Sök i Ratio Lex

Opinion of Advocate General Medina delivered on 9 July 2026

9 juli 2026


Så kom texten hit

  • Källa: EUR-Lex, © Europeiska unionen (Publikationsbyråns förråd Cellar) — dokumentet hos EUR-Lex
  • Texten är hämtad av Ratio Lex den 18 november 2026 ur Publikationsbyråns förråd Cellar (HTML, verk 0d9ac3f6-7b81-11f1-bf5e-01aa75ed71a1).

Dokumentets text

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

LAILA MEDINA

föredraget den 9 juli 2026(1)

Mål C‑323/25 [Vinkers](i)

KBC Verzekeringen NV

mot

HC,

Baloise Belgium NV

(begäran om förhandsavgörande från Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien))

” Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 1.2 – Villkor som återspeglar en tvingande lagstadgad bestämmelse – Modellavtal fastställt genom lag – Krav på begriplighet och transparens – Obligatorisk ansvarsförsäkring för användning av motorfordon – Brand i en husbil på en campingplats – Minsta försäkringsskydd – Skyldighet att informera konsumenten ”

I. Inledning

1 Förevarande mål ger domstolen tillfälle att undersöka vilka krav på transparens som ställs enligt rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal,(2) när det gäller ansvarsförsäkring i samband med användning av ett motorfordon. Det som utmärker detta mål är att det försäkrade fordonet är en husbil som kan användas på två sätt: som transportmedel och som bostad. Det omtvistade avtalsvillkoret innebar ett försäkringsskydd som motsvarade den obligatoriska minimiförsäkring som krävs enligt nationell lagstiftning. Den fråga som uppkommit är huruvida en konsument, som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten, förstår att försäkringsskyddet är begränsat till trafikolyckor som uppstår vid användning av husbilen som transportmedel, med uteslutande av olyckor som uppstår vid användning av den för boende.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 2009/103/EG

2 Artikel 3 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet,(3) i den lydelse som är aktuell i det nationella målet, föreskriver följande:

”Om inte annat följer av artikel 5 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring.”

2. Direktiv 93/13

3 Artikel 1.2 i direktiv 93/13 föreskriver följande:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

4 Artikel 5 i detta direktiv anger följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. …”

B. Belgisk rätt

1. Lag av den 21 november 1989

5 Enligt artikel 2.1 i Wet van 21 november 1989 betreffende de verplichte aansprakelijkheidsverzekering inzake motorrijtuigen (lag av den 21 november 1989 om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon)(4) (nedan kallad lagen av den 21 november 1989), får motorfordon framföras endast om det ansvar för skada som de kan medföra omfattas av försäkring.

2. 1992 års kungliga dekret och 2018 års kungliga dekret

6 Koninklijk besluit van 14 december 1992 betreffende de modelovereenkomst voor de verplichte aansprakelijkheidsverzekering inzake motorrijtuigen (kungligt dekret av den 14 december 1992 om modellavtal för den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon) (nedan kallat 1992 års kungliga dekret),(5) i den lydelse som gällde vid tiden för ingåendet av avtalet, föreskrev ett modellavtal för den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon.

7 Artikel 1 i 1992 års kungliga dekret angav att avtal rörande den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon ska vara förenliga med villkoren i det modellavtal som var en bilaga till detta kungliga dekret (nedan kallat modellavtalet). Den föreskrev emellertid vidare att det var tillåtet att avvika från dessa villkor till förmån för försäkringstagaren, den försäkrade eller tredje person som var delaktig i fullgörandet av avtalet.

8 Modellavtalet definierade skada som varje händelse som orsakat skada och som kan föranleda tillämpning av avtalet.

9 Kapitel 1 i modellavtalet hade rubriken ”Föremålet för och omfattningen av försäkringen”. Artikel 1 däri angav följande:

”Enligt detta avtal ersätter bolaget, i enlighet med lagen av den 21 november 1989 och på följande villkor, de försäkrade parternas ansvar för skada som orsakas av det angivna fordonet i Belgien…

…

Försäkring ges avseende skada som uppstår på allmänna vägar eller allmänna eller privata områden.”

10. 1992 års kungliga dekret ersattes av Koninklijk besluit van 16 april 2018 tot vaststelling van de voorwaarden van de verzekeringsovereenkomsten tot dekking van de verplichte aansprakelijkheid inzake motorrijtuigen (kungligt dekret av den 16 april 2018 om fastställelse av bestämmelser och villkor för försäkringsavtal avseende obligatoriskt ansvar för motorfordon) (nedan kallat 2018 års kungliga dekret).(6)

III. Tvisten i det nationella målet och tolkningsfrågorna

11. Den 14 september 2011, ingick HC, som är en konsument, ett avtal med Baloise Belgium NV (nedan kallat Baloise), svarande i det nationella målet, för att försäkra sig mot skadeståndsansvar för sin husbil (nedan kallat 2011 års försäkringsavtal).

12. Den 1 juli 2021 parkerade HC husbilen på en campingplats i Belgien. Under natten mellan den 1 och den 2 juli 2021 utbröt en brand i husbilen. Orsaken till branden var att HC laddade sin elscooter i ett 230-voltsuttag i husbilen.(7) Branden spred sig till andra husbilar och orsakade även skador på campingplatsens infrastruktur.

13. Baloise vägrade att bevilja HC försäkringsskydd för olyckan och hävdade att husbilen vid olyckstillfället användes som bostad och inte som transportmedel. Den uppkomna risken hade således inget orsakssamband med användningen av fordonet och omfattades därför inte av försäkringsavtalet.

14. HC väckte talan mot Baloise vid Rechtbank van eerste aanleg Antwerpen, afdeling Antwerpen (Förstainstansdomstolen i Antwerpen, avdelningen för Antwerpen, Belgien).

15. KBC Verzekeringen NV (nedan kallat KBC), som är försäkringsgivaren för campingplatsen och övriga skadelidande, riktade ett regresskrav mot HC och Baloise och begärde ersättning för det skadestånd som det redan hade utbetalat till de försäkrade.

16. Rechtbank van eerste aanleg Antwerpen, afdeling Antwerpen (Förstainstansdomstolen i Antwerpen, avdelningen för Antwerpen) ogillade såväl HC:s som KBC:s talan. I detta avseende åberopade den artikel 3 i direktiv 2009/103. Den utgick, åtminstone underförstått, från att omfattningen av minimiskyddet i ansvarsförsäkringen, såsom den bland annat fastställts i domstolens praxis avseende begreppet ”användning av fordon” (dom av den 28 november 2017, Rodrigues de Andrade (C‑514/16, EU:C:2017:908) (nedan kallad domen Rodrigues de Andrade), var allmänt känd, även bland konsumenterna.

17. Enligt den hänskjutande domstolens uppfattning har förstainstansdomstolen, genom att hänvisa till rättspraxis som ligger i tiden efter tidpunkten för försäkringsavtalets ingående, retroaktivt ändrat försäkringens omfattning.

18. KBC gav in ett överklagande till Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien), som är den domstol som begärt förhandsavgörande från EU-domstolen.

19. Baloise har inför den hänskjutande domstolen hävdat att 2011 års försäkringsavtal återger modellavtalet ord för ord. Enligt artikel 1 i modellavtalet ska försäkringen täcka det skadeståndsansvar som uppstår enligt lagen av den 21 november 1989. Denna hänvisning till lagen är tillräckligt tydlig. Villkoren i försäkringsavtalet måste anses vara tydliga och begripliga i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto).

20. HC har invänt att han, utifrån försäkringsvillkoren, kunde utgå från att han var fullt försäkrad för skadeståndsansvar med avseende på husbilen. Det framgår inte någonstans i försäkringsvillkoren att endast risker som är kopplade till användningen av fordon (som transportmedel) omfattas av försäkringen.

21. KBC har hävdat att det försäkringsbrev som utfärdats av Baloise inte är tydligt vad gäller försäkringens omfattning.

22. Den hänskjutande domstolen har angett att det framgår av rättspraxis från Hof van Cassatie (Kassationsdomstolen, Belgien) att artiklarna 2 och 3 i lagen av den 21 november 1989 reglerar inte bara den lagstadgade skyldigheten att försäkra ett motorfordon utan även försäkringsskyddets omfattning. Enligt denna rättspraxis täcker den obligatoriska ansvarsförsäkringen endast de risker som är förknippade med användningen av ett fordon. Enligt belgisk rätt motsvarar således försäkringsskyddets omfattning försäkringsskyldigheten, men denna princip återspeglas varken i lagen eller i modellavtalet avseende försäkringen.

23. Under dessa omständigheter beslutade Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Innebär kravet på klarhet och begriplighet, som ska göra det möjligt för konsumenten att förutse de ekonomiska och rättsliga följderna av att avtalet ingås, att företaget ska informera konsumenten om att det försäkringsskydd som tillhandahålls inte går utöver det minimiskydd som krävs för att kunna framföra fordonet i trafiken, vilket innebär att viktiga risker som är förknippade med en husbil och som kan realiseras på campingplatsen inte täcks och att konsumenten, om han hade känt till detta, möjligen skulle ha valt att ingå ett annat avtal, genom att teckna en tilläggsförsäkring eller genom att ingå avtal med ett försäkringsbolag som erbjuder ett bredare skydd?

2) Innebär den omständigheten att ett försäkringsavtal motsvarar ett modellavtal som fastställts av staten att kraven på klarhet och begriplighet i den mening som avses i [direktiv 93/13/EEG] i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) är uppfyllda, så att konsumenten ska anses vara i stånd att bedöma de ekonomiska och rättsliga följderna av avtalsvillkoren avseende försäkringsskyddets objekt och omfattning?

3) Har det någon betydelse i detta hänseende att försäkringsmodellavtalet hänför sig till tvingande rätt och att en försäkringsgivare kan erbjuda ett bredare försäkringsskydd?

4) Har det någon betydelse om konsumenten på grund av det objekt som ska försäkras har särskilda behov (brandförsäkring, ansvarsförsäkring, et cetera) och att försäkringsgivaren kände till detta innan försäkringen tecknades?

5) Har det någon betydelse att varken [lagen om obligatorisk motorfordonsförsäkring] eller försäkringsmodellavtalet klart definierar riskens art/försäkringsskyddets omfattning, närmare bestämt inte klart anger att det endast är risker som är förknippade med framförandet av fordonet i trafik som täcks, så att inte ens en noggrann språklig läsning av [lagen om obligatorisk motorfordonsförsäkring] och försäkringsmodellavtalet gör det möjligt att fastställa under vilka omständigheter uppkomsten av brand i husbilen på campingplatsen täcks av försäkringen?

6) Har det någon betydelse att försäkringsavtalet ändras automatiskt till följd av lagändringar, vilket medför att omfattningen av det lagstadgade minimiskydd som konsumenten ursprungligen trodde sig åtnjuta senare kan begränsas, med följden att det kan komma att visa sig att konsumenten inte är försäkrad mot vissa risker som konsumenten trodde sig vara försäkrad mot vid tidpunkten för avtalets ingående?”

24. HC, Baloise, den belgiska respektive den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har lämnat in skriftliga yttranden. Den belgiska regeringen och kommissionen framförde sina argument och besvarade domstolens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 15 april 2026.

IV. Bedömning

A. En preliminär fråga: klassificeringen av olyckan som kopplad till ”användning av fordon”

25. Inledningsvis erinras om att i det förfarande som fastställs i artikel 267 FEUF, vilken reglerar samarbetet mellan nationella domstolar och EU-domstolen, ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. För detta ändamål kan domstolen behöva omformulera de frågor som ställts till den.(8)

26. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin begäran om förhandsavgörande med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör vidare inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet.(9)

27. I förevarande mål avser samtliga frågor som hänskjutits för förhandsavgörande direktiv 93/13, och närmare bestämt transparensenav ett villkor i 2011 års försäkringsavtal. Detta villkor avgränsar försäkringsskyddets omfattning med hänvisning till lagen av den 21 november 1989, som delvis införlivar artikel 3 i direktiv 2009/103.

28. I artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 anges att om inte annat följer av artikel 5 ska varje medlemsstat vidta de åtgärder som är lämpliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring.

29. Även om den hänskjutande domstolen inte formellt har frågat domstolen huruvida olyckan som berörs i det nationella målet, nämligen att husbilen fattade eld, hade något samband med ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103, ansåg de belgiska och polska regeringarna samt kommissionen att detta var en preliminär fråga som måste behandlas.

30. Jag instämmer med de berörda parterna att detta är en central fråga som måste prövas för att den nationella domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.

31. Om olyckan i det nationella målet har samband med ”användning av fordon” enligt direktiv 2009/103, skulle det ansvar som uppstår behöva täckas, och det skulle då inte vara relevant att pröva det aktuella avtalsvillkoret i 2011 års försäkringsavtal enligt direktiv 93/13. Det är endast om olyckan inte har samband med ”användning av fordon” som det relevanta villkoret i försäkringsavtalet måste prövas enligt direktiv 93/13.

32. I detta avseende ska det erinras om att tolkningen av begreppet ”användning av fordon” inte kan överlåtas på varje medlemsstat, utan är ett självständigt begrepp i unionsrätten,(10) som ankommer på EU-domstolen att utföra.

33. Med tanke på de farhågor som kan utläsas ur begäran om förhandsavgörande när det gäller beaktandet av domstolens praxis när denna är av senare datum än avtalets ingående, är det viktigt att klargöra att beaktandet av sådan rättspraxis inte medför någon ”retroaktiv” ändring av omfattningen av det försäkringsavtal som parterna i det nationella målet har ingått.(11)

34. I detta sammanhang ska det erinras om att det framgår av fast rättspraxis att den tolkning av en unionsbestämmelse som domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att den på detta sätt tolkade bestämmelsen kan och ska tillämpas av den nationella domstolen även på rättsförhållanden som har uppkommit innan den dom som avser begäran om förhandsavgörande har meddelats, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt är uppfyllda.(12)

35. Efter att ha klargjort denna punkt, och för att kunna ge ett användbart svar på de hänskjutna frågorna, är det nödvändigt att pröva den preliminära frågan om huruvida situationen i målet vid den nationella domstolen kan klassificeras som en olycka som har samband med ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103.

36. Det ska för det första anges att en husbil sådan som den i det nationella målet omfattas av begreppet fordon som avses i artikel 1.1 i direktiv 2009/103 som definierar fordon som ”varje slags motorfordon som är avsett för färd på land och som drivs av mekaniskt förmedlad kraft men som inte är spårbundet samt släpfordon, även om det inte är tillkopplat”.

37. I detta avseende ska det påpekas att denna definition inte har något samband med hur fordonet i fråga används eller kan komma att användas. Följaktligen har den omständigheten att en husbil kan användas på två sätt – som transportmedel och som bostad – ingen inverkan på slutsatsen att ett sådant fordon motsvarar begreppet fordon i artikel 1.1 i direktiv 2009/103.(13)

38. Av de handlingar som lämnats in till domstolen framgår dessutom att husbilen i fråga normalt är stationerad inom en medlemsstats territorium och inte omfattas av något undantag som antagits enligt artikel 5 i det direktivet.

39. För det andra beträffande begreppet ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103, vilket, såsom påpekats ovan, är ett självständigt begrepp i EU-rätten, ska det tolkas i synnerhet mot bakgrund av det sammanhang i vilket det förekommer och de syften som eftersträvas genom de bestämmelser som den ingår i.(14)

40. Utvecklingen av EU-lagstiftningen om ansvarsförsäkring för användning av fordon, inbegripet direktiv 2009/103, visar att målet att skydda offren för olyckor som orsakats av dessa fordon alltid har eftersträvats och getts en allt större vikt av unionslagstiftaren.(15)

41. Mot bakgrund av dessa överväganden har domstolen i sin praxis förklarat att artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103 ska tolkas så, att sådan användning av fordon som avses i den bestämmelsen inte är begränsad till vägtrafiksituationer, det vill säga trafik på allmän väg, utan omfattar all typ av användning av ett fordon inom ramen för dess sedvanliga funktion.(16)

42. Domstolen har även fastställt att eftersom de motorfordon som avses i artikel 1.1 i direktiv 2009/103, oavsett sina egenskaper, normalt är avsedda att fungera som transportmedel, omfattar detta begrepp all typ av användning av ett fordon som transportmedel.(17)

43. I detta avseende följer det av domstolens praxis att den omständigheten att det fordon som var inblandat i en olycka stod still när olyckan inträffade inte i sig utesluter att användningen av detta fordon vid den tidpunkten omfattas av dess funktion som transportmedel och därmed av begreppet ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103.(18)

44. Frågan om huruvida motorn i det berörda fordonet var igång vid olyckstillfället är inte heller avgörande.(19)

45. Begreppet ”användning av fordon” är inte heller beroende av egenskaperna hos den terräng där fordonet användes och, i synnerhet, inte av den omständigheten att fordonet i fråga vid olyckstillfället stod stilla på en parkeringsplats.(20)

46. Domstolen förklarade således i domen Línea DirectaAseguradora att en situation, där ett fordon, som står parkerat i ett privat garage i en fastighet, har fattat eld, vilket orsakar en brand som har sitt ursprung i fordonets elektriska system och orsakar skada på denna fastighet, och som används i enlighet med sin funktion som transportmedel, omfattas av begreppet ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103.(21)

47. I domen Rodrigues de Andrade framhöll emellertid domstolen den olika situationen i fråga om fordon som också under vissa omständigheter är ägnade att användas som arbetsmaskiner.(22) För dessa fordon är det viktigt att avgöra om fordonet vid tidpunkten för den olycka som det var inblandat i, i huvudsak användes som transportmedel, vilket är en situation som omfattas av begreppet ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103, eller som arbetsmaskin, vilket innebär att användningen i fråga inte omfattas av detta begrepp.(23)

48. I det målet användes en traktor vid olyckstillfället för att generera den kraft som behövdes för att driva den pump för spridning av bekämpningsmedel som kopplats till traktorn i syfte att bespruta vinstockar med detta bekämpningsmedel på en vingård. Denna användning föreföll i huvudsak vara knuten till traktorns funktion som arbetsmaskin och inte som transportmedel.(24)

49. Den belgiska respektive den polska regeringen har hävdat att olyckan i det nationella målet har samband med ”användningen av fordon” och att situationen liknar den i domen Línea Directa Aseguradora. Kommissionen har framfört motsatt ståndpunkt vid förhandlingen och har hävdat att det relevanta avgörandet snarare var domen Rodrigues de Andrade.

50. I detta avseende ska, som anförts ovan,(25) det framhållas att en husbil som den i det nationella målet kan användas på två sätt: för transport och för boende. För att avgöra huruvida en olycka har samband med ”användningen av fordon” är det viktigt att fastställa om användningen av husbilen vid olyckstillfället överensstämde med fordonets funktion som transportmedel eller snarare som boende.

51. Jag instämmer med kommissionen i att situationen i det nationella målet liknar den i domen Rodrigues de Andrade, och att husbilen vid tidpunkten för olyckan inte användes som transportmedel.

52. Av uppgifterna i beslutet om hänskjutande framgår det att branden orsakades av att en elscooter anslöts till ett (defekt) eluttag i husbilen. Det verkar således som att fordonet vid tidpunkten för olyckan användes som elektrisk strömkälla för en anordning som inte har något samband med användningen av fordonet som transportmedel. I analogi med det fall som avsågs med domen Rodrigues de Andrade, där fordonet användes som en maskin, är den användning som ägt rum i det nationella målet inte förenlig med fordonets funktion som transportmedel. Den förefaller snarare vara kopplad till fordonets andra funktion: som bostad.

53. Denna situation måste därför skiljas från den som avsågs med domen Línea Directa Aseguradora, där bilen fattade eld på grund av fordonets elsystem, vilket fordon användes i enlighet med dess funktion som transportmedel.

54. Under dessa omständigheter framstår det som om situationen i det nationella målet där en husbil fattade eld efter det att en apparat hade anslutits till husbilens eluttag inte är förenlig med fordonets funktion som transportmedel och därför inte kan klassificeras som en olycka som har samband med ”användning av fordon” i den mening som avses i artikel 3 första stycket i direktiv 2009/103. Mot bakgrund av denna slutsats är det nödvändigt att därefter pröva om direktiv 93/13 är tillämpligt på de avtalsvillkor som reglerar omfattningen av försäkringen i fråga.

B. Den andra frågan (om tillämpningsområdet för direktiv 93/13)

55. Av beslutet om hänskjutande framgår att ansvarsförsäkring för motorfordon är obligatorisk enligt lagen av den 21 november 1989 och att 2011 års försäkringsavtal återger modellavtalet som fastställs genom 1992 års kungliga dekret(26) Enligt detta dekret ska ansvarsförsäkringsavtal för motorfordon vara förenliga med villkoren i modellavtalet, även om undantag kan medges till förmån för försäkringstagaren, den försäkrade eller någon annan part som berörs av tillämpningen av detta avtal.

56. Genom sin fråga uttrycker den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida det omtvistade villkoret i 2011 års försäkringsavtal, som reglerar omfattningen av det tecknade försäkringsskyddet, uppfyller kraven på transparens enligt direktiv 93/13, i den mån det återger ett villkor som fastställs i modellavtalet.

57. Eftersom frågan rör omfattningen av den rättsliga prövningen av ett försäkringsavtal som motsvarar en lagstadgad modellförsäkring, är det lämpligt att, i enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 25 i detta förslag till avgörande, omformulera frågan så att den avser huruvida det omtvistade villkoret omfattas av direktiv 93/13, mot bakgrund av artikel 1.2 i det direktivet. Denna bestämmelse undantar från sitt materiella tillämpningsområde alla avtalsvillkor som återspeglar ”bindande författningsföreskrifter”.

58. Genom sin andra fråga, som ska prövas först, vill den hänskjutande domstolen således i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att direktivet är tillämpligt på ett villkor i ett avtal om ansvarsförsäkring för motorfordon som avser försäkringens omfattning, i den mån ett sådant avtal återspeglar ett lagstadgat modellavtal för obligatorisk försäkring, från vars bestämmelser en försäkringsgivare kan göra undantag för att erbjuda ett mer omfattande försäkringsskydd.

59. Det framgår av domstolens praxis att uttrycket ”bindande författningsföreskrifter” i artikel 1.2 i direktiv 93/13, mot bakgrund av det trettonde skälet i det direktivet, omfattar både bestämmelser i nationell rätt som gäller mellan avtalsparterna oberoende av deras val och sådana som är dispositiva, det vill säga som gäller i avsaknad av andra överenskommelser mellan parterna.(27)

60. Undantaget för villkor som återspeglar ”bindande författningsföreskrifter” från det materiella tillämpningsområdet för direktiv 93/13 motiveras av att det i princip är berättigat att anta att den nationella lagstiftaren har uppnått en balans mellan parternas samtliga rättigheter och skyldigheter i vissa avtal, en balans som unionslagstiftaren uttryckligen avsett att bevara.(28)

61. Den omständigheten att den nationella lagstiftaren har skapat en balans mellan parternas samtliga rättigheter och skyldigheter i vissa avtal utgör således inte ett villkor för tillämpningen av undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13, utan utgör grunden för ett sådant undantag.(29)

62. Det ankommer på den nationella domstol vid vilken målet har väckts att avgöra om det aktuella villkoret omfattas av artikel 1.2 i direktiv 93/13 mot bakgrund av de kriterier som domstolen har fastställt, samtidigt som det beaktas att undantaget i artikel 1.2, med hänsyn till det konsumentskyddsmål som eftersträvas genom direktivet, ska tolkas restriktivt.(30)

63. I förevarande mål har den hänskjutande domstolen påpekat att det enligt 1992 års kungliga dekret krävs att försäkringsavtal återger villkoren i det modellavtal som bifogas det dekretet och att modellförsäkringsavtalet är obligatoriskt. Det framgår således att modellavtalet gäller oavsett parternas val, vilket innebär att det ska klassificeras som en ”bindande” bestämmelse enligt artikel 1.2 i direktiv 93/13.

64. Den hänskjutande domstolens tvivel beträffande denna klassificering tycks dock avse möjligheten att avvika från villkoren i modellavtalet för att ge ett mer omfattande skydd.

65. Kommissionen har hävdat att möjligheten att avvika från villkoren i modellavtalet innebär att bestämmelserna i fråga inte är ”bindande” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13. Enligt kommissionens uppfattning omfattas inte det omtvistade villkoret om försäkringsskydd av undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13, eftersom 1992 års kungliga dekret inte tycks kräva att ett försäkringsavtal endast ska omfatta olyckor som är kopplade till ”användning av ett fordon” och eftersom en försäkringsgivare kan avvika från detta för att erbjuda ett utökat skydd.

66. Jag kan inte instämma i den ståndpunkten. Det minimiskydd som fastställs i modellavtalet är obligatoriskt. Den omständigheten att en försäkringsgivare kan gå utöver detta skydd och erbjuda ett mer omfattande skydd ändrar inte den tvingande karaktären av det minimala försäkringsskyddet.

67. Domstolen har fastställt att den omständigheten att det är möjligt att göra avsteg från en dispositiv bestämmelse i nationell rätt är irrelevant för bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor som återspeglar en sådan bestämmelse faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 93/13 enligt artikel 1.2 däri.(31)

68. På samma sätt bör den omständigheten att det är möjligt att, till förmån för konsumenten, göra undantag från en bestämmelse i nationell rätt som gäller mellan avtalsparterna oavsett deras val, såsom villkoren i modellavtalet, inte ha någon inverkan på frågan om ett avtalsvillkor som återspeglar en sådan bestämmelse faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 93/13.

69. Om försäkringsavtalsvillkoret i fråga endast föreskriver det minimiskydd som exakt motsvarar det obligatoriska skyddet enligt modellavtalet (såsom det fastställs i modellavtalet), kan det därför inte anses att detta villkor inte återspeglar en ”bindande” föreskrift enbart på grund av att försäkringsbolaget hypotetiskt skulle ha kunnat erbjuda ett mer omfattande skydd (vilket det i detta fall inte har gjort).

70. Någon annan slutsats kan inte dras av domen Všeobecná úverová banka.(32) Det målet gällde möjligheten till rättslig prövning av ett villkor om uppsägning till förtida betalning i ett kreditavtal, vilket gav kreditgivaren rätt att kräva återbetalning av det utestående beloppet enligt avtalet, om gäldenärerna underlät att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter. Denna klausul återgav bestämmelser i nationell lagstiftning som tillät kreditgivare att kräva full återbetalning av ett lån om parterna hade kommit överens om detta. Den hänskjutande domstolen hade i det målet klargjort att de relevanta nationella bestämmelserna inte gällde om annat inte avtalats, eftersom de krävde en överenskommelse mellan parterna. Dessutom var kreditgivaren, även om parterna hade kommit överens om detta, inte skyldig att utöva den rätten i fråga.

71. Den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet skiljer sig från den som domstolen prövade i det mål som nämns i föregående punkt. Till skillnad från ett villkor om uppsägning till förtida betalning, som parterna måste enas om för att den ska kunna tillämpas (och även om de enas finns det ingen skyldighet att utnyttja detta villkor), har parterna i ett avtal om ansvarsförsäkring för motorfordon enligt belgisk rätt inget annat val än att i avtalet återge villkoren för det minimiskydd som fastställs i modellavtalet.

72. Den belgiska regeringen har framfört ett annat resonemang till stöd för sin ståndpunkt att det omtvistade villkoret inte är undantaget från tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Detta resonemang avser tillämpningsområdet för modellavtalet i sig. Enligt den belgiska regeringen var modellavtalet endast avsett för vanliga fordon och inte för fordon som har en ”komplex” karaktär eller som har olika användningsområden, såsom en husbil. När ett motorfordonsförsäkringsavtal återger modellavtalet i fråga om ett fordon som modellavtalet inte var avsett att tillämpas på, omfattas således inte de aktuella avtalsvillkoren av det undantag som föreskrivs i artikel 1.2 i direktiv 93/13. Den belgiska regeringen hänvisade i detta avseende till domstolens dom i målet RWE Vertrieb.(33)

73. I denna dom förklarade domstolen att artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att direktivets bestämmelser är tillämpliga på de allmänna avtalsvillkor som införlivats i avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument, när dessa villkor motsvarar en bestämmelse i nationell lagstiftning som är tillämplig på en annan avtalskategori och när dessa villkor inte omfattas av den nationella lagstiftningen i fråga.(34) Det konsumentskydd som införts genom detta direktiv skulle äventyras om det var möjligt att undanta avtalsvillkor från tillämpningen av direktiv 93/13 endast av det skälet att avtalsvillkoren återger nationella författningsföreskrifter som inte är tillämpliga på det avtal som parterna ingått eller som hänför sig till sådana bestämmelser.(35)

74. Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka bestämmelserna i sin nationella lagstiftning, att pröva giltigheten av den tolkning av den relevanta nationella lagstiftningen som den belgiska regeringen har föreslagit.

75. Om den hänskjutande domstolen kommer fram till att modellavtalet inte var avsett att tillämpas på fordon med flera användningsområden, såsom en husbil, som kan användas både som transportmedel och som bostad, är bestämmelserna i direktiv 93/13 tillämpliga på det omtvistade villkoret om ansvarsförsäkringens omfattning.

76. Om den hänskjutande domstolen däremot skulle komma fram till att modellavtalet är tillämpligt på alla typer av fordon, inbegripet husbilar av det slag som är aktuellt i det nationella målet, måste artikel 1.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att ett villkor som återspeglar villkoren i modellavtalet undantas från direktivets tillämpningsområde.

77. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning ska artikel 1.2 i direktiv 93/13 således tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt på ett villkor i ett avtal om ansvarsförsäkring för motorfordon som avser försäkringens omfattning, i den mån ett sådant avtal återspeglar ett lagstadgat obligatoriskt modellavtal för försäkring, även om en försäkringsgivare kan avvika från villkoren i detta modellavtal för att erbjuda ett mer omfattande försäkringsskydd. Direktivet är dock tillämpligt om den nationella domstolen skulle anse att villkoret i fråga återger en bestämmelse i nationell rätt som fastställer ett modellavtal som inte var avsett att tillämpas på den kategori av fordon som försäkringsavtalet avser.

C. Den första, tredje, fjärde och femte frågan (om kravet på transparens)

78. Kravet på transparens när det gäller oskäliga villkor framgår av bestämmelserna i artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13, enligt vilka avtalsvillkoren ska vara klart och begripligt formulerade.

79. Enligt artikel 4.2 i detta direktiv är avtalsvillkorens transparens en förutsättning för att undanta avtalets grundvillkor från prövning av oskälighet. Enligt denna bestämmelse ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

80. Ingressen till direktiv 93/13 ger viss ledning beträffande vilka villkor som kan anses vara grundvillkor i ett försäkringsavtal. Det nittonde skälet anger att i försäkringsavtal ska inte bedömning göras av villkor som tydligt definierar och begränsar den försäkrade risken och försäkrarens förpliktelser, eftersom dessa restriktioner beaktas vid beräkningen av den premie som erläggs av konsumenten.

81. Enligt domstolens praxis kännetecknas huvudföremålet för ett försäkringsavtal av att en försäkringsgivare åtar sig att, mot förskottsbetalning av en premie, vid försäkringsfall tillhandahålla försäkringstagaren den prestation som parterna kom överens om när avtalet ingicks.(36)

82. I förevarande mål avser det omtvistade avtalsvillkoret omfattningen av det tecknade försäkringsskyddet. Under dessa omständigheter förefaller ett sådant villkor avgränsa den försäkrade risken och försäkringsgivarens ansvar samt fastställa de väsentliga skyldigheterna enligt försäkringsavtalet i fråga, vilket dock är en fråga som den hänskjutande domstolen har att avgöra.(37)

83. Om den hänskjutande domstolen skulle anse att detta villkor utgör del av försäkringsavtalets huvudföremål ska den domstolen också avgöra huruvida detta villkor är ”klart och begripligt” formulerat av näringsidkaren.

84. Samma krav på transparens som anges i artikel 4.2 i direktiv 93/13 anges också i artikel 5 i detta direktiv som föreskriver att villkor i skriftlig form ska ”alltid vara klart och begripligt formulerade”. Domstolen har tidigare fastställt att kravet på transparens, såsom det framgår av den första av dessa bestämmelser, har samma räckvidd som det som avses i den andra av dessa bestämmelser.(38)

85. Mot bakgrund av den rättspraxis som nämns i punkt 25 ovan vill den hänskjutande domstolen således genom sin första och tredje till femte fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen, vid bedömningen av om ett villkor som reglerar försäkringens omfattning i ett ansvarsförsäkringsavtal för en husbil är klart och begripligt formulerat, ska pröva huruvida försäkringsgivaren har informerat konsumenten om att försäkringen täcker användningen av fordonet i dess egenskap av transportmedel, med uteslutande av de risker som följer av att fordonet används som bostad, för vilka en tilläggsförsäkring skulle krävas.(39)

86. I sin praxis har domstolen antagit en extensiv tolkning av kravet på transparens med beaktande av att det skyddssystem som direktiv 93/13 genomför grundas på idén att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om omfattningen av hans eller hennes tillgång till information.(40)

87. Kravet på transparens innehåller därför inte endast formella utan även materiella kriterier.(41) Detta krav ska således förstås så, att det inte bara innebär att det aktuella villkoret ska vara begripligt för konsumenten i formellt och grammatiskt avseende, utan även att en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan förstå hur villkoret konkret tillämpas och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av detta villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser.(42)

88. Information om avtalsvillkoren och konsekvenserna av att ingå avtalet, som lämnas innan avtalet ingås, är av grundläggande betydelse för en konsument. Det är framför allt på grundval av denna information som konsumenten beslutar om han eller hon vill binda sig till de villkor som näringsidkaren har utformat i förväg.(43)

89. Såsom också framgår av fast rättspraxis ska den hänskjutande domstolen pröva frågan huruvida det aktuella avtalsvillkoret är klart och begripligt utifrån samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland den reklam och de upplysningar som säljaren eller leverantören tillhandahållit i samband med avtalsförhandlingarna, samt med beaktande av den uppmärksamhetsnivå som kan förväntas av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument.(44)

90. I förevarande mål framgår det av beslutet om hänskjutande att avtalsvillkoret i fråga som återger modellavtalet, föreskriver att försäkringsavtalet täcker skadeståndsansvar till följd av ”skada” som orsakats av fordonet ”i enlighet med lagen av den 21 november 1989”, varvid begreppet skada definieras som varje händelse som har orsakat skada och som kan leda till att avtalet tillämpas.

91. Den fråga som här ställs är huruvida det, när det gäller ett försäkringsavtal för husbilar, räcker med enbart en hänvisning till lagen av den 21 november 1989 och till skadan som ”varje händelse” som orsakar skada för att en genomsnittlig konsument ska kunna förstå försäkringens exakta täckning och, mer specifikt, att endast skador som uppstår till följd av att fordonet används som transportmedel omfattas, med uteslutande av alla risker som är förknippade med att fordonet används som bostad (såsom olyckan i det nationella målet, som uppstod när en elscooter anslöts till husbilens eluttag).

92. I sin praxis har domstolen, vid prövningen av transparensen för villkor i hypotekskontrakt som föreskriver en rörlig ränta fastställd på grundval av ett officiellt index (publicerat i en stats officiella tidning) funnit att kravet på transparens måste bedömas mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter inbegripet huruvida de huvudsakliga uppgifterna avseende beräkningen av referensindexet är lättillgängliga på grund av att de har offentliggjorts.(45)

93. I det nationella målet hänvisar som nämnts ovan avtalsbestämmelsen i fråga till den tillämpliga lagen för fastställande av försäkringsavtalets omfattning, vilken naturligtvis är allmänt tillgänglig för konsumenterna.

94. Av beslutet om hänskjutande och den femte tolkningsfrågan från den hänskjutande domstolen, som ensam är ansvarig för tolkningen av nationell rätt,(46) framgår dock att det inte är möjligt för en genomsnittlig konsument att förstå försäkringens omfattning genom att läsa den nationella lagen och försäkringsavtalet, i synnerhet med avseende på en husbil. Den hänskjutande domstolen har även anfört att fastän det i nationell rättspraxis har fastställts att omfattningen av ansvarsförsäkringen endast omfattar risker som är förknippade med användningen av ett fordon, återges denna information inte i lagen eller i försäkringsbrevet.(47)

95. Som nämnts ovan i samband med bedömningen av den andra frågan har den belgiska regeringen dessutom förklarat att modellavtalet, som fastställer försäkringsskyddets omfattning med hänvisning till lagen av den 21 november 1989, utformades för att införas i försäkringsavtal för vanliga fordon, utan några specifika krav beträffande den risk som ska försäkras. Detta gäller dock inte husbilar, som per definition fungerar både som transportmedel och som bostad, vilket medför risker som inte har något samband med funktionen som transportmedel.

96. Såsom denna regering och kommissionen i huvudsak har framhållit, är riskfaktorerna för husbilar, vars funktion är tvåfaldig, nämligen som transportmedel och som bostad, av annan karaktär och omfattning jämfört med ett vanligt fordon. Konsumenten måste därför få specifik information om de relevanta riskfaktorerna när avtalet ingås. Konsumenten ska i synnerhet informeras om att det minimiskydd som föreskrivs i den nationella lagstiftningen (som införlivar direktiv 2009/103) avser användning av husbilen i enlighet med dess funktion som transportmedel och inte som boende.

97. Denna information är väsentlig för att konsumenten ska kunna bedöma de potentiellt betydande ekonomiska konsekvenser som begränsningen av försäkringsskyddet till lagstadgat minimum kan medföra för honom eller henne.(48) Efter att ha fått fullständig information kan konsumenten avgöra huruvida minimiskyddet, som endast täcker användningen av husbilen som transportmedel, är tillräckligt, eller om det är nödvändigt att teckna en tilläggsförsäkring för att täcka de ytterligare risker som är förknippade med den typen av fordon, utifrån de specifika egenskaperna och riskerna som är förknippade med den typ av fordon som ska försäkras.

98. Sådan information om risknivån är nödvändig för att en konsument som inte är expert inom försäkringsbranschen ska kunna förstå det relevanta villkoret som avgör ansvarsomfånget. Konsumenterna kan därför inte förväntas uppvisa en högre grad av vaksamhet och kunskap när de tecknar ett försäkringsavtal för en husbil än vad de skulle göra när de tecknar ett försäkringsavtal för ett vanligt fordon.(49)

99. Med beaktande av den rättspraxis som nämns i punkt 89 ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma om villkoret i fråga i det nationella målet är klart och begripligt mot bakgrund av de relevanta omständigheterna. Den ska pröva huruvida konsumenten under förhandlingarna om försäkringsavtalet informerades om vad som omfattas av den obligatoriska ansvarsförsäkringen och, i synnerhet, huruvida försäkringsbolaget förklarade att det var möjligt att teckna en tilläggsförsäkring för att täcka de risker som är förknippade med användningen av husbilen i dess funktion som bostad.

100. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen, vid bedömningen av huruvida ett villkor som reglerar försäkringens omfattning i ett ansvarsförsäkringsavtal för en husbil är klart och begripligt formulerat, måste pröva huruvida försäkringsgivaren har informerat konsumenten om att försäkringen täcker risker som är förknippade med användningen av fordonet som transportmedel med uteslutande av risker som är förknippade med användningen av fordonet som bostad, vilka kan täckas av en tilläggsförsäkring. Denna tolkning gäller endast om den nationella domstolen konstaterar att villkoret i fråga inte ska undantas från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 1.2 i direktivet.

D. Den sjätte frågan

101. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(50)

102. Genom sin sjätte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet beträffande vilken betydelse den automatiska anpassningen av försäkringsavtalet till lagändringar, som i efterhand kan begränsa omfattningen av det lagstadgade minimiskyddet, har för bedömningen av kravet på transparens avseende det omtvistade villkoret i det nationella målet. En sådan begränsning skulle enligt den hänskjutande domstolen kunna leda till att vissa risker, som ur konsumentens synvinkel var täckta när avtalet ingicks, inte längre är försäkrade.

103. Beslutet om hänskjutande innehåller emellertid inte någon information om ”ändringar i lagen” i fråga och förklarar inte hur dessa ändringar minskade den lagstadgade minimiräckvidden av försäkringsskyddet.

104. Domstolen förfogar därför inte över det faktiska och rättsliga underlag som krävs för att kunna ge ett användbart svar på den frågan.

105. Av detta skäl föreslår jag att den sjätte frågan inte ska tas upp till sakprövning.

E. Baloises begäran att domstolen ska begränsa domens rättsverkningar

106. I sina skriftliga yttranden har Baloise begärt att domstolen ska begränsa domens rättsverkningar om domstolen, i strid med Baloises argument, skulle kräva att avtalet, inom ramen för skyldigheten att utforma ett försäkringsavtal på ett klart och begripligt språk, uttryckligen anger den minsta rättsliga omfattningen och vad som ligger utanför denna; vilka specifika skador som täcks av försäkringen och vilka som inte täcks; samt vad som omfattas av den lag som fastställer försäkringens omfattning och vad som inte omfattas.

107. Denna begäran bygger på antagandet att det inte är tillräckligt att försäkringsgivarna inför modellavtalet i villkoren för sina försäkringar, och att domstolens framtida dom kan leda till att försäkringsgivarna blir skyldiga att ersätta alla skador som uppstår till följd av att ett fordon inte används i sin normala funktion som transportmedel.

108. Om domstolen emellertid ansluter sig till min bedömning avseende de inledande anmärkningarna och tolkningsfrågorna, kommer ändamålet med Baloises begäran att förfalla.

109. Jag anser därför att det saknas anledning att ta ställning till Baloises begäran.

V. Förslag till avgörande

110. Mot bakgrund av föregående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien) på följande sätt:

1. Artikel 1.2 i direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt på ett villkor i ett avtal om ansvarsförsäkring för motorfordon som avser försäkringens omfattning, i den mån ett sådant avtal återspeglar ett lagstadgat obligatoriskt modellavtal för försäkring, även om en försäkringsgivare kan avvika från villkoren i detta modellavtal för att erbjuda ett mer omfattande försäkringsskydd. Direktivet är dock tillämpligt om den nationella domstolen skulle anse att villkoret i fråga återger en bestämmelse i nationell rätt som fastställer ett modellavtal som inte var avsett att tillämpas på den kategori av fordon som försäkringsavtalet avser.

2. Artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen, vid bedömningen av huruvida ett villkor som reglerar försäkringens omfattning i ett ansvarsförsäkringsavtal för en husbil är klart och begripligt formulerat, måste pröva huruvida försäkringsgivaren har informerat konsumenten om att försäkringen täcker risker som är förknippade med användningen av fordonet som transportmedel med uteslutande av risker som är förknippade med användningen av fordonet som bostad, vilka kan täckas av en tilläggsförsäkring. Denna tolkning gäller endast om den nationella domstolen konstaterar att villkoret i fråga inte ska undantas från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 1.2 i direktivet.

3. Den sjätte frågan kan inte tas upp till sakprövning.

1 Originalspråk: engelska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s.169.

3 EUT L 263, 2009, s.11.

4 Belgisch Staatsblad av den 8 december 1989.

5 Belgisch Staatsblad av den 3 februari 1993.

6 Belgisch Staatsblad av den 2 maj 2018.

7 Närmare bestämt framgår det av domstolens handlingar i målet att husbilens eluttag var defekt.

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2026, Prokuratura na Republika Bulgaria (C‑312/24, EU:C:2026:449, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

9 Dom av den 16 april 2026, Nitrogénművek (C‑519/24, EU:C:2026:297, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

10 Se, för ett liknande resonemang, domen Rodrigues de Andrade, punkt 31.

11 Se punkt 17 i förevarande förslag till avgörande.

12 Dom av den 15 januari 2026, AVR-Afvalverwerking (C‑692/23, EU:C:2026:4, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

13 Se, för ett liknande resonemang, domen Rodrigues de Andrade, punkt 29.

14 Se, för ett liknande resonemang, domen Rodrigues de Andrade, punkt 31.

15 Domen Rodrigues de Andrade, punkt 33.

16 Dom av den 20 juni 2019, Línea Directa Aseguradora (C‑100/18, EU:C:2019:517, punkt 35 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Línea Directa Aseguradora).

17 Domen Rodrigues de Andrade, punkt 38.

18 Domen Rodrigues de Andrade, punkt 39.

19 Domen Línea Directa Aseguradora, punkt 38.

20 Domen Línea Directa Aseguradora, punkt 40.

21 Se, för ett liknande resonemang, domen Línea Directa Aseguradora, punkterna 45 och 48.

22 Domen Rodrigues de Andrade, punkt 40.

23 Domen Rodrigues de Andrade, punkt 40.

24 Domen Rodrigues de Andrade, punkt 41.

25 Se punkt 37 i förevarande förslag till avgörande.

26 Den hänskjutande domstolen har anfört att 1992 års kungliga dekret, som var tillämpligt vid tidpunkten för avtalets ingående, under tiden har upphävts genom 2018 års kungliga dekret, vilket även innehåller ett modellavtal. I sina skriftliga inlagor hänvisar både HC och Baloise till 2018 års kungliga dekret, och mer specifikt till artikel 38 i detta, där försäkringens föremål fastställs. Som svar på en fråga från domstolen om vilka konsekvenser ikraftträdandet av 2018 års kungliga dekret hade för avtalsförhållandet mellan parterna i det nationella målet, uppgav den belgiska regeringen att försäkringsgivarna, enligt övergångsbestämmelsen i detta kungliga dekret, var skyldiga att ändra sina avtal senast den 1 november 2019. Den bekräftade dock också att konsekvenserna av denna ändring för det nationella målet var minimala, eftersom 2018 års kungliga dekret inte ändrade försäkringens omfattning och föremål.

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2026, PKO BP (Kritiskt referensvärde) (C‑471/24, EU:C:2026:85, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

28 Dom av den 5 maj 2022, Zagrebačka banka (C‑567/20, EU:C:2022:352, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

29 Dom av den 9 juli 2020, Banca Transilvania (C‑81/19, EU:C:2020:532, punkt 27).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios (C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 37).

31 Dom av den 9 juli 2020, Banca Transilvania (C‑81/19, EU:C:2020:532, punkt 35).

32 Dom av den 9 november 2023 (C‑598/21, EU:C:2023:845).

33 Dom av den 21 mars 2013 (C‑92/11, EU:C:2013:180).

34 Ibidem, punkt 39.

35 Ibidem, punkt 30.

36 Dom av den 23 april 2015, Van Hove (C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2015, Van Hove (C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 36).

38 Dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) (C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

39 Svaret på dessa frågor är endast relevant om den hänskjutande domstolen, på grundval av de kriterier som har utarbetats inom ramen för min bedömning av den andra tolkningsfrågan, anser att avtalsvillkoret om omfattningen av det tecknade försäkringsskyddet inte återspeglar en tvingande författningsbestämmelse och därför inte omfattas av undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2026, PKO BP (Kritiskt referensvärde), (C‑471/24, EU:C:2026:85, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

41 Se mitt förslag till avgörande i Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan) (C‑450/22, EU:C:2024:64, punkterna 41–43).

42 Dom av den 4 juli 2024 Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan) (C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 37).

43 Dom av den 12 februari 2026, PKO BP (Kritiskt referensvärde) (C‑471/24, EU:C:2026:85, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) (C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

45 Dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch (C‑125/18, EU:C:2020:138, punkterna 53 och 56) och dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) (C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 56).

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2026, BNP Paribas Bank Polska (C‑246/25, EU:C:2026:362, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

47 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2015, Van Hove (C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 47).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2023, Ocidental – Companhia Portuguesa de Seguros de Vida (C‑263/22, EU:C:2023:311, punkt 28).

50 Dom av den 18 december 2025, Tenergie (Begäran om befrielse från importtullar) (C‑259/24, EU:C:2025:1013, punkt 26 och där angiven rättspraxis).