Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Spielmann delivered on 17 September 2026

17 september 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk 96f5f4f7-b282-11f1-b9e5-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DEAN SPIELMANN

föredraget den 17 september 2026(1)

Mål C‑317/25

Groupe Canal + SAS

mot

Commission nationale de l’informatique et des libertés (CNIL),

ytterligare deltagare i rättegången:

Premier ministre,

Syndicat professionnel Data et Marketing France (DMA France),

Association Alliance Digitale,

Syndicat Collectif pour les acteurs du marketing digital (CPA),

Association Le Groupement des éditeurs de contenus et services en ligne (GESTE)

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike))

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2002/58/EG – Behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation – Artikel 13 – Användning av e‑post för direkt marknadsföring – Skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter – Förordning (EU) 2016/679 – Artikel 4 led 11 – Den registrerades samtycke – Artikel 12.1 – Klar och tydlig information – Artiklarna 13.1 och 14.1 – Den personuppgiftsansvariges informationsskyldighet – Personuppgifter som den som samlar in uppgifterna överför till sina ’partner’ för att de ska kunna använda dem för digital direktmarknadsföring – Den registrerades samtycke – Fastställande av vilka mottagarna av de insamlade uppgifterna är ”

Inledning

1 Begäran om förhandsavgörande har framställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) i ett förfarande som anhängiggjorts av Groupe Canal + SAS mot beslut SAN-2023‑015 som Commission nationale de l’informatique et des libertés (CNIL) (Nationella dataskyddsmyndigheten, Frankrike) fattade den 12 oktober 2023 (nedan kallat CNIL:s beslut).(2) Genom nämnda beslut påfördes bolaget en sanktionsavgift för att ha ägnat sig åt direkt marknadsföring i den mening som avses i artikel 13 i direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation),(3) utan att ha inhämtat samtycke från de registrerade personerna. När personuppgifterna samlades in av internetleverantörer hade de registrerade samtyckt till att uppgifterna överfördes, i syfte att användas för icke begärd kommersiell kommunikation (spamming), till ’partner’ vars identitet inte angavs när samtycket inhämtades.

2 Det här målet utgör således ett tillfälle för EU-domstolen att precisera på vilka villkor personuppgiftsbehandling i flera led efter varandra som utförs av olika personuppgiftsansvariga kan grunda sig på det ursprungliga samtycke som den registrerade lämnade vid insamlingen av uppgifterna.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2002/58

3 I skäl 40 i direktiv 2002/58 anges att ”[å]tgärder bör vidtas för att skydda abonnenterna mot intrång i integriteten genom icke begärda kommunikationer för direkt marknadsföring, i synnerhet i form av automatiska uppringningssystem, fax och elektronisk post, inklusive SMS-meddelanden. Dessa former av icke begärd kommersiell kommunikation kan å ena sidan vara relativt enkla och billiga att skicka, men å andra sidan kan de utgöra en börda och/eller en kostnad för mottagaren. I vissa fall kan dessutom deras volym medföra svårigheter för elektroniska kommunikationsnät och terminalutrustning. För sådana former av icke begärd kommunikation för direkt marknadsföring är det motiverat att kräva ett uttryckligt samtycke från mottagarna innan sådana kommunikationer skickas till dem. Inom den inre marknaden krävs det ett harmoniserat tillvägagångssätt för att säkerställa enkla bestämmelser för företag och användare inom hela gemenskapen.”

4 Enligt artikel 2 andra stycket f i nämnda direktiv motsvarar en användares eller abonnents samtycke ”den registrerades samtycke i direktiv 95/46/EG[(4)]”:

5 I artikel 13 i samma direktiv, med rubriken ”Icke begärd kommunikation”, anges följande:

”1. Användningen av automatiska uppringnings- och kommunikationssystem utan mänsklig medverkan (automatisk uppringningsutrustning), telefaxapparater (fax) eller elektronisk post för direkt marknadsföring får tillåtas endast i fråga om abonnenter eller användare som i förväg har gett sitt samtycke.

2. Utan hinder av punkt 1 får en fysisk eller juridisk person, som från sina kunder fått deras uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en vara eller en tjänst, i enlighet med direktiv 95/46/EG, använda dessa uppgifter om elektronisk adress för direkt marknadsföring av sina egna, likartade varor eller tjänster, under förutsättning att kunderna klart och tydligt ges möjlighet att, kostnadsfritt och enkelt, motsätta sig sådan användning av elektroniska kontaktuppgifter när dessa samlas in och i samband med varje meddelande om kunden inte inledningsvis har motsatt sig sådan användning.

…”

Dataskyddsförordningen

6 I artikel 4 led 11 i dataskyddsförordningen definieras ”samtycke av den registrerade” som ”varje slag av frivillig, specifik, informerad och otvetydig viljeyttring, genom vilken den registrerade, antingen genom ett uttalande eller genom en entydig bekräftande handling, godtar behandling av personuppgifter som rör honom eller henne”.

7 I artikel 5 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Principer för behandling av personuppgifter”, föreskrivs följande:

”1. Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:

a) Uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (laglighet, korrekthet och öppenhet).

b) De ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. …”

8 Artikel 6 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Laglig behandling av personuppgifter”, har följande lydelse:

”1. Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

a) Den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål.

…”

9 Kapitel III i dataskyddsförordningen, som innehåller artiklarna 12–23, har rubriken ”Den registrerades rättigheter”. I artikel 12 i denna förordning, med rubriken ”Klar och tydlig information och kommunikation samt klara och tydliga villkor för utövandet av den registrerades rättigheter”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Den personuppgiftsansvarige ska vidta lämpliga åtgärder för att till den registrerade tillhandahålla all information som avses i artiklarna 13 och 14 och all kommunikation enligt artiklarna 15–22 och 34 vilken avser behandling i en koncis, klar och tydlig, begriplig och lätt tillgänglig form, med användning av klart och tydligt språk, i synnerhet för information som är särskilt riktad till barn. Informationen ska tillhandahållas skriftligt, eller i någon annan form, inbegripet, när så är lämpligt, i elektronisk form. Om den registrerade begär det får informationen tillhandahållas muntligt, förutsatt att den registrerades identitet bevisats på andra sätt.”

10 I artikel 13 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Information som ska tillhandahållas om personuppgifterna samlas in från den registrerade”, föreskrivs följande:

”1. Om personuppgifter som rör en registrerad person samlas in från den registrerade, ska den personuppgiftsansvarige, när personuppgifterna erhålls, till den registrerade lämna information om följande:

a) Identitet och kontaktuppgifter för den personuppgiftsansvarige och i tillämpliga fall för dennes företrädare.

…

c) Ändamålen med den behandling för vilken personuppgifterna är avsedda samt den rättsliga grunden för behandlingen.

…

e) Mottagarna eller de kategorier av mottagare som ska ta del av personuppgifterna, i förekommande fall.

…

3. Om den personuppgiftsansvarige avser att ytterligare behandla personuppgifterna för ett annat syfte än det för vilket de insamlades, ska den personuppgiftsansvarige före denna ytterligare behandling ge den registrerade information om detta andra syfte samt ytterligare relevant information enligt punkt 2.

4. Punkterna 1, 2 och 3 ska inte tillämpas om och i den mån den registrerade redan förfogar över informationen.”

11 Artikel 14 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Information som ska tillhandahållas om personuppgifterna inte har erhållits från den registrerade”, har följande lydelse:

”1. Om personuppgifterna inte har erhållits från den registrerade, ska den personuppgiftsansvarige förse den registrerade med följande information:

a) Identitet och kontaktuppgifter för den personuppgiftsansvarige och i tillämpliga fall för dennes företrädare.

…

c) Ändamålen med den behandling för vilken personuppgifterna är avsedda samt den rättsliga grunden för behandlingen.

…

2. Utöver den information som avses i punkt 1 ska den personuppgiftsansvarige lämna den registrerade följande information, vilken krävs för att säkerställa rättvis och öppen behandling när det gäller den registrerade:

…

c) Förekomsten av rätten att av den personuppgiftsansvarige begära tillgång till och rättelse eller radering av personuppgifter eller begränsning av behandling som rör den registrerade och att invända mot behandling samt rätten till dataportabilitet.

d) Om behandlingen grundar sig på artikel 6.1 a eller artikel 9.2 a, rätten att när som helst återkalla sitt samtycke, utan att detta påverkar lagligheten av behandlingen på grundval av samtycket, innan detta återkallades.

…

f) Varifrån personuppgifterna kommer och i förekommande fall huruvida de har sitt ursprung i allmänt tillgängliga källor.

…

3. Den personuppgiftsansvarige ska lämna den information som anges i punkterna 1 och 2

a) inom en rimlig period efter det att personuppgifterna har erhållits, dock senast inom en månad, med beaktande av de särskilda omständigheter under vilka personuppgifterna behandlas,

b) om personuppgifterna ska användas för kommunikation med den registrerade, senast vid tidpunkten för den första kommunikationen med den registrerade, eller

c) om ett utlämnande till en annan mottagare förutses, senast när personuppgifterna lämnas ut för första gången.

4. Om den personuppgiftsansvarige avser att ytterligare behandla personuppgifterna för ett annat syfte än det för vilket de insamlades, ska den personuppgiftsansvarige före denna ytterligare behandling ge den registrerade information om detta andra syfte samt ytterligare relevant information enligt punkt 2.

5. Punkterna 1–4 ska inte tillämpas i följande fall och i den mån

a) den registrerade redan förfogar över informationen,

b) tillhandahållandet av sådan information visar sig vara omöjligt eller skulle medföra en oproportionell ansträngning, särskilt för behandling för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål i enlighet med artikel 89.1, eller i den mån den skyldighet som avses i punkt 1 i den här artikeln sannolikt kommer att göra det omöjligt eller avsevärt försvårar uppfyllandet av målen med den behandlingen; i sådana fall ska den personuppgiftsansvarige vidta lämpliga åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter och friheter och berättigade intressen, inbegripet göra uppgifterna tillgängliga för allmänheten,

c) erhållande eller utlämnande av uppgifter uttryckligen föreskrivs genom unionsrätten eller genom en medlemsstats nationella rätt som den registrerade omfattas av och som fastställer lämpliga åtgärder för att skydda den registrerades berättigade intressen, eller

d) personuppgifterna måste förbli konfidentiella till följd av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, inbegripet andra lagstadgade sekretessförpliktelser.”

Fransk rätt

Lagen om post och elektronisk kommunikation

12 I artikel L. 34‑5 i code des postes et des communications électroniques (lagen om postväsendet och elektronisk kommunikation), genom vilken artikel 13 i direktiv 2002/58 har införlivats i fransk rätt, föreskrivs följande, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet:(5)

”Direkt marknadsföring via ett automatiskt system för elektronisk kommunikation i den mening som avses i artikel L. 32‑6, fax eller elektronisk post med användning av en fysisk persons, abonnents eller användares kontaktuppgifter, som inte på förhand har gett sitt samtycke till att ta emot direkt marknadsföring på detta sätt, är förbjuden.

Vid tillämpning av denna artikel, avses med samtycke varje slag av frivillig, specifik och informerad viljeyttring genom vilken en person godtar att personuppgifter som rör honom eller henne används för direkt marknadsföring.

Med direkt marknadsföring avses sändandet av varje meddelande som syftar till att direkt eller indirekt främja varor eller tjänster från en person som säljer varor eller tillhandahåller tjänster eller till att direkt eller indirekt främja nämnda persons anseende. Vid tillämpningen av denna artikel omfattar direkt marknadsföring även telefonsamtal och meddelanden som syftar till att få användaren eller abonnenten att ringa ett betalnummer eller sända ett textmeddelande som medför en kostnad för avsändaren.

Direkt marknadsföring via elektronisk post är emellertid tillåten om mottagarens kontaktuppgifter har samlats in från mottagaren med iakttagande av bestämmelserna i loi no 78‑17 du 6 janvier 1978 relative à l’informatique, aux fichiers et aux libertés[(6)] (lag nr 78‑17 av den 6 januari 1978 om dataskydd och personlig integritet) i samband med försäljning eller tillhandahållande av en tjänst, förutsatt att den direkta marknadsföringen rör liknande varor eller tjänster som tillhandahålls av samma fysiska eller juridiska person och mottagaren uttryckligen och entydigt ges möjlighet att enkelt och utan kostnad, utöver den som hör samman med överföringen av vägran, motsätta sig användning av kontaktuppgifterna vid den tidpunkt då de samlas in och i samband med varje e‑postmeddelande för direkt marknadsföring, om mottagaren inte inledningsvis har motsatt sig sådan användning.

…”

Lag nr 78‑17

13 I artikel 4 i lag nr 78‑17 anges att personuppgifter ska behandlas på ett lagligt och korrekt sätt och ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. De ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas och ska vara riktiga.

Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

14 Under 2021 lät Groupe Canal + för egen räkning genomföra digital direktmarknadsföring riktad till omkring 3,9 miljoner personer, vilkas personuppgifter tidigare hade samlats in av två internetleverantörer. Vid insamlingen av personuppgifterna hade internetleverantörerna uppmanat sina abonnenter att kryssa i en ruta i ett insamlingsformulär för att indikera sitt samtycke till att deras personuppgifter användes av nämnda internetleverantörers ’partner’ för direkt marknadsföring, utan att dessa partner identifierades med namn vare sig i insamlingsformuläret eller i en lista som var tillgänglig via hyperlänk eller på något annat sätt.

15 Efter att ha mottagit flera klagomål mot den digitala direktmarknadsföring som genomförts av Groupe Canal + genomförde CNIL kontroller vid detta bolag. I beslut av den 12 oktober 2023 fann CNIL (i liten sammansättning) att bolaget hade åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel L. 34‑5 i lagen om post och elektronisk kommunikation och artikel 7.1 i dataskyddsförordningen, i den del som det utan giltigt samtycke från de registrerade hade riktat direkt marknadsföring till dem. CNIL ansåg att Groupe Canal + hade åsidosatt skyldigheten att inhämta ett sådant samtycke och påförde därför bolaget en administrativ sanktionsavgift på 600 000 euro.

16 Genom ansökan av den 15 december 2023 väckte Groupe Canal + talan vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, och yrkade att CNIL:s beslut skulle ogiltigförklaras eller att det skulle ändras i syfte att sätta ned den administrativ sanktionsavgift som hade påförts bolaget. Vid den hänskjutande domstolen hävdade Groupe Canal + att det samtycke som internetleverantörerna hade inhämtat från de registrerade var tillräckligt informerat för att bolaget för egen räkning skulle kunna rikta digital direktmarknadsföring till dem, eftersom de redan hade gett sitt samtycke till att deras personuppgifter användes av internetleverantörernas partner.

17 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det samtycke som internetleverantörerna – som var de som samlade in de registrerades personuppgifter – hade inhämtat i syfte att deras partner skulle använda uppgifterna för direkt marknadsföring kunde användas av Groupe Canal + för direkt marknadsföring. Särskilt vill den få klarhet i huruvida Groupe Canal +, som inte hade identifierats med namn som en av internetleverantörernas partner och vars identitet således inte var känd för de registrerade, måste inhämta ett nytt särskilt samtycke av de registrerade innan det riktade sin direkta marknadsföring till dem. Om det samtycke som hade inhämtats av internetleverantörerna kunde anses uppfylla kravet på informerat samtycke, i den mening som avses i bestämmelserna i dataskyddsförordningen och direktiv 2002/58, vill den dessutom få klarhet i graden av precision av begreppet ”kategori” av mottagare.

18 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 4 led 11 jämförd med artiklarna 13 och 14 i dataskyddsförordningen samt artikel 13 i direktiv [2002/58] tolkas på så sätt att den registrerades samtycke till att dennes personuppgifter används av en kategori av mottagare av personuppgifter, såsom internetleverantörernas ’partner’ i förevarande fall, vilket lämnas till den som samlar in personuppgifterna, kan anses utgöra ett frivilligt, specifikt, informerat och otvetydigt samtycke som ger alla personer som ingår i den aktuella mottagarkategorin att rikta digital direktmarknadsföring till den registrerade utan att behöva inhämta ett nytt samtycke från denne, eller innebär dessa bestämmelser jämförda med varandra, i ett sådant fall, att varje mottagare av de insamlade personuppgifterna, om mottagarens identitet inte var känd för den registrerade då denne lämnade sitt samtycke vid insamlingen, måste inhämta den registrerades samtycke innan den kan rikta direktmarknadsföring till denne, i egenskap av ny personuppgiftsansvarig?

2) Om kravet på informerat samtycke i den mening som avses i de ovannämnda bestämmelserna ska anses vara uppfyllt om den registrerade vid insamlingen av dennes personuppgifter lämnar sitt samtycke till att uppgifterna används av en kategori av mottagare av personuppgifter för digital direktmarknadsföring, är då graden av precision av begreppet ’kategori’ av mottagare av betydelse eller räcker det, som i förevarande fall, att det den aktuella kategorin anges bestå av samtliga ’partner’ till den som samlar in personuppgifterna?”

19 Skriftliga yttranden har inkommit från Groupe Canal + samt från Europeiska kommissionen och den franska, den spanska och den italienska regeringen. Vid den muntliga förhandlingen som hölls den 2 juli 2026 yttrade sig Groupe Canal +, Syndicat professionnel Data et Marketing France, kommissionen samt den franska och den spanska regeringen.

Bedömning

Den första frågan

20 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida det samtycke som internetleverantörernas abonnenter gav när deras personuppgifter samlades in gjorde det möjligt för Groupe Canal + att använda dessa uppgifter för direkt marknadsföring riktad till dem utan att i sin tur inhämta ett nytt samtycke.

21 Groupe Canal + har hävdat att det inte var skyldigt att inhämta ett nytt samtycke från de registrerade för att kunna rikta digital direktmarknadsföring till dem. De övriga som har yttrat sig i målet vid EU-domstolen anser tvärtom att det samtycke som internetleverantörerna inhämtade, genom att enbart informera om de ”kategorier av mottagare” till vilka de vid den första behandlingen insamlade uppgifterna skulle överföras, inte uppfyllde kravet på informerat samtycke till att uppgifterna behandlades på nytt av Groupe Canal +, i samband med digital direktmarknadsföring.

22 Efter att ha erinrat om de bestämmelser som är tillämpliga i det nationella målet kommer jag att undersöka omfattningen av det samtycke som de registrerade personerna gav när deras personuppgifter samlades in, och detta för att fastställa huruvida detta samtycke kunde utgöra rättslig grund för den direkta marknadsföring som genomfördes av Groupe Canal +.

De tillämpliga bestämmelserna

– Kravet på samtycke i den mening som avses i artikel 13.1 i direktiv 2002/58

23 Det ska inledningsvis erinras om att det nationella målet avser direkt marknadsföring som genomfördes av Groupe Canal +. Enligt vad som anges i skäl 40 i direktivet syftar artikel 13 i direktiv 2002/58, med rubriken ”Icke begärd kommunikation”, bland annat till att skydda abonnenterna mot intrång i integriteten genom icke begärda kommunikationer för direkt marknadsföring. Som det anges i artikel 1.2 i direktivet, jämförd med skäl 173 i dataskyddsförordningen, utgör direktiv 2002/58 lex specialis och kompletterar dataskyddsförordningen (lex generalis).(7) Artikel 13 i direktiv 2002/58 är således tillämplig på det nationella målet och bedömningen av huruvida den behandling som utgjordes av att Groupe Canal + använde personuppgifterna i fråga var laglig ska därför göras mot bakgrund av de villkor som föreskrivs i direktivet.

24 Vidare ska det påpekas att enligt artikel 13.1 i direktivet tillåts användning av olika typer av kommunikationer, det vill säga automatiska uppringningssystem utan mänsklig medverkan, fax eller e‑post för direkt marknadsföring på villkor att den riktar sig till abonnenter som i förväg har gett sitt samtycke. Vid tillämpningen av denna bestämmelse ska det således, för det första, kontrolleras om den typ av kommunikation som använts för direkt marknadsföring återfinns bland de kommunikationsmedel som avses i nämnda bestämmelse, för det andra, om ändamålet med en sådan kommunikation är direkt marknadsföring, det vill säga om den har ett kommersiellt syfte och är riktad direkt och personligen till en konsument, och, för det tredje, om kravet på att användaren i förväg ska ha gett sitt samtycke är uppfyllt.(8)

25 Av begäran om förhandsavgörande framgår att de båda första villkoren är uppfyllda i förevarande fall. Den hänskjutande domstolens begäran avser nämligen uttryckligen ”digital direktmarknadsföring” som Groupe Canal + riktade till registrerade personer i deras egenskap av potentiella kunder.

26 Den fråga som däremot behöver diskuteras är huruvida de registrerade personerna, det vill säga mottagarna av de icke begärda kommunikationerna för direkt marknadsföring, hade gett sitt samtycke i förväg.

27 Nödvändigheten av ett samtycke som grund för den ytterligare behandlingen för direkt marknadsföring är inte föremål för diskussion. Det ska preciseras att villkoren för det undantag från samtycke som föreskrivs i artikel 13.2 i direktiv 2002/58 inte är uppfyllda i det nationella målet.(9) Det som de som har yttrat sig vid domstolen är oeniga om är huruvida det samtycke som abonnenterna gav till den som samlade in personuppgifterna var tillräckligt, när identiteten på den som var personuppgiftsansvarig vid den ytterligare behandlingen för direkt marknadsföring inte var känd, eller om ett andra samtycke krävdes, vilket för mig fram till begreppet informerat samtycke.

– Informerat samtycke i den mening som avses i dataskyddsförordningen

28 Med samtycke i den mening som avses i direktiv 2002/58, bland annat i artikel 13.1 i direktivet, ska förstås samtycke i den mening som avses i dataskyddsförordningen. I artikel 2 andra stycket f i direktivet, jämförd med skäl 17 däri,(10) definieras nämligen en användares eller abonnents ”samtycke” så, att det motsvarar ”den registrerades samtycke” i direktiv 95/46, och vidare föreskrivs i artikel 94.2 i dataskyddsförordningen att hänvisningar till direktiv 95/46, som har upphävts genom dataskyddsförordningen, ska anses som hänvisningar till dataskyddsförordningen.

29 Av dessa bestämmelser följer att samtycket ska uppfylla kraven i artikel 4 led 11 i dataskyddsförordningen, vilken är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på det nationella målet och i vilken ”samtycke av den registrerade” definieras så, att det kräver en ”frivillig, specifik, informerad och otvetydig viljeyttring” av den registrerade, som har formen av ett uttalande eller en ”entydig bekräftande handling” som markerar att den registrerade godtar behandling av personuppgifter som rör honom eller henne.(11)

30 I förevarande fall har det inte ifrågasatts att det samtycke som gavs när personuppgifterna först samlades in var frivilligt, specifikt och otvetydigt. Oenigheten mellan de som har yttrat sig vid domstolen rör huruvida de registrerades samtycke var tillräckligt informerat som grund för behandlingen för direkt marknadsföring.

31 Det ska erinras om att frågan huruvida ett ”informerat” samtycke i den mening som avses i artikel 4 led 11 i dataskyddsförordningen föreligger, vilket är nödvändigt för att en behandling av personuppgifter ska vara laglig, bland annat beror på huruvida den registrerade i förväg har erhållit den information om samtliga omständigheter kring behandlingen av de aktuella uppgifterna som denne har rätt till och som gör det möjligt för honom eller henne att välja hur personuppgifterna får användas och att själv, med full kännedom om omständigheterna, bestämma huruvida han eller hon vill ge sitt samtycke.(12)

32 Som det följer av artikel 12 i dataskyddsförordningen, som ger uttryck för principen om öppenhet, ska den personuppgiftsansvarige vidta lämpliga åtgärder för att tillhandahålla all information som avses i artiklarna 13 och 14 i dataskyddsförordningen. Den personuppgiftsansvarige ska ge den registrerade information om samtliga aspekter rörande behandlingen av personuppgifterna. Informationen ska läggas fram i en begriplig och lätt tillgänglig form, med användning av klart och tydligt språk. Den registrerade ska förutom information om vilken typ av uppgifter som ska behandlas, varaktighet och villkor för behandlingen samt dess ändamål dessutom få information om den personuppgiftsansvariges identitet. Informationen ska ge personen möjlighet att lätt avgöra följderna av ett eventuellt samtycke och säkerställa att samtycke lämnas med full kännedom om omständigheterna.(13) Rätten till information, som är hörnstenen i öppenhetsprincipen, säkerställer insyn i varje behandling inom ramen för dataskyddsförordningen.(14)

33 Domstolen har dessutom konstaterat att den personuppgiftsansvariges skyldighet att lämna information till registrerade som berörs av en behandling av personuppgifter ”är en följd av den rätt till information som dessa personer har enligt artiklarna 12 och 13 i dataskyddsförordningen”.(15)

34 En kränkning av den registrerades rätt att få tillräcklig information om alla omständigheter kring en behandling av personuppgifter, i synnerhet den personuppgiftsansvariges identitet, kan således utgöra hinder för att kunna lämna informerat samtycke, i den mening som avses i artikel 4 led 11 i dataskyddsförordningen, vilket kan medföra att behandlingen blir olaglig, i den mening som avses i artikel 5.1 i denna förordning.(16) Den registrerades rätt till information är således en del i huruvida ett samtycke kan utgöra grund för en laglig behandling av personuppgifter, och information om identiteten på den ifrågavarande personuppgiftsansvarige är särskilt nödvändig för att ett samtycke ska anses vara informerat.

35 Skyldigheterna i fråga om inhämtandet av samtycke och tillhandahållandet av den information som krävs för ett informerat samtycke åligger dessutom den berörda personuppgiftsansvarige, det vill säga den person som ”bestämmer ändamålen och medlen för behandlingen av personuppgifter”(17).

36 I det skede då internetleverantörerna i det nationella målet samlade in personuppgifterna och överförde dem till sina partner var artikel 13 i dataskyddsförordningen tillämplig på internetleverantörerna vad gällde informationsskyldigheten, och enligt denna artikel är det tillåtet att endast ange kategorier av mottagare av personuppgifter.(18) Internetleverantörerna var således inte skyldiga att precisera mottagaren av personuppgifterna, eftersom formuleringen ”kategori av mottagare” i annat fall skulle förlora sin innebörd.

37 I skedet för direkt marknadsföring använde Groupe Canal + däremot de personuppgifter som indirekt hade samlats in av internetleverantörerna,(19) och den information som de registrerade skulle tillhandahållas i detta skede föreskrivs i artikel 14 i dataskyddsförordningen, vilket är en bestämmelse som tar sikte på fall där den personuppgiftsansvarige inte står i direkt kontakt med den registrerade.(20) EU-domstolen har uttalat att i fall som omfattas av artikel 14 i dataskyddsförordningen, så samlar den personuppgiftsansvarige in personuppgifter från en annan källa och att det därigenom i praktiken blir svårt, eller till och med omöjligt, för den personuppgiftsansvarige att lämna den enligt bestämmelsen obligatoriska informationen när denne erhåller de aktuella personuppgifterna. Det faktum att personuppgifterna samlas in på ett indirekt sätt motiverar att det i artikel 14 föreskrivs en möjlighet att ”senarelägga fullgörandet av den personuppgiftsansvariges informationsskyldighet”.(21) Huvudregeln är emellertid att en personuppgiftsansvarig som har erhållit personuppgifter på indirekt väg ska lämna nämnda information inom en rimlig tid efter det att personuppgifterna erhölls, dock senast inom en månad, med beaktande av de särskilda omständigheter under vilka personuppgifterna behandlas.(22) Om personuppgifterna ska användas för kommunikation med den registrerade ska den personuppgiftsansvarige dessutom lämna informationen senast vid tidpunkten för den första kommunikationen med den registrerade.(23)

38 Det är i detta sammanhang som frågan uppkommer huruvida det samtycke som internetleverantörerna i det nationella målet hade inhämtat kunde utgöra rättslig grund för den ytterligare behandling för direkt marknadsföring som Groupe Canal + utförde, utan att ett nytt samtycke måste inhämtas. Omfattningen av det samtycke som internetleverantörerna hade inhämtat behöver därför undersökas.

Omfattningen av det samtycke som hade getts i förevarande fall

39 Det kan anses att den omständigheten att en internetleverantörs abonnent kryssar i en ruta i ett formulär och därigenom samtycker till att hans eller hennes personuppgifter används av internetleverantörens ”partner” för direkt marknadsföring utgör ett samtycke till att personuppgifterna överförs till nämnda partner, så att den registrerade senare kan bli föremål för kommunikationer som har ett kommersiellt syfte och är riktade direkt och personligen till honom eller henne.(24) Av detta följer enligt min mening att syftet direkt marknadsföring har angetts vid insamlingen av personuppgifterna och att samtycke har getts till att personuppgifterna överförs för detta syfte.

40 Som bland annat den franska regeringen har betonat innebär ett sådant samtycke emellertid inte nödvändigtvis att de registrerade har samtyckt till direkt marknadsföring som härrör från vem som helst.

41 I likhet med kommissionen och de regeringar som har yttrat sig i målet vid EU-domstolen anser jag att en förutsättning för att ett sådant samtycke ska kunna användas som rättslig grund för att behandla de insamlade personuppgifterna för direkt marknadsföring är att identiteten på den som personuppgiftsansvarig för denna behandling har angetts.(25) Om denna förutsättning inte är uppfylld, får de aktuella personuppgifterna inte börja behandlas för direkt marknadsföring utan att ett nytt informerat samtycke har inhämtats avseende identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för nämnda behandling.

42 En sådan tolkning vinner enligt min mening stöd av de tillämpliga bestämmelsernas lydelse, deras sammanhang och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i.(26)

43 Vad först gäller bestämmelsernas lydelse kan följande konstateras. Enligt artikel 13.1 i direktiv 2002/58 krävs att samtycke har getts i förväg. Om personuppgifterna har samlats in indirekt, ska detta samtycke i skedet för direkt marknadsföring bedömas mot bakgrund av kraven i artikel 14 i dataskyddsförordningen, vilket enligt lydelsen i punkt 1 a i samma artikel förutsätter kännedom om identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för den behandling som sker vid den direkta marknadsföringen.(27) I artikel 14.3 b i dataskyddsförordningen föreskrivs vidare att om personuppgifterna ska användas för kommunikation med den registrerade, ska den personuppgiftsansvarige lämna den angivna informationen, bland annat information om den personuppgiftsansvariges identitet, senast vid tidpunkten för den första kommunikationen med den registrerade.

44 Vad därefter gäller det sammanhang som de aktuella bestämmelserna ingår i, kan det konstateras att även detta ger stöd åt den ovan angivna tolkningen.

45 För det första framgår det nämligen av skäl 42 i dataskyddsförordningen att ”[f]ör att samtycket ska vara informerat bör den registrerade känna till åtminstone den personuppgiftsansvariges identitet och syftet med den behandling för vilken personuppgifterna är avsedda”.

46 Domstolen har visserligen medgett att det i vissa specifika behandlingskedjor inte är nödvändigt att inhämta ett nytt samtycke. Detta är fallet särskilt när personuppgiftsbehandling som sker i flera led efter varandra har samma ändamål.(28) Denna särskilda praxisskapade lösning är dock begränsad till det samtycke som avses i artikel 12 i direktiv 2002/58. Domstolen har för övrigt nogsamt erinrat om att, om den part som har samlat in uppgifterna från abonnenten, eller en annan tredje part som har fått de överförda uppgifterna, vill använda uppgifterna för ett ytterligare ändamål än offentliggörandet i en allmän abonnentförteckning, ska – såsom anges i skäl 39 i direktivet – ett nytt samtycke inhämtas från abonnenten.(29)

47 Jag anser således att bolaget Groupe Canal + inte med framgång kan åberopa denna rättspraxis, som inte kan överföras på det nationella målet. Denna rättspraxis kan tvärtom stärka tolkningen att under omständigheterna i det nationella målet är ett nytt samtycke nödvändigt som rättslig grund för behandlingen för direkt marknadsföring, eftersom personuppgifterna används för andra ändamål än de för vilka de samlades in.

48 För det andra anser jag att principerna om öppenhet och skälighet vid behandling av personuppgifter, vilka föreskrivs i artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen, jämförda med skälen 60 och 61 i samma förordning,(30) motiverar att de registrerade informeras så snart som möjligt om ändringar som påverkar kategorin av mottagare av deras personuppgifter. Sådan information gör det således möjligt att säkerställa att den registrerade inte ”missar” en eventuell ändring av personuppgifternas mottagare och ger den registrerade rimlig tid att utvärdera ändringens art och inverkan och vid behov utöva sina rättigheter enligt dataskyddsförordningen i samband med ändringen (till exempel återkalla sitt samtycke eller invända mot behandling).(31)

49 Det ska tilläggas att den länk för att avregistrera sig genom vilken samtycket kan återkallas vid den första kommunikationen, vilken Groupe Canal + hänvisade till vid förhandlingen, är en del i utövandet av dessa rättigheter och är nödvändig för detta ändamål, bland annat enligt artikel 13.4 i direktiv 2002/58, men åtgärdar inte i efterhand avsaknaden av ett i förväg givet samtycke avseende identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för marknadsföringen, vilket ju är avsett att göra nämnda behandling laglig innan den äger rum.

50 Denna uppdatering av informationen, som kan göra att den registrerades samtycke anses vara informerat, måste dessutom ske utan en aktiv begäran från den registrerade grundad på rätten till tillgång enligt artikel 15 i dataskyddsförordningen. Det argument som Groupe Canal + har anfört rörande skillnaden mellan, å ena sidan, de skyldigheter att lämna information som föreskrivs i artiklarna 13 och 14 i dataskyddsförordningen och, å andra sidan, den praktiska betydelsen av rätten till tillgång enligt artikel 15 i dataskyddsförordningen(32) påverkar dessutom inte skyldigheten att lämna information i förväg under omständigheterna i förevarande fall. För rätten till tillgång krävs en särskild begäran från den registrerade,(33) medan den information som ska lämnas enligt artiklarna 13 och 14 i dataskyddsförordningen, vilken innebär ett aktivt handlande av den personuppgiftsansvarige, ska lämnas till alla registrerade och är mer allmän. Oberoende av förekomsten av en rätt till tillgång som den registrerade kan välja att utöva eller inte, ger den omständigheten att den information som lämnas i enlighet med artiklarna 13 eller 14 i dataskyddsförordningen är otillräcklig emellertid endast upphov till ett begränsat samtycke som inte i sig räcker för att möjliggöra behandling av nämnda personuppgifter för direkt marknadsföring utan att identiteten på den som är personuppgiftsansvarig är känd.

51 För det tredje ska det påpekas att undantagen från skyldigheten att lämna den information som förskrivs i lagstiftningen, bland annat information om den personuppgiftsansvariges identitet, anges uttömmande i artikel 14.5 i dataskyddsförordningen.

52 Dessa undantag är emellertid inte tillämpliga i förevarande fall.

53 Särskilt ska påpekas att undantaget i artikel 14.5 a i dataskyddsförordningen, avseende det fall att den registrerade redan förfogar över informationen, inte är tillämpligt, eftersom identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för den direkta marknadsföringen antagligen inte hade kommunicerats.

54 Inte heller skulle det ha medfört en oproportionell ansträngning i den mening som avses i artikel 14.5 b i dataskyddsförordningen att lämna information om identiteten på den som var personuppgiftsansvarig för marknadsföringen. Som vissa av de som har yttrat sig vid domstolen har hävdat kunde Groupe Canal + genom avtal ha anförtrott internetleverantörerna uppgiften att inhämta det samtycke som krävdes för direkt marknadsföring, antingen genom att precisera mottagarnas identitet, eller, om dessa inte ännu var kända vid insamlingen, genom att till exempel tillhandahålla en uppdaterad lista över alla väsentliga ändringar avseende behandlingen av personuppgifterna eller avseende tidigare lämnad information.(34) Alternativt kunde Groupe Canal + ha inhämtat samtycke innan bolaget vidtog den direkta marknadsföringen i egentlig mening, det vill säga senast vid den första kommunikationen med den registrerade, vilket är en möjlighet som för övrigt anges i artikel 14.3 b i dataskyddsförordningen.

55 Slutligen ska något sägas om de mål som eftersträvas med direktiv 2002/58, såsom de anges i skälen 2 och 40 i direktivet. De aktuella tillämpliga bestämmelserna ska tolkas på ett sätt som är förenligt med dessa mål, vilka bland annat är att säkerställa fullständig respekt för de rättigheter som anges i artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och, i detta syfte, till att skydda abonnenterna mot intrång i deras privatliv genom icke begärd kommunikation för direkt marknadsföring.

56 Såsom framgår av skäl 40 i direktiv 2002/58 kan kommunikationer för direkt marknadsföring via e‑post ”vara relativt enkla och billiga att skicka”, samtidigt som de kan utgöra en börda och/eller en kostnad för mottagaren och i vissa fall, på grund av sin volym, kan medföra svårigheter för elektroniska kommunikationsnät och terminalutrustning. Det är således särskilt motiverat att kräva att den som är personuppgiftsansvarig för den direkta marknadsföringen (avsändaren av de direkta kommunikationerna) i förväg har erhållit samtycke av den potentiella kunden (mottagaren av de direkta kommunikationerna) innan de skickas till honom eller henne.

57 Med beaktande av det intrång i integriteten som direkt marknadsföring via e‑post eller andra direkta och individuella kommunikationsmedel utgör(35) anser jag att ett i förväg inhämtat informerat samtycke avseende identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för den direkta marknadsföringen är desto nödvändigare före en sådan direkt marknadsföring, eftersom den ändamålsenliga verkan av artikel 13.1 i direktiv 2002/58 i annat fall skulle undergrävas och detta villkor för en laglig behandling för direkt marknadsföring skulle kunna kringgås.

58 Med beaktande av hur mycket som står på spel i samband med sekundär användning av personuppgifter, bland annat via datamäklare (data brokers),(36) är jag inte positiv till en tolkning av bestämmelserna om samtycke som försämrar skyddet för personuppgifter.

59 Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag inte att det argument som Groupe Canal + har anfört rörande ”samtyckeströtthet”(37) är övertygande, och ett sådant argument kan för övrigt inte befria de personuppgiftsansvariga (oavsett om det rör sig om internetleverantörerna vid överföringen av personuppgifterna eller Groupe Canal + vid den första direkta marknadsföringen) från deras skyldighet att i förväg inhämta ett informerat samtycke.

60 Av detta följer, i motsats till vad Groupe Canal + har hävdat, att eftersom det samtycke som gavs av de registrerade vid den första insamlingen inte avsåg identiteten på den som var personuppgiftsansvarig vid den direkta marknadsföringen, så hade detta samtycke en begränsad omfattning som inte gav Groupe Canal + möjlighet att vidta direkt marknadsföring utan att inhämta ett nytt samtycke, och detta senast i samband med den första kommunikationen till de registrerade.

61 Jag anser således att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 4 led 11 jämförd med artiklarna 13 och 14 i dataskyddsförordningen samt artikel 13 i direktiv 2002/58 ska tolkas på så sätt att när den registrerade lämnar sitt samtycke till att hans eller hennes personuppgifter används av en kategori av mottagare av personuppgifter som anges som ”partner” till den som samlar in uppgifterna, men vilkas identitet inte är känd av den registrerade när denne lämnar sitt samtycke till uppgiftsinsamlaren, så kan detta samtycke inte anses utgöra ett informerat samtycke som ger alla personer i denna kategori av uppgiftsmottagare rätt att rikta digital direktmarknadsföring till den registrerade utan att behöva inhämta ett nytt samtycke från denne.

62 Det saknas följaktligen anledning att besvara den andra frågan. Det är således endast för fullständighetens skull som jag behandlar den nedan.

Den andra frågan

63 För det fall att domstolen inte skulle instämma i mitt förslag till svar på den första frågan, finns det två synsätt när det gäller att svara på den andra frågan, som rör graden av precision av begreppet ”kategori” av mottagare och dess samband med huruvida samtycket är tillräckligt informerat.

64 Enligt det första synsättet finns det inte något samband mellan, å ena sidan, ett tillräckligt informerat samtycke och, å andra sidan, graden av precision av begreppet ”kategori” av mottagare. I detta fall är kännedom om identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för den behandling som sker vid direkt marknadsföring inte en förutsättning för att ett giltigt samtycke till direkt marknadsföring ska anses ha lämnats. Kravet på informerat samtycke får då anses vara uppfyllt genom att den registrerade vid insamlingen av dennes personuppgifter lämnat sitt samtycke till att en kategori av mottagare av personuppgifter använder uppgifterna för digital direktmarknadsföring, oberoende av graden av precision av begreppet ”kategori” av mottagare. Det kan således anses att identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för den behandling som sker vid direkt marknadsföring endast behöver vara känd för den registrerade i den mån detta krävs för att denne ska kunna utöva sina rättigheter enligt dataskyddsförordningen, såsom rätten att få tillgång till sina personuppgifter eller att få dem rättade, eller rätten till radering eller rätten att göra invändningar. Samtycket anses då vara tillräckligt informerat oberoende av om den angivna kategorin av mottagare har preciserats eller inte. I förevarande fall kunde Groupe Canal + således enligt detta synsätt rikta direkt marknadsföring till den registrerade utan att behöva inhämta ett nytt samtycke från denne, oberoende av hur precist kategorin av mottagare hade angetts vid den första insamlingen av personuppgifterna.

65 Enligt det andra synsättet, som jag föredrar, kan det anses att det finns ett samband mellan, å ena sidan, ett tillräckligt informerat samtycke och, å andra sidan, graden av precision av begreppet ”kategori” av mottagare. Om information saknas om den konkreta identiteten på den som är personuppgiftsansvarig för den behandling som sker vid direkt marknadsföring är det i detta fall nödvändigt att det finns en möjlighet att identifiera denne, för att den direkta marknadsföringen ska vara tillåten utan att inhämta ett nytt samtycke. Graden av precision av begreppet ”kategori av mottagare [av personuppgifter]” kan då vara av betydelse.

66 I detta fall måste den som samlar in personuppgifterna precisera ”kategorin” av mottagare, så att den registrerade, mot bakgrund av sammanhanget och omständigheterna vid den tidpunkt då personuppgifterna samlas in, rimligen kan förvänta sig att hans eller hennes personuppgifter kommer att användas för direkt marknadsföring av den som kontaktar honom eller henne. Den registrerade bör med andra ord inte ha överraskats av den direkta marknadsföring som härrörde från Groupe Canal + och bör vara medveten om att han eller hon samtyckte till detta när personuppgifterna samlades in av internetleverantören, med beaktande av till exempel den precision med vilken kategorin av uppgiftsmottagare angavs eller det sammanhang i vilket uppgifterna först samlades in och den verksamhet som den som samlade in uppgifterna bedriver (här internetleverantörerna).(38)

67 I förevarande fall är begreppet internetleverantörernas ”partner”, som ”kategori” av mottagare, emellertid ett väldigt vagt begrepp i samband med internetleverantörernas insamling av personuppgifter. I motsats till vad Groupe Canal + har hävdat anser jag att användningen av ordet ”partner”, även om det läses mot bakgrund av ändamålet digital direktmarknadsföring, är otillräcklig för att informera den registrerade, så att denne kan anses ha gett sitt informerade samtycke till att bli kontaktad av Groupe Canal +. Även om det antas att internetleverantörernas abonnenter kan ha en uppfattning om det som Groupe Canal + kallar sin leverantörs ”kommersiella ekosystem”, är det inte möjligt att utifrån detta precisera begreppet ”partner” eller att identifiera vad den omständigheten att någon är ”partner” till nämnda leverantör kan omfatta i fråga om berörda varor eller tjänster.(39) Det enda som framgår är att det rör sig om en aktör som har ett avtalsmässigt eller kommersiellt förhållande med internetleverantören, vilket, även om det inte är en oändlig kategori, ändå är en icke definierad kategori. I praktiken innebär nämligen en internetleverantörs överföring av personuppgifter till mottagaren oftast ett sådant förhållande.

68 I ett sammanhang som det som är aktuellt i det nationella målet förefaller begreppet ”partner” till den grad odefinierat att internetleverantörernas abonnenter, när de gav sitt samtycke i samband med insamlingen av personuppgifterna, tvärtom borde ha kunnat förvänta sig att få mer precis information om nämnda partners identitet när tiden var inne, det vill säga vid överföringen av personuppgifterna till denna partner och senast före den direkta marknadsföringen. Det ska för övrigt påpekas att Artikel 29-arbetsgruppen anser att när endast ”kategorier av mottagare” kommuniceras bör informationen vara så specifik som möjligt och till exempel ange typen av mottagare utifrån vilken verksamhet de bedriver (inklusive uppgift om sektor och delsektor) och var de är etablerade.(40)

69 Av det nu anförda kan enligt min mening följande slutsats dras. Om det godtas att det samtycke som den registrerade lämnat till att dennes personuppgifter behandlas av en ”kategori av mottagare” kan utgöra rättslig grund för att någon av dessa uppgiftsmottagare, utan att dess identitet är känd för den registrerade, riktar direkt marknadsföring till denne, måste det ändå finnas en rimlig möjlighet för den registrerade att när så sker identifiera avsändaren av marknadsföringen som en av dem som erhållit uppgifterna från de internetleverantörer som först samlade in dem.(41) Ju mindre preciserade kategorierna av uppgiftsmottagare är vid insamlingen av personuppgifter, desto mindre är möjligheten att det samtycke som lämnats i samband med detta kan utgöra grund för att de insamlade personuppgifterna används för en annan personuppgiftsansvarigs direkta marknadsföring.

70 Under omständigheterna i det nationella målet anser jag att begreppet ”partner” till de internetleverantörer som först samlade in personuppgifterna inte kan ge upphov till den ”samtyckeskedja” som Groupe Canal + har åberopat. Enligt detta andra synsätt är det således nödvändigt att inhämta ett nytt samtycke som gör det möjligt att identifiera mottagaren av personuppgifterna, innan uppgifterna används för direkt marknadsföring.

Förslag till avgörande

71 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen konstaterar att det saknas anledning att pröva den andra av de frågor som har ställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) och besvarar den första frågan enligt följande:

Artikel 4 led 11 jämförd med artiklarna 13 och 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG samt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation),

ska tolkas på följande sätt:

När den registrerade lämnar sitt samtycke till att hans eller hennes personuppgifter används av en kategori av uppgiftsmottagare som anges som ”partner” till den som samlar in uppgifterna, men vilkas identitet inte är känd av den registrerade när denne lämnar sitt samtycke till uppgiftsinsamlaren, så kan detta samtycke inte anses utgöra ett informerat samtycke som ger alla personer i denna kategori av uppgiftsmottagare rätt att rikta digital direktmarknadsföring till den registrerade utan att behöva inhämta ett nytt samtycke från denne.

1 Originalspråk: franska.

2 Beslutet finns på följande adress https://www.legifrance.gouv.fr/cnil/id/CNILTEXT000048222771.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 juli 2002 (EGT L 201, 2002, s. 37). Förslaget till ePrivacy-förordning övergavs (se bilagorna till Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén. Kommissionens arbetsprogram 2025. Framåt tillsammans: en djärvare, enklare och snabbare union (COM(2025) 45 final), s. 26, nr 29).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31). Detta direktiv har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad dataskyddsförordningen), i vilken det i artikel 94.2, med rubriken ”Upphävande av direktiv 95/46/EG”, anges att hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till denna förordning.

5 Lydelsen enligt artikel 8 i lag nr 2020‑901 av den 24 juli 2020 (JORF av den 25 juli 2020, nr 181).

6 JORF av den 7 januari 1978, nr 6 (nedan kallad lag nr 78‑17).

7 Se dom av den 13 november 2025, Inteligo Media (C‑654/23, EU:C:2025:871, punkterna 66–68). Se även Europeiska datatillsynsmannens (EDPS) yttrande 5/2019 av den 12 mars 2019 om samspelet mellan direktivet om integritet och elektronisk kommunikation och den allmänna dataskyddsförordningen, särskilt när det gäller dataskyddsmyndigheternas behörighet, uppgifter och befogenheter, s. 12 och följande sidor, som finns på följande adress: https://www.edpb.europa.eu/system/files/documents/files/file1/201905_edpb_opinion_eprivacydir_gdpr_interplay_sv.pdf.

8 Se dom av den 25 november 2021, StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz (C‑102/20, EU:C:2021:954, punkt 37). Vad gäller definitionen av begreppet elektronisk post, som enligt Artikel 29-arbetsgruppen ”är vid och avsedd att vara teknikneutral”, se arbetsgruppens yttrande 5/2004 av den 27 februari 2004 om icke begärd kommunikation i marknadsföringssyfte enligt artikel 13 i direktiv 2002/58/EG, WP 90, punkt 3.1, som finns på följande adress: https://ec.europa.eu/justice/article-29/documentation/opinion-recommendation/files/2004/wp90_sv.pdf.

9 Undantaget från bestämmelsen om ett i förväg inhämtat samtycke förklaras av den omständigheten att det inom ett befintligt kundförhållande är rimligt att tillåta användning av uppgifter om elektronisk adress, men endast för att erbjuda liknande produkter eller tjänster och endast av företag som har fått uppgifterna om elektronisk adress från sina kunder i enlighet med dataskyddsförordningen (se skäl 41 i direktiv 2002/58). Detta är emellertid inte fallet i det nationella målet, eftersom det inte var de internetleverantörer som först hade samlat in uppgifterna som genomförde den direkta marknadsföringen i syfte att erbjuda liknande varor eller tjänster. Undantaget från kravet på samtycke i artikel 13.2 i direktivet är således inte tillämpligt.

10 I detta skäl anges att i detta direktiv bör en användares eller abonnents samtycke, oavsett om den senare är en fysisk eller juridisk person, ha samma betydelse som den registrerades samtycke enligt vad som definieras och i övrigt fastställs i direktiv 95/46.

11 Denna bestämmelse i dataskyddsförordningen har således kunnat betraktas som mer krävande än bestämmelsen i direktiv 95/46, där begreppet ”den registrerades samtycke” i artikel 2 h definieras som ”varje slag av frivillig, särskild och informerad viljeyttring genom vilken den registrerade godtar behandling av personuppgifter som rör honom” (se dom av den 1 oktober 2019, Planet49 (C‑673/17, EU:C:2019:801, punkt 61). Se även EDPS, Riktlinjer 5/2020 av den 4 maj 2020 om samtycke enligt förordning (EU) 2016/679, version 1.1, punkt 1, som finns på följande adress: https://www.edpb.europa.eu/documents/guideline/guidelines-052020-on-consent-under-regulation-2016679_fr.

12 Se dom av den 11 juli 2024, Meta Platforms Ireland (Grupptalan) (C‑757/22, EU:C:2024:598, punkt 60) (nedan kallad domen i målet Meta Platforms Ireland), och, analogt, dom av den 4 september 2025, EDPS/SRB (Begreppet personuppgifter) (C‑413/23 P, EU:C:2025:645, punkt 106).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2020, Orange Romania (C‑61/19, EU:C:2020:901, punkt 40), och domen i målet Meta Platforms Ireland (punkterna 55, 56, 59 och 60). Beträffande det nära sambandet mellan skyddet av personuppgifter och öppenhet, vilket betonas i artikel 12 i dataskyddsförordningen, se Bygrave, L. A., och Tosoni, L., ”Article 4(11). Consent”, i Kuner, C., Bygrave, L. A., Docksey, C., och Drechsler, L (red.), The EU General Data Protection Regulation (GDPR). A Commentary, Oxford University Press, Oxford, 2020, s. 184. Se även Tambou, O., Manuel de droit européen de la protection des données à caractère personnel, Bruylant, Bryssel, 2020, s. 129, nr 141 och följande sidor, särskilt s. 134, nr 144, och Dix, A., ”Art. 12. Transparent information, communication and modalities for the exercise of the rights of the data subject”, i General Data Protection Regulation. Article-by-Article Commentary, Nomos, Baden-Baden, 2023, s. 434–447.

14 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Bara m.fl. (C‑201/14, EU:C:2015:461, punkt 74) och förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet Storstockholms Lokaltrafik (C‑422/24, EU:C:2025:623, punkt 1).

15 Se domen i målet Meta Platforms Ireland (punkt 58).

16 Se domen i målet Meta Platforms Ireland (punkt 59).

17 Den personuppgiftsansvarige definieras på detta sätt i artikel 4.7 i dataskyddsförordningen. Se även beträffande gemensamt ansvar, dom av den 29 juli 2019, Fashion ID (C‑40/17, EU:C:2019:629, punkt 106).

18 I det skedet är det inte alltid möjligt att identifiera mottagaren och begreppet ”kategori av mottagare” gör det möjligt att inhämta ett mer övergripande samtycke.

19 Frågan här avser inte underleverantörerna till Groupe Canal +, som genomförde marknadsföringen för dess räkning.

20 Se dom av den 18 december 2025, Storstockholms Lokaltrafik (C‑422/24, EU:C:2025:980, punkt 39) (nedan kallad domen i målet Storstockholms Lokaltrafik). Se även, beträffande tillämpningsområdet för artikel 14 i dataskyddsförordningen, dom av den 28 november 2024, Másdi (C‑169/23, EU:C:2024:988, punkt 55).

21 Se domen i målet Storstockholms Lokaltrafik (punkt 39).

22 Se artikel 14.3 a i dataskyddsförordningen. Se även Artikel 29-arbetsgruppen, Riktlinjer om öppenhet enligt förordning (EU) 2016/679, 11 april 2018, WP 260, rev. 01, punkt 28 (nedan kallade riktlinjerna om öppenhet), som finns på följande adress: https://www.edpb.europa.eu/documents/guideline/article-29-working-party-guidelines-on-transparency-under-regulation-2016679_fr.

23 Se artikel 14.3 b i dataskyddsförordningen.

24 Beträffande begreppet direkt marknadsföring, se dom av den 25 november 2021, StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz (C‑102/20, EU:C:2021:954, punkt 47). Beträffande den vida omfattningen av begreppet direkt marknadsföring se även Artikel 29-arbetsgruppens yttrande 5/2004 av den 27 februari 2004 om icke begärd kommunikation i marknadsföringssyfte enligt artikel 13 i direktiv 2002/58/EG, WP 90, punkt 3.3.

25 Se EDPS, Riktlinjer 5/2020 av den 4 maj 2020 om samtycke enligt förordning (EU) 2016/679, version 1.1, punkt 65, där det anges att ”i ett fall där det erhållna samtycket ska åberopas av flera (gemensamt) personuppgiftsansvariga eller om uppgifterna ska överföras till eller behandlas av andra personuppgiftsansvariga som vill hänvisa till det ursprungliga samtycket, ska namnen på alla dessa organisationer anges”.

26 Se, beträffande domstolens tolkningsmetod, bland annat domen i målet Storstockholms Lokaltrafik (punkt 28 och där angiven rättspraxis).

27 Se punkterna 31–35 ovan.

28 Se dom av den 5 maj 2011, Deutsche Telekom (C‑543/09, EU:C:2011:279, punkterna 64–66), och dom av den 27 oktober 2022, Proximus (Allmänna elektroniska abonnentförteckningar) (C‑129/21, EU:C:2022:833, punkterna 48–50).

29 Se dom av den 27 oktober 2022, Proximus (Allmänna elektroniska abonnentförteckningar) (C‑129/21, EU:C:2022:833, punkt 50).

30 I skäl 60 i dataskyddsförordningen anges bland annat att principerna om rättvis och öppen behandling ”fordrar att den registrerade informeras om att behandling sker och syftet med den. Den personuppgiftsansvarige bör till den registrerade lämna all ytterligare information som krävs för att säkerställa en rättvis och öppen behandling, med beaktande av personuppgiftsbehandlingens specifika omständigheter och sammanhang.” I skäl 61 i dataskyddsförordningen anges bland annat att ”[i]nformation om behandling av personuppgifter som rör den registrerade bör lämnas till honom eller henne vid den tidpunkt då personuppgifterna samlas in från den registrerade eller, om personuppgifterna erhålls direkt från en annan källa, inom en rimlig period, beroende på omständigheterna i fallet. Om personuppgifter legitimt kan lämnas ut till en annan mottagare, bör de registrerade informeras första gången personuppgifterna lämnas ut till denna mottagare. Om den personuppgiftsansvarige avser att behandla personuppgifter för ett annat ändamål än det för vilket uppgifterna insamlades, bör denne före ytterligare behandling informera den registrerade om detta andra syfte och lämna annan nödvändig information.” (Min kursivering).

31 Se, analogt, dom av den 1 oktober 2015, Bara m.fl. (C‑201/14, EU:C:2015:638, punkt 34), i vilken domstolen betonade att kravet att behandla personuppgifter korrekt förpliktar exempelvis en myndighet att upplysa de personer som berörs av överföringen av dessa uppgifter om att uppgifterna har överförts till en annan myndighet ”för att behandlas av denna i dess egenskap av mottagare av nämnda uppgifter” (min kursivering). Se även riktlinjerna om öppenhet, punkt 30.

32 Artikel 15 i dataskyddsförordningen har nämligen en ”praktisk och avgörande betydelse” för utövandet av de andra rättigheter som den registrerade har enligt dataskyddsförordningen (se förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Österreichische Post (Information om mottagarna av personuppgifter) (C‑154/21, EU:C:2022:452, punkt 33). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Österreichische Post (Information om mottagarna av personuppgifter) (C‑154/21, EU:C:2023:3, punkterna 38 och 39), och dom av den 22 juni 2023, Pankki S (C‑579/21, EU:C:2023:501, punkt 58).

33 Vissa författare har således påtalat den personuppgiftsansvariges ”passiva” öppenhet inom ramen för artikel 15 dataskyddsförordningen, eftersom det ankommer på den registrerade att begära tillgång (se Zanfir-Fortuna, G., ”Article 15. Right of access by the data subject”, i Kuner, C., Bygrave, L. A., Docksey, C., och Drechsler, L (red.), The EU General Data Protection Regulation (GDPR). A Commentary, Oxford University Press, Oxford, 2020, s. 449–467). Rätten till information utgör ”kärnan i skyddet för registrerade”, eftersom den registrerade inte kan utöva sina rättigheter (bland annat rätten till tillgång enligt artikel 15 dataskyddsförordningen), om han eller hon inte känner till att personuppgifterna är föremål för behandling (se Castets-Renard, C., ”Titre 1 – Protection des données personnelles”, i Droit du marché unique numérique et intelligence artificielle, Bruylant, Bryssel, 2020, första utgåvan, s. 221–300, särskilt. s. 270, nr 341).

34 Även i CNIL:s beslut nämndes denna möjlighet, i punkt 27, där CNIL hänvisade till en uttömmande och uppdaterad lista ”som ställs till förfogande för personerna vid den tidpunkt då deras samtycke inhämtas, till exempel direkt i underlaget för inhämtande eller, om listan är alltför lång, via en hyperlänk till nämnda lista och till tjänsteleverantörernas sekretesspolicy”.

35 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz (C‑102/20, EU:C:2021:518, punkt 57).

36 Se, bland annat, Ruschemeier, H., ”Data Brokers and European Digital Legislation”, EDPL, volym 9, nr 1, 2023, s. 27–38.

37 Det handlar om tröttheten hos användare, som på grund av alltför många begäranden om samtycke till sist ger samtycke mekaniskt utan vidare funderingar, eller tvärtom låter bli att gå vidare med att använda webbplatsen. Se, bland annat, kommissionens initiativ ”Cookies Pledge”, som bland annat handlar om att minska kraven på att konsumenterna hela tiden ska acceptera eller neka cookies och andra spårare och som finns på följande adress: https://commission.europa.eu/topics/consumers/consumer-rights-and-complaints/enforcement-consumer-protection/cookie-pledge_en.

38 Här har jag inspirerats av punkt 49 i Europarådets förklarande rapport om ändringsprotokollet till konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter, 10 oktober 2018, kallad konvention 108 +, av den 18 maj 2018, rörande den omständigheten att för att fastställa om ett ändamål med den ytterligare behandlingen är förenligt med det ändamål för vilket personuppgifterna ursprungligen insamlades bör den personuppgiftsansvarige, efter att ha uppfyllt alla krav vad beträffar den ursprungliga behandlingens laglighet, bland annat beakta alla kopplingar mellan dessa ändamål och ändamålen med den avsedda ytterligare behandlingen, det sammanhang inom vilket personuppgifterna insamlats, särskilt de registrerades rimliga förväntningar till följd av förhållandet till den personuppgiftsansvarige i fråga om den art, den planerade ytterligare behandlingens konsekvenser för de registrerade samt förekomsten av lämpliga skyddsåtgärder för både den ursprungliga och den planerade ytterligare behandlingen (min kursivering) (tillgänglig på följande adress: https://rm.coe.int/16808ac91b).

39 Detta visas av de klagomål som föranlett det nationella målet.

40 Se riktlinjerna om öppenhet, särskilt tabellen i bilagan.

41 Den jämförelse som Groupe Canal + har gjort mellan en internetanvändare och en skäligen uppmärksam och medveten europeisk genomsnittskonsument skulle kunna visa sig vara relevant (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Planet49 (C‑673/17, EU:C:2019:246, punkt 113). Se även, beträffande samspelet mellan skyddet av personuppgifter och konsumenträtten, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Meta Platforms Ireland (C‑319/20, EU:C:2021:979, punkterna 80 och 81)), där behovet av att konsumenter ges ett starkt skydd gentemot näringsidkare betonas.