka terroristbrott som är undantagna från amnestin.

84 Det andra som ska prövas är om LOA är förenlig med de principer om likabehandling och icke-diskriminering som kommer till uttryck i artiklarna 20 och 21 i stadgan. En begränsning av tillämpningen av de påföljder som föreskrivs i direktiv 2017/541 utgör – såsom redan konstaterats ovan i punkt 65 – en omständighet som direkt påverkar genomförandet av detta direktiv. Det finns således en koppling mellan LOA och direktivet som går utöver att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat, vilket innebär att det rör sig om en situation som omfattas av begreppet ”tillämpning av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

85 Enligt domstolens fasta praxis innebär principen om likabehandling, som icke-diskrimineringsprincipen är ett särskilt uttryck för, att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för, och syftet med, den lag eller annan författning som medför den aktuella skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som denna lag eller annan författning tillhör ska beaktas (dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätten att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens), C‑92/23, EU:C:2026:108, punkt 192 och där angiven rättspraxis).

86 Här ska dock påpekas att det uttryckliga syftet med LOA är att främja politisk försoning i ett enskilt sammanhang som rör en viss politisk rörelse. Inom ramen för en amnestilag av det slaget kan brott som begåtts i detta enskilda sammanhang och brott som begåtts i andra sammanhang inte anses utgöra jämförbara situationer.

87 Det tredje som ska prövas är om LOA är förenlig med principerna om unionsrättens företräde och lojalt samarbete. Av vad som anförts i det föregående framgår att antagandet av en amnestilag av LOA:s slag inte äventyrar den ändamålsenliga verkan av direktiv 2017/541, jämfört med principerna om rättssäkerhet, likabehandling och icke-diskriminering. Följaktligen kan det inte anses vara i strid med vare sig principen om unionsrättens företräde eller principen om lojalt samarbete att anta en sådan lag. Enligt den förstnämnda principen är samtliga myndigheter i medlemsstaterna skyldiga att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Enligt den sistnämnda principen, som stadfästs i artikel 4.3 FEU, är medlemsstaterna bland annat skyldiga att avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål (dom av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investeringar), C‑181/23, EU:C:2025:283, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

88 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de åtta första tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Direktiv 2017/541, jämfört med principerna om unionsrättens företräde och lojalt samarbete, rättssäkerhet, likabehandling och icke-diskriminering, ska tolkas på så sätt att det inte utgör hinder för en nationell amnestilag som – i syfte att minska institutionella och politiska spänningar samt att underlätta en möjlig utveckling mot försoning – medför ansvarsfrihet för alla personer som, under en begränsad period och i samband med en rörelse som eftersträvar självständighet för en del av en medlemsstats nationella territorium, har begått gärningar som omfattas av detta direktiv utan att därigenom uppsåtligen ha orsakat allvarliga människorättskränkningar av i amnestilagen ej närmare angiven art och allvarlighetsgrad, så länge som det är möjligt för de behöriga domstolarna att fastställa vilka terroristbrott som är undantagna från amnestin.

Rättegångskostnader

89 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF, jämfört med principerna om unionsrättens företräde och lojalt samarbete, rättssäkerhet, likabehandling och icke-diskriminering,

ska tolkas på följande sätt:

Detta direktiv utgör inte hinder för en nationell amnestilag som – i syfte att minska institutionella och politiska spänningar samt att underlätta en möjlig utveckling mot försoning – medför ansvarsfrihet för alla personer som, under en begränsad period och i samband med en rörelse som eftersträvar självständighet för en del av en medlemsstats nationella territorium, har begått gärningar som omfattas av detta direktiv utan att därigenom uppsåtligen ha orsakat allvarliga människorättskränkningar av i amnestilagen ej närmare angiven art och allvarlighetsgrad, så länge som det är möjligt för de behöriga domstolarna att fastställa vilka terroristbrott som är undantagna från amnestin.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: spanska.