Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Rantos delivered on 11 June 2026

11 juni 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk a4dfa567-6582-11f1-9b18-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 11 juni 2026(1)

Mål C‑136/25 [Pemak](i)

S O

mot

G GmbH

(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2008/104/EG – Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag – Artikel 1.1 – Uthyrning för temporärt arbete – Artikel 3.1 d – Begreppet kundföretag – Artikel 5.5 – Lämpliga åtgärder för att undvika missbruk av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag – Arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag till ett företag vars verksamhet under uppdragets gång övergår till en annan innehavare – Direktiv 2001/23/EG – Artikel.1.1 – Övergång av verksamhet – Artikel 3.1 – Skydd för arbetstagares rättigheter – Beräkning av den i nationell rätt förskrivna tidsgränsen för uthyrning av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag – Nödvändigheten av att vid denna beräkning betrakta överlåtaren och förvärvaren som ett och samma kundföretag ”

I. Inledning

1 Direktiv 2008/104/EG(2) syftar till att säkerställa skyddet av arbetstagare som hyrs ut till kundföretag för att temporärt arbeta under deras kontroll och ledning. Medlemsstaterna har därvid möjlighet att i nationell rätt fastställa en bestämd tidsperiod efter vilken en uthyrning inte längre kan anses vara temporär.

2 Det nu aktuella fallet rör en arbetstagare som hyrdes ut av ett bemanningsföretag till ett kundföretag vars verksamhet under uppdragets gång övergick till en annan innehavare i den mening som avses i direktiv 2001/23/EG.(3) Den berörda medlemsstaten hade fastställt den längsta tillåtna perioden för ett bemanningsföretags uthyrning av en arbetstagare till 18 månader. I detta sammanhang uppkommer frågan vilken inverkan en övergång av verksamhet har på beräkningen av varaktigheten av arbetstagarens uppdrag. Närmare bestämt, ska överlåtaren och förvärvaren anses utgöra ett och samma kundföretag vid denna beräkning? Detta är, i huvudsak, den fråga som ställts av Bundesgerichtshof (Federala arbetsdomstolen, Tyskland).

3 Det som utmärker förevarande mål är att man måste tillämpa dessa båda direktiv tillsammans för att avgöra huruvida den längsta tillåtna tiden för uthyrning av arbetstagaren – som har fortsatt att inneha samma tjänst utan avbrott – har överskridits. Om så är fallet ska ett anställningsförhållande anses ha uppkommit direkt mellan kundföretaget och arbetstagaren.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2001/23

4 I artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 anges följande:

”a) Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse [övergång] av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

b) Med förbehåll för vad som sägs under a och i nedan följande bestämmelser i denna artikel, skall med [övergång] enligt detta direktiv förstås [övergång] av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.”

5 I artikel 3.1 första stycket i direktivet föreskrivs följande:

”Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för [övergången] skall till följd av en sådan [övergång] övergå på förvärvaren.”

2. Direktiv 2008/104

6 Skälen 10, 11, 12 och 15 i direktiv 2008/104 har följande lydelse:

”(10) Det råder avsevärda skillnader inom Europeiska unionen när det gäller att anlita arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och i fråga om rättsläge, rättslig ställning och arbetsvillkor för dessa arbetstagare.

(11) Arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillgodoser både företagens behov av flexibilitet och arbetstagarnas behov av att förena privatliv och yrkesliv. Det bidrar således till att skapa arbetstillfällen och till deltagande och integration på arbetsmarknaden.

(12) Genom detta direktiv fastställs en skyddsram för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som är icke-diskriminerande, öppen och proportionerlig samtidigt som den respekterar arbetsmarknadernas mångfald och de skilda förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter.

…

(15) Anställningskontrakt i form av tillsvidareanställning är det vanliga anställningsförhållandet. För arbetstagare som har ett kontrakt om tillsvidareanställning med bemanningsföretaget och med hänsyn till det särskilda skydd som ett sådant kontrakt ger, bör följaktligen en möjlighet föreskrivas att göra undantag från de bestämmelser som gäller i kundföretaget.”

7 I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Detta direktiv är tillämpligt på arbetstagare som har ett anställningskontrakt eller anställningsförhållande med ett bemanningsföretag och som hyrs ut till kundföretag för att temporärt arbeta under deras kontroll och ledning.”

8 I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Detta direktiv syftar till att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och förbättra kvaliteten i det arbete som utförs av dem genom att garantera att principen om likabehandling enligt artikel 5 tillämpas på dem och genom att erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare, med beaktande av behovet att fastställa en lämplig ram för anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag för att effektivt bidra till att skapa arbetstillfällen och till att utveckla flexibla arbetsformer.”

9 Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Definitioner”. Artikel 3.1 har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med

…

b) bemanningsföretag: varje fysisk eller juridisk person som i enlighet med nationell lagstiftning ingår anställningskontrakt eller inleder anställningsförhållanden med arbetstagare i syfte att hyra ut dessa till kundföretag för tillfälligt arbete i dessa företag under deras kontroll och ledning,

c) arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag: en arbetstagare som har ett anställningskontrakt med eller anställningsförhållande hos ett bemanningsföretag, i syfte att hyras ut till ett kundföretag för att tillfälligt arbeta under dess kontroll och ledning,

d) kundföretag: varje fysisk eller juridisk person för vilken och under vars kontroll och ledning arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillfälligt arbetar,

e) uppdrag: den period då en arbetstagare från ett bemanningsföretag är uthyrd till kundföretaget för att tillfälligt arbeta under dess kontroll och ledning,

…”

10 I artikel 5 i direktiv 2008/104, med rubriken ”Likabehandlingsprincipen”, föreskrivs följande i punkt 5:

”Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis för att undvika missbruk vid tillämpningen av denna artikel och särskilt för att förhindra flera på varandra följande uppdrag som syftar till att kringgå bestämmelserna i detta direktiv. …”

B. Tysk rätt

1. AÜG

11. 1 § Arbeitnehmerüberlassungsgesetz (lagen om uthyrning av arbetstagare) av den 3 februari 1995(4), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AÜG), har rubriken ”Uthyrning av arbetstagare, tillståndsplikt”. Där föreskrivs följande:

”(1) … Arbetstagare får hyras ut temporärt under högst den tid som anges i punkt 1b …

…

(1b) Bemanningsföretaget får inte hyra ut samma arbetstagare för längre tid än 18 på varandra följande månader till samma kundföretag; kundföretaget får inte anlita samma av bemanningsföretag uthyrda arbetstagare under en längre tid än 18 på varandra följande månader. Tidigare uthyrningsperioder till samma kundföretag av samma eller ett annat bemanningsföretag ska räknas med i sin helhet, om det mellan två på varandra följande uppdrag inte har förflutit mer än tre månader. I ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter inom den anlitande branschen kan en annan längsta uthyrningsperiod fastställas än den som anges i första meningen. Inom tillämpningsområdet för ett kollektivavtal enligt tredje meningen får avvikande kollektivavtalsbestämmelser övertas i verksamheten hos ett kundföretag som inte är bundet av ett kollektivavtal genom företagsavtal eller avtal inom offentlig sektor. En längsta uthyrningsperiod som avviker från vad som anges i första meningen kan fastställas genom ett företagsavtal eller avtal inom offentlig sektor som ingås på grundval av ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter inom den anlitande branschen. …”

12. I 9 § i denna lag, med rubriken ”Ogiltighet”, föreskrivs följande i punkt 1led 1b:

”I följande fall är avtal ogiltiga:

…

1b. Anställningsavtal mellan ett bemanningsföretag och en arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretaget, om den längsta tillåtna uthyrningsperioden enligt 1 § punkt 1b överskrids, såvida inte den uthyrda arbetstagaren inom en månad efter det att den längsta tillåtna uthyrningsperioden överskridits skriftligen förklarar för bemanningsföretaget eller kundföretaget att han eller hon håller fast vid anställningsavtalet med bemanningsföretaget. …”

13. 10 § i nämnda lag, med rubriken ”Rättsföljder av ogiltighet”, har följande lydelse i punkt 1 första meningen:

”Om avtalet mellan ett bemanningsföretag och en arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretaget är ogiltigt enligt 9 §, ska ett anställningsförhållande mellan kundföretaget och den uthyrda arbetstagaren anses ha uppkommit vid den tidpunkt då det uppdrag som överenskommits mellan kundföretaget och bemanningsföretaget skulle inledas. Om avtalet blir ogiltigt först efter det att den uthyrda arbetstagaren har påbörjat arbetet hos kundföretaget, ska anställningsförhållandet mellan kundföretaget och den uthyrda arbetstagaren anses ha uppkommit vid den tidpunkt då avtalet blev ogiltigt. …”

2. BGB

14. 242 § Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB) har rubriken ”Fullgörande i enlighet med tro och heder”. Där föreskrivs följande:

”Gäldenären är skyldig att fullgöra prestationen på det sätt som tro och heder kräver, med beaktande av sedvänja.”

15. I 613a § BGB, med rubriken ”Rättigheter och skyldigheter vid övergång av verksamhet”, föreskrivs följande:

”(1) Om en verksamhet eller en del av en verksamhet genom en rättshandling övergår till en annan ägare, inträder denne i de rättigheter och skyldigheter som följer av de anställningsavtal som gäller vid tidpunkten för övergången. Om dessa rättigheter och skyldigheter regleras i ett kollektiv- eller företagsavtal, utgör de en del av anställningsförhållandet mellan den nye arbetsgivaren och arbetstagaren och får inte ändras till arbetstagarens förfång innan ett år har förflutit från tidpunkten för övergången. Den andra meningen är inte tillämplig när rättigheter och skyldigheter i förhållande till den nye arbetsgivaren regleras i ett annat kollektiv- eller företagsavtal. Före utgången av den frist som avses i den andra meningen får rättigheter och skyldigheter ändras om kollektiv- eller företagsavtalet inte längre är tillämpligt eller, om parterna inte är ömsesidigt bundna av ett kollektivavtal, inom ramen för ett annat kollektivavtal som den nye arbetsgivaren och arbetstagaren har kommit överens om ska tillämpas.

(2) Den tidigare arbetsgivaren ska ansvara solidariskt med den nye ägaren i fråga om de skyldigheter som avses i punkt 1, förutsatt att de har uppstått före tidpunkten för övergången och ska fullgöras inom ett år från denna tidpunkt. Om dessa skyldigheter emellertid ska fullgöras efter övergången, ansvarar den tidigare arbetsgivaren endast för dessa i den mån de är att hänföra till tiden före övergången.

…”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

16. Från och med den 16 juni 2017 var S O anställd som arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag i den mening som avses i artikel 3.1 d i direktiv 2008/104. Han arbetade med orderhantering inom logistikverksamheten i ett företag som tillverkar sanitetsutrustning (nedan kallat produktionsföretaget). Han utförde sina arbetsuppgifter vid produktionsanläggningen, där produkterna förpackades, lagrades och förbereddes för transport. Produktionsföretaget utgjorde då, i förhållande till honom, kundföretag i den mening som avses i artikel 3.1 d i det direktivet. Den 1 juli 2018 övergick logistikverksamheten till bolaget G, som tillhör samma koncern som produktionsföretaget. S O fortsatte därefter utan avbrott att hyras ut för att utföra samma arbete fram till den 6 april 2022.

17. S O gjorde gällande att ett anställningsförhållande mellan honom och bolaget G hade uppkommit den 16 december 2018 eller, i andra hand, vid ett senare datum, med stöd av 10 § punkt 1 AÜG, eftersom den längsta lagstadgade uthyrningsperioden enligt 1 § punkt 1b första meningen i den lagen hade överskridits. Han grundade detta på att produktionsföretaget, i egenskap av överlåtare, och bolaget G, i egenskap av förvärvare, skulle anses utgöra ett och samma ”kundföretag” i den mening som avses i den lagen.

18. Bolaget G gjorde däremot gällande att den längsta tillåtna uthyrningsperioden ska börja räknas på nytt när kundföretagets verksamhet övergår till en ny ägare, även om den uthyrda arbetstagaren fortsätter att utföra samma arbete efter övergången. Enligt detta bolag ska den längsta tillåtna uthyrningsperioden beräknas med utgångspunkt i den fysiska eller juridiska personen i fråga och inte i verksamheten som sådan.

19. S O väckte talan mot bolaget G vid Arbeitsgericht (Arbetsdomstolen, Tyskland), som ogillade talan. Han överklagade denna dom till Landesarbeitsgericht (Arbetsöverdomstolen, Tyskland), som ändrade domen och bland annat fastställde att ett anställningsförhållande mellan parterna hade uppkommit den 16 juni 2021. Båda parterna överklagade den domen till Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol i förevarande mål.

20. Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att ett bemanningsföretag enligt 1 § punkt 1b första meningen AÜG inte får hyra ut samma arbetstagare till samma kundföretag under mer än 18 på varandra följande månader och att denna bestämmelse syftar till att konkretisera kriteriet ”temporärt” i artikel 1.1 i direktiv 2008/104. Vidare uppkommer enligt 10 § punkt 1 första meningen i den lagen ett anställningsförhållande mellan kundföretaget och den uthyrda arbetstagaren när anställningsavtalet mellan bemanningsföretaget och den uthyrda arbetstagaren är ogiltigt, i synnerhet enligt 9 § punkt 1, led 1b i den lagen.(5) Om en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag fortsätter att vara sysselsatt hos kundföretaget efter en övergång av verksamheten, uppkommer frågan huruvida överlåtaren och förvärvaren ska anses utgöra ett och samma ”kundföretag” i den mening som avses i 1 § punkt 1b första meningen AÜG. Denna fråga har gett upphov till delade meningar i den tyska doktrinen.

21. Enligt en första tolkning avser det lagstadgade kriteriet ”kundföretag” det företag som ingår avtalet om uthyrning, eftersom avtalsparten endast kan vara en fysisk eller juridisk person och inte en verksamhet, som saknar rättskapacitet. Eftersom det i 1 § punkt 1b första meningen AÜG föreskrivs att ett bemanningsföretag inte får hyra ut samma arbetstagare till ”samma kundföretag” under mer än 18 på varandra följande månader, följer det dessutom enligt tysk rätt att det krävs en formell identitet mellan rättssubjekten.

22. Enligt den andra tolkningen ska däremot, om unionsrätten kräver det, de uthyrningsperioder som fullgjorts hos verksamhetens överlåtare respektive förvärvare läggas samman, mot bakgrund av att uthyrning av en arbetstagare till sin natur måste vara tillfällig och att den, i ett fall som det som är för handen i det nationella målet, i själva verket har en varaktig karaktär. Om en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag fortsätter att vara sysselsatt hos ett kundföretag efter en övergång av verksamheten, förblir arbetstagarens situation nämligen oförändrad och kundföretaget ska därför, i förhållande till denne arbetstagare, anses vara detsamma.

23. Den hänskjutande domstolen har understrukit att syftet med AÜG, såsom det framgår av förarbetena till 1 § punkt 1b första meningen i den lagen, ger utrymme för två olika tolkningar av begreppet kundföretag, nämligen, å ena sidan, en formell tolkning, som grundar sig på rättssubjektens identitet, och, å andra sidan, en tolkning som utgår från en sammantagen bedömning, enligt vilken överlåtaren och förvärvaren ska anses utgöra ett och samma kundföretag. Emellertid skulle artikel 3.1 d i direktiv 2008/104, vars tolkning är avgörande för hur uttrycket samma kundföretag i 1 § punkt 1b första meningen AÜG ska förstås, kunna utgöra hinder för den formella tolkningen och kräva att det görs en sammantagen bedömning.

24. Den hänskjutande domstolen anser att om EU-domstolen ändå skulle anse att kundföretaget måste vara en bestämd fysisk eller juridisk person med rättskapacitet, skulle den längsta lagstadgade uthyrningsperioden för en uthyrd arbetstagare behöva beräknas med utgångspunkt i den tid som arbetstagaren varit uthyrd till överlåtaren respektive förvärvaren, var för sig. Ett sådant synsätt finner enligt nämnda domstol stöd i EU-domstolens praxis, enligt vilken arbetsrelationen med ”ett” kundföretag till sin natur är temporärt.(6) EU-domstolen har också slagit fast att ordet ”temporärt” inte kännetecknar den tjänst som ska bemannas inom kundföretaget utan de närmare villkoren för uthyrningen av en arbetstagare till detta företag.(7)

25. I så fall, om den längsta tillåtna uthyrningsperioden ska börja räknas på nytt vid varje övergång av verksamhet, skulle följden kunna bli att en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag och som utför samma arbete på samma plats i samma verksamhet inte längre är uthyrd endast temporärt. Den hänskjutande domstolen har angett att eftersom EU-domstolen fäster särskild vikt vid att skydda arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag mot permanent uthyrning,(8) skulle tolkningen av direktiv 2008/104 kunna kräva att beräkningen grundas på den uthyrda arbetstagarens arbete i samma verksamhet. Om de tider under vilka arbetstagaren varit uthyrd till verksamhetens överlåtare respektive förvärvare ska läggas samman, skulle det behöva prövas om den situationen omfattas av direktivets tillämpningsområde eller om prövningen, när den sammanlagda uthyrningstiden går utöver vad som kan anses vara endast tillfällig, bör begränsas till en missbrukskontroll(9) för att undvika att kärnan i direktivets bestämmelser kringgås. I detta avseende tycks EU-domstolens praxis, enligt vilken det för att ett anställningsförhållande ska omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/104 krävs att en arbetsgivare, både när det aktuella anställningsavtalet ingås och varje gång en uthyrning faktiskt sker, har för avsikt att temporärt hyra ut den berörda arbetstagaren till ett kundföretag,(10) tala för att prövningen bör begränsas till en missbrukskontroll.

26. Den hänskjutande domstolen har för det andra angett att om överlåtaren och förvärvaren inte alltid ska betraktas som ett och samma ”kundföretag” i den mening som avses i artikel 3.1 d i direktiv 2008/104, uppkommer frågan om så ändå är fallet under sådana omständigheter som i det nationella målet, där överlåtaren och förvärvaren tillhör samma koncern och den uthyrda arbetstagaren utan avbrott fortsätter att utföra samma arbete på samma arbetsplats. Den hänskjutande domstolen anser att EU-domstolens praxis(11) ger stöd för att det, vid en koncernintern övergång av verksamhet, bör göras en sammantagen bedömning och att begreppet kundföretag bör ges en vid tolkning.

27. Den hänskjutande domstolen har för det tredje angett att om omständigheter såsom att överlåtaren och förvärvaren tillhör samma koncern inte ska beaktas, uppkommer frågan i vilken utsträckning det är nödvändigt att pröva om det föreligger rättsmissbruk. Den har påpekat att om samma arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag utför flera på varandra följande uppdrag hos samma kundföretag och detta leder till att den tid under vilken arbetstagaren utför arbete hos kundföretaget överstiger vad som, med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, särskilt särdragen i den berörda branschen, rimligen kan anses vara en temporär period, skulle detta kunna utgöra ett tecken på missbruk genom användning av flera på varandra följande uppdrag, i den mening som avses i artikel 5.5 första meningen i direktiv 2008/104.(12) I det nu aktuella målet utgår den hänskjutande domstolen från antagandet att uthyrningen, med hänsyn till de perioder under vilka S O varit uthyrd till den berörda verksamhetens överlåtare respektive förvärvare samt den sammanlagda uthyrningstiden – det vill säga från den 16 juni 2017 till den 6 april 2022 – fortfarande kan anses vara temporär, vilket följaktligen skulle innebära att det inte föreligger något missbruk.

28. Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska, med avseende på en övergång av verksamhet, vid beräkningen av en längsta uthyrningsperiod som fastställts i nationell rätt för att förtydliga begreppet temporärt i artikel 1.1 i direktiv [2008/104], överlåtaren och förvärvaren alltid betraktas som ett ’kundföretag’ i den mening som avses i artikel 3.1 d i detta direktiv?

2) Om den första frågan ska besvaras nekande:

Ska, med avseende på en övergång av verksamhet, vid beräkningen av en längsta uthyrningsperiod som fastställts i nationell rätt för att förtydliga begreppet temporärt i artikel 1.1 i direktiv [2008/104] överlåtaren och förvärvaren betraktas som ett ’kundföretag’ i den mening som avses i artikel 3.1 d i direktiv 2008/104/EG, när de tillhör samma koncern och uthyrningen av samma arbetstagare sker utan avbrott på samma arbetsplats?

3) För det fall att de båda första frågorna ska besvaras nekande:

Ska en övergång av ett kundföretags verksamhet beaktas vid prövningen [enligt artikel 5.5 i direktiv 2008/104] av om uthyrningsperioden, vid flera på varandra följande uppdrag för samma arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag, fortfarande kan anses vara temporär? Om detta ska besvaras jakande: På vilket sätt?”

29. Bolaget G, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen.

IV. Bedömning

A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

30. Bolaget G har gjort gällande att det den 11 april 2018, med stöd av 1 § punkt 1b tredje meningen AÜG, ingick Tarifvertrag Logistik (kollektivavtal för logistik), enligt vilket Tarifvertrag zur Leih-/Zeitarbeit für die Metall- und Elektroindustrie Nordrhein-Westfalens (kollektivavtal för uthyrning av arbetstagare inom metall- och elindustrin i Nordrhein-Westfalen) (nedan kallat TV LeiZ) är tillämpligt. Enligt bolaget medger det sistnämnda kollektivavtalet undantag från den längsta uthyrningsperiod på 18 månader som föreskrivs i 1 § punkt 1b första meningen AÜG, genom att den längsta tillåtna uthyrningsperioden genom företagsavtal får förlängas till 48 månader. Bolaget G har anfört att det omfattas av TV LeiZ i egenskap av stödföretag till bolaget G AG (som självt bedrev den logistikverksamhet som senare överfördes till bolaget G) och att det tillhör metallindustrin. Bolaget G har därav dragit slutsatsen att S O, med tillämpning av TV LeiZ jämförd med det aktuella företagsavtalet, kunde ha hyrts ut under sammanlagt 48 månader. Eftersom denna tidsgräns inte överskreds i det nu aktuella fallet, är det enligt bolaget G inte relevant att ta ställning till frågan huruvida överlåtaren och förvärvaren, vid en övergång av verksamhet, ska betraktas som ett och samma ”kundföretag” i den mening som avses i artikel 3.1 d i direktiv 2008/104.

31. Det ska i detta avseende påpekas att det framgår av beslutet om hänskjutande att bolaget G redan vid den hänskjutande domstolen gjorde gällande att den längsta uthyrningsperioden för S O hade förlängts till 48 månader genom företagsavtal som ingåtts med stöd av TV LeiZ. Den domstolen konstaterade emellertid i beslutet om hänskjutande att TV LeiZ, i dess lydelse av den 2 februari 2017/22 maj 2017 (TV LeiZ 2017) och därefter i dess lydelse av den 8 november 2018 (TV LeiZ 2018), inte var tillämpligt på arbetsförhållandet mellan S O och bolaget G, eftersom bolaget G inte driver ett stödföretag inom metallindustrin i den mening som avses i detta kollektivavtal och därför inte omfattas av dess tillämpningsområde.

32. Jag vill erinra om att enligt EU-domstolens fasta praxis är den hänskjutande domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa nationell rätt. Det ankommer på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan denna och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande.(13)

33. Jag anser därför att tolkningsfrågorna ska besvaras mot bakgrund av den hänskjutande domstolens konstaterande att den längsta uthyrningsperioden för S O i det nu aktuella fallet är 18 månader, såsom föreskrivs i 1 § punkt 1b första meningen AÜG, utan att denna genom kollektivavtal har förlängts till 48 månader.

34. Mot denna bakgrund ska begäran om förhandsavgörande tas upp till prövning.

B. Prövning av tolkningsfrågorna

35. Den hänskjutande domstolen söker med sina frågor, som ska prövas tillsammans, i huvudsak klarhet i huruvida artikel 3.1 d i direktiv 2008/104 ska tolkas så, att när en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag hyrs ut till ett kundföretag för att där arbeta temporärt under kundföretagets kontroll och ledning, och det under uppdragets gång sker en övergång av kundföretagets verksamhet i den mening som avses i direktiv 2001/23, ska överlåtaren och förvärvaren anses utgöra ett och samma kundföretag vid beräkningen av den längsta uthyrningsperiod för arbetstagaren som föreskrivs i tillämplig nationell lagstiftning.

36. Enligt artikel 1.1 i direktiv 2008/104 ska direktivet tillämpas på arbetstagare som har ett anställningskontrakt eller anställningsförhållande med ett bemanningsföretag och som hyrs ut till kundföretag för att temporärt arbeta under deras kontroll och ledning.

37. Såsom framgår av domstolens praxis utgör arbetskraftsuthyrning en komplex rättsfigur som är specifik för arbetsrätten. Den kännetecknas av att det föreligger två arbetsrelationer: en mellan bemanningsföretaget och den uthyrda arbetstagaren och en mellan den uthyrda arbetstagaren och kundföretaget. Därutöver föreligger en uthyrningsrelation mellan bemanningsföretaget och kundföretaget. Det som utmärker dessa två arbetsrelationer är att bemanningsföretaget, när en arbetstagare hyrs ut, behåller anställningsförhållandet med arbetstagaren, men överför den kontroll och den ledning som i princip ankommer på varje arbetsgivare till kundföretaget, varigenom ett nytt underordnandeförhållande uppkommer mellan den uthyrda arbetstagaren och kundföretaget. Arbetstagaren utför därvid den prestation som bemanningsföretaget enligt avtal är skyldigt att tillhandahålla kundföretaget och står därför under kundföretagets ledning och kontroll.(14)

38. Av domstolens praxis framgår det också såväl av själva ordalydelsen i artikel 1.1 i direktiv 2008/104 som av definitionerna, i artikel 3.1 b, c, d och e, av begreppen ”bemanningsföretag”, ”arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag”, ”kundföretag” och ”uppdrag”, att arbetsrelationen med ett kundföretag är temporär. Mot denna bakgrund har ordet temporärt i artikel 1.1 i direktiv 2008/104 inte till syfte att begränsa tillämpningen av uthyrning av arbetstagare till tjänster som inte är varaktiga eller som ska besättas för att ersätta någon annan, eftersom detta ord inte kännetecknar den tjänst som ska bemannas inom kundföretaget utan de närmare villkoren för uthyrningen av en arbetstagare till detta företag. För att ett anställningsförhållande ska omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/104 krävs således att en arbetsgivare, både när det aktuella anställningsavtalet ingås och varje gång en uthyrning faktiskt sker, har för avsikt att temporärt hyra ut den berörda arbetstagaren till ett kundföretag.(15)

39. Enligt artikel 5.5 första meningen i direktiv 2008/104 ska medlemsstaterna dessutom vidta lämpliga åtgärder för att undvika att på varandra följande uppdrag tilldelas en arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i syfte att kringgå bestämmelserna i direktivet som helhet. Medlemsstaterna ska särskilt se till att ett och samma kundföretags anlitande av en arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte blir en permanent situation för arbetstagaren. Medlemsstaterna får i detta hänseende i nationell rätt fastställa en bestämd tidsperiod efter vilken uthyrningen inte längre kan betraktas som temporär, bland annat när flera på varandra följande förlängningar medför att bemanningsföretagets uthyrning av en och samma arbetstagare till samma kundföretag pågår under lång tid. En sådan tidsperiod måste dock, enligt artikel 1.1 i direktivet, ha en temporär karaktär, vilket med beaktande av detta ords betydelse i vanligt språkbruk innebär att den ska vara tidsbegränsad.(16)

40. I detta avseende framgår det av beslutet om hänskjutande att den tillämpliga tyska lagstiftningen har fastställt en bestämd tidsgräns, efter vilken uthyrningen av en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag inte längre kan anses vara av temporär karaktär. Enligt 1 § punkt 1b första meningen AÜG får ett bemanningsföretag nämligen inte hyra ut samma arbetstagare till samma kundföretag under längre tid än 18 månader i följd. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat följer det av 9 § punkt 1 led 1b och 10 § punkt 1 första meningen AÜG att om den uthyrda arbetstagaren inte, inom en månad från det att den längsta tillåtna uthyrningsperioden överskridits, skriftligen har meddelat bemanningsföretaget eller kundföretaget att han eller hon önskar upprätthålla anställningsavtalet med bemanningsföretaget, uppkommer ett anställningsförhållande mellan kundföretaget och den uthyrda arbetstagaren.

41. I det nationella målet har S O gjort gällande att den längsta tillåtna uthyrningsperioden på 18 månader har överskridits och att det till följd därav har uppkommit ett anställningsförhållande mellan honom och bolaget G. Den omständighet som utmärker det nationella målet är att medan S O var uthyrd till produktionsföretagets logistikverksamhet, där han utförde sitt arbete, övertogs denna verksamhet av bolaget G genom en övergång av verksamhet i den mening som avses i direktiv 2001/23. Enligt artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 avses med ”övergång”, i det direktivet, en övergång av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet. I förevarande fall är det ostridigt att en sådan övergång av verksamhet ägde rum mellan produktionsföretaget och bolaget G.

42. Jag vill i detta avseende erinra om att EU-domstolen, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, kan behöva ta hänsyn till unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den ställt.(17) För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska således även bestämmelserna i direktiv 2001/23 beaktas.

43. I det nu aktuella fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur en övergång av verksamhet ska beaktas vid beräkningen av den längsta lagstadgade uthyrningsperioden för en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag. Såsom den hänskjutande domstolen har framhållit är frågan, mot bakgrund av direktiv 2008/104, hur begreppet kundföretag i artikel 3.1 d i det direktivet ska tolkas när en övergång av verksamhet sker under uppdragstiden, så att det kan avgöras hur uthyrningsperioden ska beräknas.

44. Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.(18)

45. Vad först gäller lydelsen i artikel 3.1 d i direktiv 2008/104 definieras ett ”kundföretag” i den bestämmelsen som ”varje fysisk eller juridisk person för vilken och under vars kontroll och ledning arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillfälligt arbetar”. Kundföretaget ska skiljas från ”bemanningsföretaget”, vilket enligt artikel 3.1 b i direktivet avser ”varje fysisk eller juridisk person som i enlighet med nationell lagstiftning ingår anställningskontrakt eller inleder anställningsförhållanden med arbetstagare i syfte att hyra ut dessa till kundföretag för tillfälligt arbete i dessa företag under deras kontroll och ledning”.

46. Bolaget G har i sitt skriftliga yttrande, med hänvisning till en del av den tyska doktrinen, gjort gällande att den avgörande omständigheten för att definiera begreppet arbetsgivare enligt AÜG är att den uthyrda arbetstagaren hyrs ut till kundföretaget i dess egenskap av rättssubjekt och inte att arbetet utförs inom en viss verksamhet eller på en viss arbetsplats. Enligt denna formella tolkning av begreppet kundföretag skulle en övergång av verksamhet innebära att arbetstagarens uppdrag hos överlåtaren upphör och att en ny tidsfrist enligt 1 § AÜG börjar löpa, även om förvärvaren fortsätter att sysselsätta arbetstagaren. Denna nya tidsfrist skulle motiveras av att 613a § BGB inte är tillämplig på arbetsrelationen mellan den uthyrda arbetstagaren och kundföretaget.

47. Vad gäller unionsrätten konstaterar jag att även om det tydligt framgår av artikel 3 i direktiv 2008/104 att bemanningsföretaget och kundföretaget utgör två skilda rättssubjekt, kan det inte utläsas av den artikeln att olika kundföretag, vid en övergång av verksamhet, ska särskiljas enbart på grund av att de är olika rättsliga personer. Varken den artikeln eller någon annan bestämmelse i direktivet behandlar en sådan övergång av verksamhet. Enbart lydelsen i artikel 3.1 b och d i direktivet medger därför inte slutsatsen att överlåtaren och förvärvaren inte kan utgöra ett och samma kundföretag.

48. Vad därefter gäller det sammanhang i vilket artikel 3.1 d i direktiv 2008/104 ingår, närmare bestämt, i förevarande fall, en övergång av verksamhet, vill jag erinra om att det i artikel 3.1 första stycket i direktiv 2001/23 föreskrivs att överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för övergången ska övergå på förvärvaren. Enligt domstolens praxis syftar detta direktiv till att skydda arbetstagarnas rättigheter vid byte av arbetsgivare genom att göra det möjligt för dem att fortsätta sin anställning hos den nye arbetsgivaren på samma villkor som hos överlåtaren. Direktivet säkerställer att anställningsavtal eller anställningsförhållanden så långt det är möjligt utan ändringar fortsätter att gälla i förhållande till förvärvaren, för att förhindra att de arbetstagare som berörs av övergången hamnar i en mindre fördelaktig situation enbart på grund av övergången.(19) Domstolen har även slagit fast att en övergång av företag i den mening som avses i direktiv 2001/23 bland annat förutsätter ett byte av den juridiska eller fysiska person som ansvarar för den ekonomiska verksamheten i den övertagna enheten och som därmed, i egenskap av arbetsgivare för denna enhets arbetstagare, inleder anställningsförhållanden med dessa arbetstagare, i förekommande fall trots avsaknaden av anställningsavtal med dessa arbetstagare.(20)

49. Direktiv 2001/23 talar således för en tolkning enligt vilken en övergång av kundföretagets verksamhet inte innebär att en uthyrd arbetstagares uppdrag avbryts utan tvärtom säkerställer att det fortsätter, även om det inte finns något avtalsförhållande mellan arbetstagaren och kundföretaget. Med andra ord skulle, såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, en tolkning enligt vilken de perioder under vilka arbetstagaren varit uthyrd till överlåtaren respektive förvärvaren ska beaktas var för sig vid beräkningen av uppdragets längd kunna äventyra skyddet för arbetstagarnas rättigheter och därmed undergräva detta direktivs ändamålsenliga verkan.

50. Vad särskilt gäller tjänstgöringstiden vill jag understryka att domstolen har slagit fast att förvärvaren är skyldig att beakta övertagen personals sammanlagda tjänstgöringsår vid beräkningen av rättigheter av ekonomisk natur, såsom avgångsvederlag eller löneförhöjningar, såvitt denna skyldighet följde av anställningsförhållandet mellan denna personal och överlåtaren och i enlighet med de villkor som gällde inom ramen för detta förhållande.(21) I det nu aktuella fallet medför en överträdelse av den längsta tillåtna uthyrningsperioden för en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag visserligen inte någon rätt till ekonomisk kompensation, utan leder i stället till att ett anställningsförhållande uppkommer mellan arbetstagaren och kundföretaget. Även i fråga om de lagstadgade skyldigheter som är knutna till tjänstgöringstiden bör emellertid samma synsätt tillämpas. Härav följer att förvärvaren, vid en övergång av kundföretagets verksamhet, är skyldig att vid beräkningen av den längsta lagstadgade uthyrningsperioden beakta hur länge uppdraget har fullgjorts hos överlåtaren.

51. Vad slutligen gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2008/104 stöder även de tolkningen att överlåtaren och förvärvaren vid beräkningen av den längsta lagstadgade uthyrningsperioden för en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag ska anses utgöra ett och samma kundföretag. Enligt domstolens praxis framgår det nämligen av skälen 10 och 12 i direktiv 2008/104 att det råder avsevärda skillnader inom Europeiska unionen i fråga om rättsläge, rättslig ställning och arbetsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och att direktivet syftar till att fastställa en skyddsram för dessa arbetstagare som är icke-diskriminerande, öppen och proportionerlig samtidigt som den respekterar arbetsmarknadernas mångfald och förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter. Enligt direktivets artikel 2 syftar det till att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och förbättra kvaliteten i det arbete som utförs av dem genom att garantera att principen om likabehandling tillämpas på dem och genom att erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare, med beaktande av behovet att fastställa en lämplig ram för anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag för att effektivt bidra till att skapa arbetstillfällen och till att utveckla flexibla arbetsformer. I skäl 11 i direktiv 2008/104 anges dessutom att direktivet inte bara syftar till att tillgodose företagens behov av flexibilitet, utan även arbetstagarnas behov av att förena privatliv och arbetsliv och på så sätt bidra till att skapa arbetstillfällen och till deltagande och integration på arbetsmarknaden. Direktivet syftar således till att förena det flexibilitetssyfte som företagen eftersträvar med det trygghetssyfte som avser skyddet för arbetstagarna. Detta dubbla syfte motsvarar således unionslagstiftarens vilja att föra villkoren för arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag närmare villkoren i ”normala” anställningsförhållanden, särskilt som unionslagstiftaren i skäl 15 i direktiv 2008/104 uttryckligen angav att tillsvidareanställning är den vanliga arbetsformen. Syftet med direktivet är således även att främja möjligheten för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag att få fast anställning i kundföretaget.(22)

52. I artikel 5.5 första meningen i direktiv 2008/104 anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra missbruk vid tillämpningen av denna artikel. Det följer av denna bestämmelse att medlemsstaterna ska se till att ett och samma kundföretags anlitande av en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag inte blir en permanent situation för arbetstagaren.(23)

53. På samma sätt som på varandra följande uppdrag hos samma kundföretag kan äventyra deras temporära karaktär, kan en övergång av verksamhet också påverka denna temporära karaktär när en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag hyrs ut till ett kundföretag vars verksamhet övergår till en annan innehavare. Även om arbetstagaren är uthyrd till olika rättssubjekt fortsätter han eller hon nämligen att utföra sitt arbete inom samma verksamhet både före och efter övergången. Om en övergång av företaget eller delar av verksamheten eller företaget skulle anses innebära att arbetstagarens uppdrag hos överlåtaren upphör vid tidpunkten för övergången och att ett nytt uppdrag hos förvärvaren inleds, skulle det vara möjligt att kringgå bestämmelserna i direktiv 2008/104 om den längsta tillåtna uthyrningsperioden för samma arbetstagare, vilken i det nu aktuella fallet uppgår till 18 månader. Om det under ett och samma uppdrag sker flera på varandra följande övergångar av verksamhet, skulle den uthyrda arbetstagaren dessutom kunna anses varaktigt tillgodose den berörda verksamhetens personalbehov.

54. En övergång av kundföretagets verksamhet ska därför beaktas vid beräkningen av uppdragets längd, för att inte undergräva detta direktivs ändamålsenliga verkan när det gäller den temporära karaktären av det uppdrag som utförs av en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag.

55. Eftersom arbetsrelationen med ett kundföretag till sin natur är av temporär karaktär ska en sådan hänsyn tas vid varje övergång av verksamhet i den mening som avses i direktiv 2001/23, utan att det är nödvändigt att överlåtaren och förvärvaren tillhör samma koncern eller att arbetstagaren hyrs ut till ett kundföretag för arbete på samma arbetsplats.(24) Eftersom den nationella lagstiftningen i det nu aktuella fallet har fastställt en längsta tillåten period för bemanningsföretagets uthyrning av en arbetstagare saknas det dessutom anledning att pröva huruvida det föreligger missbruk genom flera på varandra följande uppdrag i den mening som avses i artikel 5.5 första meningen i direktiv 2008/104 när den tid under vilken arbetstagaren har arbetat hos kundföretaget är längre än vad som rimligen kan anses vara en temporär period.(25)

56. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 3.1 d i direktiv 2008/104 ska tolkas så, att när en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag hyrs ut till ett kundföretag för att där arbeta temporärt under kundföretagets kontroll och ledning och kundföretagets verksamhet övergår till en annan innehavare i den mening som avses i direktiv 2001/23 under uppdragets gång, ska överlåtaren och förvärvaren vid beräkningen av den längsta uthyrningsperiod som enligt tillämplig nationell lagstiftning gäller för arbetstagaren anses utgöra ett och samma kundföretag.

V. Förslag till avgörande

57. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 3.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag

ska tolkas så,

att när en arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag hyrs ut till ett kundföretag för att där arbeta temporärt under kundföretagets kontroll och ledning och kundföretagets verksamhet övergår till en annan innehavare i den mening som avses i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter under uppdragets gång, ska överlåtaren och förvärvaren vid beräkningen av den längsta uthyrningsperiod som enligt tillämplig nationell lagstiftning gäller för arbetstagaren anses utgöra ett och samma kundföretag.

1 Originalspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (EUT L 327, 2008, s. 9).

3 Rådets direktiv av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).

4 BGBl. 1995 I, s. 158.

5 Det vill säga om den längsta tillåtna uthyrningsperiod som avses i 1 § punkt 1b AÜG har överskridits, såvida inte den uthyrda arbetstagaren inom en månad efter det att denna period överskridits skriftligen underrättar bemanningsföretaget eller kundföretaget om att han eller hon önskar upprätthålla anställningsavtalet med bemanningsföretaget.

6 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till domen av den 14 oktober 2020 i målet KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) (C‑681/18, EU:C:2020:823, punkt 61).

7 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 17 mars 2022, Daimler (C‑232/20, EU:C:2022:196, punkt 31) (nedan kallad domen i målet Daimler).

8 Se domen i målet Daimler (punkterna 60–63 och där angiven rättspraxis).

9 Domen i målet Daimler (punkt 61).

10 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 22 juni 2023, ALB FILS Kliniken (C‑427/21, EU:C:2023:505, punkt 44).

11 Dom av den 21 oktober 2010, Albron Catering (C‑242/09, EU:C:2010:625, punkt 32).

12 Den hänskjutande domstolen har här hänvisat till domen i målet Daimler (punkt 60).

13 Se dom av den 15 januari 2026, Verein für Konsumenteninformation (Provision som uppbärs av en förmedlare) (C‑45/24, EU:C:2026:2, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

14 Dom av den 24 oktober 2024, Omnitel Comunicaciones m.fl. (C‑441/23, EU:C:2024:916, punkterna 56 och 57 samt där angiven rättspraxis).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2023, ALB FILS Kliniken (C‑427/21, EU:C:2023:505, punkterna 42–44 och där angiven rättspraxis).

16 Se domen i målet Daimler (punkterna 56 och 57 samt där angiven rättspraxis). Vad gäller begreppet ”temporär karaktär” i den mening som avses i direktiv 2008/104 när det gäller uthyrning av en arbetstagare av ett bemanningsföretag till ett kundföretag, se Kullmann, M., ”The ”Temporariness” of Temporary Agency Work Assignments”, European Labour Law Journal, 2024, vol. 15, nr. 1, s. 4–16.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2026, Aleb (C‑718/24, EU:C:2026:68, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

18 Dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea (C‑490/24, EU:C:2026:89, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

19 Dom av den 24 juni 2021, Obras y Servicios Públicos och Acciona Agua (C‑550/19, EU:C:2021:514, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

20 Se dom av den 21 oktober 2010, Albron Catering (C‑242/09, EU:C:2010:625, punkt 28).

21 Dom av den 24 juni 2021, Obras y Servicios Públicos och Acciona Agua (C‑550/19, EU:C:2021:514, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 12 maj 2022, Luso Temp (C‑426/20, EU:C:2022:373, punkterna 41–43 och där angiven rättspraxis).

23 Se punkt 39 ovan.

24 Se den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 38 ovan. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Daimler (C‑232/20, EU:C:2021:727, punkt 41).

25 Se domen i målet Daimler (punkt 60), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.