Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Ćapeta delivered on 3 September 2026

3 september 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk 012268fc-a784-11f1-b25c-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

TAMARA ĆAPETA

föredraget den 3 september 2026(1)

Mål C-320/25 [Lertimene] (i)

HG

mot

Ministero dell’Interno-Dipartimento della pubblica sicurezza

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien))

(Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2006/54/EG – Likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet – Antagningsförfarande till den nationella polisen – Villkor för tillträde – Uteslutning av en kvinnlig sökande från antagningsförfarandet på grund av en tatuering som är synlig när hon bär den högtidsuniform som krävs för kvinnor)

I. Inledning

1 Kan en tatuering påverka dina möjligheter att få ett arbete negativt?

2 Så var fallet för HG, som ansökte om att få delta i ett allmänt antagningsförfarande till polisen i Italien.

3 Efter att ha klarat den skriftliga delen uteslöts hon från antagningsförfarandet med motiveringen att hon hade en liten blomtatuering på vänster vad.

4 I Italien är det generellt förbjudet för poliser att ha synliga tatueringar. Denna regel ifrågasätts inte i förevarande mål. HG:s tatuering syns dock endast när hon bär kjol, vilket tillsammans med pumps utgör en obligatorisk uniform för kvinnliga poliser vid vissa ceremoniella tillfällen. Manliga poliser är skyldiga att bära byxor vid sådana tillfällen och skulle därför inte nekas tillträde till tjänstgöring inom polisen enbart på grund av att de har en tatuering på vaden. Detta fall väcker därför frågan om huruvida det föreligger en diskriminering på grund av kön.

5 Under dessa omständigheter begär Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien), till vilken HG har överklagat beslutet, hjälp från EU-domstolen för att avgöra om HG:s uteslutning från antagningsförfarandet utgör könsdiskriminering som är förbjuden enligt unionsrätten, särskilt enligt direktiv 2006/54/EG.(2)

II. Omständigheterna i det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

6 Genom polischefens beslut av den 7 juli 2023 inleddes ett allmänt antagningsförfarande för antagning av 1 650 elever till den statliga polisutbildningen.(3)

7 Efter att ha godkänts på den skriftliga delen och blivit ombedd att genomgå en bedömning av sin psykiska och fysiska lämplighet uteslöt den medicinska kommittén den 1 mars 2024 HG från antagningsförfarandet med motiveringen att hon hade en ”tatuering på ett ställe som inte täcks av uniformen (vänster ben)”, vilket strider mot gällande nationell lagstiftning.(4) Tatueringen skulle nämligen vara synlig om hon bar den ”högtidsuniform” som endast används vid vissa ceremoniella tillfällen, vilket i kvinnliga polisers fall innebär kjol och pumps. (5)

8 HG har överklagat beslutet om uteslutning till Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) och yrkat att det ska upphävas. Hon har även ansökt om att nödvändiga interimistiska åtgärder ska vidtas, så att hon kan gå vidare med antagningsförfarandet.

9 Till stöd för sitt överklagande har HG invänt mot att hon automatiskt uteslöts från antagningsförfarandet enbart på grund av att hon har en tatuering som bara syns när hon bär ”högtidsuniform”. Hon har gjort gällande att detta utgör diskriminering till följd av en könsrelaterad differentierad tillämpning av de aktuella reglerna och ifrågasätter att myndigheten inte har lämnat någon motivering till denna behandling.

10 Genom beslut nr 2376 av den 6 juni 2024 biföll Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) ansökan om interimistiska åtgärder och förordnade att HG skulle få gå vidare med nästa steg i antagningsförfarandet. Som framgår av begäran om förhandsavgörande motiverades dessa interimistiska åtgärder bland annat av den hänskjutande domstolens bedömning att uteslutningen av HG från antagningsförfarandet utgjorde diskriminering, eftersom man i samma situation (förekomsten av en tatuering på vaden) drar olika slutsatser beroende på om sökanden är man eller kvinna. Den hänskjutande domstolen ansåg att denna diskriminering stred mot direktiv 2006/54.

11 HG kompletterade därefter sitt ursprungliga överklagande med ett yrkande om ogiltigförklaring av Decreto del 10 maggio 2024 (beslut av den 10 maj 2024), genom vilket den slutliga rangordningen och förteckningen över godkända sökande godkändes – en förteckning där hon inte fanns med.

12 I avvaktan på prövningen i sak biföll Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut nr 3092 av den 29 augusti 2024 myndighetens överklagande av beslut nr 2376 av den 6 juni 2024, genom vilket den hänskjutande domstolen biföll ansökan om interimistiska åtgärder, och förklarade att ”anställda vid den statliga polisen … ska ha den psykiska och fysiska kapacitet som krävs i alla de olika situationer där de kan behöva ingripa”, vilket är ett återkommande resonemang i dess praxis.(6)

13 Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) har således fastställt en princip enligt vilken det inte är diskriminerande att utesluta kvinnliga sökande från antagningsförfarandet på grund av att de har en tatuering som syns när de bär ”högtidsuniform”.

14 Den hänskjutande domstolen instämmer inte i Consiglio di Statos ståndpunkt och anser att den aktuella rekryteringspolicyn inom polisen är diskriminerande och därmed bland annat strider mot unionsrätten, vilken förbjuder diskriminering på grund av kön när det gäller tillträde till anställning. Mot denna bakgrund ansåg den hänskjutande domstolen det nödvändigt att begära förhandsavgörande från EU-domstolen innan den avgör målet i sak.

15 I begäran om förhandsavgörande anger den hänskjutande domstolen i) att ”högtidsuniformen” endast bärs vid högprofilerade institutionella arrangemang (ceremonier, parad- och honnörstjänster samt representationsuppgifter), ii) att kvinnor kan få tillstånd av överordnade befattningshavare att bära byxor vid sådana högprofilerade institutionella arrangemang utan att några villkor i förväg ställs för ett sådant undantag, och iii) att kvinnor får bära byxor och vanliga skor när de är i yttre tjänst och att högtidsuniformen i alla händelser inte motsvarar polisens vanliga operativa klädsel.

16 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör unionsrätten, och särskilt artikel 2.1 b i direktiv 2006/54/EG samt artiklarna 21 och 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, principen om förbud mot diskriminering på grund av kön, de principer som har slagits fast i samband med tolkning av direktiv 2000/78/EG[(7)] och proportionalitetsprincipen, hinder för en nationell lagstiftning såsom den som följer av artikel 3.7-quinquies i lagstiftningsdekret nr 95/2017 samt av artikel 3.2 och av tabell 1.2 b i ministerdekret nr 198/2003, såsom denna lagstiftning har tillämpats av myndigheten för allmän säkerhet och tolkats i rättspraxis, enligt vilken en kvinnlig sökande får uteslutas från ett antagningsförfarande till tjänster vid polisen på grund av att hon har en tatuering på ett kroppsparti som inte täcks av uniformen, även om denna tatuering enbart är synlig vid användning av den högtidsuniform som föreskrivs i samband med representationsuppgifter, i den version som innebär användning av kjol och pumps?”

17 Skriftliga yttranden har inkommit från HG, den italienska och den grekiska regeringen samt Europeiska kommissionen.

18 Förhandling hölls den 7 maj 2026, vid vilken den italienska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen.

III. Bedömning

A. Omformulering av frågan

19 Som bekant kan EU-domstolen i ett mål om förhandsavgörande omformulera den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt. Detta sker ofta när EU-domstolen, på grundval av de handlingar som föreligger i målet och parternas inlagor, finner att en annorlunda formulerad fråga skulle ge ett mer användbart svar för den hänskjutande domstolen, vilket därmed skulle göra det möjligt för den domstolen att avgöra den tvist som är anhängig vid den i enlighet med unionsrätten.(8) I förevarande mål anser jag att den ställda frågan bör omformuleras något.

20 Det bör för det första påpekas att förbudet mot diskriminering på grund av kön och principen om likabehandling av män och kvinnor på alla områden, inbegripet i frågor som rör anställning, arbete och lön, såsom fastställs i artiklarna 21 respektive 23 i stadgan, har konkretiserats genom direktiv 2006/54 när det gäller arbete och anställning, inbegripet tillträde till anställning.

21 Följaktligen räcker det att domstolen tolkar detta direktiv för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.(9)

22 För det andra förbjuder artikel 14 i direktiv 2006/54 all direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön när det gäller bland annat villkoren för tillträde till anställning (artikel 14.1 a). Den hänskjutande domstolen begär särskilt en tolkning av artikel 2.1 b i direktiv 2006/54, vilken innehåller en definition av begreppet indirekt diskriminering. Som jag kommer att argumentera för senare finns det dock goda skäl att betrakta den situation som är aktuell i det nationella målet som ett exempel på direkt diskriminering, enligt definitionen i artikel 2.1 a i direktiv 2006/54.

23 För det tredje får medlemsstaterna enligt artikel 14.2 i det direktivet behandla arbetssökande olika på grund av kön om yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav, förutsatt att dess mål är berättigat och kravet är rimligt.

24 De argument som framförs i begäran om förhandsavgörande, liksom diskussionen mellan parterna och övriga deltagare i detta mål, såväl i deras skriftliga yttranden som vid förhandlingen, visar att en tolkning av samtliga ovannämnda bestämmelser i direktiv 2006/54 kan vara till hjälp för den nationella domstolen för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.

25 Jag föreslår därför att frågan omformuleras på följande sätt: Ska förbudet enligt artikel 14 i direktiv 2006/54 mot all direkt eller indirekt diskriminering, enligt definitionen i artiklarna 2.1 a och b), tolkas så att det utgör hinder för nationell lagstiftning som tillåter att en kvinnlig sökande utesluts från ett antagningsförfarande för en tjänst inom polisen på grund av att hon har en tatuering på ett ställe som inte täcks av hennes uniform, när denna tatuering endast är synlig när hon bär den högtidsuniform som krävs för representativa uppdrag och som inbegriper kjol och pumps?

B. Är den aktuella rekryteringspolicyn diskriminerande på grund av kön?

1. Direkt eller indirekt diskriminering

26 Av de faktiska omständigheterna i förevarande mål framgår det tydligt att HG inte skulle ha uteslutits från antagningsförfarandet enbart på grund av att hon har en tatuering på vaden om hon hade varit man. Det är därför uppenbart att kvinnor behandlas annorlunda än män inom antagningsförfarandet till den italienska polisen. Frågan är dock om denna skillnad i behandling utgör könsdiskriminering, vilket är förbjudet enligt unionsrätten.

27 Såsom framgår av den fråga som ställts till EU-domstolen, och såsom kommissionen har framhållit, är uteslutningen av HG från antagningsförfarandet ett resultat av en kombinerad tillämpning av två nationella bestämmelser som reglerar den italienska polisen. Den första bestämmelsen förbjuder poliser att ha tatueringar som är synliga när de bär uniform (nedan kallat tatueringsförbudet). Den andra bestämmelsen gäller uniformer och föreskriver olika högtidsuniformer för manliga och kvinnliga poliser vid ceremoniella tillfällen (nedan kallad bestämmelsen om högtidsuniformer). Under antagningsförfarandet kontrolleras det om sökandena har tatueringar som syns när de bär högtidsuniform.

28 Det är viktigt att redan från början klargöra att förevarande mål inte ifrågasätter lagligheten hos någon av dessa två bestämmelser när de betraktas var för sig.(10) Det enda som ska prövas är huruvida den kombinerade tillämpningen av dem kan betraktas som könsdiskriminering.

29 Denna kombinerade tillämpning av tatueringsförbudet och bestämmelsen om högtidsuniformer leder till att kvinnliga sökande som har en tatuering på underbenet automatiskt utesluts från antagningsförfarandet och därmed från möjligheten att få anställning inom polisen i Italien. Samtidigt kan manliga sökande som har en tatuering på samma ställe inte uteslutas enbart på den grunden. Jag kommer att kalla denna policy ”den aktuella rekryteringspolicyn”.

30 Den första frågan som uppkommer i fall av eventuell könsdiskriminering är om en viss regel eller praxis, som leder till olika behandling av män och kvinnor, ska kvalificeras som direkt eller indirekt diskriminering. Detta leder sedan vidare till en bedömning av om tillämpningen av den regeln eller praxisen kan motiveras.

31 Begreppet direkt diskriminering definieras i artikel 2.1 a i direktiv 2006/54. Enligt den bestämmelsen föreligger direkt diskriminering ”när en person på grund av kön behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation”.

32 Begreppet indirekt diskriminering definieras i artikel 2.1 b i direktiv 2006/54. Enligt den bestämmelsen anses indirekt diskriminering föreligga ”när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga” .(11)

33 I båda fallen behandlas en person som tillhör det ena könet mindre fördelaktigt. När det gäller direkt diskriminering är könet dock den direkta orsaken till den ofördelaktiga behandlingen, medan det vid indirekt diskriminering i praktiken inte är uppenbart att könet är orsaken till den mindre fördelaktiga behandlingen av det ena könet.

34 Även om direkt diskriminering på grund av kön i princip inte kan godtas, medger artikel 14.2 i direktiv 2006/54 en åtskillnad mellan könen om den kan motiveras av ett verkligt och avgörande yrkeskrav (nedan kallat undantaget för verkliga och avgörande yrkeskrav). Indirekt diskriminering kan vara berättigad om den till synes neutrala regel som leder till en mindre fördelaktig behandling av det ena könet faktiskt är neutral, det vill säga att den inte syftar till att göra åtskillnad mellan könen, utan har ett annat berättigat mål och är lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål, även om den leder till att personer av det ena könet hamnar i en ofördelaktig situation. Direktiv 2006/54 innehåller ingen förteckning över skäl som skulle kunna motivera en till synes neutral regel som leder till att ett kön hamnar i en ofördelaktig situation, eftersom dessa skäl oundvikligen kommer att variera beroende på regelns karaktär och syften. Undantaget för ”verkliga och avgörande yrkeskrav”, som kan utgöra en grund för att göra undantag från förbudet mot direkt diskriminering, kan dock även användas för att rättfärdiga indirekt diskriminering.(12)

35 När det gäller de rättsliga konsekvenserna ligger den avgörande skillnaden mellan att kvalificera en situation som direkt eller indirekt diskriminering i antalet och typen av skäl som kan åberopas för att resultatet – det vill säga den mindre fördelaktiga behandlingen av personer av ett visst kön – ska vara tillåtet.

36 Det är inte alltid lätt att kvalificera situationer i verkliga livet som den ena eller den andra typen av diskriminering, vilket följande fall visar.

37 I målet Dekker erbjöds en gravid kvinna inte en anställning, trots att hon var den bästa sökanden, eftersom arbetsgivaren inte skulle ha haft rätt till ersättning för den dagersättning som denne skulle ha varit skyldig att betala ut till henne under hennes mammaledighet enligt det gällande försäkringssystemet, vilket omfattade arbetstagare som var förhindrade att arbeta på grund av sjukdom. Trots den skenbara neutraliteten i åberopandet av det aktuella försäkringssystemet – som i sig inte gjorde någon åtskillnad mellan män och kvinnor, men som ändå likställde graviditet med sjukdom – fann domstolen att vägran att erbjuda kvinnan tjänsten utgjorde direkt diskriminering, eftersom endast kvinnor kan vara gravida och därmed nekas anställning av det skälet.(13)

38 I målet Kalliri ansåg dock domstolen att en till synes neutral nationell lag, enligt vilken sökande till antagningsförfarande till den grekiska polisutbildningen måste ha en viss kroppslängd, utgjorde indirekt diskriminering.(14) Domstolen fann att eftersom kvinnor i allmänhet är kortare än män påverkade denna regel fler kvinnor än män, vilket innebar indirekt diskriminering som domstolen ansåg vara omotiverad.

39 Situationen i förevarande mål uppvisar likheter med båda dessa mål. Även om bärande av kjol i princip inte i sig utgör en kvinnlig egenskap – på det sättet som exempelvis förmågan att bli gravid gör – leder en regel som ålägger män att bära byxor och kvinnor att bära kjol som en del av högtidsuniformen till att endast kvinnor åläggs att bära kjol när de utför sina polisiära uppgifter. Den kombinerade tillämpningen av tatueringsförbudet och bestämmelsen om högtidsuniformer i den aktuella rekryteringspolicyn innebär i praktiken att bärandet av kjol vid ceremonier behandlas som en uteslutande kvinnlig egenskap. På samma sätt som i målet Dekker leder denna regel till en situation där endast kvinnor utesluts från antagningsförfarandet om de har en tatuering på underbenet. Detta skulle kunna vara ett argument för att beteckna situationen i det nationella målet som direkt diskriminering.

40 Samtidigt finns det likheter med situationen i målet Kalliri. När det gäller förbudet mot synliga tatueringar framstår tatueringsförbudet som neutralt vad gäller kön som förbjuden diskrimineringsgrund. Den aktuella rekryteringspolicyn, som innebär att man kontrollerar om sökande har tatueringar som syns när de bär högtidsuniform, leder dock till att vissa kvinnor utesluts från antagningsförfarandet. Denna neutrala regel, i kombination med bestämmelsen om högtidsuniformer, påverkar således endast kvinnor negativt, dock utan att det framgår att det skulle finnas någon avsikt att behandla dem mindre fördelaktigt. Detta kan leda till slutsatsen att det i förevarande mål rör sig om indirekt diskriminering.

41 Jag är benägen att beteckna den aktuella situationen som direkt diskriminering, eftersom jag anser att den i högre grad liknar omständigheterna i målet Dekker. Till skillnad från de situationer där domstolen har konstaterat indirekt diskriminering på grund av kön, utesluter den kombinerade tillämpningen av två regler inom den aktuella rekryteringspolicyn endast kvinnor (liksom graviditet i målet Dekker), medan regler som grundar sig på kroppslängd eller deltidsanställning (som i målen Kalliri respektive Bilka-Kaufhaus) också skulle kunna påverka män, även om de i praktiken hade en oproportionerligt stor inverkan på kvinnor. Det är viktigt att notera att även om den inte i sig är en kvinnlig egenskap, så innebär skyldigheten att bära kjol vid vissa tillfällen enligt nationell lag att klädseln är oskiljbart förknippad med personens kön, vilket domstolen på andra områden inom lagstiftningen mot diskriminering har ansett vara en viktig omständighet för att slå fast att det föreligger direkt diskriminering.(15)

42 Den aktuella rekryteringspolicyn uppfyller, enligt min mening, alla tre villkor som enligt definitionen i artikel 2.1 a i direktiv 2006/54 ska vara uppfyllda för att en situation ska kunna anses utgöra direkt diskriminering: (i) en mindre förmånlig behandling, (ii) jämfört med en person i en jämförbar situation och (iii) på grund av personens kön.

43 Enligt den aktuella rekryteringspolicyn, som gäller för alla sökande, behandlas en kvinna med en tatuering på underbenet och en man med en tatuering på samma ställe (jämförbar situation) olika. En kvinna utesluts från förfarandet, medan en man inte gör det (mindre förmånlig behandling). Denna skillnad i behandling av personer i en jämförbar situation grundar sig på kön, eftersom kvinnor undersöks i kjol på grund av den gällande bestämmelsen om uniformer som ålägger kvinnor att bära kjol som en del av högtidsuniformen just därför att de är kvinnor (på grund av kön).

44 Av dessa skäl anser jag att den aktuella situationen bör betraktas som ett fall av direkt diskriminering som endast kan motiveras om det finns ett verkligt och avgörande yrkeskrav.

45 Även om jag skulle föreslå att domstolen betraktar en situation som den i förevarande mål som ett fall av direkt diskriminering, kan jag dock hålla med kommissionen om att det i detta fall inte har särskilt stor betydelse om situationen betecknas som direkt eller indirekt diskriminering, eftersom inget av de skäl som den italienska regeringen har anfört kan rättfärdiga en mindre fördelaktig behandling av kvinnor i ett antagningsförfarande för tillträde till anställning inom polisen.

46 I den följande delen av min bedömning kommer jag att visa att den aktuella rekryteringspolicyn inte kan motiveras med hänvisning till undantaget för verkliga och avgörande yrkeskrav, och att inget av de mål som italienska regeringen har angett som motivering för rekryteringspolicyn skulle göra det möjligt att betrakta denna policy som proportionerlig för att uppnå dessa mål. Denna bedömning skulle kunna tillämpas för att slå fast att det föreligger diskriminering, även om situationen i det aktuella fallet behandlas som indirekt diskriminering.

2. Kan den aktuella rekryteringspolicyn vara motiverad?

a) Undantaget för verkliga och avgörande yrkeskrav

47 Som nämnts ovan är undantaget för verkliga och avgörande yrkeskrav det enda skäl som enligt direktiv 2006/54 tillåter en uttrycklig skillnad i behandling mellan män och kvinnor.(16)

48 I detta syfte anges i artikel 14.2 i direktivet följande: ”Medlemsstaterna får i fråga om tillträde till anställning, inbegripet den utbildning som leder därtill, föreskriva att en sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som hänförs till kön inte skall utgöra diskriminering, om denna egenskap, på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav, förutsatt att dess mål är berättigat och kravet är rimligt.”

49 Den italienska regeringen tycks anse att deltagande i ceremoniella arrangemang är ett nödvändigt yrkeskrav för poliser. Den stöder sig på praxis från Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen), vilken, som jag tidigare har nämnt (se punkterna 12 och 13 i detta förslag till avgörande), anser att den aktuella rekryteringspolicyn inte är diskriminerande, eftersom anställda inom den statliga polisen måste ha den fysiska kapacitet som krävs för alla de olika situationer där de kan behöva ingripa. Detta innefattar deltagande i polisens ceremoniella arrangemang. Förmågan att delta i sådana arrangemang tycks därför betraktas som ett verkligt och avgörande yrkeskrav, vilket motiverar den policy som utesluter kvinnor som inte kan delta i sådan verksamhet eftersom deras tatueringar skulle synas när de bär den högtidsuniform som krävs vid ceremoniella tillfällen.

50 I rättspraxis rörande direktiv 76/207/EEG,(17) som var en föregångare till direktiv 2006/54, godtog EU-domstolen att uteslutningen av kvinnor från vissa yrkesverksamheter inom polisen eller försvarsmakten var motiverad till följd av att kön utgjorde en avgörande faktor på grund av särskilda omständigheter eller den aktuella verksamhetens karaktär. I målet kommissionen/Frankrike fann domstolen således att kön kan vara en avgörande faktor för sådana anställningar som avser vårdare på kriminalvårdsanstalt(18) I målet Johnston godtog domstolen att kvinnor kunde utestängas från polisiär verksamhet som utförs i situationer där det råder allvarliga inre störningar, såsom den då rådande situationen i Nordirland.(19) I målet Sirdar, som rörde försvarsmakten, ansåg domstolen att uteslutningen av kvinnor från tjänstgöring i särskilda stridsförband, som Royal Marines, kan vara motiverad med hänsyn till den ifrågavarande verksamhetens natur och det sammanhang i vilket den utförs.(20)

51 I samtliga dessa mål har domstolen, med hänsyn till att artikel 14.2 i direktiv 2006/54 utgör ett undantag från regeln om förbud mot särbehandling på grund av kön, upprepade gånger fastställt att den ska tolkas restriktivt. (21)

52 I enlighet med detta krav på en restriktiv tolkning kan flera villkor utläsas ur domstolens praxis. (22)

53 För det första avser begreppet ”verkligt och avgörande yrkeskrav” ett krav som objektivt dikteras av den aktuella yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang i vilken den utförs. Detta begrepp kan således inte ”omfatta subjektiva överväganden, såsom arbetsgivarens vilja att ta hänsyn till kundens särskilda önskemål”, vilket var föremål för prövning i målet Bougnaoui, vilket rörde diskriminering på grund av religion.(23)

54 För det andra grundar sig skillnaden i behandling inte på kön, utan på en egenskap som hänförs till kön. Följaktligen är det denna egenskap som måste utgöra ett verkligt och avgörande yrkeskrav.(24) Exempelvis i målet Wolf, som gällde åldersdiskriminering, slog domstolen således fast att kravet på fysisk lämplighet, vilket kan kopplas till ålder, är ett verkligt och avgörande krav för att vara brandman.(25)

55 För det tredje måste, för att undantaget avseende verkligt och avgörande yrkeskrav ska kunna åberopas, uteslutningen av personer av ett visst kön från vissa verksamheter på grund av en egenskap som hänförs till kön motiveras av ett berättigat mål, och den bestämmelse som leder till åtskillnad mellan könen måste vara lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål. I exempelvis domen Sirdar(26) godtog domstolen således att kravet att den som tjänstgör inom Royal Marines ska vara stridsduglig, oavsett vilken befattning personen har, kan anses vara lämpligt och nödvändigt för att säkerställa den allmänna säkerheten.

56 När det gäller det första och det andra villkoret, såsom de tillämpas i förevarande mål, förefaller det som om den italienska regeringen anser att bärandet av kjol – en egenskap som enligt tillämplig lag hänförs till det kvinnliga könet – objektivt sett är ett krav som följer av polisyrket, vilket kräver deltagande i ceremoniella arrangemang.

57 Enligt min mening strider det, för det första, mot kravet på en restriktiv tolkning av detta undantag att betrakta polisers deltagande i ceremonier som en avgörande yrkesmässig verksamhet som skulle kunna motivera könsdiskriminering, även om medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att organisera sitt polisväsende. Den ceremoniella verksamheten är visserligen inte oviktig för att presentera polisen för allmänheten och därmed bygga upp förtroendet för den, men den utgör endast en högst marginell del av en polis arbetsuppgifter, vilket den hänskjutande domstolen har påpekat. Jag anser därför att det första villkoret för att åberopa undantaget för verkliga och avgörande yrkeskrav inte är uppfyllt i det aktuella fallet, eftersom de objektiva kraven som härrör från polisarbetets natur inte motiverar att kvinnor utesluts från polisen enbart på grund av att de inte kan delta i ceremoniella arrangemang.

58 För det andra är det faktum att kvinnor bär kjol inte en medfödd egenskap som hänförs till det kvinnliga könet, utan snarare något som påtvingas genom lagen som föreskriver kjol som högtidsuniform för kvinnor. Även om en sådan stereotyp godtas som en egenskap som hänförs till det kvinnliga könet, är det svårt att se hur en sådan egenskap skulle vara nödvändig för att delta i ceremonier, om dessa uppfattas som något som objektivt dikteras av polisarbetets natur. Detta gäller särskilt med tanke på att den uniform som kvinnliga poliser bär i yttre tjänst även omfattar byxor.

59 Följaktligen uppfyller rekryteringspolicyn, som bygger på regeln att kvinnor inte får ha tatueringar som syns när de bär högtidsuniform, inte de två första villkoren som anges i punkterna 53 och 54 i detta förslag till avgörande för att kunna åberopa ett verkligt och avgörande yrkeskrav som undantag från förbudet mot direkt diskriminering på grund av kön.

60 Som jag kommer att visa i nästa avsnitt uppfyller den aktuella rekryteringspolicyn inte heller det tredje villkoret för att kunna åberopa artikel 14.2 i direktiv 2006/54, såsom anges i punkt 55 i detta förslag till avgörande. Denna policy står inte i proportion till något av de mål som diskuterats i förevarande mål förfarande som möjliga rättfärdigande skäl. Detta är också ett argument som talar för slutsatsen att den aktuella rekryteringspolicyn strider mot proportionalitetsprincipen, även om EU-domstolen skulle besluta att behandla denna situation som indirekt, och inte direkt, diskriminering.

b) Rekryteringspolicyns mål och proportionalitet

61 Enligt artikel 14.2 i direktiv 2006/54 ska ett undantag som grundar sig på ett yrkeskrav ha ett berättigat mål och uppfylla proportionalitetsprincipen.(27)

62 Den italienska regeringen har åberopat skäl som rör polisens enhetlighet och värdighet för att motivera förbudet mot tatueringar. Som nämnts inledningsvis är dock detta nationella politiska val inte föremål för prövning i det aktuella målet.

63 Det är istället nödvändigt att fastställa ett samband mellan kravet på att kvinnor ska bära kjol vid utförandet av ceremoniella uppgifter och den regel som utestänger dem från polisen på grund av att de har en tatuering som är synlig när de bär sådan uniform. Det handlar alltså om huruvida det (nästan) ovillkorliga kravet på att bära kjol vid ceremonier kan motiveras.

64 I detta avseende framförde den italienska regeringen två argument som rör uniformens funktion vid ceremonier: för det första förmedlar uniformen den italienska polisens värderingar till allmänheten och för det andra säkerställer den enhetlighet, vilket underlättar för allmänheten att se vem som är polis. Vid förhandlingen diskuterades även en tredje möjlig motivering, nämligen behovet av att tillämpa positiv särbehandling i syfte att locka kvinnor till polisen. Jag kommer att bedöma dessa tre mål i tur och ordning, liksom lämpligheten, nödvändigheten och proportionaliteten i strikt bemärkelse hos den rekryteringspolicy som nekar kvinnor tillträde till polisen om de har en tatuering som syns när de bär den högtidsuniform som är föreskriven för kvinnliga poliser, när det gäller att uppnå vart och ett av dessa mål.

1) Förmedling av värderingar

65 När den italienska regeringen vid förhandlingen ombads förklara vilka värderingar som förmedlas när kvinnor bär kjol som en del av högtidsuniformen för kvinnor, gav den ett mycket allmänt svar om att det förmedlar ”traditionella värden”.

66 Valet av uniform och skälen till detta val kan spegla traditioner som skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna. Valet av uniform omfattas under alla förhållanden av varje medlemsstats utrymme för skönsmässig bedömning. Den italienska regeringen förklarade vid förhandlingen att polisen i landet är stolt över att vara ett av de första offentliga vapenbärande organen som öppnat dörrarna för kvinnor, vilket återspeglas vid ceremoniella tillfällen då kvinnor bär traditionella uniformer. Valet att låta kvinnor bära uniform vid ceremoniella tillfällen kan således anses återspegla denna tradition.

67 Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har när det gäller valet av uniformer kan dock inte rättfärdiga diskriminering, inte heller på grund av kön. Visserligen behöver kravet på att kvinnor vid vissa tillfällen ska bära traditionella uniformer, som inte längre används i det dagliga arbetet, inte anses vara diskriminerande i sig. Kravet blir dock diskriminerande när det ger kvinnor en mindre förmånlig ställning än män när det gäller tillträde till anställning. I förevarande mål leder detta krav till att kvinnor automatiskt utestängs från polisen om de har en tatuering som syns när de bär kjol, men inte till att män med tatueringar som skulle synas om de bar kjol utesluts.

68 Under alla förhållanden är den aktuella rekryteringspolicyn inte proportionerlig för att uppnå ett mål som består i att visa upp en tradition.

69 När det gäller lämpligheten kan bestämmelsen visserligen anses lämplig, eftersom kvinnor som antas till polisen – förutsatt att endast kvinnor utan tatueringar på underbenen antas – alla kommer att kunna bära kjol vid ceremoniella tillfällen och därmed bidra till att upprätthålla traditionen.

70 Det finns dock goda skäl till att ifrågasätta om bestämmelsen är konsekvent. Den hänskjutande domstolen har förklarat – och detta har inte bestritts – att en överordnad befattningshavare efter eget gottfinnande,(28) kan tillåta en kvinnlig polis att bära byxor vid en viss ceremoni. Om kjolen som en del av högtidsuniformen för kvinnor är så viktig vid ceremonier, verkar en sådan möjlighet att avvika från den bestämmelsen inte vara konsekvent. Dessutom kan man fråga sig varför en så sträng norm föreskrivs för antagningsförfarandet, medan en betydligt mildare norm tillämpas när de kvinnliga poliserna väl har rekryterats. Detta visar också att målet inte eftersträvas på ett konsekvent sätt.

71 Även om rekryteringspolicyn skulle klara prövningen av lämplighet och konsekvens har jag svårt att se att en sådan bestämmelse är nödvändig. Om de kvinnor som inte kan bära kjol på grund av en synlig tatuering tillåts bära byxor, medan andra kvinnor som inte har en sådan tatuering deltar i samma ceremoniella arrangemang iklädda kjol, skulle detta ses som uttryck för traditionen.

72 Avslutningsvis är den börda som policyn medför – vilken helt hindrar kvinnor med tatueringar som syns när de bär kjol från att få anställning vid polisen – uppenbart oproportionerlig om den jämförs med den symboliska fördelen av att kvinnliga poliser då och då deltar i ceremoniella arrangemang i högtidsuniform.

73 I förevarande mål nekas kvinnor som har tatueringar som syns när de bär högtidsuniform helt från tillträde till polisen – och inte enbart från deltagande i ceremoniella arrangemang (vilket i sig skulle kunna vara problematiskt).(29)

74 Sammanfattningsvis klarar den aktuella rekryteringspolicyn inte proportionalitetsprövningen i förhållande till det första angivna målet – förmedling av värderingar som ett uttryck för tradition.

2) Enhetlighet och representativitet

75 Det andra målet, som den italienska regeringen också framhöll som en fråga om att förmedla en värdering, har att göra med själva syftet med uniformen, nämligen att identifiera en person som polis.(30)

76 Även om denna identifieringsfunktion visserligen kan anses vara ett mål med uniformer, måste det beaktas att den uniform som är föremål för prövning i det nationella målet inte är den som bärs vid den dagliga tjänstgöringen, utan endast vid särskilda tillfällen som uteslutande avser representationsuppgifter. Vid de flesta andra tillfällen bär kvinnliga poliser byxor. De kan därför ifrågasättas om en kvinna i högtidsuniform bestående av en kjol skulle identifieras som polis.

77 Även om det vore lämpligt att bära en sådan uniform för att personen ska identifieras som polis, är det svårt att godta att det är nödvändigt för en kvinnlig polis att bära kjol för att kunna identifieras som polis vid ceremonier. Att bära byxor skulle ha samma effekt. (31)

78 Till detta kan läggas att EU-domstolen, när den har åberopat undantaget för verkliga och avgörande yrkeskrav, har betonat att medlemsstaterna måste beakta den samhälleliga utvecklingen.(32) I såväl domen Johnston som domen Sirdar slog domstolen fast att det framgår tydligt av artikel 9.2 i direktiv 76/207 att om en medlemsstat åberopar undantaget på grundval av ett ”verkligt och avgörande yrkeskrav”, har den en skyldighet att regelbundet utvärdera de berörda verksamheterna för att avgöra om undantaget kan upprätthållas mot bakgrund av den samhälleliga utvecklingen.(33) Ett liknande krav finns i artikel 31.3 i direktiv 2006/54. Eftersom det i dag är vanligt att kvinnor bär byxor i alla sammanhang, även inom polisen, är påståendet att bärande av kjol kan ha någon identifierande funktion felaktigt.

79 Om en uniform dessutom, som ordet antyder, har till syfte att skapa ett enhetligt utseende inom polisen, skulle detta syfte bättre uppfyllas om både män och kvinnor bar samma uniform.

80 Sammanfattningsvis klarar den aktuella rekryteringspolicyn inte proportionalitetsprövningen i förhållande till det andra angivna målet heller.

3) Positiv särbehandling

81 Kravet på att kvinnor ska bära kjol kan kanske ses som en åtgärd för att få fler kvinnor att söka sig till polisen.

82 När den italienska regeringen tillfrågades om detta vid förhandlingen svarade den att det i Italien inte finns något behov av en politik som syftar till att locka kvinnor till polisen. Eftersom frågan diskuterades vid förhandlingen känner jag mig dock skyldig att lägga till några tankar rörande detta.

83 Positiv särbehandling är en vedertagen metod som syftar till att rätta till strukturell ojämlikhet i ett samhälle.(34)

84 Visserligen kan införandet av en bestämmelse om att kvinnor ska bära kjol ursprungligen ha syftat till att uppmuntra kvinnor att söka sig till polisen.(35)

85 Jag är dock inte övertygad om att det i dag kan anses lämpligt att tvinga kvinnor att bära kjol vid ceremoniella tillfällen för att locka kvinnor till polisen. Det skulle kunna avskräcka de kvinnor som inte vill bära kjol. En lämpligare regel i detta avseende vore därför att låta kvinnor välja att bära kjol i stället för att tvinga dem att göra det.(36)

86 Det är medlemsstaternas ansvar att vidta lämpliga åtgärder för att åtgärda djupt rotad ojämlikhet i samhället, som skillnaden mellan antalet män och kvinnor inom polisen eller försvarsmakten. Det bör dock betänkas att positiva särbehandlingsåtgärder som vidtas för att öka kvinnors (eller mäns) representation inom vissa yrken kan leda till invändningar om könsdiskriminering från personer av det andra könet. Detta framgår av ett nyligen avgjort mål vid Verfassungsgerichtshof (författningsdomstolen, Österrike), där den domstolen biföll ett klagomål från en manlig medlem av den österrikiska armén och ansåg att förbudet mot att män i armén har långt hår inte kan godtas när kvinnor tillåts ha detsamma.(37) Även om vissa åtgärder vidtas för att locka kvinnor till vissa yrken kan detta således kräva att den diskriminering mot det andra könet som blir följden motiveras i enlighet med proportionalitetsprincipen.

87 Under alla förhållanden kan positiva särbehandling motiveras om den förbättrar (och inte försämrar) det underrepresenterade könets ställning. Även om den aktuella rekryteringspolicyn betraktas mot bakgrund av målet att locka kvinnor till polisen, hindrade den i detta specifika fall faktiskt en person från att antas dit.

88 Sammanfattningsvis kan en policy som innebär automatiskt uteslutande från antagningsförfarandet till polisen för kvinnor med tatueringar på de kroppsdelar som är synliga när man bär högtidsuniform – vilket för kvinnor innebär kjol och pumps – inte anses stå i proportion till något av de mål som åberopats för att motivera denna rekryteringspolicy.

IV. Förslag till avgörande

89 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen, Lazio, Italien) på följande sätt:

Artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet, jämförd med artikel 2.1 i samma direktiv,

ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell rekryteringspolicy som, på grundval av en kombination av två rättsregler, medger att en kvinnlig sökande automatiskt utesluts från ett antagningsförfarande för en tjänst inom polisen på grund av att hon har en tatuering på en plats som inte täcks av hennes uniform, när denna tatuering endast är synlig när hon bär den högtidsuniform som krävs för representationsuppgifter, vilken skiljer sig åt för män och kvinnor och för kvinnor består av en kjol och pumps.

1 Originalspråk: engelska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23)..

3 Antalet nya tjänster utökades senare till 2 650.

4 Såsom den hänskjutande domstolen har förklarat gör artikel 3.2 och tabell 1.2 b i Decreto del Ministero dell’Interno del 30 giugno 2003, n. 198 (inrikesministeriets dekret nr 198 av den 30 juni 2003 (nedan kallat ministerdekret nr 198/2003)), samt artikel 3.7-quinquies i Decreto legislative del 29 maggio 2017, n. 95 (lagstiftningsdekret nr 95 av den 29 maj 2017 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 95/2017)) det möjligt att utesluta en sökande om denne har en tatuering på en kroppsdel som inte täcks av uniformen..

5 Anvisningarna om uniformer återfinns i Decreto del Capo della Polizia del 31 dicembre 2015 (polischefens beslut av den 31 december 2015), i dess lydelse enligt Decreto del 10 luglio 2019 (beslut av den 10 juli 2019) om översyn och uppdatering av de tabeller som finns som bilaga till det förstnämnda beslutet. Bilagan till beslutet av den 31 december 2015 innehåller även en rad ”förklarande upplysningar” med anvisningar om användning av uniformer. Det framgår bland annat av nämnda bilaga att ”[d]en ordinarie manliga och kvinnliga uniformen används enbart vid tillfällen av hög institutionell karaktär” och att ”[d]en ordinarie kvinnliga uniformen innebär användning av kjol, medan byxor enbart får användas om en överordnad befattningshavare godkänner det”.

6 Som framgår av begäran om förhandsavgörande har Consiglio di Stato redan klargjort att den anser att tatueringar på ben, vrister och vader (som är de kroppspartier som är synliga när kvinnliga poliser använder kjol och pumps) får utgöra ett berättigat skäl till uteslutning av kvinnliga sökande från antagningsförfaranden (trots att tatueringar inte är synliga vid användning av strumpbyxor), eftersom ”anställda vid statspolisen ska ha den fysiska och psykiska kapacitet som krävs i alla de olika situationer där den kan behöva ingripa” (Consiglio di Statos dom (fjärde avdelningen) nr 1477 av den 2 mars 2020, och dom nr 4386 av den 8 juni 2021). Vidare har Consiglio di stato slagit fast att ”om läkarkommittén fastställer att en tatuering på ett kroppsparti som inte täcks av uniformen (såsom vaden eller vristen vad gäller kvinnlig personal) fortfarande är synlig, och denna slutsats understödjs med en noggrann beskrivning av tatueringens form, storlek och motiv, är det irrelevant att en sökande i samband med undersökningen inte har ombetts att ta på strumpbyxor. Vidare saknar det helt betydelse att uniformen, med strumpbyxor, endast används vid enstaka tillfällen, eftersom statspolisen ska ha den fysiska och psykiska kapacitet som krävs i alla de olika situationer där den kan behöva ingripa. …” (Consiglio di statos dom (andra avdelningen) nr 9583 av den 3 november 2022).

7 Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16).

8 Se, exempelvis, dom av den 24 juni 2025, GR REAL (C-351/23, EU:C:2025:474, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

9 Detta innebär dock inte att de principer som fastställs i artiklarna 21 och 23 i stadgan eller rättspraxis avseende direktiv 2000/78, som den hänskjutande domstolen också hänvisar till i sin fråga, inte är relevanta för tolkningen av direktiv 2006/54. Domstolen kommer därför att beakta dessa, tillsammans med alla andra principer som är relevanta för tolkningen av direktiv 2006/54.

10 I detta sammanhang är det värt att nämna att den jämförande studie som genomförts av domstolens avdelning för forskning och dokumentation visade att bestämmelserna om tatueringar inom armén och polisen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. I vissa stater regleras tatueringar inte alls, i andra är de förbjudna på vissa kroppsdelar eller, som i Italien, när de syns i uniform, och i ytterligare andra stater tolereras de om de är diskreta. Se, för ett liknande resonemang, Direction de la Recherche et Documentions, ”L’application du principe de non-discrimination fondée sur le sexe à l’égard des codes vestimentaires et des normes d’apparence physique sur le lieu de travail”, Note de Recherche, Avril 2026, 26/004.

11 Begreppen direkt och indirekt diskriminering förekommer även när de gäller andra förbjudna grunder. Se artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 och artikel 2.2 a och b i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22).

12 För en intressant diskussion om detta ämne, se Iglesias Sanchez, S., ”The Concept of ’Genuine and Determining Occupational Requirements’ in EU Equality Law: A Critical Approach” i Giegerich, Th., The European Union as Protector and Promoter of Equality, Springer, 2020, s. 219.

13 Dom av den 8 november 1990, Dekker (C-177/88, nedan kallad domen Dekker , EU:C:1990:383, särskilt punkt 12).

14 Dom av den 18 oktober 2017, Kalliri (C-409/16, nedan kallad domen Kalliri, EU:C:2017:767, punkterna 27–32). För ett tidigare exempel, se dom av den 13 maj1986, Bilka-Kaufhaus (170/84, nedan kallad domen Bilka-Kaufhaus,http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:61984CJ0170 EU:C:1986:204), där domstolen slog fast att ett företags policy att erbjuda olika förmåner till deltids- och heltidsanställda utgjorde indirekt diskriminering, eftersom majoriteten av deltidsanställda i det företaget var kvinnor.

15 Beträffande diskriminering på grund av funktionshinder, se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej Krakowie (C-16/19, EU:C:2021:64, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Beträffande diskriminering på grund av religion, se, även det för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, WABE och MH Müller Handel (C-804/18 och C-341/19, EU:C:2021:594, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

16 Den andra möjligheten, som dock inte behandlas som ett undantag i direktiv 2006/54, är positiv särbehandling, vilken föreskrivs i artikel 3 i direktivet.

17 Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, 1976, s. 40; svensk specialutgåva, område 5 volym 1, s. 191), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 (EGT L 269, 2002, s. 15).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 1988, Commission /France (318/86, nedan kallad domen kommissionen/Frankrike , EU:C:1988:352, punkterna 11–18.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 1986, Johnston (222/84, nedan kallad domen Johnston, EU:C:1986:206, punkterna 36, 37 och 40).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 1999, Sirdar (C-273/97, nedan kallad domen Sirdar, EU:C:1999:523, punkterna 29–32).

21 Se, exempelvis, dom av den 6 mars 2014, Napoli (C-595/12, EU:C:2014:128, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

22 Se, för ett liknande resonemang, Maliszewska-Nienartowicz, J., ”Genuine and Determining Occupational Requirement as an Exception to the Prohibition of Discrimination in EU law” i Giegerich, Th., The European Union as Protector and Promoter of Equality, Springer, 2020, s. 199–217, särskilt s. 204.

23 Dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH (C 188/15, nedan kallad domen Bougnaoui, EU:C:2017:204, punkt 40) (min kursivering). Detta bekräftades även i senare rättspraxis, till exempel i dom av den 17 mars 2026, Katholische Schwangerschaftsberatung (C-258/24, EU:C:2026:211, punkt 82).

24 Se, beträffande religion som en förbjuden grund, domen Bougnaoui, punkt 37 och där angiven rättspraxis. Beträffande diskriminering på grund av kön, se, exempelvis, dom av den 6 mars 2014, Napoli (C-595/12, EU:C:2014:128, punkt 42).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2010, Wolf (C-229/08, nedan kallad domen Wolf, EU:C:2010:3), punkt 41).

26 Se domen Sirdar, punkterna 28 och 29.

27 Proportionalitetskravet ingick inte i lydelsen av artikel 2.2 i direktiv 76/207, som var föregångare till direktiv 2006/54, men krävdes enligt den rättspraxis som rörde detta tidigare direktiv.

28 Statistiskt sett är sannolikheten större att denna överordnade befattningshavare är en man, vilket eventuellt innebär ytterligare en form av särbehandling på grund av kön. Se, för ett liknande resonemang, Pascali, M., (”Poliziotte, un cammino democratico”) (”Police Women, a democratic path”), Collettiva, 8 mars 2023. https://www.collettiva.it/speciali/anno-d/poliziotte-un-cammino-democratico-bd8t0h97; Acquadro Maran, D., Grandi, A, Colombo, L., Stress, job satisfaction, and workplace climate in Italian police workers, Policing: A Journal of Policy and Practice, Vol. 18, 2024, paae079; tillgänglig på:https ://doi.org/10.1093/police/paae079.

29 I domen Kreil, som gällde uteslutningen av kvinnor från Bundeswehr (tyska försvarsmakten), klargjorde EU-domstolen att ett undantag som grundar sig på en verklig och avgörande yrkesverksamhet endast kan avse särskilda verksamheter inom försvarsmakten, men inte kan utestänga kvinnor från alla befattningar där. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2000, Kreil (C-285/98, EU:C:2000:2, särskilt punkt 27).

30 Arroyo, J., ”L’uniforme en droit public”, Revue française de droit administratif, 2024, s. 509 nämner tre funktioner hos en uniform: skydd (likt en riddares rustning), identifiering och kontroll, såväl internt som externt inom respektive organisation.

31 Det skulle kunna hävdas att bärande av kjol kan underlätta identifieringen av en polis som en kvinnlig polis. Jag kan föreställa mig varför detta vid vissa tillfällen kan vara användbart, till exempel när ett kvinnligt offer för sexuellt våld känner sig tryggare att tala med en kvinnlig polis. De argument som diskuterades under förhandlingen gällde dock inte nödvändigheten att identifiera en person som en kvinnlig polis, utan som en polis i allmänhet.

32 Se, till exempel, domen Commission v France, punkt 25.

33 Se, för ett liknande resonemang, domen Johnston, punkt 37, och domen Sirdar, punkt 25.

34 I detta avseende föreskriver artikel 3 i direktiv 2006/54 positiv särbehandling som ett annat möjligt skäl för undantag från förbudet mot diskriminering på grund av kön.

35 Som framgår av den forskningsrapport som nämns i fotnot 10 i detta förslag till avgörande, har kvinnor i vissa medlemsstater större frihet när det gäller sitt yttre som incitament att söka sig till försvarsmakten. I Tyskland, till exempel, där kvinnor är underrepresenterade inom försvarsmakten, kan reglerna för kvinnliga soldaters utseende – särskilt vad gäller frisyrer och bärande av smycken – omfattas av undantagsbestämmelser från de allmänna regler som gäller för soldater, som en tillåten åtgärd för att främja kvinnors deltagande inom tyska försvarsmakten (Direction de la Recherche et Documentation, fotnot 10, a.a.., §§ 57–59).

36 I minst fyra medlemsstater (Irland, Spanien, Polen, och Rumänien) är byxor standarduniformen för alla poliser, och kvinnliga poliser får under vissa förutsättningar bära kjol som en del av sin ceremoniella uniform (Direction de la Recherche et Documentation, fotnot 10, , a.a.., § 52).

37 Se, Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen, Österrike), 9 mars 2026, 243/2025-8, § 4.3.1.